Jag måste bara få berätta hur glad jag är i detta nu. Hemkommen från träningen och en massa mat i magen. Det är så stort för mig att inte slarva med kosten. Det tar tid, det tar planering men det är värt. Jag vill fortsätta att träna på det sättet jag gör och vill inte att kroppen ska ta kål för att jag äter för lite.
Satan vad passet hos Wörkout var roligt idag. Kalle vår tränare har kört boxning på elitnivå så han utformar våra pass på sitt speciella sätt. Vi jobbar mycket med vår egen kroppsvikt och med våra träningskompisar.
Det är nog här det ligger, jag tar revansch från när jag var yngre. Sport var jag helt ointresserad av men avundades att tillhöra ett lag. Nu som vuxen får jag tillhöra lag i min träning. Jag hejar på mina kompisar och utvecklas av att sparras ihop. Prestige träning intresserar inte mig utan jag tycker att lagträning är roligast. Fotboll, badminton och Wörkout. Löpning är det enda jag pysslar med där jag oftast kör själv.
Min nyfikenhet för träning fortsätter, jag vill mer än gärna testa på ALLT! Och det som driver mig framåt är just glädjen och att jag tycker att det är roligt. För mig är det en seger, att mitt i denna värld som handlar om utseende, vikthets och olika bantningskurer känna- det är roligt.
Att omvandla ett måste till roligt har tagit tid. I perioder har min motivation dalat men jag har hittat min grej. Jag har rutiner samtidigt som dom kan brytas om jag inte orkar. Jag äter kakor, jag kör kettle bells swing, jag leker med mina barn, jag lär mina barn hur man hjular, jag jagar dom. Jag tränar för att min vardag kräver fysisk ansträngning så för att orka hänga med och också för att få en time out hemifrån.
Mina döttrar kommer att bli påverkade av omvärlden, av ideal och av sociala medier. Jag hoppas att vi gör intryck i dom. Att dom förstår vad som är på riktigt. Att vi i vår familj äter hemlagad mat med både protein, kolhydrater och fett. Vi unnar oss och äter balanserat. Vi pratar inte om vikt utan istället att man är bra som man är. Vi visar ett genuint intresse för hälsa och träning och vi kommer mer än gärna allt vilja testa allt med kidsen. ”Vill ni klättra? Absolut!”.
Hej, var är dom supersnygga thigtsen ifrån som ni har på bildern??
Förövrigt så är du så jäkla grym! Diggar dig starkt?
Hej Paula, snälla läs hela min kommentar då den inte alls kommer sluta så negativt som det kan låta. Jag tog nämligen upp din blogg i det behandlingsprogram jag går på frivården idag. De senaste två veckorna har jag irriterat mig så otroligt mycket på dig att jag ett tag slutade läsa din blogg och slutade lyssna på er podd. Jag kunde inte förstå hur du kunde vara så irriterande när jag följt dig så länge och geniunt tycker om din personlighet.
Så jag ifrågasatte mig själv på frivården då jag ofta kan känna så här gentemot saker och männsikor jag tidigare tyckt om, så vi började KBT-rita upp mina känslor kring dig för att förstå vad detta kom ifrån. Min behandlingsterapeut frågade varför jag läst din blogg i flera år om jag bortser från de senaste veckorna. Jag svarde att jag tycker du är stark som klarar vardagen så bra med två små och entreprenörs-föräldrar, att jag beundrar hur du lyckats bygga upp ett så starkt varumärke i sociala medier, hur du hanterar nättroll och dina kloka insikter i livet. Att du inspirerar mig att göra det jag vill, det hjärtat säger. Att du inte avslutat dina stuider men erkänner att det var inte det du faktiskt ville just nu, utan att du hittade något annat och det är okej det med. Du får mig att känna att det är okej att ändra sig utefter hur livet utvecklas.
Så på tavlan stod allt detta som i mina ögon representerar dig. När hon sedan frågade varför du helt plötsligt blivit en energislukare försökte jag hitta olika anledningar. Jag försökte verkligen och blev nog påverkad av olika hatkommentarer jag läst i din blogg. Kommentarer om att du blivit så stor tack vare Hugo. Men jag tycker ju inte så? Jag har läst andra skriva sådana saker men jag anser ju att du har dig själv att tacka allra mest för att du är där du är idag.
Och då slog det mig varför jag kände på det här sättet, de senaste två veckorna har nämligen varit väldigt jobbiga för mig. Jag har haft drogsug, ska avsluta min villkorliga dom från frivården och kommer tvingas stå på egna ben, jag har varit osäker på var jag vill i livet och känt mig ensam då jag brutit med alla vänner utom en. Att jag då störde mig på dig handlade ju bara om mig själv? Jag vill ju också hitta en man som är så rolig, bra pappa och kärleksfull som Hugo. Jag vill också bo i en nyrenoverad villa, åka på spännande events och inreda med vackra designsaker. Jag vill också känna kärleken av barn som är de mest fantastiska en kan önska sig. Dessutom drömmer jag om att skapa en stor blogg där jag kan hjälpa andra människor och öka förståelsen för drogmissbruk, fängelsetid och varför jag gjort så mycket felaktiga val trots att jag haft bra förutsättningar.Jag förstår givetvis att det inte bara är guld och gröna skogar, men du inspirerar mig också i att det är okej att det inte är bra jämt. Att det är så livet funkar.
Jag hade alltså drabbats av den fulaste, äckligaste och mest hatade känslan jag vet; avundsjuka. Det var jätte svårt att erkänna detta för mig själv då jag tycker att det är en av de mest oattraktiva känslorna som finns och jag vill inte va sån. Jag är oftast inte sån utan kan blir genuint glad för hur bra det går för andra människor och istället inspireras av hur de hanterar saker. Jag är vanligtvis ingen bitterfitta som hittar små, små, små saker att klaga på enbart för att du i mina ögon lever ett drömliv. Du lever det livet jag strävar efter att leva och det inspirear ju mig, inte tar min energi.
Efter att ha insett det satte jag på er podd med Q&A för att lyssna ikapp de avsnitt jag struntat i och blev så glad av att höra din röst. Nu har jag istället skrivit ditt namn som ett av mina mål, inte att just leva DITT liv men att leva ett liknande liv. Så tack för allt du gör, du är en sådan otrolig inspiration och jag kan tänka mig att många nättroll skriver av samma anledning som mig, bara det att de förnekar det. Klart det är lättare att klaga på hur du matar änder när en själv inte går till någon bäck med sina barn och göra samma sak. Jag är glad att jag bara led av avundsjukan ett par veckor, vilket hemskt liv det måste vara att va så missunsam att en inte kan glädjas åt de som det går bra för. Du har ju kämpat för det och är således värd det tio gånger om.
Det blev ett långt inlägg men jag ville verkligen berätta vilken betydelse du har för mig och inspirerade mig till att i måndags starta den där bloggen om knark, skottsäkra västar och ta sig ur det livet. Igår hade jag readn 63 unika besökare och fick en sådan fin kommentar av en tjugoårig tjej som försökte komma ur missbruket och kände sig hjälpt av min blogg. Det är ju av den anledningen jag startade den, för att en enda person ska kunna känna sig mindre ensam i den destruktivitet som beroende ju är.
Jag tror inte alla nättroll kommer läsa den här kommentaren men till er som skriver negativa saker; försöka rannsaka er själva för problemet ligger ju inte hos Paula. Det ligger ju hos er själva, vad är det som gör att ni tar det aktiva beslutet av skriva något som kan såra någon annan. Det behöver ju inte vara av exakt samma anledning som mig, men jag tror att de flesta skulle säga att det var liknande orsaker, om de bara vågade erkänna det för sig själva.
Tack för allt du gör Paula, och tacka Hugo också. Har följt honom sedan Rosing-tiden och hittade på så sätt dig. Det är så fint att se ett par så sammansvetsade och faktiskt erkänna att det är jobbigt ibland, när så många par i sociala medier gör slut
Jättebra att du vill visa att man duger som man är. Men hur går det ihop med att du till och med vill lägga dig under kniven för ytans skull? Hur tänker du då?
Fina och kloka ord, men jag undrar också till hur det går ihop med att du exempelivs anmärker på att du gått upp i vikt, jag förstår inte riktigt ditt resonemang där. För vad jag som läsare ser är att du har en helt fantastiskt snygg och vältränad kropp, att lyfta upp en sådan oväsentlig sak som vikt för dina tusentals läsare ger en annan bild av hur du förhåller dig till kost och träning. Speciellt när du varken är överviktigt eller undernärd. Du är en stark, hälsosam och snygg tjej som har en kropp många aspirerar till att nå någon gång. Att du nämner att du gått upp i vikt kan, för mig, inte sättas i relation till hur du vill uppfattas på bloggen. ”Vi pratar inte om vikt utan istället att man är bra som man är”. För mig som läsare får jag två helt olika versioner av ditt förhållningssätt till din kropp, hälsa och träning. För några månader sedan berättade du för oss att du har som mål att ha magrutor. Visst kan man ha det, men då handlar det inte längre om att träningens syfte är för att må bra och ha kul utan träningens syfte blev till att uppnå ett ytligt ideal. Det får man självklart ha som mål, det kritiserar jag inte, Men just synliga magrutor i sig utgör inget större syfte annat än att det är snyggt och bidrar till ett ideal som är rent ut sagt 100% ytligt. För mig blir bloggen något rörig. Ibland kommer några ”hetsiga” inlägg om yta och träning och ibland kommer det några mer ”down to earth” inlägg att man duger som man är och träningen är till för endast välmående.
Kanske är det så att du tycker både och. Så kan det vara, men det blir svårt som läsare att ta in inlägg som dessa när man tidigare läst inlägg med en helt annan ingångspunkt och betoning på annat än ”man duger som man är”.
Detta är bra min uppfattning av dina inlägg och är inte menat som något annat än en åsikt. Utöver det har du en jättefin blogg med roliga och inspirerande inlägg.
Kram!
Jag gick upp i vikt för att jag äter för lite. Jag vill ej gå upp och ej gå ner och tänkte att säkert många slarvar. Det ÄR svårt med regelbunden kosthållning och helt ärligt vet jag inte alltid vad och när jag ska stoppa i mig men nu rådgör jag med mina tränare. Ställer klockan på larm. Äter när jag inte är hungrig för att hålla ett bra blodsocker. Jag ville slå ett slag för att äta och inte slarva. Det är hälsosammare än att pendla i vikt, både upp och ner. Och att jag hade gått upp i vikt var en sån liten del där jag känner att ni som läsare inte fokuserar på poängen som var kosten.
Jag har aldrig haft en viktavla i mina kanaler. Aldrig ”den här veckan har jag gått ner xxx kg”. Det är medvetet, precis som att vi inte har en våg. När jag var yngre hade jag ett sjukligt beteende kring vågen men det tänket försvann när jag började träna och den åkte ut. Men det betyder inte att jag inte kan ställa mig på vågen. Finns det en i omklädningsrummet kan jag ställa mig på en för att kolla läget- vilket hände där för några veckor sen. Ingen biggie mer än att jag insåg att min kosthållning var ohållbar och faktiskt kan skada kroppen långsiktigt, så jag tog tag i det PÅ riktigt och har aldrig mått bättre. Våga ät mer folket!
Jag tycker att du har många kloka tankar i mycket. Men jag förstår inte riktigt vad du menar att ni inte pratar vikt och att man duger som man är när du för någon dag sedan skrev ett inlägg om att du hade gått upp i vikt? Får inte ihop det.
Absolut är det fantastiskt att ni har det intresset för träning men jag tror att träning också kan bidra med hets. Misstolka mig inte träning och att röra på sig i alla dess form är kanon. Hur hade ni ställt er till om era döttrar inte blir intresserade av någon form träning/sport/aktivitet där man rör på sig? Jag gillar din blogg men känner tyvärr att det är mycket fokus på att träning måste ske.
Så himla klokt och bra förhållningssätt för både barn och vuxna!