Paula Uribe, Kontakt: [email protected]

Har ni hängt med i ”familjemobbningen” som dykt upp lite överallt i sociala medier på sistone? Bloggbevakning har skivit om det, det har pratats i poddar och synts på Instagram. Det handlar om en väldigt känd släkt inom media i Sverige och jag blir så illa till mods av det. Först och främst så vet jag att jag är utomstående och inte vet vad som hänt ”på riktigt” och jag vill inte hänga ut någon specifik person. Men om det som sägs stämmer tycker jag det är så fruktansvärt så jag vet inte.
Och det som sägs är bland annat att en hel släkt sluter upp och ägnar sig åt mobbning på sociala medier mot en av brödernas barns mamma som han separerade från för något år sen. Fy fan säger jag bara.

Jag kan inte ens föreställa mig om jag och Hugo skulle skilja oss i framtiden och han då skulle börja hacka på mig offentligt. Om han och hans familj skulle göra ner mig på sociala medier.och göra sig lustiga över hur jag lever vidare mitt liv eller om jag skulle byta namn från Rosas till något annat (efter att de sagt att dem inte vill att jag ska heta Rosas). Nu blir det inte samma sak då våra familjer inte är kända och har massa publik dem når ut till men ändå. Om Hugo skulle göra så mot sina barns mamma som han levt med, gift sig med, bildat familj och växt med – då skulle jag undra om det var fel i huvudet på honom (och lika illa om jag skulle göra dessamma mot honom såklart). Vart är respekten? Jag tänker att oavsett hur osams man är eller hur mycket man avskyr varandra så måste man visa den andre respekt åtminstone för barnens skull. Tänk när barnen är större och kan se allt på nätet som pågått mellan pappa och mamma? Hur ska dem kunna ha en fin relation till sina släkter?

Nej, om den dagen kommer att jag och Hugo går skilda vägar hoppas jag på och kommer sträva efter att vi kommer ha en relation typ som Bingo och Katrin. Dom är mina ”separationsgurus”. Trots att de inte lever ihop lyckas de hålla sams, jobba ihop, ha familjemiddagar och semestrar och ja, leva som en fin familj på sitt egna sätt! Jag tror det är helt fantastisk bra grund för deras barn att mamma och pappa är vänner fast de inte lever ihop. Och att Bingo tar med sig Katrins tredje barn som om det vore hans egna fast han är från efter separationen med en annan man. Det är verkligen efterstävningsbart i mitt huvud! Eller ja, nu hoppas jag ju att Hugo och jag lever ihop för alltid men om.

Jag tänker också att om man nu som förälder ägnar sig åt mobbning av den andre föräldern. Eller åt en föredetta släkting. Och gör det offentligt så alla kan ta del av det – hur ska man kunna rättfärdiga för sina barn att det är fel med mobbning? Barn gör inte som du säger – barn gör som du gör. För mig känns det viktigt att våra barn är snälla medmänniskor som har lätt till komplimanger och fina ord och långt till elakheter och onödigheter. Att dom ska acceptera att alla är olika och det är okej – man behöver inte älska alla men man ska behandla även dom man inte gillar respektfullt. Jag tror inte det budskapet skulle nå fram om jag samtidigt satt och pratade skit om bekanta eller släktingar till oss. Jag hoppas dagen aldrig ska komma när vi får samtal hem om att Molly eller Leonore varit med i någon form av mobbning mot en klasskompis (eller uppleva dem som utsatta). Jag hoppas att om en klasskompis blir mobbad kommer våra döttrar kunna stå emot grupptrycket och vara dem som säger att det inte är okej och leker med den utsatta ändå. Jag vill ge dem de bästa verktygen för det. Det tycker jag är min skyldighet som förälder! Hur tänker ni kring mobbning och hur man undviker att ens barn dras med i  det? Eller har någon av er barn som blivit utsatta för mobbning och hur har ni hanterat det? 

Nej, vuxenmobbning är inte mer okej än mobbning mellan barn. Om man som vuxen människa ägnar sig åt det på fritiden eller på arbetsplatsen tycker jag man ska skämmas och rannsaka sig själv. Var en bra medmänniska och en förebild för dina barn!