Paula Uribe, Kontakt: [email protected]

-”Mamma sätt på ompa ompa fallefrallera”. Jahapp. Inte ens radion i bilen äger jag länge.

-Jag saknar att ha en väckarklocka som går på riktiga batterier, inte mänskliga. Mitt larm hinner liksom aldrig få ringa, för det sköter barnen så fint åt oss.

-Jag saknar att få äta IFRED. Matro ungar, vet ni vad det är? Igår satt jag med Sushi. Du vet vad det innebär. Soya och soppa och en massa pill överallt. L VÄGRADE att sitta i sin stol utan skulle bestämt sitta i mitt knä. Hon tog mina pinnar, spillde ut mitt vatten, Molly frågade hur det funkar när man gör papper ( for real? Märker inte barn när det inte-är-läge?), och med vänster hand (är högerhänt) matade jag Leonore med hennes mat. Molly kan sitta kvar tills alla har ätit upp men det biter inte på L ännu. Full fart när hon är klar och en själv slänger i sig det som en gång kallades mat. Vi pratar ren överlevnad vid denna typ av middagsklimat som inträffar lite då och då.

-Att få vara sjuk IFRED. Krasslig vad är det? Sängliggande vad är det? Tycka synd om sig själv vad är det? Det som är det värsta i sjukperspektivet att som sjuk vårda sjukt barn. En gång var Hugo borta för helgen. Molly blev magsjuk, kort efter jag. Waow, får ångest när jag tänker tillbaka på den helgen.

-Jag tyckte det var skönt när kroppen inte var så himla granskad. ”Åh herregud har du verkligen fött två barn!?”. Ja det har den. Det var liksom inget självklart samtalsämne innan om det inte var så att man specifikt pratade om t.ex. träning.

-Dagsfest. Det är så roligt att dagsfesta. Det har jag inte gjort sedan kidsen kom. Vi åker till Ibiza i början på Juni, då jäklar ska jag leva ut.

-Livet inom en familj: Hugo tar mina strumpor, Molly gömmer den gemensamma borsten och Leonore har ingen uppfattning om den personliga sfären. Helt plötsligt känner jag en liten varm hand innanför BH:N. Vad är mitt? Haha ingenting.

-Ibland orkar man inte småprata. Att gå in i en lekpark… Där måste man småprata med alla. Det är som en gyllene regel inom småbarnsföräldrar. ”Hur gammal är din, aha min är 38 månader (måste alltid räkna i huvudet för att förstå hur gammal barnet är). Jag kan sakna att inte behöva småprata.

-Spontana middagar, kompisträffar och äventyr. Med barn måste man ofta plaaaaaaaanera.

-När man är barnfri är det underbart att njuta av tystnaden för den har man glömt bort hur den låter.

Med facit i hand är mitt liv ultimat som det är i detta nu. Detta är sånt som jag kan sakna, men som jag aldrig skulle välja bort med det jag har idag. Kärleken är större och starkare.

Jag älskar mina mänskliga väckarklockor, jag älskar att jag inte ens kan få kissa i fred utan dom ska med och dividera om olika saker. Jag älskar att jag dagligen hittar nya gömställen där barnen har gömt vårt gemensamma, jag älskar att vårt hem är en plats för skratt och tjooho. Här får man leka och här får man höras. Jag älskar min kropp för att den tagit hand om mina barn i nio månader vardera. Jag älskar att planera och pussla för att få ihop allting. Jag älskar att leka i lekparken och sova kan jag göra senare i livet. Maximal vakentid med ungarna, det är liksom målet för mig varje dag <3