Paula Uribe, Kontakt: [email protected]

Varför bloggar du inte på helger?

Inser att det var precis i början när jag började blogga som jag skrev kring detta. Inte självklart att alla har läst det så jag kan lika gärna berätta igen. Jag bloggar inte på helgerna för att behålla det normala i vecko-flödet. Jag behöver också få helg. Det är himla skönt att koppla bort i två dagar och kanske titta på en film tillsammans med Hugo under kvällstid när Molly har lagt sig. Eller njuta av sällskapet vi har hemma och inte känna den psykiska stressen över att hinna sitta med datorn några timmar per kväll för att preppa för dagen efter. Så fort Molly är i säng åker både min och Hugos dator upp. Det är mail, inlägg och bilder som ska förberedas. Bloggandet ligger inte på en hobby-nivå för oss och därefter försöker vi hålla ribban. Det är kul, utmanade och spännande men för att orka behöver man ladda om batterierna och det gör vi under helgerna. Sen har vi ett barn som går före allt. Helgen ska inte kretsa kring arbete och konkurrera om tid för henne. Då är det 100% familj som gäller. Ytterst sällan kommer det inlägg under helg. Det är när jag är borta från familjen som jag ser till att hålla liv i den. Men jag försöker alltid hålla denna ram, undantag när det är mycket i livet. Till exempel förra veckan när jag hade ett sjukt barn och en tenta att klara av, ja då blir det tyvärr bloggen som blir lidande men jag känner ett sånt pass förtroende för dig och vet att du har överseende med sådant. Likaväl när jag fick mina missfall, då blev jag förundrad hur man kunde skriva kommentarer likt ”Halllåååååå vart har du tagit vägen, varför bloggar du inte som förr”. Det blir inte bra att blogga när man olycklig, det lärde jag mig då men jag repade mig och kom tillbaka på banan.

Hur tänkte du och Hugo när ni ville bli gravida igen? ( Och lite kring missfallen, många som gått igenom samma tråkiga sak bland kommentarerna)

När jag och Hugo bestämde oss för att strunta i preventivmedel så visste jag att det kan ta tid att bli gravid. Visste du att genomsnittet för att bli gravid är 6 månader och framåt. 80% blir gravida inom ett år. Trots att jag visste att det kunde ta tid blev jag besviken de gånger jag hann testa mig och det visade negativt. I juli började vi försöka och första gången jag blev gravid var i oktober. Jag försökte verkligen låta bli att tänka med känslorna och istället fokusera på det jag visste. Men jag kunde inte rå för att bli besviken. Så mitt första råd till dig som försöker, stressa inte upp dig för tidens skull. Det kommer. Och det finns hjälp om det faktiskt inte skulle gå under det där året.

Sen kom två missfall i vår resa till att få ett till barn. Det var tufft, orättvist och otroligt tungt. Men det som inte dödar en gör en starkare. Våra missfall fick oss att vakna upp och uppskatta det vi redan hade ytterligare. Vi la ”The babymaking” lite på hyllan och fokuserade på livet istället. Tre månader senare vart jag gravid igen, då utan att egentligen anstränga oss. Jag visste naturligtvis när jag var fertil, den klockan hade satt sig i huvudet efter höstens försök. Så allt som allt tog det alltså sju månader för oss att få lilla L in i min mage från det att vi hade snacket till att jag plussade. Det var vår väg, och alla följer sitt eget öde. Till dig som har fått missfall kan jag inte ge något annat än min omtanke. Jag hoppas att du får många varma kramar och att din omgivning ger dig tröst, kärlek och stöd. Det är jobbigt. Alla reagerar olika och det finns inget rätt och fel. Jag personligen hittade tröst i att tänka förnuftigt. Att återigen fokusera på det jag visste. Jag visste att missfall innan vecka 12 är ganska vanligt. Att det är otroligt många element som ska klaffa för att det ska bli en lyckad befruktning. Det kändes lättare i mitt hjärta att istället försöka höja min kropp som skötte detta av sig själv. Att det som låg i magen förmodligen inte var livsdugligt och att jag ändå försökte fokusera på att vara tacksam att det hände i tidiga veckor. Det var tungt men jag valde som sagt att fokusera på det ”positiva”. Det var nog det främsta hjälpmedlet för att komma över mina två missfall. Sen var jag oerhört tacksam mot min familj och vänner som stöttade mig. Kärleken till Molly gör allt bättre och jag kom in på skolan i samma veva. Jag hittade ett sammanhang i min olycka som gjorde att jag hittade en väg ut ur det tunga ganska snabbt.

Vart får man tag på det guldiga kähler-vaserna?

Jag hittade mina inne på Royal design. Fast jag tror att det finns liute överallt, testa att googla på kähler =)

Tänkte avslöja ett av lilltjejens namn. Hon kommer ha ett tilltalsnamn och två mellannamn. Ett av mellannamnen kommer att vara Alma. Vi (läs jag) är helt inne på att ge barnen varsitt namn med en spansk betydelse. Molly har Vida vilket betyder liv. Alma betyder själ. Att prata om namn med Hugo är så otroligt tråkigt, jag har liksom namnböcker och kan skriva upp när jag hör fina namn. Jag vet inte vad det är men namn intresserar mig. Så det krockar med Hugo som är totalt ointresserad. Fattar inte varför jag försöker få ur honom hans åsikt när det inte finns någon. Skulle lika gärna kunna fråga ”Är bajs ett fint namn” och han skulle ointresserat säga ja. Kanske skriver i något helt annat namn än det vi kommit överens om när papperna väl kommer för att lära honom en läxa. ”Jo men du sa att det var fint och att vi skulle köra på det” =)