Idag lämnar vi paradiset

Hej allesammans. Förra veckan kändes det tungt, vi åkte in med Leonore ytterligare en gång till sjukhuset och hon hade dragit på sig något skit igen. Antibiotika för att få väck den bakteriella febern. Där och då längtade jag bara hem, såg inte tjusningen. Bara sjukdom, tripper till sjukhus, samtal till försäkringen och uppdelningar av familjen. Vi var ledsna allihopa och ville bara att alla skulle vara friska så vi kunde vara tillsammans. Men… Det blev en riktig toppenhelg. Leonore kryade på sig, kanonväder, kanonvänner och kanondagar. Vi fick tillbaka glädjen och såg charmen med att bada och leka igen.

Det sjukaste: Under lördagen skulle jag och Molly gå ner med tvätt till ett litet hak för att få det tvättat. Sedan skulle alla mötas på den bestämda restaurangen. När vi står inne i butiken så börjar det att ösregna. Först tycker vi att det är roligt, vi hoppar ut på gatan och tycker att det är kul. ”Så tokigt mamma”. Vi hoppar in i en taxi och åker till restaurangen, dyngsura och glada. Vi kom först och det visade sig att det inte fannd några platser, så jag ringer dom andra och varnar. Nu har det börjat regna ännu mer och det är sådana mängder att jag tror inte att det är sant. Jag och Molly är ensamma, jag har bara 200 bath för jag trodde att vi skulle möta upp dom andra. Hur ska vi ta oss tillbaka till hotellet?

Jag började bli rädd för mängden vatten som forsar ner mot oss. Jag bär på Molly och vinkar in en tukktukk. Det tog mig en stund att deala till 200 bath, för att vi var så pass långt ifrån hotellet men när han ser Molly så har han inte mage att inte släppa på oss. Vi åker en stund med sedan stannar han plötsligt, ”Det går inte att köra längre fram, vattnet är för högt”. Så han släpper av oss, mitt i en flod. Vattnet är upp till mina knän och det är omöjligt att se vad jag trampar på. Jag var så tacksam över att Hugo och Leonore var i säkerhet på hotellet och slapp detta och Molly var en sådan kämpe och höll sig fast på mig. Jag ville inte visa att jag var rädd och sa bara att mamma fixar det här. Vi tog skydd under olika stånd och sakta men säkert började den här floden att försvinna. Vi gick hela vägen till hotellet och när vi äntligen kom fram så kunde man krama ur våra kläder. Skorna som vi hade på oss är fortfarande blöta.

Det roligaste: Vi tatuerade oss i helgen. Vi har länge velat skriva våra barns namn. Jag körde i fredagskväll och Hugo lördag natt. Dom började vid kl 23 och han var inte hemma fören 05:30!!! Jag är sjukt nöjd över typsnittet, storleken och placeringen på min, det får lätt plats med fler namn om det kommer fler barn i framtiden =)

Det sentimentala: Alla i hela familjen är nog dåliga på det här med avsked. Det var tufft att gå in den sista dagen på semestern. Molly grät i poolen, Hugo ville inte packa, jag ville inte gå ifrån stranden. Det är en speciell känsla som man får, den sista dagen på semestern. Speciellt på eftermiddagen när solen ligger sådär sagolikt över pool och hotellområde. Nu är vår vintersemester slut, den vi sett fram emot hela hösten och vintern. När vi kommer hem så vill jag boka någonting nytt, så att man har något att se fram emot.

Det uppfriskande: Vi är här med två andra familjer. Alla i samma åldrar, alla med barn. Det är så uppfriskande att se att det inte bara är jag och Hugo som gnabbas. Titt som tätt så brinner någon av på den andra, drar ”jämnförelsekortet” med vems tur det faktiskt är att byta blöjan. Det gnabbas och det skrattas, och vi alla är så jäkla lyckliga i våra relationer trots att det är så intensivt med småbarn.

Det bästa: Jag älskar min familj, och trots jobbiga sjukdomar så kan det här ha varit vår bästa familjesemester. Schyst boende, bra mat, mycket bad, intimt häng, njuta av varandra, massage, träning, lek och skratt. Det har varit underbart att få lekt i poolen med Molly i fjorton dagar, det har varit fantastiskt att få mysa med Leonore i hennes sjukstuga. Hon är alltid väldigt sugen på närhet men här nere har det blivit ännu mer. Det finns ingen annan på jorden som jag vill dela allt detta med än Hugo. Jag söker alltid efter honom, och trivs så fruktansvärt mycket i hans sällskap. Allt med Hugo blir roligare och bättre. Att höra han skämta, skratta, när han världs analyserar, planerar saker för vår gemensamma framtid, hur han leker med våra barn, hur han ser på våra barn. Det mina vänner, är en vinst att få uppleva och nu har jag fått göra det mer intensivt än vanligt under 14 dagar. Bilder från helgen:

Vi har spelat minigolf på Dino Park. bästa minigolfen som vi har varit på!

Sett solen stiga och sedan sett nedgången

Bae

Bästa mellanmålet- En kokosnöt

Min Mimmi

Leotiki tycker att det är roligast att sitta vid vattenkranen och leka

Tänk att jag får vara din mamma, min älskade fina underbara unge

Mer mellisMina

Vi sa hejdå till stranden med ett sista dopp