Jag har mått dåligt de senaste veckorna. Börjat ifrågasätta mitt syfte och känt mig nere. Det handlar om en liten identitetskris.
Under de senaste fem åren (ish) har min vardag handlat om barnen. Föräldraledighet kombinerat med jobb. Jag har haft fullt upp! Och varit väldigt produktiv, det är så jag funkar. Med många bollar i luften funkar jag som bäst!
Under perioden från Augusti fram tills nu har jag börjat känna att jag inte känner mig tillfredsställd längre. Att vara egen är på många sätt fantastiskt! Friheten att forma sig egen dag och arbeta när man vill. Under dagtid eller kvällstid. Det allra, allra bästa är att jag kan vara närvarande när det gäller tiden med barnen. Just den biten värderar jag högst. Men:
– Jag kan sakna arbetskamrater. Att känna att man tillhör ett team.
– Jag kan sakna att ha ett kontor- nu kan jag göra min grej vart som helst.
Just det där vanliga som man får i ett arbete saknar jag, och jag tror att friheten håller på att spela mig en spratt. Hugo är så fin och lyssnar på mig när jag berättar vad som tynger mig. Han har försprång för han har hunnit bygga upp Clean och har gemenskapen där. Han har syftet och ännu mer gemenskap i sin elitsatsning i crossfit.
Jag tror att det är viktigt att man är ärlig mot sig själv och kommer i underfund vad som tynger än. Det tog mig några veckor att inse vad det är jag saknar. Det är utvecklande att hamna i lägen där man får styra om riktningen på sitt skepp. Det funkade under föräldraledigheten men idag behöver jag mer. Jag är hungrig på mer jobb, och hitta min gemenskap i mitt jobb.
När jag inser saker och ting tar jag mig an nya projekt. Jag handlar fort och kommer i underfund med vad jag behöver hjälp med. Beslut som kom från min dipp:
– Att vi ska ta tag i youtube och börja vlogga. Har redan kommit i kontakt med en tjej som just nu pluggar Digital content design. Jag har inte möjlighet eller kunskap i klippning.
– I förra veckan skickade jag iväg min bokidé till ett förlag. Sedan dess har jag kommit på ytterligare en bokidé samt funderar på hur jag kan utforma det till föreläsningar.
– Nästa vecka börjar min kurs på Berghs . Min tanke är att ansöka till PR linjen nu i januari och starten skulle då bli i augusti 2018. Det kändes alldeles för länge så jag beslutade mig för att ta kurser fram tills dess. Jag börjar med ”content marketing”. Det kommer att bli spännande och utvecklande.
Tidigare har jag tyckt att förändringar är läskiga men livet kommer alltid att komma med förändringar. Vare sig man vill eller inte. Så styr om skeppet! Jobba mot att få ro i själen. Orientera vad det är som berör dig, vad är det som får dig att må dåligt? Vad kan du göra för att hjälpa dig själv? Jag hejar på dig och hoppas att du styr om skeppet mot lugnare vatten.
Känner någon som arbetar som egen igen sig i mina känslor? Har ni saknat arbetskamrater/fast arbetsplats? Och just det här med friheten, har du känt att den inte alltid gör en gott?
Hej Paula. Vill du inte läsa till sjuksköterska och sedan barnmorska längre?
Intressant inlägg! Men bokidén eller youtube (som båda låter som superkul projekt!) är ju inget som kommer ge dig arbetskamrater eller kontor..? Du kanske ska kolla upp ett bloggkontor, text Margaux Dietz, Micheal Forni och några bloggare har ju gemensamt kontor. DU kanske kan göra något liknande med Michan, Jessica och några andra bloggkompisar? Alternativt om du kan få en plats på Loppis kontor så du kan sitta där och skriva eller förbereda sammarbeten ibland. Hoppas det blir kul på Berghs!
Hej!
Jag har läst din blogg ett tag men måste missat en sak som jag undrar. Hur blev det med sjuksköterskeprogrammet och idén om att bli barnmorska? Tappade du intresset för det eller hur blev det med det? =) Kram
Jag känner lite samma fast tvärt om! Är 23 år och väntar mitt första barn. Det är en sjuk omställning från livet jag levde innan, barnet var dessutom inte planerat.
Tror att man bara får ”rida ut” stormen, eller jag har ingen aning. ”Skönt” att läsa att det är fler (typ superkvinnor som du) som också mår lite kasst just nu. <3
Jag pluggar på distans och har eget företag och har därav ett familjehem i mitt egna hem. Jag är jämt hemma och andra tycker att jag mest är hemma. På ett sätt hade varit skönt att bara få komma hemifrån jag är så less på att vara hemma. Trött på att folk förväntar sig att man ändå bara går hemma så ens egna tid är inte viktig. Hade jag gått till ett jobb hade det varit mer okej att jag gick och träna efter barnen hämtats på dagis eller att det inte är tipp topp hemma.
Känner igen mig för väl! Pluggar på distans just nu och visst att jag har plugg som måste göras men att sitta hemma om dagarna utan klasskompisar eller kollegor gör mig galen! Man behöver gemenskapen tror jag.
Mitt i prick på mig! Jag är har varit föräldraledig med vår kille som är född samma dag som Leonore. Nu går han på förskola och jag arbetar igen. Jag är egen och arbetar som auktoriserad redovisningskonsult och känner precis som dig. Jag älskar att vara egen och kunna bestämma mina dagar och tider helt och hållet själv. Men jag saknar ändå arbetskamrater. Och jag kan sakna att ha ett kontor att gå till. För tillfället jobbar jag oftast hemma, men även ibland på kontorshotell eller på något cafe. Hör av dig om du har lust att ta en fika eller bara jobba tillsammans någonstans någon dag 🙂 Kram till dig!
Hej!
Jag känner verkligen igen mig i dig, jag har inget eget företag, jobbar inte självständigt egentligen men förra året studerade jag där jag fick lägga ut när och hur föreläsningar skulle vara själv. Detta ledde till väldigt få rutiner och det är nog det jag mår bäst av, att få rutiner i livet, träffa människor, det vardagliga tugget liksom. Detta är nog inte exakt vad du menar men jag tror att det är lite likt iallafall 🙂 du är inte ensam!!
Jag jobbar som massageterapeut och PT och är på så vis ofta omgiven av andra. Däremot känner jag ibland att det blir lite för mycket, speciellt med ett barn hemma – hon är alltid prio ett, men det resulterar också i att jag sitter uppe till sent på nätterna och jobbar. Jag gör allt i företaget själv. Plötsligt behöver jag någon annan riktning, lägga ifrån mig ansvaret – så jag sökte en kurs (och har användning av det jag läser), läser den på distans nu och det har blivit en perfekt balans trots att det är ännu mer tidskrävande.
Jag behövde helt enkelt ha en period med ett ”projekt” som jag själv kunde slippa styra och bara följa istället.
Trots mina kontrollbehov 🙂
Hej! Jag känner verkligen igen i mig. Jag har känt mig nere i ett tag och nyligen kom jag i underfund med varför. Så nu kan det bara bli bättre!
Vad roligt att ni kommit kontakt med en tjej som ska redigera era klipp. Finns det någon möjlighet att hon kan fixa text till vloggen också? På youtube så kan man välja om man vill ha text eller utan, kanske vore det bra alternativ om ni inte vill ha texten i själva videon. Många som läser din och Hugos blogg är hörselskadade eller döva och vi gillar er så mycket att vi också vill hänga med! Tack för en grym blogg!! 🙂
Känner igen det fast på kanske ett annat sätt.
Där jag arbetar är vi 6 stycken, jag är nyast i gänget och det är mycket små tjafs. Jag bor i en stad jag bara har en 1 och eftersom jag arbetar mycket kväll så kan jag inte ta en målarkurs som jag så gärna vill för att få nya vänner.
Min sambo har nytt jobb, nya vänner och är med i revyn. Jag är så stolt över han samtidigt som jag önskar att jag också hade det så. Jag skäms över att jag är lite avundsjuk på honom…
Den sponta i mig försvinner mer och mer…
Känner igen det fast på kanske ett annat sätt.
Där jag arbetar är vi 6 stycken, jag är nyast i gänget och det är mycket små tjafs. Jag bor i en stad jag bara har en vän och eftersom jag arbetar mycket kväll så kan jag inte ta en målarkurs som jag så gärna vill för att få nya vänner.
Min sambo har nytt jobb, nya vänner och är med i revyn. Jag är så stolt över han samtidigt som jag önskar att jag också hade det så. Jag skäms över att jag är lite avundsjuk på honom…
Den sponta i mig försvinner mer och mer…
Ditt blogginlägg var verkligen mitt i prick! På min förra arbetsplats satt jag ensam och till slut var jag på gränsen till deprimerad. Jag bytte jobb och älskar stället jag är på nu.
Däremot kan jag även ha samma känsla på hemmaplan…
Jag och min sambo har varit tillsammans i sju år, han har två barn sedan innan som idag är 14 och 15. Ju äldre de har blivit desto mer har jag känt att jag har tappat mig själv.
Jag har ett kul jobb, vänner och jag tränar mycket, men kan nästan känna mig otillfredsställd hemma?
Det kan säkert bero på att barnen börjar bli stora och inte behöver oss lika mycket men det är ändå en jobbig känsla…
En halvflummig fråga, men hur ska man göra för att inte hamna i samma tankar här? Jag vill ju inte byta familj..
åh jag känner lite samma där ang barnen.. mina är också stora på det sättet nu, tonåringar båda två snart.
Jag tror man hamnar i en liten typ av livskris, inser att livet inte står still, att man inte behövs på samma sätt längre för barnen
fysiskt som förut, de klarar allt själva och man är jobbig morsa om man frågar och pratar mkt..typ. (fast ändå inte ja ni förstår).
idag gick mitt ena barn till tandläkaren själv och ville inte ha med morsan… bara en sån grej kändes konstigt. vad ska jag göra då då, tänker man? … tror det är viktigt att man hittar sig själv igen, eller hittar nya intressen man även kan dela med den åldrande familjen. 🙂 kram