Jag tänker högt
För mig är det svårt att tänka ”outside the box”. Jag har små barn vilket betyder lite mindre ”problem”. Är det så att problemen växer ju äldre barnen blir? Jag hör ofta på min mammas tankar. Vad hon oroar sig för med hennes tonårsbarn. Det är en knepig period och mammas hjärta brister i konflikt med hennes nu stora barn.
Hur kommer jag att reagera när mina döttrar vill börja sminka sig? Hur ska vi förbereda dom inför mens? Vad säger vi när dom vill köpa en bh? Jag skriver ”hur ska vi göra” för jag hoppas på att vi ska gå igenom det här tillsammans. Att vi kommer att ha en dialog med våra barn kring deras utveckling.
Jag tror starkt på avdramatisering, kommunikation och förberedelse. Min tankegång tar jag alltid direkt med Hugo och barnen. Genom att förbereda i kommunikationen så avdramatiserar man och bygger ett förtroende. Min tanke kring t.ex. mens är att vi i god tid ska samtala kring det här. Berätta vad det innebär och att göra det ihop. Upplysa om vad en binda är och hur man använder tamponger. Sedan förbereder vi en mensbox med olika typer av mensskydd så är det bara att plocka där när den väl kommer. Enkelt och snyggt.
Likaså i smink. Jag har själv en ganska naturlig syn på smink och använder mig inte av speciellt mycket. Idag får Molly också läppbalsam när hon frågar. Förhoppningsvis så börjar det lite lätt om det ens börjar men där är jag också gärna med och köper en necessär. Innehållet vill jag att vi kommer överens om och att det framförallt är bra produkter. När smink blir involverat så kommer jag också att introducera hudvårdsprodukter och ett kriterie för att få använda smink är att det är produkter som är skonsamma för huden.
Spontant så kommer jag säga nej till mina elva åriga döttrar om dom vill ha smink i skolan. En elva åring är för mig ett barn, det är ett barn på högstadiet också men jag kommer att vilja möta mina barn för att hela tiden ha ett förtroende. Som mamma vill jag absolut inte vara deras vän men jag kommer att försöka vara samarbetsvillig. Är jag osäker så kommer jag be dom om lite tålamod så jag får tänka efter och bolla med Hugo eller andra som jag känner förtroende för. Att få ventilera över sitt föräldraskap tror jag är superviktigt och att man ger sig själv en ärlig chans att komma fram till beslut. Att inte jäkta fram ett ja eller nej till ens barns förfrågan i vad det nu kan vara. Det är en balans att möta ens barns viljor samtidigt som man ska behålla rollen som den som bör vägleda och sätta direktiv i ens uppfostran.
En sak är iallafall säker och det är att etablera det förtroendet som gör att dom kommer hem när det har gått fel. Eller att dom ringer när det uppstår något som dom känner att dom inte kan kontrollera. Jag vet att våra döttrar kommer testa gränser och jag hoppas innerligt att mitt och Hugos tålamod kommer att räcka till. Jag hoppas innerligt att mina barn kommer att våga berätta precis allt för mig. Jag hoppas innerligt att jag kommer att kunna bita mig i läppen och kanske inte agera i ilska utan att sansat lyssna på deras sattyg och sedan få tid till att reflektera själv. Vad behöver våra barn, hur kommunicerar vi på bästa sätt just nu och fortsätta lägga en grund i dom genom att överösa med kärlek och support.
Den svåra utmaningen skulle bli om dom skulle vilja äta på något speciellt sätt. Vad händer om en av dom kommer hem en dag och säger att dom nu är vegan? Hur reagerar man då? Som jag nämde tidigare så tror jag på kommunikation, förberedelse, att avdramatisera och att samarbeta. ”Okej vet du vad det innebär?”. Att börja samtala kring kosthållning och vad som är livsviktigt att få i sig. Vill dom testa att äta veganskt så kommer dom att få göra det men paralellt så kommer jag att läsa på, hur får dom i sig allt dom behöver så sånt vet jag inte om just nu.
Det spelar ingen roll att dom fyller 18,27 eller 44. Jag kommer att följa dom ändå. Det spelar ingen roll hur oense vi kommer att vara i deras tonår för jag kommer finnas där ändå. Det spelar ingen roll att dom tycker att jag är orättvis för jag kommer ställa mig som en vägledare ändå. Det är viktigt att du som läser förstår att det jag skriver utgår ifrån mina tankar, utifrån mig familj. Jag vill tro att alla familjer känner sina egna barn bäst och att ert beslut är det absolut bästa för just er familj. Därför kommer jag inte svara med ”Nej en elva åring får inte sminka sig till skolan” eller ”Jo en elva åring kan sminka sig till skolan”. Det är enskild familjs beslut, och ni vet bäst. Min tanke med detta inlägg är egentligen att tänka högt och dela med mig av mitt tankesätt runt omkring. Mitt tips är att i varje utvecklingsfas vara lyhörd. Kommunicera med barn och andra familjemedlemmar, reflektera och ventilera. Det är tufft att vara förälder och ställa sig inför en massa beslut men det är nödvändigt. Idag finns det en himla massa bra hjälpmedel i form av böcker. Jag själv läser en bok just nu om jämställdhet mellan barn i olika kön. Det slår mig att jag själv omedvetet behandlar mina barn utifrån den som är äldst respektive yngst. Det är spännande att läsa den och ger mig enormt mycket bra verktyg. Jag leker också med tanken om vi någon gång skulle få en son. Då skulle ett långsiktigt mål vara att behandla barnen lika och inte sätta dom i olika fack beroende på deras kön.
Det är en spännande uppgift som vi har hörni. Att finnas här och forma våra barn. Grunden till allt är att ge dom trygghet så hoppas vi på att alla utvecklingsfaser kommer te sig fint, utifrån familjens förutsättningar. En stor eloge till alla där ute som fostrar och kämpar. Ni är hjältar och jag tvekar inte en sekund på att ni tillsammans kommer göra det som passar just er familj bäst.
http://aleppo.story.aftonbladet.se
Hjälp svenskar oxh syrianer folk bryter mot mot mänskliga rättigheter
Var också beredd på att du kan vara den sista dina döttrar vill prata med eller ty sig till. Minns att min mamma skulle vara så himla ”skön” och avslappnad och diskutera ALLA livets stora frågor med mig men jag tyckte mest hon var jobbig och hennes sätt gjorde att jag bara drog mig ännu längre bort. Hade hon bara låtit mig komma till henne när jag kände att jag ville prata så hade vi kunnat ha en bättre relation i tonåren. Att prata om mens och bh-ar kan vara bra för att förbereda men det kan också vara ett känsligt ämne för tonårstjejer som de vill ha för sig själva.. bara MIN erfarenhet och tanke… det ordnar sig ska du se 🙂
Jag ville aldrig prata m min mamma o gör det fortf inte helt naturligt trots att jag är vuxen själv.
Min dotter o jag har en mkt mer nära relation än jag hade med min mamma o pratar om allt o jag är öppen om hur det var för mig osv. Är glad för att hon ofta kommer o berättar för mig om nåt är fel.
Vad heter boken du läser?
Väldigt intressant att läsa! Har inte börjat tänka ordentligt på såna saker riktigt än, min son är 10 månader. Men en sak jag måste fråga, varför är det så ”fel” med att vara sitt barns vän? 🙂 Jag tänker att man kan vara både en förälder och vän? Eller nu medans jag skriver så förstår jag inte ens vad det innebär att vara ”vän” med sitt barn, haha! Men förstår inte varför det skulle vara negativt iaf. Någon som kan förklara det där för mig? ;P
Så klok du är Paula. Jag delar dina tankegångar och växte själv upp på det sättet du beskriver. Min mamma är fortfarande en stor trygghet för mig och jag kan prata med henne om allt även nu i vuxen ålder ❤️
Intressant att läsa om dina tankar.
Du har skrivit ordet ”dom” 21 gånger i det här inlägget, märkte du det? Var bara tvungen att räkna när jag såg det överallt 🙂
Då du specifikt.nämnde vegan som exempel så måste jag, som någon som för 10 år sedan kom hem och meddelade mina föräldrar att jag är vegan, bara understryka hur otroligt mycket det kan tära på relationen till föräldrarna om man ifrågasätter det eller inte tar det på allvar/ser det som en fas – för mig personligen kändes det ju som föräldrarna tvingat i mig djur enda till den dagen, jag hade ju litat på dom att de alltid skulle vara goda och rättvisa osv – då jag fick upp ögonen för djur rätt, så kändes de ju som de lurat mig hela mitt liv, typ ”lurat mig till att vara ond med dem” (har ju vuxit o fått mer förståelse för deras handlingar sedan dess 😉 ) Om föräldrarna sedan till på köpet skämtar bort detta eller ifrågasätter…. Speciellt då man kanske själv känner att man äntligen har tagit ett eget beslut som känns så rätt o som det är klart att man måste läsa på om – då är det nog jättefint om man som förälder bara kan uppmuntra denna självständigher o egna slutledningsförmåga o beslutstagande osv, för att vara vegan skadar ju ingen….. 🙂
När det gäller mens så är det skitenkelt: låt alltid barnen vara med när du byter skydd, prata om att du har blöja eller propp och att du blöder varje månad. Nu är de små såklart men att se detta varje månad normaliserar och sen när de kan börja prata mer om sånt så är det liksom naturligt redan. Jag har låtit mina barn vara med från start, Jag har en son och en dotter (och en nyfödd son) och de har fått hjälpa mig att hämta bindor osv. För dem är mens naturligt. Jag berättar för min stora tjej att hon också kommer börja blöda snart.
Fast jag tror att barn längre fram kan må dåligt av att ha sett sin mamma byta tampong/binda. Jag mår fortfarande dåligt av att ha sett min mamma naken som liten, kommer inte att utsätta min son för det. /nu vuxen kvinna och mamma
Det där är nog hemskt olika. Mår du dåligt av att se nakna människor i ett omklädningsrum också? I min familj avdramatiserade vi det när jag var liten. Inte så att någon gick omkring naken i hemmet men om vi var iväg på semester å bodde på liten yta och någon bytte om, inte var det något mina föräldrar gick och gömde sig med. Nä, för min del hade det nog varit mer skadligt.
Det där är nog hemskt olika. Mår du dåligt av att se nakna människor i ett omklädningsrum också? I min familj avdramatiserade vi det när jag var liten. Inte så att någon gick omkring naken i hemmet men om vi var iväg på semester å bodde på liten yta och någon bytte om, inte var det något mina föräldrar gick och gömde sig med. Nä, för min del hade det nog varit mer skadligt.
Intressant. Jag funderar mycket på detta jag också. Framförallt den biten med att bygga upp ett förtroende där barnen faktiskt vågar komma hem även om dom vet att dom gjort något dumt. Det är verkligen en svår nöt att knäcka det där. Jag jobbar hela tiden på att inte reagera med ilska när jag blir sur över nåt, utan ändå försöka uttrycka min ilska med väl valda pedagogiska ord. Men lätt är det inte alla gånger.
Jag delar en del av dina tankar, andra inte. Får lite känslan av en familjen i ”Seven heaven” om du sett den serien där varenda familjemedlem alltid ska veta allt om övriga. Jag tycker dina grundtankar är fina men jag tänker nog mer, ex. gällande smink, att jag kommer låta mina barn testa sig fram i den åldern. Jag är nog lite mer av ”att man lär sig av att prova” och inte genom att en annan försöker styra en åt ett visst håll.
Intressanta tankar. Jag tror att det är svårt för en tonnåring att vara ärlig mot sina föräldrar om föräldrarna ska ”vägleda” hela hela tiden och vara en del av varje beslut det tar. Då känner man sig oftast kvävd och vill absolut inte dela med sig om allt. Så har det hänt iaf hos många av mina vänner. Inte med min relation med mina föräldrar dock för de har gett mig utrymme att andas, göra mina egna misstag som gjort att jag inte behövt vara rädd för deras ”bestraffningar” och kunnat då fakstiskt prata med dem nästan om allt. Allt ska de inte behöv veta heller…
Jag har inte tänkt denna tanke fören nu när jag läste det. Min dotter hoppas jag får ett förtroende till oss föräldrar som gör att hon vågar komma till oss när hon har problem i en relation, blivit ledsen och sviken, när hon uppnått något som hon vill dela med sig av, när hon får mens och vill testa smink. Jag tror inte att jag kommer lägga större vikt i om hon vill ta på sig mascara och läppglans som 11-åring – utan då ska hon få göra det eftersom jag tror att hon vill testa sig själv som ”person”, det är nog en utvecklingsfas och den vill jag ju avdramatisera. Jag hade själv en sådan period mellan 11-13 år. Smink blev en rolig grej, det handlade inte om att jag t.ex ville känna mig äldre eller snygg och jag sminkade mig heller inte varje dag. Däremot kommer jag vara stenhård när det kommer till alkohol och mer allvarliga grejer som kan skada henne på ett eller annat sätt.
Spännande tankar! Jag läser pedagogik, där man också får ta ställning till jämförande och roller. Och jag har två små flickor, 1 och 4 år, som jag också behandlar olika. Till min stora fasa. Tipsa om boken! Vad heter den?
intressant inlägg att läsa!
Väldigt bra inlägg, vi vet väl vad passar oss bäst, vi är alla olika och det är okej! Go Paula!! Kram från en tjej från Finland
Min dotter fyller 12 idag hon tjatar om smink smink smink o sj använder jag nästan aldrig smink o har aldrig gjort heller då jag inte haft nåt intresse. Alla hennes kompisar sminkar sig o alla 12-åringar ser ut som 17 år nästan o klär sig utmanande o en del av dotterns klasskompisar har större bröst än mig t.o.m. Känner mig glad att min dotter ändå tar efter mig o utvecklas sent o fortf inte har mkt former.
Jag bråkar med henne konstant om smink o säger MAX mascara o läppglans i skolan. Smink ska se naturligt ut om hon ska använda det utanför hemmet men hon får träna o öva o experimentera här hemma inför den dag då hon är redo att ha smink ute.
Jag hävdar att hon inte har behov av smink hon är verkligen vacker ändå. Har man dålig hy o finnar tex kanske man vill dölja dessa m smink men så länge man har perfekt hy finns inte nån anledning att kleta in sig i foundation osv spec inte som 12-åring.
Jag tycker det är farligt att en 12-årig tjej ser ut som 17 då de inte är mentalt mogen för det en 17-åring kan göra, mentalt är de ändå bara 12!!
Ang mens det får jag väl ta när d kommer, har pratat mkt om att jag längtade efter att få mens men är i efterhand glad att det blev sent. Fick mens när jag var 14 o gick i 8:an.
Bröst kom sent o gör även för dottern men det är nåt jag minns som jobbigt då alla andra hade bröst o jag blev retad o kallad plankan osv.
Det jag mer oroar mig över är internet o sociala medier o jag är som en hök på dottern o kontrollerar ALLT! Jag har alla lösenord o får jag inte lösenordet får hon inte ha sociala medier öht.
Jag har varit öppen o pratat mkt m dottern om utveckling osv o hon är öppen med mig också, vi har en nära relation, mkt närmare än jag haft m min mamma o det gör mig trygg.
Jag har även en son men han är bara 2,5 år ännu. Jag uppfostrar honom till att vara snäll o omtänksam o artig mot andra o inte vara dum, samma sätt som m dottern men lite skillnad blir det ändå då det är en kille men inte direkt uppenbart så de hamnar i olika fack så att säga utan båda ska vara bra människor sen följer jag deras intressen o uppmuntrar de i det de tycker om vad det än må vara. Klär inte min son i klänning bara för att det ska vara jämnlikt, likaså klär sig inte min man i klänning ? men att klä ut sig osv med utklädningskläder är helt normalt oavsett vad man klär ut sig som.
Det är skillnad på en pojke o en flicka mer än kroppsligt men grunden är att båda ska vara bra människor oavsett kön o ha samma rättigheter osv där gör jag inte nån skillnad mellan könen bara skillnad pga ålder.
När dottern var liten bytte jag tampong på toa o hon satt en dag o hade en tampong o släppte ned den i toa mellan benen ? hon trodde det var där den hamnade ju för hon visste inget.
Sonen sa en dag mamma kissa m snoppis, jag svarade att mamma har ingen snopp. Jag kan vara naken m honom fortf men kanske slutar när han är äldre men det känns naturligt att han kan se mig utan kläder, han har pekat på mina tuttar o skrattat o jag har svarat att därifrån fick han mat när han var bebis o de är till för bebisar helt enkelt.
Jag kommer prata om mens o allt m honom om han undrar o frågar om det men kommer inte gå in på det på samma sätt som m min dotter.
Tjej o kllle är inte samma men kan ha samma rättigheter som sagt o klara av att göra samma saker i livet (förutom de som är könsbestämda t.ex vara gravid o föda barn osv.).
Väldigt intressanta Paula! Du är klok och jag håller med mycket i det du säger i teorin, men kan känna mig osäker på om allt verkligen skulle fungera i praktiken. Jag kan tänka mig att tex det du skrev om smink kan upplevas som för kontrollerande och ohållbart, samtidigt som jag håller med om att jag inte hade velat att min framtida elvaåriga dotter skulle sminka sig. Som sagt intressant! 🙂