Det var sju år sedan jag tog studenten. Jag började arbeta som 14 åring. Jag ville ha mer pengar än det jag fick hemma, så jag skickade ett cv till alla mc Donalds:ar som låg i närheten av där jag bodde. Jag fick jobb och mitt första jobb blev en seger för mitt tonårs självförtroende. Jag tjänade mina egna pengar. Jag kunde till en viss del ta större ansvar för mig själv.
Tidigt, tidigt började jag spara. Jag sparade inte till något speciellt, men det kändes bra att ha pengar ifall att. Vid studenten var jag trött på skolan och ville bars ut i världen och resa. Jag började jobba på Seven eleven. Mitt på Drottninggatan. Jag minns att jag stängde vid klockan 23. Mötte upp alla kompisar och gick ut och festade. För mina pengar sparade jag till resor. Thailand i flera ingångar, Indien, Libanon, Grekland och till sist Argentina.
Jag och Hugo träffades. Jag började arbeta på O2. Ett företag som sysslade med vindkraftverk. Två veckor efter min första dag upptäckte vi att Molly låg i magen. Jag arbetade tills det var dags och föda. Men det hanns med att föda en annan bebis. Bloggen.
Det är helt otroligt, det arbete som vi sysslar med. Tänk att här sitter jag, och kommunicerar dagligen med dig. Och dig. Och dig. Bloggar är ett fantastiskt forum, om det används rätt. Visst är det också ett verktyg för marknadsföring, för alla är beroende av en inkomst. Bloggen för mig är… Makalös. Jag är stolt över det jag har byggt upp. Jag tycker att detta är fantastiskt roligt och jag har lärt mig så mycket utan en enda utbildning. Jag vill tro att jag skulle sätta vilket jobb som helt inom marknadsföring och PR. Av bara arbetserfarenhet. Och det är jag tacksam för.
I allt detta startade jag en utbildning till att bli sjuksköterska. Att studera är för mig otroligt tillfredsställande. Det bygger upp min känsla för mig själv. Mitt självförtroende och min självbild.
Jag vill tro att drivet hos en människa kan göra att man kan komma hur långt som helst. Ibland kanske mitt eget driv får för mycket spelutrymme, och då gäller det att också kunna tänka realistiskt. Jag har kommit till en punkt där jag har börjat ifrågasätta mig själv vad jag faktiskt vill. Vilken väg jag ska ta. Blogg, och allt runtomkring är ett heltidsjobb. Näst intill mer än ett heltidsjobb. För att uppnå rullians så krävs det engagemang och närvaro. Både via sociala medier och fysisk närvaro. Hoppar jag på mina studier igen i januari stänger jag till en viss del den närvaron.
Utbildningar ser jag aldrig som onödiga. Men jag vet inte om det är sjuksköterska jag vill bli. Det är en bred arbetsmarknad och det finns många vägar att ta. Min dröm har alltid varit att bli polis. 13 åriga Paula sa alltid i skolkorridoren ”Jag ska bli en kick-as polis som står upp för rättvisan”. Sen kom det annat i mellan. Hade jag tagit mitt körkort tidigare så hade jag redan sökt in till Polishögskolan. Det vet jag att jag hade gjort.
I och med att jag velar så blir det tokigt i huvudet. Jag är ung och har tid på mig att hitta just min väg. Men jag försöker ändå backa bandet och komma i underfund med vad som är viktigt för mig. Vilka är mina grundpelare? Vad står jag upp för? Bara rent basic. Mina grundpelare är: Jag vill arbeta med människor. Jag vill hjälpa andra människor. Så. Kort och gott.
Jurist är också brett. Där kan jag också hjälpa. Där kan jag specialisera mig och öppna upp det svenska rättfärdighetssystemet för utsatta människor. Sjuksköterska-barnmorska-jurist-bup-polis. Allt är inom mina grundpelare med vad jag vill arbeta med. Frågan är bara vilken väg ska jag ta…
Jag har hösten och vintern kvar som föräldrarledig med lillan. Jag har pågående studier. Det är inte likt mig att påbörja något utan att avsluta det, så jag kommer gå klart min sjuksköterskelinjen. Vi får se om det blir redan i januari eller terminen efter.
Det är lite jobbigt när man går in i sig själv och söker efter det rätta. Den rätta vägen för sig själv. Kan jag inte bara hitta ett sätt att kombinera allt? Vi får se. Tills dess så håller jag mig kvar vid min grundpelare: hjälpa andra.
Jag har tänkt på det många gånger när jag läst din blogg att jag inte förstår hur det skulle gå att få familjeliv, blogg och studier att gå ihop hela vägen. Jag har också småbarn som kom tätt, läst ett år på ssk utbildningen och har två extrajobb och jag kände verkligen i slutet av den här terminen att jag är så trött. Man klarar det men jag undrar hur trött jag kommer vara när jag är klar och då ska man högprestera på en arbetsplats på en gång… Du har dessutom en blogg och supermycket aktiviteter som du är engagerad i. Jag har har också funderat kring svårigheterna att vara en så offentlig person som du är, med bilder på dina barn, många innersta tankar här på bloggen och ett arbete inom vården. Själv har det varit väldigt viktigt för mig med integritet och att patienter inte vetat allt om mig (har jobbat länge inom psykiatrin). Även om det kanske är ett lite känsligare arbete inom vården så kan jag se att det många gånger skulle vara svårt att skapa en bra vårdrelation, men det kanske har sina fördelar också jag vet inte…? Hursomhelst, vill också råda till att byta eller åtminstone ta ett studieuppehåll om det inte känns 100%. Att avsluta saker är självklart viktigt men studier kräver så mycket, lägg den tiden på något annat som är viktigt för dig. Du kan alltid återkomma om du ändrar dig. Lycka till Paula!
Psykolog kanske 😛
Ditt inlägg träffade mig verkligen. Jag har sedan jag var 14 velat bli socionom pga min uppväxt, så hela min skoltid fram till studenten jobbade jag för att få tillräckligt med bra betyg för att just kunna bli detta. Jag kom in på min drömutbildning 6 månader efter studenten och har nu läst 2.5 år. Har under den senaste terminen verkligen börjat tvivla på mig själv och mitt val är jag stark nog att bli socionom? Passar det mig? Vill jag något annat? Har det sista börjat tänka på förskollärare eller något som inte rent psykiskt är lik tungt arbete men som har med människor att göra, rättare sagt barn som jag alltid har vetat att jag vill jobba med även som möjligtvis framtida socionom. Är för övrigt bara 22 (fyller 23 i september) och känner mig skräckslagen som det sista har börjat tvivla på min dröm om det är rätt eller inte trots min unga ålder. Skönt att läsa om någon annan som också känner detsamma. Tack ditt inlägg!
Kännet igen det där! Mitt första jobb och känslan när första lönen kom, underbart. Fin blogg 🙂
Du kan jobba på BUP som ssk
Du ska inte testa att gå doulautbildningen i Stockholm i höst då? Jag gick den i höstas, ett val jag absolut inte ångrar. 2 helger och 4 dagar där jag som människa växte enormt, människorna jag mötte där kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta. Det låter kanske löjligt men så är det, som doula fick jag även chansen att fundera lite på vad jag ville med livet. Jag är utbildad lärare och förskollärare, jag körde egentligen bara på under många års tid. Hoppade av gymnasiet som 18-åring, blev gravid som 19-åring. Födde barn som 20-åring och började plugga in gymnasiet (komvux/gymnasium) när jag var 21. Sonen skulle fylla ett år 2 månader senare, Sen körde jag bara på, läste 200%, kom in på högskolan vid 23 och började läsa till lärare vid 24. Jag gick på som en kanon, arbetade på sidan av var hemma så mycket jag kunde och fick det första jobbet jag sökte och det jag helst ville ha vid 28. Sen hösten 2014 blev jag galet deppig, jag tappade lite av tilltron till mig själv. Vem är jag och vad vill jag? Jag var 30 år och kände att jag bara kört på liksom, inget break inget mig. Så jag beslutade mig en morgon för att gå doulautbildningen, hösten efter 2015 var jag där. Ett beslut som var väldigt bra för mig, jag hittade mig själv och insåg att jag vill bli specialpedagog också. I höst ska jag plugga till specialpedagog, doulautbildningen fick mig att tro på en sak med mig själv. Man kan bli allt, vi lever i ett land där vi inte begränsas. Du kan bli en sjuksköteskebarnmorskepolis om du så önskar. Följ dina drömmar det är så mycket värt det 🙂
Det är inget fel alls i att börja en linje och sedan komma på att man vill byta inriktning i livet och du avbryter ingenting du påbörjat om du väljer att det inte är sjuksköterska du vill bli. Tvärtom, så gör du dig själv en björntjänst att du hoppar av om du inte längre vill plugga det. Du avbryte inget, du påbörjar annat i ditt liv som du faktiskt känner att du där ovh få vill bli och brinner för. Finns ingen anledning att vara kvar i något om man vill testa på annat. Kommer du på senare i livet att det faktiskt var sjuksköterska du vill plugga, så gör det då. Du har svaret i din egna text, du är ung! Och Sverige get oss unika mäjligheter att prova på precis allt. Ta andra kurser inom de andra områdena du vill bli, smaka på allt helt enkelt! Genom facket finns flera möjligheter att gå på praktikdagar i olika yrke, testa med det!! Och tänk vilka erfarenheter du plockar på dig under vägen! Jag har studerat 1,5 år av kriminologi, 3,5 år socionom, ett halvår av arbetsrätt, arbetat i allt från skolor, butiker, rättspsyk, äldrevården startat en tjejjour m.m. Jag tog examen för ett år sen och nu arbetar jag som socialsekreterare med försörjningsstöd och våld i nära relation. Men jag hade inte varit hälften så bra om jag inte och hade haft livserfarenheter om jag inte hade velat på vägen och provat på olika yrken, och jag är Inte klar med det. Jag vill prova på allt! Kanske plugga lite mer, helt byta område osv. Så bara kör på Paula!!! Prova på allt och lev livet, gör det du känner för stunden lite, för allt du gör spelar roll, fyller på ditt CV och gör att du kommer hitta det yrke du brinner för! (Är 26 år förresten) ?
Jag är 32 år och har fortfarande inte kommit på vad jag vill göra med mitt liv. Otroligt stressande ibland när jag tänker efter. Jag har ingen aning om vad jag vill göra mer än att jag vill ha ett mer socialt arbete än vad jag har idag. Samtidigt är jag väldigt bekväm av mig och jag trivs på min arbetsplats så jag söker inte aktivt efter att göra något annat. Men det finns inga utvecklingsmöjligheter här… och jag vill utvecklas. Hur vet jag inte och om jag börjar tänka så blir jag bara mer förvirrad.. Men min dag kanske kommer när jag kommer på vad det är jag vill göra 🙂
Ja visst hade det vart lätt om man bara visste exakt vad man ville göra, jag vill som dig hjälpa andra och alltid känt så. Nu verkar det bli inom hälsa, hjälpa andra mammor och familjer att få en lustfylld vardag men först ska jag vara hemma med bebis ❤️❤️
Jag förstår absolut det där med att avsluta det man påbörjat. Men jag tycker utbildningar är ett undantag. Om man inte är säker på det man läser och egentligen har en annan dröm, då tycker jag man ska avsluta och satsa på sin dröm istället. Är det inte det man vill lära sina barn?
*hands up* – jag känner också igen mig. Har påbörjat en mäklarutbildning under föräldraledigheten och nu känner jag mig tveksam. Jag vill vara fri, hjälpa andra och få arbeta med mycket glädje. Vad gör man då? Tycker sånt är så svårt. Arbetade länge på Friskis&Svettis och kände att jag vill ha hälsa och träning med i bilden – resten blir brainstorming. För nog fasen lever man bara en gång och då ska det minsann blir grymt!
Kram fina och lycka till <3
Hej Paula! Jag är en driven 14-åring som gärna skulle vilja arbeta men vet inte hur jag ska gå till väga. Om du eller någon annan har tips på vart man ska börja så hojta gärna till! Kram
Jag känner igen mig sååå mycket i dina tankar. Jag har också alltid haft ett väldigt driv med många bollar i luften. Har alltid haft drömmar om att bli barnmorska, veterinär eller att starta eget företag inom djurbranschen. Helst någon form av hästverksamhet, då det är mitt brinnande intresse. Träffade min man när jag var 16 år gammal & tillsammans byggde vi upp ett liv. Nu är vi gifta, har en son på snart 2 år och bor i vårt fina lilla radhus. Livet är toppen! Men, ett år efter studenten började jag studera till förskollärare. Jag sökte den utbildningen för att jag jobbade på skola och tyckte om att jobba med barn. Men kände att det var lite dåligt betalt och att jag behövde mer kunskap, därför sökte jag till denna utbildning. Men jag har egentligen velat hela tiden ifall detta är vad som är rätt för mig. När jag fick min son hade jag läst två år av utbildningen och hade alltså 1.5 år kvar. Men så funderade jag precis som du gör nu, på vad som var rätt väg för mig att gå. Att hoppa av eller fortsätta.. ? Jag sökte in till sjuksköterskeprogrammet med målet att bli barnmorska, och kom in! Men, trots detta valde jag att tacka nej till platsen och fullfölja mina studier till förskollärare. Nu har jag läst ett år efter mammaledigheten & har bara en termin kvar. Vet inte om jag kommer vilja jobba som förskollärare i många år, något år eller inte alls. Men då har jag iallafall fullföljt det jag påbörjat. En investering & något att alltid falla tillbaka på. Så tänker jag se på det trots att jag tagit studielån. Det beslutet är jag oerhört stolt över! sen är både du och jag så unga, så det finns gott om tid att utbilda sig till något annat, eller starta eget eller vad man nu kan tänkas vilja göra, senare i livet. Även om det kanske kan kännas lite jobbigt att ha valt en väg som gjort vägen till målet lite mer krokig än vad den kanske hade behövt vara. Sååå mitt råd till dig är att köra på och fullfölja din utbildning. Kanske hittar du tillbaka till dina drömmar om att bli barnmorska? Eller så gör du inte det & kommer på att du vill något helt annat. Och det är också okej! Jag har fått peppa mig själv till att inte se detta som ett misslyckande utan som ett sätt att ta reda på vem jag är. För när man är ung är det inte så konstigt att man får infall & idéer som man satsar på, som kanske visar sig inte vara helt hundra rätt. Så jag vill bara säga heja dig! Du är en sån häftig tjej & en sån förebild till många. Kör hårt tjejen! Om du behöver nån i en liknande situation att babbla av dig med så är de bara att skriva! Jag förstår precis hur du känner dig. Kram
För lite drygt ett år sen tog jag examen från sjuksköterskeprogrammet…bästa jag har gjort, kan inte tänka mig ett mer tillfredsställande, brett och varierande yrke! Man får se otroligt mycket, både av glädje och sorg, och man lär sig saker som man tar med sig i det privata livet. Jag jobbar just nu på en onkologavdelning och patienterna där har som sagt gett mig nå så enormt. Det är en häftig känsla att träffa andra människor i sitt yrke som man aldrig skulle träffat på annars, och att dessa människor påverkar en själv och ens syn på livet. Som sagt, det finns inget bättre yrke än sjuksköterska och du kommer utan tvekan bli en grym en!
Jag utbildade mig till socionom efter en lång tids velande. Jag visste bara att jag ville bidra till ett bättre samhälle och arbeta med människor på ett eller annat sätt. Från början var det inte alls vad jag hade tänkt utbilda mig till men någonstans under utbildningens gång började jag känna att det var rätt. Det är en otroligt bred utbildning och jag vet att min utbildning krävs i många delar av vårt samhälle. I nuläget arbetar jag som socialsekreterare inom försörjningsstöd vilket är otroligt spännande och varierande. Vad jag gör om några år vet jag inte, men jag vet att jag har stora valmöjligheter som socionom och att jag alltid kommer arbeta med människor. Hoppas att du också hittar rätt!
Fina och kloka tankar! 🙂 Läser ofta din blogg och tycker att du verkar vara en fantastisk person! Gällande utbildningar så håller jag med dig om att man kan gå HUR långt som helst om man har driv och passion för det man gör. Själv studerar jag psykologi och det är bland det bästa beslut jag tagit i mitt liv. Vi båda vill hjälpa människor, kanske möts vi där ute någonstans? 🙂 Ha en fortsatt fin sommar!
Håller med Anna; satsa på en socionomutbildning. Det öppnar upp många möjligheter ute i arbetslivet 🙂
Åh så fint skrivet. Du skriver så bra 😀
Socionomutbildningar är en bra och bred utbildning där du efter kan jobba som bra mycket mer än bara på socialtjänsten :)! Ett yrke där du är i ständig kontakt med människor och får göra gott :)!