Paula Uribe, Kontakt: [email protected]

Kom över den här listan på femina.se och tusen också… Jag gör precis allt fel! Vi kikar efter:

1. ”Det gick bra, upp och hoppa!”

Jaha, var det kanske du som ramlade och skrapade upp knäna? Om inte, hur kan du veta att det ”gick bra” för barnet som slog sig? Kommentaren är oftast välmenande och sagd i ett försök att trösta barnet, men riskerar att istället underminera barnets känslor. Hur skulle du själv känna om någon sa ”upp och hoppa” när du gjort dig illa?

Egen kommentar: Jag säger ALLTID ingen fara, upp och hoppa. Jag gör det för att avdramatisera men känner ändå av flickorna. Det kan komma tårar och det kan göra riktigt ont och det får det såklart göra. Lika snabbt är jag framme och erbjuder tröst och ömhet. Det kanske beror på att våra barn alltid har varit väldigt våghalsiga och gör ”läskiga” vurpor nästan dagligen. Jag kommer nog att fortsätta att avdramatisera och fortsätta med att vara följsam gentemot barnen.

2. ”Kom och ge mig en kram!”

Ingen vuxen får någonsin förvänta sig kramar eller andra kärleksbevis från ett barn. Barnet och endast barnet bestämmer när hen vill kramas. Det finns inga krav på att omfamna vare sig fröken, mamma eller farmor – inte ens om farmor blir sårad när hon inte får någon hejdå-kram.

Egen kommentar: Jag backar upp barnen med att säga att dom inte behöver kramas om dom inte vill. Istället för att säga ”ge mig en kram” frågar jag ”kan jag få en kram?”. Valet är hos barnen och jag ser inga svårigheter med att respektera deras val

3. ”Men pojkar ska ju inte ha rosa/klänning”

Ärligt talat, år 2017? I dag vet lyckligtvis många vuxna – men långtifrån alla – att barn gärna klär sig i vilka typer av plagg de vill, bär vilka färger de än känner för och leker med de leksaker de tycker är roligast för stunden, oavsett om det handlar om traktorer eller prinsesskronor.

Egen kommentar: Låt barn vara barn. Det finns inget intresse för mig att begränsa mina ungar. Molly har fått ett par nya badshorts och skulle vi få en son i framtiden kommer han att få ärva mycket ur tjejernas garderob.

4. ”Det där är inget att vara ledsen över”

Sedan när bestämmer du över en annan människas känslor? Barnet har rätt att känna vilken känsla som helst, oavsett om hen är glad, ledsen eller arg. Precis som med ”upp och hoppa”-kommentaren handlar det ofta om välmening, men det är bättre att erbjuda sympati och förmedla att det är helt okej att bli ledsen och gråta – även om det i en vuxen persons ögon kan se ut som att barnet överreagerar. Barn har ofta har närmare till sina känslor än vuxna har.

Egen kommentar: Hmm. Vad tänker jag här då? När mina barn är ledsna så vill jag förmedla ett hopp. Precis som ovan så är ”ledsen” en känsla precis som alla andra känslor och alla människor får känna alla möjliga olika känslor. När jag tröstar så brukar jag säga att det ordnar sig, mamma löser det trasiga halsbandet, såret kommer att läka. Ja att egetnligen bara förmedla hopp.

5. ”Du var visst lite blyg”

Och du kanske borde lära dig att inte sätta etiketter på barn, särskilt om du aldrig träffat dem tidigare. Att ett barn gömmer sig bakom pappa eller inte vill hälsa behöver inte betyda att hen är ”blyg” – barnet kanske bara inte har någon som helst lust att prata med dig.

Egen kommentar: Absolut, inga etiketter. Men är det något tokigt med att vara blyg? Jag som vuxen kan i vissa situationer vara blyg.

6. ”Har inte din mamma tagit på dig någon mössa?”

Få saker är så irriterande för föräldrar som när andra vuxna – bekanta, släktingar eller rentav fullständiga främlingar på stan – talar med dem genom deras barn. Har du något att säga till ett barns föräldrar, så säg det direkt till dem – eller ännu hellre, håll tyst.

Egen kommentar: Jag har drivit min blogg genom båda mina graviditeter, och under barnens levnadsår. Hela tiden får jag ”gör så, gör så, gör dittan, skippa dattan”. Och i verkliga livet typ noll tillrättavisningar. Det skulle vara min egen mamma då, hon klagar alltid på att hon tycker att jag har klätt barnen för kallt eller för varmt. Vid varje febertillfälle har hon genomdrag om hur det funkar med febernedsättande, och hon skär barnens mat ytterligare en gång fast jag redan har varit där och skurit. Mamma får göra så, för hon är min mamma. Hon gör det av omtanke och jag låter henne hållas och sväljer mina ”Mamma jag vet”. Vissa gånger har jag sagt ifrån ordentligt, och sagt att hon måste backa men vi faller alltid tillbaka. Lilla oroliga mamma, hönsigare mormor får man leta efter.