Mellanlandat hos Loppi för lunch, snart är det dags att träna innan jag far hemåt till sjuklingarna.
Om Hugo är rastlös av en dags vabb? Yes.
Om jag njuter av att komma hemifrån? Yes.
Får han lite förståelse hur det har varit vissa dagar under föräldraledigheten? Förmodligen.
Idag efter ”Mamatastic” satt vi kvar och snackade. Alla hade sin bebis med sig och är mitt inne i det där som vi lagt bakom oss. Jag minns hur jag vissa dagar var på bristningsgränsen, hur ledsen jag kunde känna mig. Hur jag mötte Hugo i dörren när han kom hem, gav över bebis och bara drog. Köpte en kaffe på macken, åkte och storhandlade, satt kvar i bilen och grät, träffade en vän eller åkte hem till min familj.
Jag minns hur jag jag innerligt ville ha det jämlikt hemma men ändå stod som en hök över Hugo när han skulle göra nått. Fick bita mig i läppen och tänka ”håll käften nu Paula”.
Ja det går fortfarande fortare för mig att natta.
Ja jag kanske tar på mig hemmasysslorna för ofta.
Men jag släppte det där med att vi ska göra allting varannan gång. Insåg att vi ger kidsen olika vid olika ålder. Hugo tyckte inte att det var speciellt kul när Molly var bebis men det såg annorlunda ut när Leonore kom. Mognad? Kanske. Hugo har klarat situationer där han åkt hemifrån och glömt att ta med sig blöjor. Han har svettats och fått offra sina kläder. Han nattar på sitt sätt och vad säger egentligen att mitt sätt är ”bättre”? Precis, ingenting.
Jag ville egentligen bara landa i att alla ni som har smått hemma och går igenom en föräldraledighet just nu:
-Njut! Det går så fort och vips börjar dom på föris
-När bebis vilar- vila själv! Skit i disken, den finns kvar där när ni vaknar
-Prioritera dig själv. En glad mami är ett glatt barn. Ta dom där promenaderna, träna om du vill, se till att inte glömma bort att äta, gå på öppna förskolan, ha kontroll över pillandet på mobilen. Snosa bebisdoft
-Ge över huvudansvaret sins emellan. För mig var det bäst att dra hemifrån för att slippa vara den där höken som så tråkigt tillrättavisar partnern i all välmening.
Dagens outfit:
Tröja: Odd Molly
Klänning: Nelly
Stövlar: Prime Boots
Och även om HAN var lat, ego & inte hjälpte till så var det ju DITT fel. DU lät inte HONOM. Aldrig kan det bara vara männens fel, alltid lite kvinnoskuld i deras beteende.
Vilken klänning från nelly är det? 🙂 tacksam för svar! Super fin outfit! 🙂
Idag har jag haft en kaosdag med dottern som VÄGRAR vagn. Så svårt att komma iväg men jag gör det ändå.. det var 50% en superjobbig dag och 50% en underbar dag. Om några dagar kommer jag ha glömt att det ens var jobbigt utan bara tänka på dotterns glada skratt i gungan när solen lyste i skogen! MEN: Jag tycker inlägget säger emot sig lite när du uppmanar till ”NJUT” – ogillar när folk säger det till mig. Kanske för att jag ofta Fick höra det när jag var yngre och självmordsbenägen ”njut av din ungdom istället för att tänka på problemen”.
Jag längtar till att komma iväg lite och få tänka på nåt annat med jobb, kanske då kan jag njuta om helgerna. Dagarna hemma just nu känns mest som ett evighets jobb att hålla dottern nöjd och det e svårt att komma ifrån, när vi gör saker jag vill resulterar det ofta i en onöjd bebis. Men som jag älskar henne och visst var det en underbar dag i skogen nu såhär när man har lite perspektiv på det hela 😉
Tack för att du påminner mig att njuta av föräldraledigheten, sen är det försent. Eller att vara inse att jag och min man ger våra söner olika saker vid olika åldrar. Älskar både din och Hugos blogg. Ni får mig jämt att skratta. Kramar
Till Paula och alla mammor!
Jag läser detta inlägg och känner igen mig i det du skriver. Tänker att det när nog många som upplever det så när man framförallt får sitt första barn eller när man får två barn så tätt.
När jag var 23 fick jag mitt första barn. Vår flicka var inte planerad och både jag och min man levde studentliv. Jag kände mig ofta ensam den där tiden. Min man pluggade, jobbade och tränade på grund av en elitsatsning. Vi hade ju bestämt att barnet inte skulle komma emellan våra drömmar. Jag var hemma och läste samtidigt klart min utbildning. Tre år senare fick vi en liten son. Jag hade fortfarande inte fast jobb och var återigen hemma. Vissa dagar var det jag som stod i dörröppningen och höll fram vår bebis. Lämnade bara över båda barnen och stängde in mig i ett rum eller gick ut. Jag kände att jag gav allt till alla andra.
Nu har det gått ytterligare fem år och i november föddes vårt tredje barn. Den här gången var jag helt redo. Åren mellan tvåan och trean har ju hunnit göra en fin karriär och tjänar bra. Vi har byggt hus och lever i en fin relation. Vi har båda vårdat den för att vara där vår idag. Jag har också hunnit bli redo för att bli mamma till ytterligare ett barn efter att ha prövat fler varianter av livet, student, mamma, karriärkvinna. Och jag kan med värme säga att jag har aldrig varit så bra mamma som nu och jag uppskattar den här mammaledigheten mer än någonsin tidigare. Jag sätter det i kontrast till när jag jobbat som hårdast och vi som familj varit inne hämtnings och lämningskaoset. Nu har jag en fantastisk kvalitetstid med alla mina tre barn och erfarenhet. Jag vet att i det långa loppet är den här tiden så kort och jag njuter av den för fullt.
Det tog mig några år att inse att jag kan få både och. Fantastiska barn, familjelivet och en fin karriär. Det kan ni också få!
Tack för en fin blogg Paula!
EmelieB!! Ett stort ❤️❤️❤️ Till dig som kämpar på!! Har varit där… det blir bättre jag lovar!!! Idag är jag mamma ledig med barn nr 2 och har lärt mig att bokstavligt kriga mig fram till mer hjälp!! Jag har också pratat med mig själv vid matbordet och en dag fick det va nog. J”vlar vad mannen kunde hjälpa till helt plötsligt. Även om det inte ändras i förhållandet så lär du må bättre så fort jobb och förskola kommer igång. Föräldraledigheten är tuff, men det är du också ?
EmelieB!! Ett stort ❤️❤️❤️ Till dig som kämpar på!! Har varit där… det blir bättre jag lovar!!! Idag är jag mamma ledig med barn nr 2 och har lärt mig att bokstavligt kriga mig fram till mer hjälp!! Jag har också pratat med mig själv vid matbordet och en dag fick det va nog. J”vlar vad mannen kunde hjälpa till helt plötsligt. Även om det inte ändras i förhållandet så lär du må bättre så fort jobb och förskola kommer igång. Föräldraledigheten är tuff, men det är du också ??
Vi väntar nr 2 nu som beräknas komma i början av april, och första är nu strax över 1.5 och vill bara säga TACK för dina tips! Mitt svåraste är att unna mig själv egentid.. men 30 min räcker för mig och jag MÅSTE bli bättre på det. Vi är faktiskt två föräldrar ?
Jag är hemma med 2 veckors baby och det är så satans tråkigt! Hjälp. Vad gör man?
Jag vågar inte utanför dörren med babyn heller men jag vet inte riktigt vad jag är rädd för. Går hemma och har ångest och vill bara vara med min man. Jag saknar honom varje dag.
Hej RebeccaP,
Oh så färsk liten bebis du har är hemma <3 Stressa inte, ta den tiden du behöver för att komma ut. Du kommer att få rutiner för dig och din bebis som förhoppningsvis gör den nya vardagen lättare. Jag tyckte också att det var trist i mellanåt men det hjälpte att ta kommando över vardagen. Hoppas det löser sig!
Kram, Paula
Tack för detta inlägg ❤️
känner verkligen igen mig i det du skriver. jag kan inte ens slappna av 20 min på affären.. vår bebis är 7 månader, och har aldrig varit längre än 2 timmar med sin pappa. det är ju hos mig problemet ligger, han har varit iväg på någon nöjesresa varje månad sen hon kom, pratar 1-2 dygn, och jag kan inte utan ångest känslor åka på bio med mins vänner.. har du något tips eller råd? tack för en fin och genuin blogg!
Hej Lina,
Jag kände också så när flickorna var små, svårt att vara ifrån och kunde aldrig slappna av helt. Var alltid beredd på att vända hem när vi var borta. Det blir bättre sen, när dom blir äldre. Vet inte om du ammar men när jag slutade amma blev jag bekvämare i att vara ifrån dom längre stunder.
Hoppas att din ångest kommer att försvinna med tiden, helt förståeligt att att du har den just nu!
Kram, Paula
Tack! Fasiken va jag behövde de där inlägget idag, <3
Jag gör också alldeles för mycket hemma ibland men vi har sedan jag blev konstaterad med OCD som både min pappa lider av och farfar gjorde när han levde insett att för min egen hälsas och vår relation måste släppa på ansvaret. Jag var arbetslös under en relativt lång period och jobba bara som vikare extra då blev jag som en fängelsevakt hemma allt var liksom mitt, mitt sett, mina saker osv. Helt sjukt jag vet. Nu har vi börjat lite med ansvarsveckor samt att min sambo jobbar tis-lör så han städar varje måndag sen tvättar vi på kvällen. Jag försöker släppa på saker men ibland hör jag mig själv säga tyst i huvudet det blir bättre om jag gör det från början. Hur kul partner är det? haha
Jag fällde ett par tårar när jag läste detta precis. Jag är hemma med en 7 månaders och känner hur livet i princip sipprar mellan mina fingrar. Jag har haft problem med förlossningsskador och bröt svanskotan när jag skulle föda. De första månaderna var plåga. Min sambo är stöttande, men samtidigt också väldigt egoistisk. Han prioriterar sitt liv han därefter våran son och mitt kommer alltid som tredje prio. Jag vill träna, men får ingen möjlighet att dra till gymmet. Istället går han till gymmet och är bort till vänner på helgerna. Jag går här hemma och blir totalt knäpp i huvudet. Kommer på mig själv emellanåt att jag pratar med mig själv vid middagsbordet. Jag ogillar livet som småbarnsförälder så otroligt mycket. Jag älskar min son, över allt annat. Precis som vilken annan förälder. Men vart har MITT liv tagit vägen.
Du är så klok och tack för att du är så himla öppen med allt. Det ger mig en gnutta hopp om att jag inte är ensam bland alla dessa känslor osv. Jättekram till dig!
Du måste prata allvar med din sambo om det här. Du får inte tillåta dig att fortsätta må så dåligt. Försök planera veckan tillsammans, så att han faktiskt ser hur snedfördelade ni är. Kram ❤️
Men oj! Vad är det för partner du har? Prata med honom.
Till Emelie och Lina: Ställ krav på era män. Vadå åka bort varje helg? Ja självklart ska en kunna få träna, umgås med vänner, kanske åka bort någon helg med övernattning, men är det ok om ni mår dåligt över detta? Måste ju finnas en balans, så detta funkar med resten av familjen. Hade blivit galen om pappan till mina barn gjorde så. Skitledsen hade jag blivit. Ni var väl två om att skaffa barn?
Vilken tuff start det låter som att du har fått ?Att inte må bra fysiskt samtidigt som man har en liten att ta hand om förstår jag måste vara jättekrävande. Du kanske kan försöka förklara för din man att du inte mår bra av att inte få lägga tid på dig själv, att ni måste turas om att få egentid på kvällar och helger. Jag hoppas att han kan förstå att det är lika viktigt för dig som för honom och en förutsättning för att man ska må bra. Jag vet inte var du bor men det finns en hel del mammaträning nuförtiden både på gym och fristående kurser där man får ha med sin bebis på passet. Det kanske kan vara ett alternativ till att få till lite träning? Sen vill jag bara säga att det förblir inte på samma sätt som du känner nu när barnet blir lite äldre och börjar förskolan. Det kanske kan kännas som en liten tröst just nu när det kanske känns som du förlorat dig själv helt och hållet. Kämpa på, det är tufft, det vet vi som också har eller haft små barn! ❤️
Hej Emelie,
Åh jag tycker verkligen att han behöver få höra det här <3 Vilken tuff start du har haft. Hoppas du har familj i din närhet, kanske dom kan hjälpa dig att prata med din sambo? Det tog ett tag innan Hugo fattade, när Molly var runt ett föll poletten ner. Han var alltid där men många gånger kände jag att han inte var delaktig. Kanske var jag som inte bjöd in heller, jag minns inte riktigt. Men tänker att din sambo kanske inte fattar vad er son faktiskt betyder? Hur man faktiskt måste dela med sig av tiden utanför ett föräldraskap. Klart du ska kunna träna och få tillbaka musklerna i ryggen!
Mitt tips är att du på det ena eller det andra sättet berättar hur du känner <3
Kram, Paula