Våra barn är värst
Jag och Hugo brukar titta på varandra med manande blickar, Våra barn… Dom är alltid värst. Jag minns när Leonore var under sex månader gammal. ”Den här lilla flickan kommer att bli lugn”. Hugos svar: ”Paula. Vi gör inte lugna barn”.
Det är inte det att dom på något sätt är i vägen, men dom är galna! Hoppar, klättrar, upptäcker, inte blyga, rakt fram rakt in i väggen, våghalsiga, prövar, hoppar från alldeles för höga höjder med mera. Dom två.. Dom triggar igång varandra. Så fort dom kommer i närheten av varandra börjar brottningen. Det är så dom leker. Det är så dom älskar varandra.
På färjan hittade vi en liten hörna där dom kunde hoppa och skutta. I över en timme höll dom på. Stängde in varandra i en liten lucka, lekte kull och såg hur långt dom kunde hoppa. Inte konstigt att dom somnar på en sekund kl 19 varje kväll, det hade jag också gjort med deras tempo!
Rackarungar!
Leonore puttar in Molly i luckan 
Tror inte alla barn att just deras barn är speciella? ? låter ungefär som normala barn i mina öron
Eller hur ?? Tycker också det låter som normala barn?
Och då kommer frågan, vad anser du är normalt? Jag och mina två bröder var lugna som barn, vi hoppade varken runt eller hade ”fart” i oss. Vi 3 var hur lugna som helst. Vi var inte onormala barn för det?
Synd att använda sig av ”normal” det blir som att du anser att barn som inte är som t.ex Leonore och Molly är onormala? Du får gärna förklara dig.
Jag håller med.
Jag har tre stycken. 5, 3 och 1.5 år.. den ena är värre än den andra. Vi låter alltid mest, är alltid ivägen.. det känns som folk tittar på oss som om vi vore ett zoo.. bara att gå till affären är ett träningspass. Kusinerna som är 2 och nyfödd hänger med oss överallt. 5 barn och då oftast bara 2 vuxna. Vi äter på restaurang och åker och shoppar. Imponerande att vi inte blivit av med någon än. Och visst, barn är barn men vissa är vildare än andra. Så är det ju!
Haha håller med. Min första var action från han kom ut. Låg på mage dagen efter han är född lyfte huvudet högt å länge å tittade sig omkring. sova de gjorde man 5-+15 minuter och på mamma. Från att han va ca 3 månader var de bara hoppa försiktigt i mammas knä som gällde. Livlig kille men samtidigt så full av kärlek, mamma är enda trösten och världens bästa gos. Sen kom lillebror
Han sov överallt å till han va kälar. Kunde ligga på en filt både på mage å rygg.å va nöjd med å utan sällskap. Somna i babysittern in e på badrummet medans mamma duscha. Nu är han 8 mån å sista 1.5 har de varit FULL gas. Krypa, stå, gåstol, gåvagn, sover 20 min middag 1gång/dag. Trött vid 21. Blir ämnad å nattad för att samma sekund som jag tror han somnat få jordens energikick å orka en timme till ?? Gud va ja älskar dem ❤
Ni som kommenterat; all barn är inte så, vissa är väldigt försiktiga och rädda av sig. Har en två åring som knappt vågar gå ned frn en stol för han tycker det är läskigt.
Och då kommer frågan, vad anser du är normalt? Jag och mina två bröder var lugna som barn, vi hoppade varken runt eller hade ”fart” i oss. Vi 3 var hur lugna som helst. Vi var inte onormala barn för det?
Synd att använda sig av ”normal” det blir som att du anser att barn som inte är som t.ex Leonore och Molly är onormala? Du får gärna förklara dig.
Men gud vilka ordmärkare det finns, människor är så jävla lättkränkta och och kategoriserande i dagens samhälle . Ni fattar ju vad hon menar så bara läs o gå vidare med era liv *suck*.
Men gud vilka ordmärkare det finns, människor är så jävla lättkränkta och och kategoriserande i dagens samhälle . Ni fattar ju vad hon menar så bara läs o gå vidare med era liv *suck*.