Kärlek till Cecilia

Jag fick en kommentar av Cecilia. En kommentar som gick rakt in i hjärtat, den kommentar som har gjort allra, allra mest intryck hos mig under dessa år som jag drivit denna blogg. Cecilia- gud vilken förmåga du har för att uttrycka dig! Din blogg kommer att göra en enorm skillnad. Det gör mig glad att du snart ska och stå på dina egna ben. Att du har ditt liv framför dig. Du har säkerligen efterfarenhet som gjort dig till den du är idag och jag tror att du kommer att omvandla ditt förflutna till din styrka. Du har självinstinkt. Du har framtidsplaner. Jag håller tummarna för att du ska träffa din livspartner och att ni tillsammans kommer att skapa ert drömliv, forma det liv du beskriver i kommentaren.

Tack för din berättelse, tack för dina fina ord. Jag brukar skapa delmål i mitt liv, mål som inte känns allt för långt bort. När jag når dom blir jag taggad och motiverad för att fortsätta sträva efter mina drömmar. Och som du säger, det är helt okej att känna sig vilsen. Du har säkert sagt upp vänskapen med dina vänner av en god anledning, men ta tillvara på den du beslutat att ha kvar. Ensam är inte stark, känner du dig vilsen behöver man våga be om tröst och pepp. Att bara ha en som lyssnar, det är guld!

Cecilias kommentar:

”Hej Paula, snälla läs hela min kommentar då den inte alls kommer sluta så negativt som det kan låta. Jag tog nämligen upp din blogg i det behandlingsprogram jag går på frivården idag. De senaste två veckorna har jag irriterat mig så otroligt mycket på dig att jag ett tag slutade läsa din blogg och slutade lyssna på er podd. Jag kunde inte förstå hur du kunde vara så irriterande när jag följt dig så länge och genuint tycker om din personlighet.

Så jag ifrågasatte mig själv på frivården då jag ofta kan känna så här gentemot saker och människor jag tidigare tyckt om, så vi började KBT-rita upp mina känslor kring dig för att förstå vad detta kom ifrån. Min behandlingsterapeut frågade varför jag läst din blogg i flera år om jag bortser från de senaste veckorna. Jag svarade att jag tycker du är stark som klarar vardagen så bra med två små och entreprenörs-föräldrar, att jag beundrar hur du lyckats bygga upp ett så starkt varumärke i sociala medier, hur du hanterar nättroll och dina kloka insikter i livet. Att du inspirerar mig att göra det jag vill, det hjärtat säger. Att du inte avslutat dina studier men erkänner att det var inte det du faktiskt ville just nu, utan att du hittade något annat och det är okej det med. Du får mig att känna att det är okej att ändra sig utefter hur livet utvecklas.

Så på tavlan stod allt detta som i mina ögon representerar dig. När hon sedan frågade varför du helt plötsligt blivit en energislukare försökte jag hitta olika anledningar. Jag försökte verkligen och blev nog påverkad av olika hatkommentarer jag läst i din blogg. Kommentarer om att du blivit så stor tack vare Hugo. Men jag tycker ju inte så? Jag har läst andra skriva sådana saker men jag anser ju att du har dig själv att tacka allra mest för att du är där du är idag.

Och då slog det mig varför jag kände på det här sättet, de senaste två veckorna har nämligen varit väldigt jobbiga för mig. Jag har haft drog sug, ska avsluta min villkorliga dom från frivården och kommer tvingas stå på egna ben, jag har varit osäker på var jag vill i livet och känt mig ensam då jag brutit med alla vänner utom en. Att jag då störde mig på dig handlade ju bara om mig själv? Jag vill ju också hitta en man som är så rolig, bra pappa och kärleksfull som Hugo. Jag vill också bo i en nyrenoverad villa, åka på spännande events och inreda med vackra designsaker. Jag vill också känna kärleken av barn som är de mest fantastiska en kan önska sig. Dessutom drömmer jag om att skapa en stor blogg där jag kan hjälpa andra människor och öka förståelsen för drogmissbruk, fängelsetid och varför jag gjort så mycket felaktiga val trots att jag haft bra förutsättningar. Jag förstår givetvis att det inte bara är guld och gröna skogar, men du inspirerar mig också i att det är okej att det inte är bra jämt. Att det är så livet funkar.

Jag hade alltså drabbats av den fulaste, äckligaste och mest hatade känslan jag vet; avundsjuka. Det var jätte svårt att erkänna detta för mig själv då jag tycker att det är en av de mest oattraktiva känslorna som finns och jag vill inte va sån. Jag är oftast inte sån utan kan blir genuint glad för hur bra det går för andra människor och istället inspireras av hur de hanterar saker. Jag är vanligtvis ingen bitterfitta som hittar små, små, små saker att klaga på enbart för att du i mina ögon lever ett drömliv. Du lever det livet jag strävar efter att leva och det inspirerar ju mig, inte tar min energi.

Efter att ha insett det satte jag på er podd med Q&A för att lyssna ikapp de avsnitt jag struntat i och blev så glad av att höra din röst. Nu har jag istället skrivit ditt namn som ett av mina mål, inte att just leva DITT liv men att leva ett liknande liv. Så tack för allt du gör, du är en sådan otrolig inspiration och jag kan tänka mig att många nättroll skriver av samma anledning som mig, bara det att de förnekar det. Klart det är lättare att klaga på hur du matar änder när en själv inte går till någon bäck med sina barn och göra samma sak. Jag är glad att jag bara led av avundsjukan ett par veckor, vilket hemskt liv det måste vara att va så missunnsam att en inte kan glädjas åt de som det går bra för. Du har ju kämpat för det och är således värd det tio gånger om.

Det blev ett långt inlägg men jag ville verkligen berätta vilken betydelse du har för mig och inspirerade mig till att i måndags starta den där bloggen om knark, skottsäkra västar och ta sig ur det livet. Igår hade jag redan 63 unika besökare och fick en sådan fin kommentar av en tjugoårig tjej som försökte komma ur missbruket och kände sig hjälpt av min blogg. Det är ju av den anledningen jag startade den, för att en enda person ska kunna känna sig mindre ensam i den destruktivitet som beroende ju är.

Jag tror inte alla nättroll kommer läsa den här kommentaren men till er som skriver negativa saker; försöka rannsaka er själva för problemet ligger ju inte hos Paula. Det ligger ju hos er själva, vad är det som gör att ni tar det aktiva beslutet av skriva något som kan såra någon annan. Det behöver ju inte vara av exakt samma anledning som mig, men jag tror att de flesta skulle säga att det var liknande orsaker, om de bara vågade erkänna det för sig själva.

Tack för allt du gör Paula, och tacka Hugo också. Har följt honom sedan Rosing-tiden och hittade på så sätt dig. Det är så fint att se ett par så sammansvetsade och faktiskt erkänna att det är jobbigt ibland, när så många par i sociala medier gör slut.”