Jag älskade
Sovmorgon, choklad, roliga utekvällar och att det rent och fint i min lägenhet. Det tog mig ca 30 minuter att storstäda min ungkvinnaslägenhet. Idag VET jag att det är en never ending story att storstäda ett hus…
Jag saknade
Vissa söndagskvällar kunde vara riktigt deppiga. Man låg bakfull hemma och jag kunde känna mig ensam trots att jag var omringad av fina vänner, pojkvän och familj. Jag saknade struktur över mitt liv och när jag hade långtråkigt så rensade jag. En dag tyckte jag att det luktade fränt i lägenheten. I städskåpet låg det en kasse som jag hade fått av min mormor några veckor tidigare. Jag trodde det bara låg städsvampar i men i påsen låg det också vindruvor. Som hade jäst! Det tog flera veckor innan doften försvann…
Jag brukade
Alltid att bädda sängen det första jag gjorde efter att jag hade vaknat. Så jag förstår inte när Hugo säger att jag blivit manisk vid det EFTER att barnen kom. När han flyttade in till mig tog han med en ful röd byrå och den accepterade jag. Men accepterade han mina rutiner som jag hade innean jag träffade honom? De har han än idag bara halvt accepterat. ”Det är ohygieniskt att bädda sängen Paula”.-Ja men byt sängkläder lite oftare än en gång var åttonde vecka då =)
Jag behövde
När jag var ledig var det bästa som fanns att gå på stan med mina vänner. Vi gick verkligen igenom HELA stan. Drottninggatan, Gallerian, NK, Norrmalmstorg, Biblioteksgatan, Kungsgatan. Det var det jag gjorde när jag behövde kvalitetstid med vänner och min själv. Vad gör jag idag om jag behöver egentid? Åker och köper mjölk..
Jag fick
Jag fick sova hur länge jag ville på helgerna utan att någon väckte mig eller tog bilder på mig och la ut på sin blogg… Säger inga namn.
Jag blev glad
Jag har alltid varit glad i livet och är för det mesta glad. Det är ingen förändring från hur jag känner nu. Men det finns mer trygghet bakom det glada. Det finns mer kärlek bakom det glada. Det finns en genuin glädje i mig idag. Det finns ingenting som slår när ens barn ligger i ens famn och säger ”Jag älskar dig mamma”. Eller när Hugo är ute och klipper gräset. Då blir jag superglad för då slipper jag.
Jag längtade
Jag längtade efter äventyr i andra länder. Idag längtar jag efter egentid på toaletten. Lycka är att få kissa ifred.
Jag visste
Jag visste” alltid hur mina dagar och veckor såg ut. Jag planerade in allt i mina ”fack” och det fanns ingenting som rubbade mina planer. Med Hugo går ingenting att planera utan det dyker upp nya saker hela tiden. Och ni som har barn VET att man -aldrig- kan vara säker på sina planer (hej magsjuka, löss, förkylning, plötslig vägran av att ha kläder på sig eller vara vaken hela natten av obegripliga anledningar)
Jag visste inte
Jag visste inte hur mycket skräp det blir på en tomt av träd. Och att det aldrig försvinner oavsett hur mycket man röjer och städar. Hoppas på att snön kommer snart så jag slipper se allt på baksidan fören till våren igen.
Jag sa till mig själv
Jag sa aldrig något till mig själv utan snarare stressade upp mig själv. Att komma in i vuxenlivet är som att komma in i en ny värld. Idag säger jag till mig själv: ”Nämen här går jag runt och duger!”.
H A P P Y family life!
Hahhaha vilket roligt inlägg! Du är så härlig ! Kram
Hej Paula!
Jag skrev precis ihop världens längsta fråga till dig men råkade radera allting innan jag hann skicka, så får skriva om allting nu, haha. Kanske bra ändå, för nu när jag tänker tillbaka blev det kanske lite väl långt… Ska försöka fatta mig lite kortare.
Vill börja med att säga att jag beundrar dig. Något helt enormt, du är faktiskt något av en förebild. Jag har följt både din och Hugos blogg i flera år, faktiskt sen du började blogga, innan du fick Molly. Jag har följt dig och din blogg varenda dag, vilket är helt sjukt när jag tänker efter, Så många år som jag har följt er. Jag har blivit både glad och rörd av dig och dina fina döttrar, men även fällt några tårar när du skrivit om någonting jobbigt. Och nu över till min fundering, för trots att jag har följt din blogg i så många år är det första gången jag kommenterar, och jag skulle verkligen uppskatta om du försökte svara på en ganska svår fråga jag har.
Förra vintern träffade jag en kille. Vi dejtade i några månader och blev tillsammans i våras. Jag älskar honom som jag aldrig älskat någonsin förut, romantiskt alltså. Hela sommaren och nu tidig höst har jag känt mig så jävla kär. Värt att nämna är att jag alltid varit väldigt positiv och glad, något jag alltid har identifierat mig med och känt varit en stor del av min personlighet. Jag har liksom alltid sett mig själv som ”blessed” för min positivitet och stabilitet i humör, att jag oftast lyckats hålla negativa känslor i styr. Men i höstas flyttade jag till Jönköping för studier och han har varit kvar i Sthlm. Distansen har fungerat, men varit fruktansvärt jobbig. Det kombinerat med hela flytten, ensam till en ny stad och livsomställningen att börja plugga har gjort att jag de senaste månaderna mått väldigt dåligt. Jag har periodvis varit jättejätteledsen och känt mig så ensam, Jag har varit väldigt känslig och reagerat annorlunda i situationer och saker som händer. Varit väldigt svajjig i mina känslor. Jag har tagit ut mycket att detta på honom, och även när vi har löst saker har jag ju, pga distanen, inte kunnat få det bekräftat att det verkligen är bra, förrän vi träffats igen. Och främsta orsaken till att jag mått så dåligt är ju tyvärr på grund av min pojkvän. Jag följer din och Hugos blogg, och jag läser hur ni skriver om varandra. Hur kära ni verkar vara, och hur mycket ni verkar älska varandra. Hur trygga och säkra ni är i varandra, er själva och i er relation. Även detta märker jag väldigt mycket på kompis-par jag har runtikring mig. Och då börjar jag fundera och tvivla på det jag och min partner har… Om det är så det ska kännas och vara, för det är liksom inte så. Alls. Att träffa honom är inte ”det bästa som har hänt mig”, det har inte gjort mig till ”världens lyckligaste människa”. Tvärtom, jag har aldrig varit såhär olycklig. ”Borde” vi vara med varandra då? Han är fantastisk, inget av hur jag mår är egentligen på grund av något han gjort, Det här handlar om mig. För alltså… jag blir så avundsjuk. Jag älskar honom egentligen, det gör jag, och jag har svårt att tänka mig att lämna honom.. Men jag blir avundsjuk. Dels på att ha en relation så som er verkar vara men även på det som är tvärt om. Jag har flera singelkompisar, de flesta nyblivna singlar, som nu är ute i världen och reser, är på äventyr, träffar nya människor och festar hela nätterna. Äventyr i andra länder, som du själv skrev om. Jag har själv rest extremt mycket, det är den enda jag gjort de senaste 3 åren sen jag tog studenten och jag saknar det så mycket. Att vara fri att åka vart jag vill, göra vad jag vill, utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Jag ska kanske åka på utbytestermin nästa år vilket jag ser så mycket fram emot, och även om jättemånga åker på utbyte när de är tillsammans med någon är det ju inte alls samma sak som att göra det singel. Jag vet inte om jag känner att jag är ”klar” med allt annat roligt man kan göra i livet, utan en partner. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur gör man för att det ska bli bättre, när alla alternativ känns dåliga?
Massa kärlek, Anna