Mamma Paula
Jag längtar tills jag blir en mamma på riktigt. Jag vill ha mitt barn i min famn och gråta över att det skapats en liten blandning mellan mig och mannen jag älskar över allt annat. Jag vill känna mitt barns närhet och känna mitt barns lukt. Jag vill ta del av varje framsteg vårt barn kommer att göra. Jag vill se barnet lära sig fokusera blicken, skratta, äta, sitta, krypa, börja gå och allt annat mysigt som sker under det första året. Mitt barn kommer jag att skydda men på samma gång lära hur hon/han ska hantera orättvisor och motgångar. Mitt barn kommer att gå först, oavsett vad som än händer.
Det är så sjukt att jag bär på en liten varelse inuti i mig. Just nu sitter jag och klappar på magen och undrar vad hon/han gör just nu eller om hon/han har utvecklat något nytt den här veckan. Min mamma och jag satt och pratade om barnet här om dagen, hon berättade att hon mindes hur jag en gång sa ”jag ska aldrig skaffa barn”. Det kommer jag själv också ihåg. Jag hade inte planerat en graviditet om det inte vore så att jag hade blivit gravid av ”misstag”. Nu med facit i handen är jag glad över att mina p-piller inte funkade och skapade mitt lilla mirakel. Jag tänker tillbaka på en utekväll i våras. Vi var ute och firade Hugos kusins födelsedag. Under kvällens gång berättade Hugos bror att han hade en dotter som han själv inte hade vetat om fanns fören samma vecka. Alla vart glada och lyckliga för hans skull och Hugo blev så rörd över att han blivit farbror att han fick tårar i ögonen. Jag gick fram och kramade om Hugo och då viskade han i mitt öra att han också ville ha barn snart. Det värmde hela mitt hjärta att mitt livs största kärlek ville samma sak som jag i framtiden. Det tog ju inte så lång tid, ett halvår senare sitter vi här och är gravida.
Jag kan ångra mig hur jag valde att berätta för Hugo att jag var gravid. Min reaktion när gravtestet visade positivt var att jag började gråta och vart rädd. Rädd för hur Hugo skulle reagera så jag valde att mmsa resultatet till honom. Om jag bara hade fått smälta det lite själv hade jag velat berätta det till honom på ett annat sätt, framförallt mellan fyra ögon. Förmodligen så hade jag inte sagt att ”du ska bli pappa Hugo” utan mer bara faktiskt berätta hur läget såg ut. Vi bestämde oss inte på stutts att vi skulle behålla barnet utan den processen tog ca en vecka. Nu har jag lärt mig utav det misstaget och kommer definitivt tala om det på ett annat sätt nästa gång jag blir gravid =)
Vad är det egentligen som formar en person? En personlighet? Jag tror att ens uppväxt spelar en stor roll. Ett litet spädbarn är som en oskriven bok där föräldrarnas roll är att fylla i boken. Oavsett vart man kommer ifrån och hur ens förutsättningar ser ut så tror jag att man klarar av att uppfostra ett barn. Men jag är redan orolig. Jag är orolig över att det ska hända något med mitt barn, att jag inte kommer att kunna skydda honom/henne i alla situationer. Det är omöjligt att vara med i ens barn alla olika situationer som förälder. Jag vet det av egna erfarenheter, min mamma var inte med den första dagen i sjuan. Det var inte hon som gjorde så att jag såg till att jag skaffade vänner. Min mamma var inte med den gången då jag drack alkohol första gången, hon var inte med när jag vart lämnad utav min ungdomskärlek. Min mamma var inte med fören jag tillät henne att ta del av min utveckling och mina tankar. En mamma kan inte tvinga ens barn att vara samarbetsvillig utan det är barnet själv som väljer hur relationen med föräldrarna ska se ut under den trotsiga tonårsperioden. Man får ett ”eget liv” i en ganska tidig ålder. Då vill man gärna inte ha ens föräldrar hängandes bakom ryggen på en. Kompisarna är oftast viktigare än familjen under den perioden.
Jag kan redan tänka mig in i hur orolig jag kommer vara på kvällarna när min dotter är ute och flänger. Kommer jag vara morsan som ringer en gång i timmen eller kommer jag låta henne att höra av sig om det skulle behövas? Det känns som att jag är den typen av person som kommer att skippa alkoholen under mitt barns tonårsperiod bara för att försäkra mig själv om att kunna finnas till hands med bilen genom hämtning och så vidare. Jag vill inte att min son ska hamna i bråk så att vi ska behöva besöka sjukhuset med honom. Gud vilken harmamma jag kommer att bli. Bebisperioden kommer att bli härlig, där kan jag ha kontroll och fortfarande vara mitt barns favorit. Det är mig mitt lilla barn kommer att komma till när hon/han är ledsen, vill ha tröst, skydd, glädje eller vilja ha kärlek. Jag har turen att få dela allt detta med en person som jag älskar av hela mitt hjärta. En person som jag beundrar och avgudar. Jag tvekar inte en sekund på att vårt barn kommer att finna en trygghet i sin pappa.
Tänkte berätta en hemlighet för er som ni inte får säga till Hugo men jag tror att det ligger en liten pojke i min mage. Har haft det på känn sen jag fick reda på graviditeten. På ultraljudet som vi gjorde här om dagen så hade min lilla fis en karatematch mot sig själv. Fisen bara sparkades och boxades med sina små händer och jag tyckte att det såg ut som en pojke. Jag vet att det är omöjligt att urskilja än men min mammakänsla säger i alla fall att det är en liten grabb =)
När jag väntade min första så sa jag direkt (i vecka 2) att det var en pojke, 28 veckor senare på ett tillväxtultraljud så visade det sig att mina mammakänslor haft rätt hela tiden. Med denna lilla krabat som nu ligger på ruvning är jag ganska säker på att det är en tjej, är i vecka 29 nu så snart får vi veta om jag känner rätt även denna gång 🙂
Oftast har magkänslan rätt! Så det blir nog en grabb! 🙂
Åter igen: du skriver och är så himla bra!!!!!
Åh så härligt!! Du skriver helt underbart, helt klart min nya favoritblogg! 🙂 Jag kommer följa dig genom hela din graviditet!
Jag och min man hoppas också vi blir gravida snart 🙂 <3
Fan vad jag älskar er båda trots att jag bara känner er genom bloggen!
.. och jag älskar ditt sätt att skriva!! Sluta aldrig med det, inte ens när bebben kommer!!
kram på er !!
Sluta aldrig blogga! ni kommer bli super föräldrar 🙂
Jag drömde faktiskt häromdagen att ni var med i en tv-show som Amanda schulman hade. Då hade ni världens sötaste pojk som hette Joel och han var typ ett år och du var gravid igen och hade släppt ngn DVD om barngympa.
Men Joel, ni skapade en trend, alla ville döpa sina barn till det, men eran var liksom Nummer ett, han passade i namnet och var liksom född till att bli kung.
Sjukt knepig dröm men tänkte bara dela med mig om det.
Du verkar vara en så fin människa och det är så härligt att Hugo hittat en sån tjej som dig. Ödmjuk men med attityd, jag blir verkligen inspirerad av dig! Ska bli så kul att få följa dig, all lycka till er!
Jag tror det är en liten tös 😉 Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! Lycka till
Döp lilla killen till Vegas då 🙂
Ni är helt underbara och kommer bli helt fantastiska föräldrar!!
Du är så klok Paula. Mycket bra skrivet! Du är helt klart min nya förebild. Vacker är du också 🙂
Så fint skrivet! Mycket tankar som går ;D
Kommenterar knappt aldrig bloggar i vanliga fall men tror det här är tredje gången jag kommenterar din. Måste bara säga att jag gillar din blogg jättemycket, blir glad av att läsa den! Och du och Hugo kommer att bli superföräldrar 🙂
Håller med de andra, du är fruktansvärt duktig på att skriva! Känner inte er men tvekar inte heller en sekund på att detta lilla mirakel kommer vara trygg i både din och Hugos närhet. Kriga på, fina du 🙂
Hej Paula & grattis!
Jag studerar mkt utvecklingspsykologi & social påverkan & måste bara få rekommendera en bok du bara MÅSTE köpa & läsa!!!!
”Kärlekens roll: hur känslomässig närhet formar spädbarnet hjärna”
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185703095
Snälla köp, du kommer inte ångra dig & du kommer inse hur viktig anknytningen är för barnet, det är faktiskt bevisat att om barnet inte får tillräckligt mkt kärlek & närhet som liten utvecklas inte vissa delar av hjärnan!
Läs & njut av bra läsning Kram
Håller med ovanstående att du är grym på att skriva, varför har du inte skaffat en blogg tidigare?? 🙂
Ni kommer bli kanonbra föräldrar, och självklar kommer han/hon bli trygg hos er.
Det är så fantastiskt med nyfödda, att föräldrarna påverkar dem så mycket att dem faktiskt blir en egen person, en egen individ, med sina tycken och tankar men samtidigt får lära sig vad som är okej och inte okej av sina föräldrar.
God natt och sov så gott fina mamma Paula! Kram
Ju bättre mamman mår rent generellt sätt ju större chans är det att barnet blir en pojke.
Mamman mår oftast sämre ju större mängd östrogen som fostret/fostrena har (tvillingmammor med flickor är de som har det värst)
Du verkar så klok! Klokt skrivet iallafall. Jag tror att ni kommer få en tjej 🙂 kan du inte göra ett inlägg om vad du gillar för musik och om du har någon talang för något (någon sport eller liknande). Kram
Såg ultraljuds bilden på Hugos blogg å ser att det e en grabb…brukar kunna se när ja kollar på ultraljudsbilder..har aldrig haft fel…du blir en grym mamma kram
Hej känns som igår jag var där du är nu. Längtade efter min bebis från typ dag ett. Men det går såååå fort! Måste bara få säga det till dig. Njut av graviditeten varje dag! Ta det lugnt! Så fort bebisen kommit så går tiden så sjukt fort och helt plötsligt står man med sin lilla bebis som fyller ett helt år imorgon. Glöm inte att njuta graviditeten fullt ut! Just den här graviditeten kommer inte tillbaka sen 😉 kram
Jag var också helt säker på att det var en kille som låg i magen. Flera ul senare där varja bm sagt tjej trodde jag fortfarande på kille vid förlossningen.. Men ut kom en tjej 🙂
Samma sak hände med mig med första graviditeten, kände jag på mig att jag skulle få en flicka, 1 månad innan hon föddes (för tidigt i v.33) fick jag reda på att inne i min livmoder låg en liten tös 🙂
Nu med andra graviditeten (är i v.35+2) så sa alla att de kände på sig att det skulle bli en pojke, på något sätt kändes det fel och jag trodde mer på en till flicka. UL v.28 visade sig att min känsla stämde bra, det låg en till liten flicka i min livmoder 🙂
Apropå hur man berättar för sin partner…
Första gången jag blev gravid var förra året, jag och min pojkvän har ett långt förflutet och vi är 26 år.
Det var under förra sommaren som jag blev gravid första gången, det var den uteblivna mensen som gjorde mig misstänksam.
Vi fixade några gravtester och gick hem till honom, jag gick in på toan för att testa direkt utan ett egentligen tro att det skulle bli ett positivt resultat. Man hade ju hunnit nojja upp sig ett bra antal gånger sedan man blev sexuellt aktiv med det där att man kanske var gravid, och även den här gången tänkte man att de bara var de, att man själv var paranoid och nojjade sig i onödan, inte skulle de bli ett positivt resultat.
Hur som helst så kissade jag i en engångsmugg och testade första stickan, de hann knappt gå en sekund så kom de där extra strecket på stickan, resultatet kom så fort så jag tänkte direkt att det är fel samtidigt som paniken växt i mig.
Jag började skaka i hela kroppen, testade med ett annat test och lika fort gick de med den att få ett positivt resultat.
Fick svårt att andas och började gråta hysteriskt samtidigt som jag försökte ropa in min pojkvän på toaletten.
Han skyndade sig in och fann mig sittandes på golvet och gråta i panik, han sa inte ett ord till mig, han förstod vad vi fått för resultat. Det han gjorde va att sätta sig ner på golvet bakom mig och hålla om mig, han e inte den som alltid reagrerar eller handlar rätt i alla situationer men just då gjorde han just de jag behövde… sitta och hålla om mig och låta mig gråta ut min förtvivlan utan att något blev sagt.
Anledningen till paniken var att jag inte hade fast jobb, för mig e de otroligt viktigt att man ska kunna försörja sin familj/sina barn ordentlig, man ska ha ekonomisk trygghet. Sen bodde vi heller inte ihop jag och pojkvännen (båda bodde kvar hemma hos föräldrarna). Egentligen e inte de några större problem i sig men just då kändes de så avgörande.
Det kändes som att jag plötsligt var 14 år och hade blivit på smällen och föräldrar som blir arga när dom får veta.
Vi bestämde oss för abort, vi behövde förbereda oss mer för ett så stort ansvar.
Men de fick oss helt klart målmedvetna.
Kort därpå hade jag ett jobb, som blev ett fast jobb.
Vi kämpade med att få till ett gemensamt boende, sparade undan pengar för att få till ett hem.
Under påsken i år så flyttade vi äntligen ihop.
Jag hade ännu en gång haft en utebliven mens men gravtesten jag gjorde var negativa och jag började tänka att jag stressat för mycket både på jobbet och privat med flytten, därav ingen mens.
Jag gjorde gravtester nästan varannan dag och vissa gånger var jag så nervös så pojkvännen fick kolla testet åt mig eller så fick han själv stoppa ner stickan i plastmuggen.
Men när jag helt hade gett upp hoppet och tänkte att de var fel på mig som inte längre har mens så gjorde jag ett sista test. Det var inte så att vi försökt bli gravida, men de skulle ha varit en glad överraskning. Jag kissade i muggen och stoppade ner en sticka… positivt.
Jag sa inget till pojkvännen utan gömde stickan fort, jag ville att han skulle få uppleva de precis likadant så jag sa ännu en gång ”jag vågar inte, du får göra” och räckte över en sticka till honom.
Kanske också ska nämna att han var den som var mest emot aborten, han ville väldigt gärna ha barn. Även fast jag hade den hemska reaktionen förra sommaren så kunde han inte låta bli att le när han tänkte på att jag var gravid, det tindrade i hans ögon varje gång han tittade på mig. Han ville verkligen, men det var bara inte rätt läge för oss.
Hur som helst, han suckade och tog stickan… gick in på toaletten och stoppade stickan i muggen och när han såg resultatet blev han chockad, de han fick ur sig var ”oh crap!”.
Jag kunde inte göra annat än skratta när jag hörde de, stackarn blev så chockad över ett positivt resultat efter alla negativa som var under den tiden.
Plötsligt blev allt verkligt igen, och den här gången visste vi att vi skulle behålla.
Vi blev glada, ställda, chockade.
Anledningen till att jag blev gravid var för att jag hade en extra ägglossning ca 2 veckor efter min vanliga ägglossning. Ingenting som var planerat, men det var ändå en glad överraskning.
Nu e vi i vecka 31. Vi har hunnit förbereda oss rejält och har de bättre än vad vi någonsin haft det.
Det har självklart varit svårt men vi har funnit där för varann, han har funnit där för mig. Hormonerna och sömnbristen har varit förjävliga men han har stått ut med mig.
Jag hade även det där hemska illamåendet och var sjukskriven från jobbet i flera veckor, och under dom veckorna fick jag frukost på sängen varje morgon, jag behövde heller inte göra middag, och fick vara den som bestämde vad som skulle ätas.
Han var helt fantastisk, stöttade mig och tog hand om mig, och det gör han fortfarande.
Det blev långt men jag tänkte att du kanske ville läsa hur andra har haft det. =)
Otroligt fint j’vla skrivet. Ryser i hela kroppen!
Jag var bombsäker på en pojke vid min första graviditet, men ut kom världens vackraste flicka. Var sen lika säker på att denna graviditet var en liten pojke, men på rul visade det sig att det är ännu en liten tjej. Så dom där mammakänslorna kan ha fel, man har 50% chans att pricka rätt 😉
När har ni bf? Jag har i slutet av feb och det känns som eeeeevighet kvar!
Hej Paula! Jag vill bara skriva några rader och önska er LYCKA TILL med erat kärleksbarn. Jag är själv 23 år och gravid i vecka 34. Tiden går så fort så du kan inte ana och snart har du en stor kula att bära runt på! Denna resa har varit både jobbig och helt fantastisk på samma gång, men en sak är säker, när graviditeten är över får man världens bästa belöning! Lycka till igen!
Hej!
Bra skrivet! Intressant! Jag trodde enda fram tills vi kollade kön, att det var en flicka,. Och sen sa de det är en pojke, du kan själv se könsorganet här :)) Mn nu tror jag att jag väntar en flicka för jag mår illa heeeela tiden, och myten säger väntar man en ficka så mår man super illa! Men som sagt det är bara en myt!
Lycka till!
Kram
Jag var helt säker på att det var en liten kille i min mage och köpte en sten som det stod ”min prins”, och det visade sig att jag hade rätt. Hihi. Kram!
För mig har de ändrats hela tiden haha 😉
I början var jag så säker på att det var en pojke så jag nästan kunde köpa in massa pojksaker, och nu känns det som att det är en flicka, det finns ett talesätt som säger att om man känner sig/blivit ”fulare” under graviditeten så väntar man en flicka och behåller mamman sin skönhet så är de en pojke, så du har nog rätt i att du väntar en pojke isåfall, du är ju jätte vacker!
http://yasminelove.devote.se
För 4 månader fick jag min lilla prins och såg ut som du i 5 månaden och jag kände mig onormal och började undra när magen skulle komma fram men sen vid 6 månaden var magen framme och jag säger bara njut nu för de blirjobbigt sen med den där magen man inte pallar med tillslut men de fin upplevelse att se hela magen röra sig och känna barnets hicka . Men vad jag egentligen ville komma fram till är att u’re right girl de en liten pojke i magen! Ser så ut 🙂 myys..
Hej Paula.
Jag vet inte riktigt varför jag skriver det här men jag måste bara få det ur mig. Jag vill först och främst erkänna att jag var en person som tyckte lite små illa om dig i början, varför vet jag inte. Kan nog bero på att jag läser paows blogg och följde hela deras förhållanden och problem o småhoppades hela tiden att de skulle bli tillsammans igen men nu har jag ändrat mig helt.
Du verkar vara en sån stark person och jag känner igen mig själv i väldigt mycket du säger. Du har helt klart bevisat med den här bloggen hur du är som person och det visade sig vara så som Hugo säger att du är, helt underbar! Jag älskar dig blogg och jag älskar alla de delar man får ta del utav dig här. Du är verkligen en person som både jag och yngre/äldre personer kan se upp till. Skit i alla negativa kommentarer, what goes around, comes around. Lycka till med bebben nu och fortsätt så som du gör, du är stark och jag tror inte du behöver bara så orolig över ditt barn så länge du ger den kärlek och omtanke! Lycka till, kramar Tessan från Norrköping. <3
Hej!
När jag var gravid med min son så upptäckte vi det i v 7, sedan kände jag på mig att det var en liten pojke medans många andra trodde att det var en tjej. Men tror att vi kan ha rätt där vi mammor(blivande). Tror att vi kan känna på oss vad det blir i magen, hihi! Hoppas att du får en bra graviditet! 🙂
du skriver så fint! 🙂
åh mysiga du! 🙂 önskar er all lycka till, verkligen.
du och hugo är nog, ah sveriges finaste par, snälla kan du inte berätta hur ni träffades? du har säkert gjort det nån gång men då har jag väl missat det.. skulle va kul att höra iallafall!
bästa och finaste jag har läst på länge !! det är så mycket jag vill säga men det skulle ta flera sidor. det jag kan säga nu är att jag ser verkligen upp till dig och att jag önskar dig och hugo all lycka i världen, och lycka till med den lilla ängeln ni kommer att få 🙂
Hej, idag har jag precis börjat läsa din blogg och jag vill bara fortsätta läsa din blogg! Men tänkte bara säga att jag är rätt ung och bara 15 år men av detta inlägg som du skrivit fick jag gåshud. Det var ett så fint inlägg att jag själv längtar tills jag blir äldre och får barn. Jag ser upp till dig och vill lära mig mycket från dig till vuxen livet. Du och Hugo är verkligen jätte söta ihop och jag önskar er det bästa i livet och jag hoppas att ert lilla son/dotter också får det bästa i livet men det tror jag redan hon kommer få eftersom det känns som att du kommer bli en enastående mamma efter att jag läst din blogg! Lycka till med allt och jag kommer alltid följa din blogg. Kram!