Det har varit en känslomässig helg. Jag har gråtit, hejat och längtat. Hugo hade EM-tävling i Köpenhamn. Jag kunde inte följa med eftersom att det är sista helgen innan tentan men jag fanns med honom, hela tiden. Jag kollade live via datorn i skolan när Hugos lag tävlade. När det gick bra så grät jag, när det gick mindre bra så grät jag också. Jag lever vid sidan av Hugo och ser hur mycket han brinner för crossfit, jag ser och upplever vilket engagemang och hur hängiven han är. Det har nästan på dagen gått 1 år sedan vi var i Marbella på en crossfit-resa. Det var där och då han kom i kontakt med sporten för första gången på riktigt. Och det var där vi träffade Numi som är den allra största orsaken till att ha gett Hugo glöd i rumpan till att utvecklas.
Det som är viktigt för Hugo är viktigt för mig, trots att jag inte alls har samma intresse för crossfit. Tyvärr gick det inte hela vägen i år och Hugos lag ALPHA kavlade inte trots att alla är mer är kvalificerade. Det kändes tungt för Hugo och likaså för mig. Jag tappade all koncentration för plugget och ville bara ta första bästa flyg till Hugo för att krama om honom. Men sen vände det och alla inklusive Hugo kunde se vilken otrolig insats han har gjort. Kommentatorerna sa ”Detta är Hugo Rosas, han har bara ett års erfarenhet och är redan med i EM, det ska bli spännande att följa hans resa genom crossfit”. ”Thats my man” var min tanke =) Att Hugo hade kul, fått göra detta med sitt lag där han är omringad av så fina människor är ett pris i sig. Nästa år ska vi följa med och heja på honom och laget på plats i arenan istället! Vill du se mer av tävlingen så kan du kika in på Hugos blogg här =)
Ni är så jääääävla grymma!!!!
Dom var grymma! Följde dem genom eventen hela helgen, riktigt imponerande.
Jag är så otroligt imponerad av dig, Paula. Både hur du är som mamma och som person. Tycker det är fantastiskt att du stöttar Hugo på det sätt du gör. Dessutom verkar du vara en superbra mamma.
Jag önskar dig och din familj alla lycka! Ni är så fina tillsammans. Kram