Ännu en går fri
Handen upp alla som tagit del av nyheten att Martin Timell friades från våldtäkt. Jag läste ikapp under bilresan ner till Falkenberg igårkväll och känner mig både uppgiven och stärkt – helt motsatta känslor på samma gång.
Flera trodde ju att Timell skulle dömas nu, att NÅGON måste dömas i hela metoo-vågen för än så länge är det bara en massa män som frias ändå. Undersökningar läggs ner, vittnen jagas och offer misstros. Jag skrev ett inlägg om hur jag insett att vi lever i ett våldtäktssamhälle förra veckan och att det inte finns någon rättssäkerhet för kvinnor. När jag fick se att ännu en går fri kände jag först ledsenhet i kroppen. Ingen tror på en kvinna. Jag känner mig så ledsen för kvinnans skull som tagit mod till sig och gått igenom allt det här. Hon måste känna sig så fruktansvärt besviken idag. Men sen har jag läst mer om just det här fallet och känner ändå lite hopp för framtiden. Jag ska försöka få fram varför.
- Det väcktes ett åtal. Vad jag förstått efter alla vändor med uppdrag granskning och metoo är att i majoriteten av fallen blir det inte ens åtal för att åklagare inte kan visa att det finns tillräckligt på fötterna för en rättegång. Här får jag känslan av att åklagaren faktiskt tror på kvinnan och alla vittnen och att det bedömdes vara tillräckligt för att ens väcka åtal.
- Dom tror på kvinnan.
Vad jag förstår det som frias han inte för att dom inte tror på kvinnan utan för att bevisningen är för svag på grund av 1. det har gått lång tid 2. vittnena har pratat med varandra och ihop med 1. gör det att vittnesmålen kan påverkas. Men det verkar ändå som att rätten tror på kvinnan.
”Målsägandens berättelse, som den lämnats vid huvudförhandlingen, har varit klar, sammanhängande och detaljrik. Det har inte framkommit något särskilt förhållande som skulle utgöra något skäl för målsäganden att medvetet lämna felaktiga uppgifter. Enligt tingsrättens mening ger målsägandens berättelse i huvudsak ett trovärdigt intryck.”
Yes, hon misstros faktiskt inte! - Vi backar varandra. Jag tycker det känns strongt och fint att Lulu Carter och andra som jobbat med Äntligen hemma och som var med på den kvällen och har vittnat faktiskt vittnar och står för det och fortsätter med det även efter rättegången. Det måste kännas skönt för kvinnan som anmälde att hon inte är ensam.
Jag förstår att det har tagit tid för kvinnan att anmäla. Hon verkar ju ha tagit upp det här med produktionsbolaget och visat tidigt (direkt efter händelsen) att det hänt och då blivit tystad. Jag vet själv hur lätt det kan vara att bli överkörd i en vanlig diskussion med en aktoritär person där man VET att man har rätt men den ändå får en att känna att ”ja nej såklart, så dumt av mig”. Och att då få någon chef eller ledare på jobbet som vill tysta ett sånt övergrepp måste kännas hemskt och som att mani inte har något att ta sig till. Det kan vara lätt att tvivla på sig själv när någon kör över en. Fy skam till produktionsbolaget och alla som håller mäktiga mediamän som beter sig svinigt säger jag bara – ni bär den näst största skulden – näst efter männen själva.
Nu menar jag inte att den här kvinnan gjort något fel men domen får mig i alla fall att tänka att om hon hade anmält tidigare så att vittnena inte hade kunnat påverka varandra kanske han hade kunnat blivit dömd. Eller så hade det varit annat då för 10 år sen så han hade friats i alla fall men jag tänker att om det skulle hända nu. Om det skulle finnas vittnen som skulle backa henne och det inte hade gått massa tid. Det kanske finns hopp framåt! Jag hoppas att den här domen kanske ändå gör att fler vågar anmäla! Att den kan stå som motvikt till uppdrag gransknings hemska insats i att få kvinnor att inte vilja anmäla brott. För här blir inte kvinnan misstrodd. Om vi står enade och backar varandra och vågar kanske det finns hopp framöver. Vi kan inte låta mäktiga män skrämma oss till tystnad, vi måste fortsätta höja våra röster och vägra skämmas mer ❤
Jag har inte sett det på det här sättet som du skriver nu. Jag var så arg över att ytterligare en blir frikänd och tänkte att det inte finns någon anledning att anmäla då män ändå går fria. Men du har så rätt i att kvinnan blev ju faktiskt trodd på vilket verkligen inte tillhör det vanliga.
http://hannafialotta.blogg.se
Så bra skriver, Paula! Håller med dig till ?%.
Vänliga hälsningar,
Ett sexualbrottsoffer
Oj, detta var spännande. Sammansatt och intressant om jag får säga så. I alla fall betydligt bättre är spelet som svenska landslaget presterade mot Peru o går då resultatet blev 0-0. Själv fick jag Goolga efter en bra e-handelssida för att inte bli helt uttråkad. Då är det uppiggande med denna bloggen som tröst.
Alltså, bespara oss detta, lille Conny.
Jag har tex inte anmält mitt ex. Det har gått över 14 år sedan det hände. Men samtidigt känner jag än idag en stor skam över det hela, jag… På ett sätt var det lättare att försöka lägga det bakom sig än att dra upp allt igen, att behöva gå igenom allt igen – med flera personer. Att kanske bli undersökt osv. Jag skulle då inte klara av det och nu efter 14 år – vad finns egentligen kvar? Inga bevis. Inga vittnen direkt som kommer att komma ihåg den dagen och sådant. Så nu skulle det inte ens gå till rättegång.
Jag förstår dig! Jag har gått igenom två rättegångar, en i tingsrätt och en i hovrätt. Min exman dömdes till ett års fängelse för grov kvinnofridskränkning, olaga hot och överträdelse av besöksförbud. Rättegångarna är bland det värsta jag varit med om i hela mitt liv, du ska sitta där med honom i samma rum (plus hans kompisar/familj) och berätta i detalj precis allt. Alltså jag ville spy, gråta, svimma och försvinna på samma gång. Det här var 2006-2007 och jag minns det som igår. Med detta vill jag bara säga att jag förstår att man inte anmäler, vem vill gå igenom sånt? Jag anmälde inte honom utan det var ett vittne som gjorde det och jag är tacksam över det än idag. Jag hade aldrig vågat, han kunde slå sönder mig utan att jag ens tänkte tanken. Det fanns vittnen till en händelse som ledde till anmälan och polisen grep honom en annan gång. Det var väl min lycka, annars hade troligen inget hänt, han hade mig i sitt grepp eller vad man ska säga.
Nej, människor bör sluta driva häxjakt på Martin Timell, Lasse Kroner osv. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att bli våldtagen, utsatt för män på olika sätt. Men jag tror människor behöver sluta, smutskasta dessa offentliga män. vi har rättsväsendet för en anledning(utan att människor ska smutskasta, prata skit om dom på sociala medier), är man skyldig till sexuella övergrepp eller har blivit våldtagen får man också bevisa det. Ord mot ord hjälper inte att fälla någon. Hårt men jag tror att man måste styrka det genom fysiska skador och psykiska, men för livet för att någon ska dömas, att kunna tro på någon(ord mot ord hjälper inte). Utan bevis ingen dömd. Sedan tror jag eftersom jag har blivit varse om det i möten med diverse ”män” att många tar sig rätt till kvinnors kroppar utan samtycke eller rent ut sagt våldföra sig på kvinnor utan konsekvenstänk- Många killar, jag kanske har haft kolossalt otur när jag har träffat killar, men dom flesta har tagit sig rätt att ha sex eller gjort övergrepp trots att man säger nej, att man inte förstår vad gränsen går. Att man har insikten att någons annans kropp är sin ”ägodel”, alltså rätt att göra vad man vill med utan att veta var gränsen går.
Våldtäkt är ett brott där det i princip alltid kommer att vara ord mot ord, för att man har oftast sex två och två, och utan vittnen. Det duger inte att säga det som inte är ok börjar vid ”men för livet” eller synliga fysiska skador. Vi måste sträva mot ett samhälle där man själv har rätt att bestämma över sin kropp. Om chefen tafsar på dig på jobbet kommer du inte att få fysiska men, men det är ändå ett vidrigt beteende som måste sluta. Rättssamhället kan tyvärr inte hjälpa så mycket i detta då bevis är svåra att säkra. Och de allra flesta polisanmälningar läggs ned. Det, eller en frikännande dom, betyder inte att det inte har hänt eller är rätt, utan att det inte kan bevisas. stor skillnad.
Hahahah hejdååååååå Martina.
Låt det vara
Som medarbetare i rättsväsendet vill jag bara på ett objektivt sätt belysa några saker som går förlorade i den mediala debatten. I Sverige är en åtalad person att anse som oskyldig till dess motsatsen är bevisad. Det innebär att åklagaren bortom allt rimligt tvivel (i procent motsvarar detta ca 98-99 % säkerhet) måste visa att något gått till på det sätt som påstås. I våldtäktsmål saknas ofta annan bevisning än just målsägandens berättelse och detta är vad som gör det svårt. Så länge ord står mot ord utan någon typ av stödbevisning kan en åtalad person inte dömas. En berättelse som inte stöds av något annat kan inte enligt svenska rättsprinciper nå upp till 98-99 % säkerhet. Typiskt sett kan det i ett våldtäktsmål räcka med att ha berättat för några vänner vad som hänt och att de sen på ett trovärdigt sätt kan återge din berättelse och reaktion efter händelsen. Men när det som i aktuellt fall gått så lång tid, måste man ta hänsyn till just tidsaspekten och vad som kan ha påverkat minnet. Att det gått så lång tid gör att vittnesberättelserna inte kan anses ha samma bevisvärde, detta då saker kan ha påverkat dem. Med den utgångspunkten och att det generellt vid en våldtäkt som skett nyligen kan föreligga bevissvårigheter får det anses väldigt svårt att lyckas bevisa bortom allt rimligt tvivel att något som hänt för X antal år sedan har gått till på det sätt som målsäganden och vittnen berättar. Det handlar sällan om att domstolen inte tror på kvinnan utan istället om de bevisprinciper och den bevisvärdering som gäller i svensk rätt. Min förhoppning är att jag kanske genom denna text lyckats belysa varför vi inte får fler fällande våldtäktsdomar och varför vi inte sett mer åtal eller fällande domar efter me too-rörelsen. Vi har en lång väg att gå helt enkelt.
Lite löjligt med tanke på alla vittnen också. Flera personer har vittnat, finns ingen anledning att dessa ska ha hittat på?
Vad bra att du skriver om det här! Det är en miljon saker och mer som behöver förbättras inom just det här området. Och vi måste fortsätta skrika, tyvärr, men det är en extremt lång bit kvar innan vi kan säga att vi faktiskt har gjort tillräckligt mycket framsteg. Det är helt sjukt att det är som det är idag, och att det finns så många som inte vågar anmäla på grund av risken att gärningsmannen inte blir fälld. Sjukt, men sant.
Det är viktigt att ha detta ämne aktuellt hela tiden! De män som inte fattar vad som är okej och inte är en skam för alla andra män. Jag blir så besviken om och om igen. Det är kränkande. Hoppas 100 % vill anmäla i framtiden!
Jag är väldigt kluven i just hans fall.
En del av mig anser att han ska åka dit för det om han har begått våldtäkt, medan en annan del av mig känner att har det gått tio år och hon anmälde först under me-too rörelsen så vet jag inte hur mycket som var sanning och uppmärksamhet i det hela och då hörde han gå fri.
Jag känner också att hade han åkt dit på det med de få bevisen som fanns medan tex kvinnan i Fittja (det var ett fall jag följde) som blev grovt våldtagen av flera men alla anklagade i hennes fall gick fri och med skadestånd så hade jag nog fått ett frispel!
Anser att vårt rättssystem är så fruktansvärt baklänges idag och ingen ska behöva gå igenom hela rättsprocessen för att sen se sin våldtäktsmän gå fri! Förstår att det är en svag process men ingenting verkar ju gå helt rätt till idag.