Paula Uribe, Kontakt: [email protected]

Gud livet innan barnen känns som ett helt annat liv. Hur var det egentligen när endast jag var huvudperson i mitt liv?

– Jag fikade i snitt fem gånger i veckan. Det var inte lockande att åka hem efter jobbet så jag blev kvar. Fikade med vänner. Söderte var min favorit ( jag hade inte lärt mig att dricka kaffe på den tiden).

– Jag hade panik om jag inte hade en plan för fredag eller lördagskvällen. Det värsta som kunde hända var att vara hemma utan en plan. Jag var på ständig jakt efter att ha roligt.

– Då som nu så hängde jag mycket med min familj. Jag åt hemma flera gånger i veckan och ville bara ha familjen runt omkring mig. Vid alla högtider så valde jag alltid familjen. T.ex. midsommar

– Jag sov. Det var ingen idé att försöka få tag på mig innan klockan 11 på mina lediga dagar.

– Det mest avancerade som jag lagade var du vet den färdiga kycklingförpackningen som ska vara inne i ugnen i en timme. Annars åt jag mackor till middag, med oboy.

– ”Jag har inte tid att träna”. Yeah right jag hade ALL tid i världen. Nu med två barn, familj, arbete och en massa annat- då skulle jag kanske köpa att ”jag inte har tid” men idag skapar jag mig tid istället

– Jag hade en dusch ritual. Jag duschade länge och skrubbade mig. Smörjde in precis hela kroppen. Den ritualen har jag tagit med i livet.02 Hugo älskar när jag går in i duschen för då vet han att han har lång tid på sig att ligga och pilla på telefonen ostört.

– All den tiden som man hade? Hur sjutton fyllde man den? För det jag minns är chill, fika, hänga med kompisar, bio, dejta, festa och jobba.

Det känns som att familjelivet har varit föralltid. Jag trivs i rollen som mamma. Jag älskar mitt liv och det känns fantastiskt med all den kärleken som man känner. Sen kan det stundvis vara jobbigt också såklart men man går vidare så fort. Det finns inte spelrum för ältande i konflikterna som man har med sina barn. En gång tänkte jag ”tänk om det var en vän som man hade dessa konflikter med”. Då hade man förmodligen inte förblivit vänner. Dom gångerna som det är fem konflikter på samma dag kan jag tänka ”fast det här var inte det som jag gick med på. I slutändan är det ens barn. Vars sida man aldrig kommer att vika av (det är ett under att min mamma inte dumpade av mig på sopptippen när jag var tonåring och rebellisk).

Jag försöker avdramatisera den negativa klangen i att vara arg och ledsen för det är känslor precis som att vara lycklig och glad. Vi har pratat om att man kan längta och vara glad samtidigt. Det säger jag alltid till Molly om hon blir ledsen vid lämningen av föris. Du får längta men man kan vara glad samtidigt. Det är okej och när jag hämtar henne talar jag om att ”idag har jag längtat efter dig”. Bara att avdramatisera och att det är helt okej att känna alla möjliga känslor men att vi förhoppningsvis kan bygga upp en positiv inställning hos henne. Konflikter är inget jag är rädd för utan jag ser det som en utveckling i ens relation. Just med mina barn är jag selektiv och väljer mina strider.

Andra egenskaper som jag har fått efter mina barn är att jag har blivit effektiv. Det hinns med mycket och jag har lärt mig att göra flera saker samtidigt. Förut var jag mer enformig.

Konstaterade: Mitt ”förra” liv var tråkigare. Idag är det roligare för att jag har mina barn. Jag vill gå oändliga promenader på gatan bara för att leta mask och sniglar. Jag vill att dagens höjdpunkt ska vara att få åka till badhuset. Jag vill att 90% av mina bilder på telefonen ska vara på Molly och Leonore. Jag vill krypa upp med dom i soffan och mysa framför en barnfilm. Jag vill ha köttfärssås och spagetti på hela golvet (kanske inte). Jag vill uppleva tillsammans med dom och jag älskar dom något enormt.

Tack livet för att du gav mig just mina två små sessor.

En Paula innan barn. Ålder 18-20: