Tid läker sår
Molly sover hemma hos sin morfar idag. En dag utan barn får en verkligen att inse att man inte är hel utan sitt barn. Mina missfall kommer ikapp och jag är fortfarande ledsen. Ser fram emot att börja studera men jag skulle byta bort det alla dagar i veckan mot att ha bebis i magen.
I mitt fall kom båda missfallen tidigt men det har satt sina psykiska spår. I fredags bestämde jag mig för att släppa loss för en riktigt blöt utekväll. Hjälpte det? Svar nej. Det är bara närvaron från Molly och Hugo som stärker mig. Någonstans måste man bestämma sig för att må bra och jag har inte tagit det beslutet fören idag. Det finns så mycket i mitt liv som är helt fantastiskt, Molly är min stora lycka men som ensambarn lägger jag en stor vikt i att ge henne en livskamrat i form av ett syskon. Det känns tungt att våra två försök inte resulterade i en normal graviditet.
Min mamma är ledsen för min skull och ville så gärna ta ifrån mig min smärta. Att detta skulle ha hänt henne istället för mig. Jag blev lite rörd av hennes tanke för att jag själv resonerar likadant. Detta SKA hända mig, inte Molly. Efter två missfall så stärker jag mig med att om det skulle hända en gång till så får vi hjälp. Det är en trygghet i detta elände. Tills den tiden kommer ska jag verkligen leva livet som inget har hänt. Mitt fokus ligger hos min dotter och vår vardag. Snart med plugg som förhoppningsvis ska hålla mina tankar på annat.
En olycklig mamma är en olycklig familj, so let’s be strong för dom jag älskar mest!
Fina sms av mamma har man fått i överflöd den senaste tiden, det tackar man inte nej till =)
Hej Paula.. Jag kan självklart inte säga till dig vad du ska göra eller ibte göra men om du har svårt att bli gravid så kanske du inte ska träna dom första 12 veckorna? En tanke bara.. Men det kommer så småningom! Lycka till!!!! <3
Det kommer lösa sig. Ni har klarat det en gång och kommer klara det en gång till! Jag tror på er, lycka till!!! ♡
Man kan visst träna när man är gravid. När du säger sådär är det som att du skyller missfallen på Paula och det får henne nog inte att må bättre.
Hej Paula!
Jag har själv fått missfall och vet exakt hur du känner! Man har en stor längtan efter ett barn och vill så gärna ge sitt första barn en lekkamrat och en vän för livet.
Det jag fick som tips efter missfallet var att försöka kämpa på, en del säger att ett barn kommer när man är redo och i en del fall kan det handla om att man tänker för mycket på det, vill det för mycket som gör att det känns tuffare och tuffare.
Sen sa jag till mig själv att vi har redan fått ett barn, en fantastisk dotter så visst har vi möjlighet att få fler barn, men det jag tyckte blev jobbigt var att tänka på annat, prioritera träning, kost , jobb och familj först sen fick barn komma när det var vår tur.
Ibland kan jag tro på ödet och ibland tror jag på vad jag vet, det gäller bara att man själv väljer det val som gör en glad och lycklig.
Hejsan,
Maria i ett annat inlägg var det många andra som påpekade det. Ett missfall är aldrig någons fel, men träning kan visst påverka tidigt i en graviditet, men då ska den vara extrem.
Brukar inte kommentera men jag har läst din blogg sedan starten och jag ville bara säga att jag tycker att du är stark. Och otroligt klok. Önskar dig och din familj all lycka. Jag känner på mig att 2015 kommet att bli året då Molly får ett litet syskon. Lycka till med studierna! Ska själv börja studera nu med en 1,5åring som börjar förskolan. Tror att det är toppen att plugga när man har småbarn. Man kan vara flexibel och har så mycket tid till sitt barn.
Är helt övertygad om att nästa försök lyckas! Det var bara inte rätt barn för er de tidigare gångerna, du kommer förstå när du väl är där på bb med nr 2, då kommer du inse att det var ju helt självklart att det var ju just hon/han som skulle bli tillskottet i familjen! Men jag har en fråga jag hoppas att du inte tar illa upp av, kommer du att gå klart hela utbildningen nu innan ni försöker igen eller kommer du ta en paus i utbildningen om ni fortsätter försöka och det lyckas bli en bebis i magen? Börjar själv bli väldigt barnsugen, men har två år kvar av min utbildning och så känns det som att jag måste ha fast jobb också innan jag kan skaffa barn. Nog för att sambon skulle kunna försörja oss men jag vill inte känna mig beroende av hans inkomst. Hur tänker du kring det?
Hej Paula,
Halkade in här mest för att jag följer Hugo. Kan säga att vi drabbades av ett missfall för många år sedan, som tog min fru väldigt hårt. Trodde faktiskt inte att det skulle göra det. Och förstod väl inte hur hårt hon tog det förrän långt efteråt. Vår räddning blev faktiskt att hon blev gravid ganska snart efter och vi fick vårt andra barn. SÅ jag förstår din känsla av tomhet och att en väldigt viktig del saknas om inte familjen är med. Men du har Hugo, Molly och din kloka mamma som skriver fina ord. Försök att njuta av det.
//Bengt
Hej Paula!
Eftersom jag har följt din blogg ett tag har jag förstått att du och Hugo försöker få ett till barn, så min fråga är egentligen har du gjort något graviditetstest och fått ett negativt svar? Om du har fått det hur hanterade du det då? För jag och min kille försöker få vårt första barn och vi har bara fått negativa svar och jag vet inte hur jag ska tackla det .. För man blir ju ledsen när man bara får negativa svar hela tiden .. Men all lycka till dig, Molly och Hugo! 🙂
Lilla vännen!
Hur kommer det sig att du plussar redan 3 veckor efter ett missfall?
Har inte läkare/barnmorska informerat dig om att efter ett missfall så ska man vänta minst 2 veckor innan man ens har sex igen.
Infektionsrisken är jättestor och är du helt säker på att du inte har en infektion nu som tom har orsakat missfall no 2?
Ta hand om dig! Att skaffa barn är inget marathonlopp. Det kan ta tid.
ingen skyller på Paula sluta med dessa dumheter !! hon ska bara ta det lugnt och inte träna hårt träning dem första tiden bara ta det lugnt sen kan hon träna lite ifall hon känner för det.träning är nyttigt för en gravid kvinna fast ingen hårdträning!!!
all lycka till dig paula<3
Till alla dem som skriver att Paula inte borde tränat under sin tidiga graviditet.
De flesta av er saknar förmodligen den medicinska kunskapen och förmågan att följa forskningsstudier.Ni alla gör precis det som man inte bör göra med en kvinna som nyss fått missfall.
Kvinnan är den första att själv ta på sig skulden och det är just det som sjukvård och omgivning bör hjälpa till med ,att ta bort skuldkänslor.
Stötta henne istället och överlåt medicinska råd till gynekologer som har som yrke att kunna detta på ett vetenskapligt plan.
Hej Paula!
Vill börja med att säga att du är en underbar mamma, ha följt dig från dag 1. Allt har en mening det tror jag på och ni kommer att få en lite bebis när tiden är inne. Kämpa på ni är starka, så har ni ju lilla söta Molly. Kram från Sandra
Hej Paula,
Jag har aldrig kommenterat men jag blir så upprörd av vissa kommentarer så jag kände mig tvungen. Försök att lägga dövörat till alla ”goda tips” och kommentarer kring din träning osv. Ett missfall är inte ditt fel och inträffar inte pga någonting du gjort eller inte gjort. Att skriva sådana kommentarer trots att de är välmenande hjälper inte någon. Lyssna hellre på din kropp och läkare/barnmorska som du känner förtroende för. Gör det som känns bäst för dig för att du ska orka och må så bra som möjligt. Jag fick själv ett sent missfall i vecka 20 efter att vattnet gått och fick ta del av folks tankar och välmenande kommentarer som ofta bara gjorde det värre. Jag håller tummarna för er!
Tid läker inte sår, man lär sig bara att leva med dom.
ivf är extremt jobbigt fysiskt och psykiskt , vill därför tipsa dig om progesterall en naturlig bioidentisk progesteronkräm. är för lite progesteron i kroppen som gör att barnet inte fäster( om det inte är något fel på fostret) jag själv blev gravid första månaden med progesteronkräm . min syster också som dessutom har endometrios. jag önskar dig verkligen att läsa på om krämen, finns en fb grupp oclså. och prova först innan du ger dig in i ivf svängen. Lycka till!
Vissa saker kan man bara inte styra över det finns större makter som bestämmer hur det ska bli. vi förlorade vår efterlängtade son i november 2014, då var jag i vecka 36, hade inga som helst problem under graviditeten. Men en kväll blev det lugnt i magen och jag åkte in till BB direkt. Där konstaterades att hans lilla hjärta hade stannat. Min värld rasade, vi hamnade i ett stort svart hål och kunde inte se meningen med nått. Nu två månader senare gör det fortfarande obeskrivligt ont, och kommer alltid göra. Men Sakta, sakta försöker vi ta oss upp ur det svarta hålet. Vi har varandra och ni har varandra och lilla Molly. Ta hand om varandra. Kram L
Kan inte vara lätt med två missfall irad 🙁 Men jag hoppas att du inser hur bra du endå har det, att ni har lilla söta Molly!
Det är inte alls klart att alla kan få barn, t.ex jag… Bara jag kunde få ens en, det skulle ändr amin värld. Men ett liv utan barn (emot min vilja) river min själ varend dag… Att vakna breved min man och inse att det kommer bara vara jag och han, bara vi två, med en tom famn.
Orden kan inte beskriva hur sorligt det känns. Menar absolut inte att du inte får sörja och vara ledsen. Vill bara kämpa dig och se den soliga sidan.
Hej fina Paula! Ville bara säga att jag har (som de flesta av dina läsare antar jag) tänkt på dig nu iom missfallen och det är härligt att du är så klok och tar det så pass bra. Jag tror att många saker som händer i livet har en mening, och kanske är det så att du fått de här hemska erfarenheterna för att bli en bättre barnmorska i framtiden? Du kommer ju ha så mycket mer erfarenhet, medkänsla och förståelse för de blivande mammorna du kommer möta. Kan inte riktigt släppa den tanken så tänkte jag skulle dela den. Kanske är det till nån sorts tröst för dig… hoppas du tar min kommentar rätt. Menar endast att stötta. Stor kram! ♡
Vet exakt hur du känner, fick själv ett missfall eller rättare sagt ett ma (missed abortion) förra veckan.
Jag är snart 23år gammal och jag och min man har precis bestämt oss för att skaffa barn det tog 2 månader för mig att bli med barn och har aldrig varit gravid förr, blev så glad över plusset men vågade inte hoppas att det skulle gå bra.
Fostret dog i v10 men vi fick inte reda på det förens i vecka 12 (11+2) vilket var i fredags, precis när jag hade börjat känna att det här visst kommer gå bra och att vi äntligen kommer att få vårat efterlängtade barn.
Men började blöda lite lätt på fredags morgonen och fick åka in på ett vul där dom inte såg några hjärtslag och sa att fostret hade slutat växa i v10 men att jag skulle komma tillbaka på måndagen för att få ett nytt vul och utlåtande från en annan läkare, men jag hann få missfall och blödde ut fostret natten till lördagen och hade fått ut allt vid kontrollen på måndagen.
Jag hade sett fram emot att berätta för alla mina nära och kära att jag ska bli mamma till sommaren, skulle ha berättat det idag, men det blev inte som jag hade hoppats och istället blev det en riktigt jobbig helg för oss.
Men något jag är glad över är att jag inte hann berätta för någon att jag var gravid för då skulle jag ha tagit det så mycket hårdare om jag hade fått sett min och min mans familjs lycka över att få barnbarn för då hade allt blivit så mycket mer verkligt.
Nu blickar jag framåt och försöker tänka som så att jag vet att min kropp fungerar bra och stöter bort det som antagligen inte är friskt och så vet jag att jag kan bli med barn.
Nu hoppas jag bara att jag snart blir med barn igen och äntligen får min lilla familj.
Ville bara berätta för dig att du inte är ensam, tycker det är riktigt bra att du öppnar upp dig och berättar att sånt här kan hända vem som helst även fast man är ung och att det känns bra för mig att inte känna mig ensam om en sån här händelse.
Ge inte upp hoppet, lycka till och hoppas ni snart får erat efterlängtade barn!