Vi får inte låta hatet segra
Idag är det exakt ett år sen det ofattbara hände med terrorattentatet i Stockholm. När en lastbil rusade fram på Drottninggatan och dödade och skadade människor och gjorde att oron tog en plats i allas hjärtan. Jag minns att jag och Hugo var i Ystad med hans föräldrar och när vi nåddes av nyheten började jag omedelbart tänka ”nu är det någon vi känner som drabbats”. Just Drottninggatan vid Åhléns är en plats alla stockholmare befinner sig på ofta – att något sånt skulle ta plats den dagen på den platsen var ofattbart.
För ett år sen frågade jag mig hur man skulle fortsätta livet efter det som hände, hur man skulle kunna fortsätta vardagen och vistas ute på platser där man aldrig kan känna sig helt säker. Vardagen tog ändå form och även om händelsen alltid finns med oss har vi lyckats gå vidare. Man är inte alltid rädd när man är på tunnelbanan, på ett torg eller en gata med mycket folk. För de flesta av hos har tiden fått gå och livet tagit plats på sitt vanliga vis. Men så är det nog inte för alla…
Jag kan inte ens föreställa mig det hemska som familjen vars 11åriga dotter dog i attacken måste ha befunnit sig i senaste året. Att istället för att möta upp sin dotter efter skolan få mötas av det hemska beskedet. Usch, än idag känns det bäcksvart att tänka den tanken. Jag hoppas av hela mitt hjärta att familjen ändå kan hitta ljusglimtar i vardagen, att deras vardag på något sätt går vidare trots det ofattbara. Jag hoppas de anhöriga till dem andra offren gjort så likaså. Jag hoppas att dom som blev ögonvittnen till hur medmänniskor slets itu framför dem kan sova gott och befinna sig ute på gatorna utan ångest idag. Mest av allt hoppas jag att något sånt här aldrig ska hända igen även om en del av mig tänker att det bara är en tidsfråga tills det sker igen. Det är så svårt för mig att förstå hur en människa medvetet kan vilja skada och mörda oskyldiga människor. Hur man någonsin kan tänka att det är rätt. Det är ren och skär ondska.
Men det fanns ändå något vackert i allt det hemska som skedde. Hur vi för ett tag fördes närmre varandra. Poliserna som jobbade fick blommor på sina bilar. Hur folk öppnade upp sina hem för dem som var i stan och inte kunde åka hem eftersom trafiken var avstängd. Hur vi samlades flera tusen människor på Sergels torg för att säga att kärleken och det goda skulle övervinna hatet och det onda. Jag hoppas vi tänker på den värmen nu inför valtider, att se våra medmänniskor och se till det goda i samhället. Att låta kärleken ta plats i våra hjärtan för vi får aldrig låta hatet segra.
Ebba, 11åringen som omkom, hade skilda föräldrar. Ebba var hennes pappas enda barn. Tänk att förlora sitt enda barn. Förlora det enda man lever för. Förlora meningen med sitt liv. Har man fler barn, måste man någonstans hitta tillbaka till en vardag och en glädje igen, just för att man har barn som behöver en. Saknaden och smärtan är självklart inte mindre eller annorlunda men jag kan inte förställa mig hur det måste vara för ebbas pappa. Hur hittar man tillbaka efter att ha förlorat sitt enda barn? Mitt hjärta gör så ont när jag tänker på det. Ikväll tänder jag ett ljus för ebba, och dom andra som omkom. ?
Jag tror Ebba var mammans enda barn också ?
Vi muslimer hatar dessa terrorattack mer än nån annan och det är också vi som blir drabbade av dessa efter de är gjorda . För varje gång nån gör en terror attack ökar islam hatet världen över , regler ändras som drabbar en som muslim särskilt när man har niqab som jag har . Man får tex genomgå pinsamma ”säkerhets kontroller ” när man reser där man blir taffsad på o.s.v går man ut på stan blir man verbalt och fysiskt attackerad . Inte bryr de sig heller att man är gravid eller har småbarn med sig som blir vittne till dessa . Hatet har inga gränser . Barnes liv och hälsa har inget värde men så är det . Världen blir värre och människorna hemskare
Niqabisten – Jag kan inte föreställa mig vad du som muslim får utstå då jag är svensk/rysk och ej troende. Jag kan inte tala för ett helt land eller en värld, men för MIG kommer terrorn aldrig att påverka hur jag ser på en annan människa, oavsett religion. Du har MIN respekt, förståelse, sympati, vänskap och kärlek som medmänniska. Stor kram.
Jättefina ord.. men tyvärr känner jag mig övertygad om att detta inte är det sista dåd som kommer att drabba Sverige. En stor gruppkram kanske hjälper i stundens sorg, det är fantastiskt hur människor finns för varandra i kris, men det hjälper inte att besegra ondskan.. någonting måste göras. De människor vi mist/mister får inte sina liv tillbaka. Det måste tas på allvar och politikerna måste agera!
Usch ja vad hemskt! Fruktansvärt, det går knappt att ta in.
Kram från sjukhussängen på psyk
www,jagraktuppochner.se