När tankarna flyger iväg
- Dagar som denna flyger mina tankar iväg. En dag som denna där jag har varit ensam hemma.
”Skiljer sig Leonore från Molly som bebis?”. Det är en sån konstig fråga med ett självklart svar: klart att dom skiljer sig från varandra. Dom är ju individer. En bättre fråga kanske hade varit ”Hur skiljer sig barnen åt?”.
Jag älskar att vara mamma åt en liten och en stor samtidigt. Jag älskar att få det bästa ur två världar. Att få gå på bio, pyssla, fika eller göra något annat kul som är roligare med ett äldre barn än ett yngre. Jag älskar att gå på öppna förskolan, träffa vänner med barn i samma ålder, bygga med klossar och titta i pekböcker med Leonore. Ännu bättre är det när vi korsar båda barnen och går till badhuset, eller lekland, eller leker björnen sover alla tillsammans. Mina barn är enkla att ha och göra med och alla dagars höjdpunkt är att få spendera tid tillsammans med dom.
Sen frågar jag mig själv om jag verkligen behandlar dom lika. När Molly var i samma ålder som Leonore är i nu såg jag henne som stor. Jag förväntade mig nog mer från Molly än vad jag gör med Leonore. Leonore är vår bebis och jag är häpen över att hon varit tidigare i allt. Sitta, krypa, gå och prata utan att vi gjort någon grej av det. I konflikter tar jag nog Leonores parti oftare för att hon är yngst, Molly får inte slå sin lillasyster när Leonore minst lika många gånger drar Molly i håret. Det är en hårfin linje mellan kärlek och hat mellan syskon. Leonore drar ner allt som
Molly bygger och tar allt som hon håller på med. Molly lackar till slut och säger ifrån och då får man bara hjälpa, sätta Molly vid köksbordet istället och underhålla Leonore med något annat.
Samtidigt som det finns så enormt mycket kärlek. Det finns ingen som får Leonore att skratta så mycket som Molly. Molly är beskyddande och tar redan ett stort ansvar i att hålla koll på sin lillasyster. När Molly kommer hem från förskolan frågar hon vart Leonore är och det är mycket pussar och kramar mellan alla konflikter. I badet satt Molly och gjorde bullere bullere bock på Leonore och hon skrattade så att hon tjöt, då trodde jag att mitt hjärta skulle stanna.
Jag vill ha fler barn tillsammans med Hugo. Jag vill ha en stor familj, Hugo har mer panik när det blir mycket med barnen och skulle idag nog kunna nöja sig med två. Leonore ska få några år, hinna bli äldre och komma ur bebisfacket. Hugo kommer nog att ha glömt bort sömnlösa nätter och bajsblöjor så min plan är att bara vänta in honom tills han blir redo för en till innan jag tar upp det igen =)
Jag tycker satt det var en stor omställning att gå från en till två, hur skiljer det sig från två till tre barn?
den bilden är otroligt härlig!!
Min karl var egentligen färdig vid två men jag har alltid velat ha fyra så ? Trean följer mest bara med och jag hoppas samma nu med fyran ❤️ Största skillnaden är absolut mellan ettan och tvåan. Kram
Min trea fyllde ett år i fredags och han är verkligen grädden på moset! 2 år mellan första och andra och sedan tre år mellan andra och tredje, dvs 3 barn på 5 år (5.5 om man ska vara petig). Är så otroligt stolt över min lilla hög med barn! Anser att trean är som en promenad i parken 🙂
Jag har alltid sagt att det var tufft från barn ett till två. Det var riktigt tufft tyckte jag. Jag har 2.5 år mellan de två första. När trean kom fem år senare så var det ingen skillnad typ. Merän att vi hade böjbarn igen. Men han bara hängde med. Så lätt var det så vi skaffade en fyra direkt nästan. Det skiljer 1.5 år mellan dom två. Och nu för ett år sedan fick vi vår efterlängtade femma. Vi förlorade ett barn innan femman kom i vecka 22. Vår femma blev ett år för tre dagar sedan. Och jag tycker fortfarande att barn nummer två var jobbigast att få.
En till två barn var en stor omställning, sen flyter det bara på och blir på nått sätt lättare för varje barn.
Vi har två tjejer på 6 och 8 år. För en månad sedan kom deras efterlängtade lillebror ♡. Helt underbart att se hur mycket tjejerna tycker om och vill hjälpa till med lillebror. Det känns om möjligt ännu mer magiskt denna tredje gång. Känner ett lugn och jag hoppas det fortsätter så 🙂 Perfekt med en sladdis.
Det låter lätt när jag läser andras kommentarer men jag blev ensamstående med alla tre barnen när yngsta var 4 månader och ja visst går saker på rutin men tycker det är jobbigt att få tid till att äta själv när man matar två andra typ, jobbigt att storhandla med en.4 åring och en på 2 år och yngsta blir 1 den 27:e november. Dom älskar varann och jag dom, försöker se dom hela tiden under dagen men maten måste lagas, handlas, badas och lekas med, lära dom olika saker. Allt var så mycket lättare med en partner men det gick åt skogen men Kärleken övervinner allt och jag är en grym mamma och jag och barnen älskar varann trots bråk halva dagarna ?❤️
Wow vilken supermamma du är! ?
Sådär gjorde jag;) Min man var nöjd med två så jag väntade in honom tills han glömt ”det mindre glamorösa” med bebislivet..haha..Idag har vi en snart 9-åring och snart 6-åring och en liten plutt på två månader. Tre killar. De stora killarna är helt tokiga i mini och hjälper gärna till och vill gosa hela tiden. Tycker skillnaden denna gången är att vi som par är ett sammansvetsat team vilket är skönt. Man vet också vad man har att vänta så att säga. Klart att det var en liten omställning men eftersom vi vet hur snabbt bebistiden går (fööööör fort!) känns det som vi njuter extra mycket denna gången. Vi är så glada och lyckliga att vi fick vår lilltrea. Så mycket kärlek.
Har en tjej på 9 å en på 7. Knappt någon omställning alls når vår kille som nu är snart 1 år kom. Superdmidigt om man jämför från ettan till tvåan. Sen hjälper tjejerna till å älskar att leka med lillen:)
Åh vs härligt att höra! Vi har en dotter på 11 år, en son på 7 år och gravid i v 29! Så skönt att få det bekräftat av flera att 3an är en härlig bonus( sen förstår jag såklart att varje famil/upplevelse/barn ser/är olika) men vi ser så fram emot vår lilla sladdis!
Jag kände mig aldrig klar med två, men när de blev lite äldre så blev allt så mycket bekvämare och lättare så tanken på en trea blev mer och mer avlägsen. Men sen insåg jag att jag verkligen ville och lyckades till slut få med mig min man på det. 🙂 Har inte ångrat det en sekund!
Det är SÅ coolt att ha två lite äldre (snart 5, och 7,5 när lillasyster kom – nu 11 månader). Det är verkligen hela familjens bebis, detta! Både äldsta tjejen och numera mellankillen älskar sin lillasyster enormt och har aldrig varit arg på henne… Jag är helt avslappnad som mamma men har lika mycket tid för henne som jag hade med ettan. Detta är bästa gången!
Så omställning? Ja, för vi gick från en bekväm familj med något större och väldigt enkla barn till att ha en bebis igen – men hon hänger bara på så ändå känns det inte särskilt jobbigt alls (förutom när vi har en dålig natt). Är så glad för vår minsting – men också för att vi väntade lite.
Hej! Jag har en flicka på 3 år och en liten kille på 9 månader och där är det mycket slag, knuffar, tjuvnyp etc. Vet inte hur jag ska hantera denna situation för att det inte ska bli värre. Vill inte att man inom familjen slåss även om man är syskon. Vill lära barnen att det aldrig är okej att slå någon under någon omständighet. Hur löser du detta syskongnabb?
Jag tycker att du resonerar smart.
Jag har två flickor 13 och 10 år gamla. Och så har vi en pojk på 3 år.
Vid tillfällen när barnen föddes var jag 20, 23 och 30 år gammal.
Med facit i hand ångrar jag att jag inte lyssnade mer på min man.
Han ville ha ett tredje barn men det ville inte jag alls till en början. När åren gick och flickorna blev stora då flög sig dessa tankar i mitt huvud också. Och så fick vi vårt tredje barn. Men åldersskillnaden är för stor tycker jag. Flickorna har haft mer glädje av varandra. Han känns på nåt vis ensam. Så mitt tips är att inte vänta för länge. Kör på, ett barn ångrar man aldrig. Och man har faktiskt mer ork och tålamod ju yngre man är. Sen är det en större omställning att börja om från början när dem andra barnen hunnit bli stora och man vant sig vid ett lugnare tempo. Lycka till!
Hej Paula! Dina vänner och du själv pratar alltid om hur viktig leken är i din relation till tjejerna. Jag är rätt så dålig på att leka med mina och tycker det är tråkigt men vill så gärna. Hur leker du och har du några tips? Kram på dig tjejen <3
Min kille har en son på 8 1/2 år och en dotter på 2 1/2. Han vill absolut vänta ett par år tills dottern har blivit större, sover själv, blöjfri och mer självgående. Jag är 26 1/2 nu så jag ska absolut ha ett (kanske) 2 barn innan jag blir 30 så det gäller att sätta igång snart haha men samtidigt måste jag respektera honom och vad han vill, samtidigt som han måste respektera mig också.
En till två tyckte jag inte var så stor omställning. Men däremot två till tre var värre, samtidigt känner man sig ännu mer rutinerad med tredje, lite säkrare med allt. Det jobbiga är att storasyskonen alltid börjar bråka när det är som mest olägligt, typ när jag ammar bebisen…barnen är 5 och 3 år och en 9 månaders
Superviktigt tycker jag att lyssna in varandra, verkligen! Båda ska vilja det, orka det, klara det, osv. Tycker inte heller en bebis är nåt man ”bara skaffar”. Jag köper att man som mamma hela tiden vill ha den där mysiga bebiskänslan men mot det får man väga känslan att kunna ge sina befintliga barn allt och följa deras utveckling.
Alltså varför denna stress att ha så många barn som möjligt? Speciellt när din partner inte har samma längtan? Du har heller inte slutfört dina studier vilket jag lovar kommer kännas ännu mer avlägsnare med 3 barn. Barn är något man måste lägga ner mkt tid och kärlek till. Ju fler varn desto mindre av den tiden har man. Både för sig själv och för barnen. Är lätt att fantisera om fler när man hela tiden är föräldraledig. När man dock sen har ett heltidsjobb, och stpra8barn som kräver hjälp mef skjuts till aktiviteter och man har föräldramöten och utvecklingssamtal samt samt hjälp med läxor så är det inte lika lätt.
Vilken tråkig kommentar att få. Jag tycker Paula och Hugo verkar vara jättefina föräldrar som både ger sina barn mycket tid, uppmärksamhet och har ekonomisk förutsättning för att skaffa flera barn. Herregud vad trist att se så negativt på livet med barn. Jag har två barn och tycker meningen med livet har dubblerats. Vad gäller skjuts till aktiviteter mm så handlar det ju bara om att fiffla runt i sina scheman så att man får der att fungera och det är nog de flesta som skaffar barn medvetna om kommer hända. Tycker det verkar som att Paula är jäkligt bra på att fördela sin tid och planera för sin familj…