Jag har aldrig blivit så ifrågasatt som när jag blev förälder- förut brydde sig ingen om jag gjorde si eller så. Men föräldrar, och framförallt mammor kan vara riktigt giftiga. Har tankar om PRECIS allting! Och sällan någon som helst förståelse för att vi alla är olika. Har olika förutsättningar Blev inspirerad av Mama och upplever dessa punkter som otroligt dömande och något vi borde sluta med:
-Huruvida vi väljer att amma eller flaskmata.
Av olika anledningar väljer vi (eller inte väljer) hur vi vill föda vår bebis. Jag personligen ville amma, men fick höra ”ska du inte sluta med det?” när det ansågs att Leonore började komma till en olämplig ålder. Det är inte okej att säga att en mamma är dålig för att hon flaskmatar och en ammande mamma är inte ojämställd. Vi måste helt enkelt bara acceptera att vi gör olika utan att kasta skit på varandra!
-Om vi ska ha barnvakt eller ej
”Du skulle inte ha skaffat barn om du inte vill vara med dom”. Och andra har inget behov alls av att lämna bort sina barn. Det kanske går i perioder också. Det är inget fel i att föräldrar vill göra nått annat för en natt och lämnar sina små till föräldrar, släktingar, vänner eller barnflicka. Inte heller om man inte har lust för sånt. Båda sätten är okej och man ska inte behöva höra att man är en hönsförälder eller en som inte borde ha skaffat barn från första början.
-Vad vi ger våra barn att äta
”Aha ger du din burkmat? Jag har kokat den här maten i 28375 timmar”. Vissa dagar orkar man laga grytor med en massa bönor och linser i, andra dagar blir det köttbullar och makaroner. Kanske till och med en glass på en vanlig tisdag. Jag tror att alla föräldrar gör så gott man kan när det gäller barn och kosthållning. Vissa kanske är kräsna i maten och då måste man tänka enkelt. Det är högst individuellt hur man föder sina barn även i en äldre ålder men kan vi inte komma överens om att vi tror att alla gör sitt bästa?
-Hur tidigt vi skolar in på förskolan
Vissa kör runt ett år och andra är hemma med sina små i flera år. Man måste utgå från den privata situationen. Hur ser det ut för ekonomin? Orkar man vara hemma med smått? Vi har olika behov och det måste få vara okej trots att vi får barn. Tre åringen som är hemma blir inte asocial bara för att hen inte har några förskolekompisar och det är inte heller synd om den lilla som börjar vid ett års ålder. Det viktiga är att man är trygg. Trygg i att vara föräldraledig en längre tid och att man känner sig trygg på förskolan.
-Om vi kollar på mobilen
Här är jag hård mot mig själv. Jag arbetar med mobilen och om jag inte hade satt spärrar för mig själv hade jag kunnat ha den i evigheter. Jag är aldrig klar, det kommer alltid nya idéer eller så är det nått som måste svaras på/kollas upp. Som regel kör jag mobilfritt mellan 16-19 på vardagar men ibland dyker något upp. Eller ett telefonsamtal måste tas. Då säger jag det till kidsen. ”Hörni vänta ett ögonblick, mamma måste ta det här. Kan ni fortsätta leka en stund själva så kommer jag snart tillbaka?”. Med rak dialog funkar det. Ett mobilberoende har vi allihopa säkert utvecklat i olika grader men så länge man är medveten om det tror jag att det är lugnt. När man själv känner att man har läge, och inte tar telefonen före det verkliga livet. Så vi kan spara de där dömande blickarna som man får i parken när man tar upp telefonen. Vi vet inte varför, men vi kan lita på att man som förälder använder sig av fingertoppskänslan. Ibland tjuvtittar man, skriver upp något, påminner eller bara rekar något. Men överlag så måste vi sluta döma varandra.
Vad upplever du dömande i ett föräldraskap? Vad skulle du vilja få slut på?
Jävlar, Paula! Detta kan vara något av de bästa jag läst på länge! En relevant, högaktuell och tillochmed lite tabulagt ämne/ fråga.
Mammor är inte de lättaste att ha att göra med. Det har jag fått erfara redan sedan barnsben/ungdomsåren. Mina föräldrar är båda gamla missbrukare, vilket jag många gånger fått lida för. Jag blev tex inte bjuden på mina vänners födelsedagsfirande, om det vankades bio på Heron City så fick en del vänner inte följa med just för att jag följde med. Och detta berodde då på mina missbrukande föräldrar- som jag inte ens bodde hos. Trots att jag bodde i en villa med min mormor och plastmorfar blev jag dömd av andra föräldrar (speciellt mammor) utifrån mina egna.
Nu, när jag är 27 år och har en son som fyller 5 år i april som har fått diagnosen ”Grov ADHD” (som dessutom misstas för sin ålder då han är lång som en 6,5-7 åring, så tror ingen att han är snart 5 år.. 56cm lång 1v förtidigt född) är jag fortfarande ”livrädd” för andra mammor. Tex när vi är på offentliga platser med mycket folk, vilket min son tycker är otroligt jobbigt då han blir stressad för att han inte hat pejl på allt och koll på läget. Jag märker hur andra föräldrar kollar, rynkar på näsan, viskar, pekar, ja you name it, pysslar med diverse olika barnsliga fasoner så blir jag ledsen för min sons skull… Jag har ju lärt mig att låta det rinna av, men min son, min underbara älskade unge… han ska inte behöva bli baktalad och viskas om-av andra VUXNA människor. Ibland har jag bara lust att gå fram och förklara varför han reagerar som han gör. Men det är ingen idé, för de kommer alltid någon till efter det. Och blir jag upprörd, då har vi en pojke som blir ännu mer stressad och totalt stänger av. Om jag ser ett barn som verkar lite om sig och kring sig så brukar jag bara le för mig själv och tänka ”en alldeles vanlig familj” hur mycket de än väsnas å springer runt. För de har sina förklaringar till allt och jag känner en samhörighet. Jag tror att föräldrar måste inse att det är okej att vara en familj som ser ut som yra höns ibland. Allt behöver inte vara perfekt och prickfritt hela tiden. Man får göra ”fel”, de är ju då man kommer på vad som är rätt för en själv. Och att man inte ska lägga sig i andras business. Jag tror att väldigt hög procent av alla mammor blir stötta när någon annan mamma kommer och säger åt en vad man ska göra/hantera sitt eget barn. Så vad ger då de själva rätten att gå till en annan mamma och säga åt den vad den ska göra? Alla är vi mammor, kan vi inte bara stötta varandra istället och tänka på hur vi formulerar oss?
Nu blev det en jäääättelång kommentar, ursäkta för de (?) men jag kände att jag drogs med lite. Men som sagt, riktigt bra inlägg Paula!
vilket intressant & viktigt inlägg! min kompis har precis fått barn och det är verkligen intressant hur mkt åsikter hon plötsligt har kring hur ANDRA föräldrar är. varje gång vi ses fäller hon nån dömande kommentar om att den å den inte är tillsammans med sina barn tillräckligt, och att man inte borde skaffa barn om man inte vill vara med dem. senast var det en gemensam bekant som hon tyckte gick tillbaka förtidigt till jobbet. ålder är också ett hett ämne, det pikas hit å dit om att gamla föräldrar är sämre än yngre. blir så trött på detta, kan inte bara föräldrar få vara som dom vill..? Alla gör ju så gott dem kan tänker jag.
Efter jag blev mamma så har de flesta i min närhet börjat påpeka och kommentera flera saker ang just föräldraskapet och hur vi gör med vår sån, framförallt en nära vän som själv är mamma och blev mamma innan mig, min egna mamma och värst är nog svärmor haha ? Varför gör ni inte si? Varför gör ni så? Han fryser! Han är för varm! Ska han inte börja sova i egen säng nu? Men ska du inte börja vänja av med bröstet nu? Vaaa, gör ni inte så? Det döms minsann hela tiden tycker jag,, men jag bryr mig inte så mycket längre, i början var det mer jobbigt, nu är sonen 8 månader så har vant mig. Men svärmor är den som kommenterar mest, det är som hon ofta vill ta över mammarollen att hon kan minsann bäst för hon har erfarenhet.. så irriterande ibland. Självklart tar jag åt mig av råd och tips utav henne men ibland är de bara för mycket, som att hon tycker man inte klarar av att vara mamma.. Som du säger Paula, alla är olika och gör sitt bästa och känner sitt barn bäst. Men antar att de är något man får leva med för de kommer alltid dömas och kommenteras hit och dit vad man än gör ??
Var det inte du som för några veckor sen yttrade hur illa du tyckte om föräldrar som
Väljer att inte vaccinera sina barn? Inget illa menat! Men skriver man ett inlägg där det handlar om att föräldrar ska sluta döma varandra så tycker jag att allt ska ingå Sålänge föräldern själv anser sig veta vad de har och inte har valt göra med SINA Barn! Bortsätt från det så håller jag med om resten 🙂 kram
Tänkte exakt samma sak ?
Fast att välja att inte vaccinera sitt barn är inte ett val för det enskilda barnet det är något som påverkar en population. Det är hela grejen med vaccination, möjligheten att kunna utrota sjukdomar och skydda de stackars utsatta människor som inte kan vaccinera sig och/eller har nedsatt immunförsvar pga sjukdom eller ålder.
Oavsätt anledning så har varje förälder ett VAL till allt! Och om just en förälder känner att det bästa för
Sitt barn är att tex att ej vaccineras så bör ingen ge den föräldern skam över det.. man behöver ej hålla med, men inte skuldlägga heller.
Nu är ju vaccination inte samma sak, då om föräldrar väljer att inte vaccinera sina barn utsätter andra barn för livsfara och riskerar att farliga utdöda (i vårt land) sjukdomar åter får fäste.
Hej,
Jag bara undrar om du kan utveckla dig i frågan kring vilken ålder man ska skola in sitt barn? Har inga barn själv men har i flera år arbetat som barnskötare på förskola och kan inte förstå varför föräldrar väljer att skola in en precis nybliven 1åring. Förstår att i vissa fall finns det inget annat val för föräldrarna än att sätta sin 1åring på förskola, men många (i den kommun jag jobbar-majoriteten) har möjligheten att vara hemma men väljer ändå att snabbt återvända till sitt arbete. Så små barn har inte behovet att gå på förskola och mår bäst och blir mest stimulerande utav att vara hemma med en närstående. 1-2åringar har även svårt att ta in stora sammanhang och knyta kontakter med många människor.
Vill bara höra dina tankar kring detta, har ju själv inga barn så kanske inte ens kan yttra mig…
Tack för en fin blogg ?
Min dotter fick börja förskolan när hon var 1år och 1 vecka.. mina mamma dagar tog slut och även de månaderna jag fick från hennes pappa… och du kan faktiskt aldrig veta till hundra att majoriteten där du bor HAR möjlighet att stanna längre oavsätt vad det verkar som..en familj kan ha villa,hus och ha det flottigt men allt det måste betalas och Df måste man jobba.
Själv är jag glad att min dotter började så tidigt, hon har tack vare d aldrig har separations ångest när jag lämnar henne.. idag är hon snart 3år.. hon märkte inte ens av att jag gick när hon precis började.. sen blev d bara så naturligt desto äldre hon blev.. det behövdes bara 2 inskolnihsdagar o idag älskar hon förskolan! 🙂
Hej!!
Som jag sa har inte alla möjligheten och det är fullt förståeligt såklart! Men undrar varför dom som har möjligheten väljer att inte vara hemma med sina barn längre. Och jo, i Danderyds kommun och det området där förskolan är belägen har majoriteten av föräldrarna möjlighet ?
Usch det är tråkigt hur föräldrar dömmer andra föräldrar! När jag hade ett och möjligtvis två barn upplevde jag att folk kommenterade mitt föräldraskap ett antal gånger. Till exempel var det några som inte tyckte det var bra för barn att sova i förälderns säng vid 2-3 års ålder och kommenterade negativt om amning vid 1 års ålder. Med första barnet kom en äldre kvinna fram till mig på stan och sa att det var synd om min bebis som inte hade någon napp. Bebis satt skönt och sov i bärsele. Även nära släkt kommenterade och undrade med första barnet. Ex ”Har hon inte för lite kläder på sig? Ni skämmer bort henne för mycket som går runt och bär på henne, ska hon redan amma igen?”
Nu har jag tre barn och tror inte någon kommenterar nåt längre. Nu är jag självsäker i min roll som förälder och försöker peppa andra. Men med första barnet var jag inte lika självsäker och hade nog önskat mer stöd från omgivningen istället för ifrågasättande.
Jag undrar om jag är den enda mamman som varken upplevt dömande blickar eller bitska kommentarer? ? Läser så mycket om det i sociala medier men jag har aldrig stött på något sådant IRL.
Jättebra inlägg! Håller med dig om varenda punkt ?
Jag tycker också att det är ett problem att många föräldrar, framförallt mammor, verkar ta det som kritik för att man berättar att man gör annorlunda. ”Ammar du? Det gör inte jag pga…” är inte nödvändigtvis kritik utan meningsutbyten, handlar givetvis om ton också men tycker ofta att folk tar en annan åsikt som kritik direkt.
Åsikter om hur föräldrar väljer att dela upp föräldraledigheten mellan sig tycker jag ska sluta.
Jag ger min barn ”levande kost” och utöver det inga tillsatser eller E-ämnen. Detta har iprincip alla i vår närhet extremt svårt att acceptera. De ät kan handla om ignorans, okunskap osv men de vill heller inte höra svaret. Så i dagsläget säger vi bara att hon är allergisk, då säger dom inget. Men det är den största prövningen- att göra det man anser och vet är Bäst för SITT barn. Så svårt för andra att greppa. Tänk om alla skulle göra likadant- ne fy vale!
Jag kan dock relatera till dina bekanta och deras känslor. Vad ger du dina barn? Linser, rå broccoli, avokado och mandlar? Jag förstår absolut hälsoaspekten, men för vuxna som själva gjort det valet.
Absolut, men jag tycker mer det handlar om respekt. Hon får lite mer utöver bara levande föda. Det är inte där deras ”problem” ligger (de behöver ju aldrig anpassa sig efter hennes kost så jag förstår inte varför man ska vara så dömande där!) . Deras åroböem ligger i att hon inte får raffinerat socker. För mig är det deras egna dåliga samvete som talar. Hon får ju fortfarande sådant som hon älskar och aldrig skulle välja bort mot något i världen. Så för mig handlar det nog mest om okunskap- då jag själv varit i den sitsen- men aldrig dömt förrän jag själv läst på!
Absolut, men jag tycker mer det handlar om respekt. Hon får lite mer utöver bara levande föda. Det är inte där deras ”problem” ligger (de behöver ju aldrig anpassa sig efter hennes kost så jag förstår inte varför man ska vara så dömande där!) . Deras problem ligger i att hon inte får raffinerat socker. För mig är det deras egna dåliga samvete som talar. Hon får ju fortfarande sådant som hon älskar och aldrig skulle välja bort mot något i världen. Så för mig handlar det nog mest om okunskap- då jag själv varit i den sitsen- men aldrig dömt förrän jag själv läst på!