Min relation till döden
Det finns en tid för allt i livet. Våra barn befinner sig i livets början, och vi i dom första åren med små. Den är fantastisk på alla sätt men satan vad jag fruktar den sista tiden i livet.
Vi alla har våra äldre. Föräldrar, mor och farföräldrar, vänner eller släktingar. Det är som att det går sönder när någon berättar att hen mår dåligt. Av olika anledningar. Jag är livrädd för döden, jag är livrädd för att mina människor ska dö. Så rädd att det gör fysiskt ont.
Jag är tacksam för varje år men jag vill så gärna att vi alla ska vara tillsammans alltid. Det här med döden ser jag ingen vits med, den är bara skrämmande. Tanken på att mina anhöriga inte ska leva med mig genom hela livet är hemsk. Det är lite som när man är fem år, och plötsligt börjar störtgrina. ”Jag vill inte dö mamma”. Och mamma tröstade med att det inte skulle händ fören om jättelänge. Nu har det gått 20 år , och mina föräldrar är 20 år äldre. Sjukdomar och olyckor, fan.
Lova mig- att du tar tillvara på dina relationer. Ångra dig inte när det är försent, känn att du har gjort allt du kan. Umgås, umgås och umgås. Låt inte livet komma mellan. Dina människor kanske inte finns kvar och då önskar jag att du har fina minnen. Att minnena får leva kvar inom dig.
Jag kommer aldrig bli redo för att lämna dom jag älskar, och jag hoppas att spöken finns så att vi kan ses när vi lever på olika sidor <3
hur känner du kring döden? Är du också livrädd?
Jag är livrädd. Jag är bara 25år och dom ända släktingarna jag har kvar idag är min mamma och min bror. Miste min mormor för 2år sedan och miste min pappa för 8 veckor sedan. Döden är jäkla orättvis och gör så himla ont ?
Åh en massa kärlek till dig Angelica <3
LIVRÄDD
Min mamma dog när jag var 21. Hon blev bara 48 år. Min bästa vän och stora trygghet.
Jag själv fick barn när jag var 24 och 25 år. (De är nu 3 år respektive 1,5 år gamla)
Och för varje barn har sorgen blivit ännu mer påtaglig. Inte bara jag som saknar min mamma. Utan mina barn är utan sin mormor.
Jag är så otroligt rädd för döden. Är så fruktansvärt rädd att någon i min familj ska lämna mig eller jag dem.
Men livet är hårt och man måste tydligen klara av sånt om det händer.
Och det gör man också, även om en del inom en dör och aldrig kommer igen.
Ta hand om varann.
Josefine
<3 <3 <3 <3 vilken olycklig sorg <3
Jag tänker som du! Har gjort det senaste tiden mycket 🙁 så rädd..
Är också livrädd för döden och känner exakt som dig att ja kan få PANIK, och även fast jag är 21år så har jag åldersnoja just på grund av att jag inte vill bli äldre för då blir mina nära å kära också äldre. Nej fy, jag har tänkt gå till ett medium och kanske får bekräftat att de finns något efter döden. Känner att jag skulle bli lugnare av att ”veta” de. Iaf få lite hopp om det.
Kram fina du, älskar din blogg och dina djupare inlägg!
Hitills bara läst din blogg, men aldrig kommit mig för att kommentera. Men just detta inlägget berörde mig personligt.
Jag är livrädd för att mista mina nära och kära, ända sen jag förlora min älskade mormor för 6 år sedan. Innan dess tänkte jag inte så mycket på det, men hon var den första riktigt nära anhöriga att gå bort.
För 3 år sedan dog min pappa, min förebild och starka trygghet.
För lite mer än en vecka sedan förlora jag min mamma från en dag till en annan, min sista trygghet och mitt allt här i livet.
Inom loppet av 6 år har jag nu mist dom 3 som stod mig allra närmast förutom min son och min man.
Mitt i sorgen, känner jag ändå att jag med rent samtvete och hjärta är glad att jag verkligen tog mig tiden att umgås med mina nära och kära.
Inte bara i slutet, utan jag la verkligen tiden på familjen och det.känns nu så fint att få ha haft den tiden med dom.
Så jag håller med dig, umgås!! Umgås, prata, skratta och lev ihop!
Jobbar inom vården och upplevt en del dödsfall, alla är dom olika och alltid känns det märkligt när någon som nyss gav ifrån sig ljud är helt stilla.
När jag fick reda på att min pappa avlidit plötsligt fick jag nog själv någon form av dödspanik. Men genom att prata om minnen av de som gått bort tycker jag att det är lättare att bearbeta och smälta det overkliga.
har bara min mamma och min mormor kvar i livet av de äldre. Är bara 25 år så visst kan det kännas tufft emellanåt.
Jag är inte rädd för döden eftersom jag har en religion som jag tror på. Och det står vad som händer efter döden och jag känner mig trygg med det. Men såklart vill jag inte leva utan min man. Det kommer göra ont om han skulle dö före mig. Men man kan inte undvika döden. Det är bara att acceptera det och ta vara på tiden med dom kära och nära medans man lever.
Känns konstigt att skriva ut detta men döden är naturlig del för mig. Min mamma valde att avsluta sitt liv när hon va 37 år gammal. Jag va 10 år. Sen dog min morfar, farmor samt min ena bror Oxh min svärmor.
Jag jobbar även inom vården där döden är en naturlig del utav livet. Jag är ”van” vid att trösta anhöriga och tröstar gärna andra mer än att dom ska trösta mig..
Döden är en helt naturlig del såsom attnågon föds.
Jag känner inte alls på samma sätt, men jag gjorde det när jag var liten. Min lillebror fick cancer när jag var 5 år och det var några barn på avdelningen som gick bort under tiden han var sjuk och han hade inte heller så stora chanser. Men han blev frisk från sin cancer till slut tack och lov. Så under flera år drömde jag mardrömmar om att dö och var så jävla rädd för döden. Men sen flera år tillbaka, jag är 28 år, har jag inte sett döden som något hemskt eller skrämmande. Att det är hemskt för dom som får leva utan sina nära är absolut hemskt. Men själva döden tror jag i te är hemsk, jag tror att det är fint. Fint för dom som har gått bort. Jag tror inte att livet är allt. Jag tror att det finns så mycket mer, och eftersom INGEN vet någonting om vad som händer när man dör, så väljer jag att tro att det är fint och inte skrämmande. Det har hjälpt mig att sluta vara rädd för döden. Däremot är jag livrädd för att behöva leva utan tex min farmor och min mamma. Men då är det inte döden jag är rädd för, utan livet.
Jag är lite rödd och lite inte rädd. Jag hoppas och tror jag får möta mina söner på andra sidan. I början när min andra son dog var jag rädd för att leva länge, var 24 när han dog skulle fylla 25. Jag tänkte att om jag skulle leva i detta svarta för resten av mitt liv kunde jag lika gärna dö, men min dotter här i livet behövde ju sin mamma här. Nu ett och ett halvt år senare har vi fått en liten lillebror och idag är jag rädd att inte få se dom växa upp. Mina söner på andra sidan väntar nog. Kram till dig Paula ?
Aww, brukade tänka som du.. Men sen förlorade jag min pappa när jag var 17 år i Cancer och insåg att livet måste ta slut någon gång och det är helt okej. Känner mig inte så rädd för döden. Mer att jag ska dö i förtid och inte finnas till när min son behöver mig när han växer upp.
Jag är livrädd för döden. Och det ”komiska” är att jag jobbar med döden. Jag jobbar på ASIH och palliativ avdelning. Men det ha lärt mig att få perspektiv, uppskatta det lilla och leva i nuet. Men jag har alltid varit rädd (sen jag kom på att vi inte skulle leva för alltid) att mina föräldrar en vacker dag skulle försvinna och sen jag. Usch. kan få panik. Men det är kanske för att jag ser så många som bli sjuka, men det är för att det är den sidan av sjukvården och jag ser inte ALLA dom som också blir friska. Döden kan också vara fin i allt det sorliga.
Jag och min sambo ska åka på en weekend till Stockholm. Vi ska bo mitt på Drottninggatan och vi söker nu tips på bra restauranger, fik och roliga aktiviteter. Helst så centralt som möjligt då vi inte är riktigt hemma i Stockholm. Har du något du vill dela med dig av?
Så viktigt budskap. Ta till vara på tiden med era nära och kära och ta ingenting för givet.
Är 23 och min pappa gick bort i cancer för ett drygt halvår sedan. Skulle göra allt för att få tillbaka stunderna med honom och det gör så ont att han är borta.
Är livrädd för döden sedan han försvann och kan inte ens tänka på det faktum att mina andra älskade inte alltid kommer finnas där.
Var inte rädda för att visa kärlek <3
Hej Paula!
Nu när jag skriver här så jag är på promenera och läsa din blogg om döden.
Jag kände ibland det är otäck känsla, men en sak nu, nästan 9-10 år sedan fick min världens bästa mamma bröst cancer sen hon klarade sig ! Men för två år sedan vi fick besked att cancer kommer tillbaka men denna gång det var skelettcancer så denna gång vi får inte behålla våra mamma hela av våra liv.
Det gör jäkla ont i mig varje dag att närsomhelst vi kan förlora våra bästa mamma. Jag vill säga till er alla därute, ta vara på tid med era kära, eftersom det kan hända olika saker varje dag som man tar för givet att man har det bra och allt. Men egentligen man vill inte möta den verkligenhet att det kan hända vem som helst.
Ta hand om er alla där ute och njuta varje ögonblick ni kan ! Våga dela kärlek så mycket ni kan ! Bara ösa med kärlek överallt !
Kramar
Intressant läsning, tog ett tag kring hjärtat, Reflekterar över mina egna känslor detta inlägg och inför döden på min blogg.
Jag hatar döden! Förlorade min mormor 2011, min pappa 2014 och min mamma förra lördagen den 23/9.
Det absolut värsta är nog att min mamma såg sååå fram emot att få bli mormor till min lilla flicka i magen som är beräknad 29/10.
Jag är så arg över att döden tar ifrån oss människor vi älskar och att livet kan vara så fruktansvärt orättvist ?
Jag förlorade min morfar i cancer när jag var femton, då jg aldrig haft någon kontakt med min pappa har ha varit en fadersgestalt och en av de bästa sådana. Jag kallade honom pappa när jag var liten.
Men genom att tvingas genomlida det har jag blivit otroligt mycket starkare, även om jag såklart hellre velat ha honom i livet. Men då och då ser jag små tecken att han är med mig och jag är säker på att han vägleder mig.
Efter några turbulenta år av missbruk och kriminalitetbkec jag arresterad, den första natten bad jag till morfar att hjälpa mig så lovade jag att ta mig ur detta. Påföljden blev ett års fängelse men jag är ändå säker på att det var hans sätt att vägleda mig, att han förstod att jag behövde få något som öppnade mina ögon. Och idag är jag på rätt väg igen.
Hans död har ändå gett mig ett självförtroende att veta att jag klarar allt, dock har jag fått brutal dödsångest sedan jag blev ren från droger. Att min mamma, syster och bästa vän, som är min enda familj kvar och då jag lämnat alla aktiva missbrukare bakom mig, att dom ska försvinna. Att jag knarkat bort ett decennium och nu insett att de kan förlora.
Det där med att det som inte dödar gör en starkare stämmer absolut.
Jag har haft otroligt dödsångest, speciellt när min lillasyster dog för snart 5 år sedan. I den extrema sorgen kände jag en extremt skuld över att det inte var jag samtidigt en skuld och lättnad att det inte var jag. Hur kunde vi leva utan varandra? Jag blev gravid 3 månader efter Emma dog, och kontrasten mellan liv och död blev så tydlig. Än idag kommer det över mig, saknaden, minnen och dödsångest. Men idag vet jag också att det måste finnas något på den ”andra sidan”, eller det är det jag väljer att tro. För min lillasyster kan inte bara försvinna, hon finns där hela tiden. Och klarar hon att dö, klarar jag det den dagen och då tar hon ”emot” ’mig. Det är en trygghet. Och hon som ”tog emot” min syster var vår farmor som dog 2 år innan Emma. Så hon är heller inte ensam.
Döden innebär fruktansvärd sorg men också en påverkan/faktor till livet efter, hur man väljer att göra det till en del av sitt liv. Jag valde att försöka tänka på att ta hand om mig själv, pussa och säga till mina nära och kära att jag älskar dem. Försöker att inte älta så mycket, eller vara långsint. Jag väljer att lägga energi på det som får mig att må bra, och som ger mig energi. Det finns så mycket ondska, hat och död.. Vad vill jag påverka och hur kan jag göra det. Livet.. och döden, det är den enda man vet.