Den här nya funktionen på instagram är helt fantastiskt. Ett mätverktyg där jag får fram statistik på vad ni tycker! Det känns redan som en favorit och något som jag kommer att använda flitigt.
Den här veckan kör jag alltså ett tema- Missfall & abort. Temat kommer att sträcka sig över hela veckan med start imorgon. Jag kommer att dela med mig av egna erfarenheter, en intervju med en barnmorska, vad missfall kan bero på och vad man gör när man har fått missfall samt debatt om abort. Vad säger regelverket om abort egentligen? Idag börjar vi från allra första början, nämligen när jag fick mitt första missfall. För att du ska hänga med ordentligt, läs dessa inlägg när det precis hade hänt HÄR och HÄR.
Gravid för fjärde gången
Det vänder sig i magen på mig bara jag ser glimten av mina texter. Känslor som fortfarande finns inom mig återupplivas. Idag finns Leonore, och hon är mitt liv. I efterhand, när jag har två underbara döttrar och missfall bakom mig är det nog inte missfallen i sig som jag tycker är jobbigast att tänka tillbaka på. Utan det är mitt psyke under den perioden. Hur jag mådde. Hur jag kände.
Vi fick vårt andra missfall dagen innan nyårsafton 2014. Tror ni att jag var sugen på att vända blad för skitåret?
Det jag kände kring våra missfall var en total hopplöshet. Hoppet är nog den känsla som ger oss alla allra mest. Men tappar man hoppet vad har man då kvar? Ingenting, absolut ingenting. Det var läskigt att tappa hoppet eller nej nu uttryckte jag mig fel. Det var fruktansvärt att inte våga tro på hoppet. Ovissheten om det är något fel på en och den fula egenskapen av att man hatar sig själv. Kritiserar sig själv. Det var psykiskt påfrestande att planera Leonore. Vi led igenom månader där vi satte vår relation på spel. Från barnlängtan till nästan maniska försök för allt handlade om att få barn från det att man vaknade till det att man la sig.
Läs också mitt tidigare inlägg om vad jag tyckte var jobbigast med missfallen HÄR.
Vi, eller i alla fall jag tappade förmågan att se vad jag faktiskt hade. Den psykiska kampen satte spår i mig, och idag är jag ledsen över hur påverkad jag blev. Över hur långt jag fick det att gå. Hur svårt det än var så avslutade vi tillslut våra försök. Tänkte istället ”det går om det går”. Är inte livet komiskt ibland? Hur det väljer att att ge och ta? För ca två månader senare vart vi gravida med Leonore. Vår älskade, underbara Leonore. Kan det vara så att jag alltid kommer att ha en sårbar del i min kärlek till henne? Att jag än idag kan gripas av en sådan enorm tacksamhet bara för att hon finns? Så känner jag givetvis till Molly också men det är något speciellt som bara jag och Leonore delar. Sådana där intima känslor som jag känner till båda mina barn fast på lite olika sätt.
Till dig som förlorat barn i magen eller senare i livet. Jag kan aldrig sätta mig in i ditt mående. Eller ens försöka förstå din kamp med livet som sker parallellt. Jag vill bara säga att jag hejar på dig, och att jag hoppas att du erkänner dig själv som förälder fast med barn i himlen istället för på jorden.
Imorgon fortsätter vi temaveckan med återigen egna erfarenheter innan vi fortsätter med mer fakta. Imorgon kanske du kommer att få mer förståelse kring varför jag nästan blev manisk. Jag sa ofta att jag ville att det skulle vara en mardröm och inte vår verklighet- läs tidigare inlägg HÄR.
Älskad från start av oss alla <3
Åh du anar inte hur mycket jag behövde det här inlägget just nu. Nyligen fick jag och min man veta att vi väntade vårt andra barn som vi längtat så otroligt mycket efter. Vi hade svårt att bli gravida första gången, det tog ungefär två år, och har sedan vår dotter föddes längtat efter ett till barn. Hon är snart två år och nu kände vi oss beredda för en till, och till vår stora förvåning och lycka så skedde det på andra försöket. Jag började nästan direkt få lite kramper och ont i magen, vilket kändes väldigt ovant då jag inte alls upplevde något smärtsamt under min första graviditet. Men jag läste på och förstod att det inte alls är ovanlig och försökte att inte oroa mig.
För knappt en vecka sedan började jag få brunaktiga flytningar, och avfärdade även detta som vanligt och oroade mig inte, men när jag i lördags såg ljust rosa blod så blev jag lite rädd. Min man var bortrest med några vänner över helgen och jag ville inte oroa honom i onödan. Ringde 1177 som bekräftade det jag redan visste; det är väldigt vanligt med blödningar i en tidig graviditet, men kunde inte låta bli att vara lite rädd. Vaknade söndag morgon med en kraftig mensliknande smärta i rygg och mage, och blödde väldigt mycket. Nu fick jag förstås panik, men var hemma själv med min lilla tjej och ville inte oroa henne. Så jag tog det lugnt, ringde 1177 igen som sa att det finns ju ingenting man kan göra – om det är ett missfall, och att jag kan ringa och rådgöra med min barnmorska på måndagen om jag ville. Annars var det bara att vänta. Så det gjorde jag. Hela dagen gick jag hemma, blödde och grät och bara väntade på att min man skulle komma hem. Det var så vidrigt. Jag trodde (väldigt naivt, jag vet) att detta aldrig skulle hända mig och jag är så himla ledsen. Kan inte se hur jag ska ens orka försöka bli gravid igen. Just nu är jag bara rädd att kroppen kommer låsa sig och så kommer det ta evigheter att bli gravid igen. Så som det var första gången. Jag var så ledsen hela tiden, och jag vill inte känna så igen. Usch känns så hopplöst 🙁 tänkte iallafall på dig Paula, och att du och Hugo tvingades gå igenom två missfall. Jag hoppas och ber verkligen att jag iallafall ska slippa ännu ett missfall. Det här inlägget har dock stärkt mig lite i min önskan om fler barn. Jag vet ju att när jag väl blir gravid igen, och när jag väl får mitt barn så kommer jag ju vara tacksam för att hen är hen. Jag hade bara hoppats att det skulle vara tidigare… kram till alla er andra därute som kämpar med att bli gravida och/eller har gått igenom ett missfall. Jag känner med er.
Åh du anar inte hur mycket jag behövde det här inlägget just nu. För två veckor sedan fick jag och min man veta att vi väntade vårt andra barn som vi längtat så otroligt mycket efter. Vi hade svårt att bli gravida första gången, det tog ungefär två år, och har sedan vår dotter föddes längtat efter ett till barn. Hon är snart två år och nu kände vi oss beredda för en till, och till vår stora förvåning och lycka så skedde det på andra försöket. Jag började nästan direkt få lite kramper och ont i magen, vilket kändes väldigt ovant då jag inte alls upplevde något smärtsamt under min första graviditet. Men jag läste på och förstod att det inte alls är ovanlig och försökte att inte oroa mig.
För knappt en vecka sedan började jag få brunaktiga flytningar, och avfärdade även detta som vanligt och oroade mig inte, men när jag i lördags såg ljust rosa blod så blev jag lite rädd. Min man var bortrest med några vänner över helgen och jag ville inte oroa honom i onödan. Ringde 1177 som bekräftade det jag redan visste; det är väldigt vanligt med blödningar i en tidig graviditet, men kunde inte låta bli att vara lite rädd. Vaknade söndag morgon med en kraftig mensliknande smärta i rygg och mage, och blödde väldigt mycket. Nu fick jag förstås panik, men var hemma själv med min lilla tjej och ville inte oroa henne. Så jag tog det lugnt, ringde 1177 igen som sa att det finns ju ingenting man kan göra – om det är ett missfall, och att jag kan ringa och rådgöra med min barnmorska på måndagen om jag ville. Annars var det bara att vänta. Så det gjorde jag. Hela dagen gick jag hemma, blödde och grät och bara väntade på att min man skulle komma hem. Det var så vidrigt. Jag trodde (väldigt naivt, jag vet) att detta aldrig skulle hända mig och jag är så himla ledsen. Kan inte se hur jag ska ens orka försöka bli gravid igen. Just nu är jag bara rädd att kroppen kommer låsa sig och så kommer det ta evigheter att bli gravid igen. Så som det var första gången. Jag var så ledsen hela tiden, och jag vill inte känna så igen. Usch känns så hopplöst 🙁 tänkte iallafall på dig Paula, och att du och Hugo tvingades gå igenom två missfall. Jag hoppas och ber verkligen att jag iallafall ska slippa ännu ett missfall. Det här inlägget har dock stärkt mig lite i min önskan om fler barn. Jag vet ju att när jag väl blir gravid igen, och när jag väl får mitt barn så kommer jag ju vara tacksam för att hen är hen. Jag hade bara hoppats att det skulle vara tidigare… kram till alla er andra därute som kämpar med att bli gravida och/eller har gått igenom ett missfall. Jag känner med er.
Jag kanske är jätte hemsk nu som säger detta, men en del av mig önskar att jag hade haft ett missfall åtminstone, för då hade jag vetat att min kropp fungerade någorlunda som den skulle, men efter att ha försökt bli med barn i flera år och misslyckade IVF försök så känns det omöjligt, nästan som om jag har gett upp…
Tycker att det är toppen att du lyftar sådana frågor i din blogg som visar att man inte är ensam,
Är i samma sits.. Har många gånger tänkt att jag önskar mig i alla fall ett missfall för att veta att min kropp KAN bli gravid över huvudtaget, så det hade känts värt att fortsätta med alla IVF:er… Känner mig som världens mest hemska människa för att jag tänker så, men kan inte hjälpa det..!
Min kommentar skulle vara ett svar på Sandras.
Ja man känner sig så hemsk men vad ska man göra efter att ha försökt så länge, inte direkt så att man känner så så lyckad o positiv när man misslyckas gång på gång.
Ja har kommit så långt att jag har mer eller mindre fryst ut alla runt omkring mig för jag orkar inte höra om deras barnlyckam och allt annat positivt, det är jobbigt nog att ta sig igenom en hel arbetsdag utan att behöva springa på toa o gråta av sig en stund…
Så starkt av dig att prata öppet om detta, har bara följt dig i ca 5 månader så gick tillbaka och läste dina gamla inlägg med om detta. Missfall är något som oftast tystas ner, vilket gör att man skäms över det och skuldbelägger sig själv. Jag tror att dina inlägg kan hjälpa många i situationen och även dom som är rädda för att det ska hända, för du skriver så ärligt och öppet. Har själv haft 3 missfall, men tillslut gick graviditeten bra och vi fick en underbar dotter som blir 1 år om bara några veckor <3
Så starkt av dig att prata öppet om detta, har bara följt dig i ca 5 månader så gick tillbaka och läste dina gamla inlägg med om detta. Missfall är något som oftast tystas ner, vilket gör att man skäms över det och skuldbelägger sig själv. Jag tror att dina inlägg kan hjälpa många i situationen och även dom som är rädda för att det ska hända, för du skriver så ärligt och öppet. Har själv haft 3 missfall, men tillslut gick graviditeten bra och vi fick en underbar dotter som blir 1 år om bara några veckor ?
TACK för att du tar upp detta och pratar så öppet om det. Det är först nu när jag själv varit med om det som jag får veta hur många i min närhet som gått igenom samma som jag. De som inte varit med om det vågar knappt fråga hur jag mår, men jag behöver verkligen få prata om det och inte gömma undan det. För 5 veckor sedan var jag i vecka 12 och fick en liten liten blödning på morgonen, åkte in på vul där de såg att hjärtat inte längre slog. Troligen hade fostret dött några veckor tidigare. Jag fick hjälp med tabletter att sätta igång allting. Fruktansvärd känsla när man sitter på en sjukhustoalett och blöder ut det man trodde skulle bli ens barn…
Är lika gammal som dig och försökte få barn i 3 års tid, fick fyra missfall på rad innan vi lyckades. Vi hade endast planerade samlag dagarna kring ägglossning i 3 års tid, där kan man snacka om att sätta relationen på spel..
Skönt och se någon som är öppen om de här, man tror ofta att man är helt själv om de häe, har själv haft 3 missfall och ett barn som dog i 9 månaden i magen. <3
Precis detta jag behöver! Har fått två missfall (MA som jag behövt hjälp att få ut) ett i januari i v8 och ett i juli i v9, med komplikationer. Och har ännu ingen bebis. Längtar är enorm! Nu försöker vi igen, så håller alla tummar och tår att oktober är månaden jag blir gravid och får behålla barnet.
Jag har kommenterat tidigare om mitt missfall här, det skedde i somras och jag är så gott som fortfarande sönder över det. Känner igen mig själv i allt det du skriver, om psyket och den maniska känslan att måste få bli gravid, blir helt galen av min depression och hysteri. Jag gråter av åsynen av gravida kvinnor, och känner mig bitter över att ”jag skulle vara lika rund nu som dom. Dom klarade sig vidare”. Riktigt fula tankar i mitt huvud, jag hoppas jag finner vägen tillbaka till mitt glada och optimistiska jag snart igen. Jätte jätte bra med en sånhän vecka, du e sån inspis och power all the way med din förmåga att uttrycka dig i text. Ser fram emot att läsa din blogg denhär veckan <3
mvh En som skriver kommentar och fulgråter samtidigt
Åh jag har aldrig fått missfall, vill så hemskt gärna bli mamma och är så rädd att det inte kommer gå.
Hejar på dig! Hoppas att du snart får ditt efterlängtade barn.
Kram Johanna
Jag våndas inför den dag vi bestämmer oss för att börja försöka. Min mamma var gravid 6 gånger men bara två blev fullbordade. Jag förbereder mig på att ha det lika svårt, samtidigt som det verkar himla onödigt att ta ut sorgen i förskott.
Vad fint du sätter ord på dina känslor. Gick igenom missfall i somras under semestern utomlands. Det var det värsta jag har varit med om i mitt liv. Blev så rörd av din text. Har begravt allt längst bak i mitt hjärta men nu kom allt tillbaka igen..Bra tema, finns säkert fler som är ensamma med sin sorg därute ❤
Jag har lätt för att bli gravid men försök till andra barnet innebar 3 missfall. Tredje blödde jag rejält i en vecka då var jag i vecka 13. En vecka senare var jag hos läkaren och han såg att set fanns ett foster med tickande hjärta. Dem glädjetårarna går inte att beskriva. Tydligen var det en tvilling som dog. Men känslan när man sjukskrivit sig en vecka och gråtit varje dag och sen upptäcka ett tickande hjärta var helt obeskrivlig.
Fantastiska Paula. Är just nu i v 17 med min 3e graviditet efter ett sent missfall och en abort och bor tyvärr i ett land där abort fortfarande är olagligt (!!). Kämpar mycket med ett helt gäng förtryckta känslor från mina tidigare graviditeter och har haft svårt att njuta av min graviditet. Men nu så, härom dagen kände jag min bebis sparka för första gången och satan i gatan vilken rush det var. Men det jag egentligen ville säga var Tack för att du delar med dig så öppet och varmt om dina upplevelser. Ljus krigare ❤️
Min bästa vän förlorade sitt barn i nionde graviditetsmånaden. Plötslig spädbarnsdöd i magen. Det är så fruktansvärt, hon har inte orkat träffas efteråt och jag förstår henne. Gråter varje gång jag tänker på henne. Såg henne på stan häromdagen. Där gick hon, tillsammans med sin pappa och inte ett tecken på att hon för någon månad sen själv blev mamma. En mamma utan sitt barn, finns inget sorgligare.
Så fint att du delar med dig av er upplevelse med missfallen. Leonore är verkligen ljuvlig. Hoppas ett framtida barn kan skänka min vän samma kärlek och intimitet.