Jag slutar inte när jag är trött jag slutar när jag är klar

Igår var jag på WÖRKOUT:s julavslutning. Vi tränade ett sjukt tungt pass och vi avslutade med bål styrka. Kalle bad oss ställa oss i plankposition.

”Jag är för blöt, jag kan inte vara med”. Alla började skratta men det var helt sant, det såg ut som jag precis hade kommit ur duschen. Armarna var alldeles blöta och jag bara gled.

2017 börjar närma sig mot sitt slut och jag kommer inte ha något nyårslöfte kring träningen. Träningen började för mig som ett måste till ett nöje. Ett nöje jag inte kan leva utan.

Det var skönt att hänga med barnen ensam medan Hugo var i Dubai. Vi umgicks under eftermiddagen och på kvällen satte jag mig i bilen och styrde mot studion. Den lilla stunden i bilen är också värdefull för mig, jag slutar tänka och fulsjunger till radions låtar. Det var skönt att komma hemifrån efter fem dagar ensam med kidsen, att bara få göra något annat. Träningen är mitt nöje och en del i min livskraft faktiskt. Det gör mitt liv roligare dels för man känner gemenskap men också för att det är roligt att utvecklas.

Hur ser du på träningen 2018? Måste eller nöje? Vilka verktyg skulle du behöva för att uppleva det roligare?

Fullt fokus på Erica. Vi knäböjer med varandra på axlarna