Jag satt på strandkanten och betraktade Hugos lek med barnen. Jag betraktade dom med så mycket kärlek.
Hugo och barnen är tighta. Vi delar på ett föräldraskap men kidsen har en egen relation till sin pappa. Dom har världens bästa pappa. Hugo ger barnen något som jag aldrig skulle kunna ge, och jag känner mig så trygg i att han aldrig skulle tvinga det till mig heller. Oavsett vad som händer mellan oss vet jag att vi skulle förenas i kärleken till våra barn. Likt våra grundfamiljer. Det är ett fint privilegie att vara älskad av fler än sina föräldrar.
Ändå- så kan jag känna avund mot Hugo. I så larviga situationer! Om någon av flickorna är ledsna, och dom går till Hugo och inte mig. Det är så larvigt, men ibland blir jag avis. Vad grundar sig det i egentligen? Är den den där mänskliga faktorn av att man alltid vill känna sig behövd och tillhörd?
Majoriteten av tiden betraktar jag Hugos relation till barnen med kärlek och lycka. Min egna känsla av avund slås bort snabbt, men tänkte att det kunde vara värt att ta upp det ändå. Så att man inte känner sig onormal i eventuella liknande tankar.
Hej Paula! 🙂
Barnens relation till Hugo är enligt Freud såkallat ”Electra-komplex” och pågår till ca 5 års ålder. Denna fas innebär att flickor blir ”förälskade” i sina fäder, innan det vänder. Under denna period kan barnen också börja se sina mödrar som ”rivaler” och bli svartsjuka ifall föräldrarna pussas och kramas. Efter Electra-komplexet så börjar flickor istället ta efter sina mödrar och deras beteende. Mamman blir alltså istället största idolen!
För pojkar kallas detta för ”Oidipus-komplex” och är alltså motsvarande – att pojkar ”förälskar sig” i sina mödrar 🙂
Hej Paula! Tack för en bra blogg! Gillar att läsa din blogg:)
Jag och min Man har en 1 årig dotter som
Har en underbar kontakt till sin pappa, men jag kan också känna som du beskriver då hon oftast går tlll honom när hon slår sig eller blir Jötte trött. Samtidigt som jag är så glad för han och att få en sån fin kontakt värmer i hela hjärtat verkigen. Men jag tror att känna såhär gör nog de flesta nån gång och man har ju ett bekräftelsebehov även fast Man vet att det är ens barn som älskar en.
Men Min tid kommer nog då hon väljer mig ibland för tröst 🙂
Ha det fint i Spanien!
Att känna den typen av avund behöver ju inte betyda missunnsamhet tänker jag 🙂 Att det inte är så att du vill ta ifrån Hugo de stunderna, bara att du själv längtar till dem lite extra ibland. Man är ju bara människa trots allt 🙂 Hoppas ni har det bra på semestern!
En fråga – När kommer inlägget om hur det gått med att inte äta socker och skippa det dolda sockret? Jag väntar med spänning på reflektioner och resultat 🙂
Du använder så konstiga uttryck och ordval när du skriver tycker jag. Tror inte du vet innebörden av vissa ord du använder, att tips att kolla upp ord som inte ingår i din vanliga vokabulär innan du anv dem.
Ligger säkert ngt i människans behov att få bekräftelse och känna sig behövd. Kan oxå känna som du ibland. Men dom där små är ju det dyrbaraste och finaste vi har! Du är helt normal ?
Jag är säker på att dina tankar är normala. Jag tänker dock inte som du då min stora har en knepig relation med sin far. Båda barnen är väldigt mammiga, särskilt min stora, så jag blir bara glad över när de någon gång väljer sin far framför mig. Jag vet att min sambo kämpar med sin relation med vår stora och jag ser fram emot den dagen då hon väljer honom före mig. ? Så, jag avundas dina barns goda relation med sin far! ❤
Hej!
Älskar din blogg och er podd, så bra!!! Tänkte på en sak, absolut inget negativt men jag undrar verkligen. Du nämnde i podden ”trillingar” att du inte tror på paradiset och Guds rike, ändå har ni valt att döpa era barn. Varför? Tror ni på Gud?
Ha en trevlig kväll
Kram
Melisa