Jag och Hugo har en rätt rak dialog om allt egentligen. I helgen satt vi i bilen och pratade om ett tredje barn. Hugo säger att det räcker för honom och att han är glad över dom två som vi har. Det är jag också, men är inte redo att stänga den dörren. Vi är unga och jag känner att man lätt kan skapa fler kullar. Leva nu, utvecklas nu, njuta nu, utbilda sig nu. Men det finns tid för round två. Sedan har jag blivit ödmjuk just mot det här med att skaffa barn. Det tog tid för oss att bli gravida med Tiki och fick dessutom två missfall. Alla barn är en gåva och inget som man kan ta för givet.
Vi har hallfall bestämt oss för vad vårt tredje barn skulle heta.
Pojknamn: Nico. Vi kommer inte ifrån det och Hugo älskar det namnet. För mig skulle vår son gärna få heta Adrian, Matheo eller Rio.
Flicknamn: Jolie eller Joline. Vi var inne på Luna förut men det känns som att alla döper sina barn till det nu för tiden så vi skippar det vackra namnet.
Molly och Leonore har mellannamn med en spansk betydelse. Vida och Alma som betyder liv och själ. Så vårt tredje barn skulle också få ett spanskt mellannamn.
Det känns långt borta att aldrig mer få vara gravid och uppleva det häftiga med att ha en bebis i magen <3
Elina: Jag förstår dig, kände själv så. men efter tre misslyckade år och en ångest som tog koll på mig så gjorde jag det, och som jag misstänkte så va det fel på mig (kände mig så misslyckad och inte alls som en kvinna). två misslyckade IVF försök och 2 avbrytna försök har jag ännu inte lyckats bli gravid, en del av mig har gett upp hoppet, en del av mig vill tro att jag någon gång kommer få ett barn. Men jag har lärt mig acceptera att det troligen inte kommer o ske, mår så dåligt över det, Känns som om man är ensammast i världen, vet att jag inte är det och att det troligen e fler därute med samma problem, men det är den känslan jag känner, Men för att komma till ”slutklämmen” det är ingen pinsamt att kolla upp sig, det är jätteskönt o veta och förhoppningsvis kan du få mer hjälp än vad jag fått.
Uppskattar att paula pratar så öppet om detta, för det är verkligen inte många som gör det.
Till Elina!
Jag känner med dig, jag och min sambo är i samma sits, men vi har försökt i 2 år. Jag har endometrios som dom anser är den bidragande orsaken. Vi sökte hjälp redan efter 1 år pga endometriosen och att vi vistelse att det kunde vara svårt (hade ju försökt i 1 år då ju) nu när det gått 2 år är vi äntligen på gång med ivf. Så i början på juni kan jag förhoppningsvis säga att jag är gravid. Helt sjukt och overkligt! Hoppas innerligt att det ska gå vägen nu. Det jag vill säga dig är att sök hjälp! Det finns helt fantastisk hjälp att få. Och som du märker så tar utredning samt vägen till ivf ungefär 1 år också. Ta mod till er och sök hjälp. Det kommer ni aldrig ångra.
Jätte fina namn! Min sambo heter Nicholas men kallas Nico och min son heter Rio, dottern Alicia. Vi känner oss väldigt nöjda med 2 barn och vi tycker det är roligt att vi fick en pojke och en flicka. Hade vi fått 2 flickor hade vi kanske skaffat ett till för jag ville så gärna få en pojke också. Men självklart hade man varit så lycklig och tacksam över 2 flickor också! Och sen kan man inte beställa ett kön precis utan alla barn är en gåva, men att få ha en önskan måste man få ha tycker jag!
Jätte fina namn! Min sambo heter Nicholas men kallas Nico och min son heter Rio, dottern Alicia. Vi känner oss väldigt nöjda mer 2 barn och vi tycker det är roligt att vi fick en pojke och en flicka. Hade vi fått 2 flickor hade vi kanske skaffat ett till för jag ville så gärna få en pojke också. Men självklart hade man varit så lycklig och tacksam över 2 flickor också! Och sen kan man inte beställa ett kön precis utan alla barn är en gåva, men attt att få ha en önskan måste man få ha tycker jag!
Vår dotter heter Luna i mellannamn ?
https://Nouw.com/miniochluna
Gillar eran blandning av namn!
Att det inte är för lika, men går bra ihop.
Våran yngsta heter Adrian älskar det namnet, men hade jag fått bestämma så hade han hetat Rio.
Men nu blev det att vi valde namn som liknar varandra det enda jag sa att jag aldrig skulle göra haha (Killian och Adrian)
Jag och min man har försökt att bli gravida i 2.5 år, men inte lyckats. Jag drar mig för att söka efter hjälp, för det känns så hinla förnedrande att inte ”kunna” bli gravida på naturlig väg. Har sån ångest inför varje menscykel, hoppas hela tiden att mensen ska vara sen, så vi kan leva på hoppet i några dagar åtminstonde, men tyvärr är den alltid rätt i tid. Jag vågar inte prata med någon om detta, men det är så jäkla tufft att höra från folk i vår omgivning ”ska inte Ni ha barn snart, ni har ändå varit tillsammans ett tag och gifta i över 2.5 år”. Då vill jag bara skrika rakt ut till dem vilken jävla ångest jag har varenda jävla dag över detta!! 🙁
Åh Elina! Förstår hur du känner. Jag och min sambo har aktivt försökt sen i mars 2016 (inte alls så länge om man jämför med andra) men varit utan skydd i 3 år. Vi har precis skickat in papper om utredning, för det finns hjälp att få. Jag tycker inte alls att du ska känna förnedring för att inte bli gravid på ”naturlig” väg. Det är många som har svårt att bli gravida och något som vi borde bli bättre på att prata om. Till nästa person som frågar om det inte är dags för barn snart så kommer jag ärligt talat säga som det är. Kanske blir det jobbigt för personen som ställer frågan men det struntar jag i. Jag tror att vi behöver prata med andra om sånt här för att slippa känslan att man är ensam och kanske släppa lite på pressen! ?
Hade ingen aning om ni hade gått igenom 2 missfall!? Trodde bara det var ett! Vi gick igenom vårat andra missfall för ett par veckor sedan. Har inga barn sen tidigare. Man börjar ju tappa hoppet om att en graviditet faktiskt kommer att leda till ett barn.
Nej vad tråkigt att du ska känna att det är förnedrande! Det är jättemånga som söker hjälp och dom som jobbar med det är vana och snälla. Sitter just nu med min sovande ivf-tjej i min famn. Vi hade försökt i två år innan vi fick hjälp.
Vad jag längst efter att få plussa. Det är så skönt för mig att du varit så öppen med dina missfall. De har hjälp mig genom mina. Jag kände mig till en början hemsk, äcklad av mig själv på något vis som jag inte kan beskriva. Men att få läsa att man inte är ensam om det gör de lite lättare för stunden. Att man kan ta stöd från någon annan som faktiskt förstår vad man går igenom. Tack för din ärlighet i bloggen. ❤️
Åh! Jolie har varit mitt favoritnamn i många många år och jag längtar tills den dagen (om den ens kommer) jag får döpa en liten tjej till Jolie <3