Varför tog det oss fem år innan vi började planera bröllopet?
Tänk att vi har varit förlovade i över fem år. Sjukt att tiden går så fort! När Hugo friade till mig var jag gravid med Molly, och jag ville inte gifta mig som gravid. Vi hade viktigare saker att tänka på. Hur kommer vi bli som familj? Kommer vår relation klara av att bli testad av småbarns år? Kommer vi hålla ihop? Vart vill vi att vår familj ska bo?
Vi körde på med livet, och sen kom Leonore. Parallellt har vi också roddat med karriär. Men så nu, 2018 kände vi oss redo. Nu hade allt viktigt fått komma först, vi har klarat av livet i fem år. Mycket är tack vare Michelle, vår bröllopskoordinator. Det var hon som gav oss en spark i rumpan och som gjorde att bröllopet sker i år och inte nästa. ”Nu finns det ingen väg tillbaka” sa hon. Och jag är glad över det, för det känns spännande att i år händer det.
Det är också som Hugo sa. Idag är vi ett starkare team än för fem år sedan. Vi var nykära, gravida och bodde ihop. Men vi kände inte varandra lika bra som idag. Vårt förhållande hade inte blivit prövad. ”När jag säger ja till dig så är det för livet. Vi har klarat två små barn, då klarar vi fan allt”. Så sa Hugo över lunchen igår och jag är beredd på att hålla med.
Vi vet om varandras brister, vi har blivit prövade, vi har varit zombies och vår kärlek till varandra har bara blivit större och större. På fem år hann vi teama upp, och bli det vi är idag. I ärlighetens namn så kommer vårt framtida äktenskap inte skilja mycket från hur vi lever idag, men jag är glad över att jag äntligen får samma efternamn som dom andra. Det är ytterligare ett tecken på att man hör ihop. Familjen Rosas <3
En annan tanke: Det har varit roligt att veta att man har den stora dagen framför sig. Vi bockade av barn tidigt, och allt som kom med det. Så en liten sorg finns inom mig att planeringen faktiskt är igång. Men sorgen försvinner när jag tänker på glädjen. Våra barn kommer att få uppleva deras mamma och pappas giftermål. Molly kommer till och med säkert ha egna minnen av bröllopsdagen. Det känns fint att mina två viktigaste kommer att gå framför mig, när min pappa leder mig framåt mot min blivande man. Bara tanken av den gången i kyrkan gör mig rörd.
Men skärp er! En massa andra vanliga traditioner när det gäller bröllop är också väldigt gammaldags från början. Vet ni tex varför klänningen är vit? Det symboliserar att bruden ska vara oskuld. Så hoppas ni som klagar inte haft vitt på era bröllop, annars kan ni inte kalla er feminister 😉
Men snälla ni nedan som kommenterar om Paulas val, låt henne göra som hon vill.
Om hon vill att hennes pappas ska följa henne till altaret så är det hennes sak, jag tror inte Paula tänker något specifikt kring det utan vill bara ha det så. Det är en gammal tradition dock har den traditionen i många fall tappat betydelse och många gör det bara för att det är fint!
Lugna er lite, ta inte åt er och sluta överanalysera allt som skrivs!
Egentligen skulle min pappa gå fram med mig. Men, min fina pappa, från ingenstans och en dålig relation till min låtsaspappa tyckte att även platspappa skulle få följa mig fram. Att de bägge varit lika viktiga i mitt liv, på olika sätt. Jag grät som jag aldrig gjort förut och bröllopssminkningen var ett minne blott. Men, där och då, på en av livets största dagar hade jag bägge mina ”pappor” i varsin arm min blivande drömman till mötes, med sonen i magen och jag kunde inte känna mig lyckligare. Självklart ska pappa ge bort dig, om det känns rätt för dig. Ingen har någonsin någon rätt att säga något om det.
Det tog jättelång tid för oss också inna vi gifte oss. Tror vi var tillsammans 8 år innan det var dags :D. Vi var också förlovade alldeles för länge
Min pappa gick med mig nerför altargången på mitt bröllop. Betydde otroligt mycket för både mig och honom. Skulle absolut göra likadant idag!<3
Så glad för eran skull❤
Jag tycker alla nedan kommentarer om hur negativt man tar det pga Paula vill att hennes pappa leder henne till altaret är så otroligt onödiga.
Vi lever i Sverige 2018. Man pratar om lika rättigheter och jämställt ska det minsann vara osv. Jämställdhet för mig handlar dels om att kvinnan och mannen för den delen ska få rätt till att välja vad man själv vill i allt som har med livet att göra. Paula väljer själv att hennes far ska ta henne till altaret, hon sitter inte vad jag tror och tänker på allt gammalt trams om vad det förr stod för..hon tycker säkert det är en fin grejj. Jag har alltid som liten också drömt om det trots att vi Armenier inte ens har en sådan tradition. Att veta att ja har rätt att välja hur jag ska gå ner i altaret är för mig 2018. Nu lever inte min pappa men det är inte att någon tänker fel eller rätt. De handlar om att vi idag har fria viljor och rätten till att bestämma precis som vi själva vill ha det.
Har vänner som än idag 2018 vill leva som en traditionell ” hemmafru”, de vill vara hemma och ta hand om barnen medan deras män är ute och jobbar. Och så kommer andra utomstående och kommenterar ilsket ” lika rättigheter varför är inte mannen hemma, och du ute ” men man tänker inte på att kvinnan älskar det livet och hon faktiskt valt att leva så. Det för mig allesammans är 2018 och vad fri vilja, femenism och allt annat betyder.
Att kvinnan inte ska bli påtvingad en massa skit pga alla säger annat. Kvinnan ska få välja precis hur hon vill ha det oavsett de gamla eller det nya!
Varför ska din pappa leda dig. Är inte det gammal bortgiftes tradition? Står svenska kyrkan ens för det?
Till er som kommenterar såhär. Det var FÖRR det är 2018 tiden ändras det borde er tid med göra. Jag vill att min pappa ska följa mig för mig är det vackert och jag lever i nutiden . Vill ni leva kvar i förr i tiden så är det upp till er men låt Paula leva och göra som hon vill….
Precis det är 2018, ett år vi har kommit väldigt mycket längre än att fortsätta låta män äga kvinnor.
Jag hade gärna velat att min pappa gick fram med mig på mitt bröllop,men så vart det inte.
Det kanske är gammalmodigt men fortfarande så fint?
Men va? Vadå din pappa leda dig? År 2018? Vet du ens varför pappan ledde sin dotter ner för altaret förr i tiden? Precis som Delia skrev nedan. Det är för att den som tidigare ”ägt” dig nu säger ja till att en annan man nu ska få äga dig och lämnar då över dig till honom. Känns väl inte super självständigt/2018/feministiskt. Kom igen Paula, tänk om tänk rätt!! Och till alla ni som tycker/tänker ”men det är bara en fin gammal tradition” nej. Läs på om vad den här lilla traditionen egentligen betyder och ta ställning till den, står du för det?
Men låt Paula och Hugo göra som de vill?! Vet du tex varför brudens klänning är vit? det var för att symbolisera hennes oskuld som hon skulle få förlora först på bröllopsnatten. En massa traditioner är gammaldags från början. Men som du kanske vet har Hugo och Paula barn osv , så detta handlar nog inte om att hennes pappa ska ge sin dotter till Hugo. De är varandras redan.
Men låt Paula och Hugo göra som de vill?! Vet du tex varför brudens klänning är vit? det var för att symbolisera hennes oskuld som hon skulle få förlora först på bröllopsnatten. En massa traditioner är gammaldags från början. Men som du kanske vet har Hugo och Paula barn osv , så detta handlar nog inte om att hennes pappa ska ge sin dotter till Hugo. De är varandras redan.
Men låt Paula och Hugo göra som de vill?! Vet du tex varför brudens klänning är vit? det var för att symbolisera hennes oskuld som hon skulle få förlora först på bröllopsnatten. En massa traditioner är gammaldags från början. Men som du kanske vet har Hugo och Paula barn osv , så detta handlar nog inte om att hennes pappa ska ge sin dotter till Hugo. De är varandras redan.
Men låt Paula och Hugo göra som de vill?! Vet du tex varför brudens klänning är vit? det var för att symbolisera hennes oskuld som hon skulle få förlora först på bröllopsnatten. En massa traditioner är gammaldags från början. Men som du kanske vet har Hugo och Paula barn osv , så detta handlar nog inte om att hennes pappa ska ge sin dotter till Hugo. De är varandras redan!
Hej Paula! Brukar inte kommentera så ofta men tycker att du verkar klok och reflekterande 🙂 kanske har du tänkt över det här och isf respekterar jag ju såklart det! MEN som barn till två präster som båda pratat mycket om det här ville jag bara lyfta frågan till dig: varför du vill att din pappa ska leda dig till Hugo i kyrkan? Det Gjorde man förr i tiden i Sverige. eftersom en ogift kvinna inte var myndig i Sverige fick pappan leda henne mot sin nya förmyndare – sin blivande man. Detta är inte riktigt vad de flesta av oss känner oss bekväma med idag. Visst gör de så i Hollywood-filmer (men vet amerikanska kvinnor ens varför de gör det?) men inom svenska kyrkan brukar man avråda från denna ganska dammiga tradition. Finns andra sätt att involvera familjen på! Trevlig helg 🙂
Hej! Jag brukar inte heller kommentera ofta men din kommentar sög så djupt i mig att jag måste! Min pappa lämnade jordenlivet när jag var 14. Jag hade en stormig barndom och jag är fullt medveten om att han inte var världens bästa pappa men trots det var jag en ritktig pappas flicka. Jag önskar han hade fått se hur långt jag kommit mot alla odds och vilken fantastisk familj jag skapat mig. För att inte tala om han där med stort H. Enda sedan jag träffade honom förSta gången har jag vetat att det är han som är mannen i mitt liv. Och endå sedan dess har en sorg växt i mig för att min pappa aldrig fick träffa honom eller föra mig till altaret. Men så skriver du såhär? Jag måste vara veta hur dom där andra sätten då är? Kanske kan jag börja fantisera om mitt drömbröllop utan dendär sorgen? Pappa har ju endå front row från himlen tänker jag , det är bara jag som ska greja det utan honom då.
Att pappan leder en till altaret är ju inte ens en svensk tradition, det är en amerikansk. Svensk tradition är att bruden och brudgummen går tillsammans till altaret.
Hej! Jag brukar inte heller kommentera ofta men din kommentar sög så djupt i mig att jag måste! Min pappa lämnade jordenlivet när jag var 14. Jag hade en stormig barndom och jag är fullt medveten om att han inte var världens bästa pappa men trots det var jag en ritktig pappas flicka. Jag önskar han hade fått se hur långt jag kommit mot alla odds och vilken fantastisk familj jag skapat mig. För att inte tala om han där med stort H. Enda sedan jag träffade honom förSta gången har jag vetat att det är han som är mannen i mitt liv. Och endå sedan dess har en sorg växt i mig för att min pappa aldrig fick träffa honom eller föra mig till altaret. Men så skriver du såhär? Jag måste vara veta hur dom där andra sätten då är att involvera familjen vid just det tillfället? Kanske kan jag börja fantisera om mitt drömbröllop utan dendär sorgen? Pappa har ju endå front row från himlen tänker jag , det är bara jag som ska greja det utan honom då.