Paula Uribe, Kontakt: [email protected]

Du vet den tanken man har när man väntar sitt andra barn. Kommer jag någonsin kunna älska någon lika mycket? Den stötte iallafall jag på. Molly är liksom världsbäst. Ett stycke barn som jag älskar mer än livet, och så känner nog de flesta föräldrar för sina ungar. Sen kom den här lilla fågelungen… Lilla Leonore som jag längtat efter så otroligt länge. Mina missfall är den största sorgen jag har gått igenom, det kändes så fruktansvärt orättvist och jag förstod inte vitsen. Nu förstår jag. Jag har förstått under graviditeten med Leonore. Hon är vår. Det var hon som skulle komma till oss. Och jag älskar henne så.

Leonore är ljuvlig. I snart två veckor har hon berikat mitt liv ytterligare med hennes existens. Precis som med Molly vill jag visa henne som Rafiki visar Simba i Lejonkungen, på lejonklippan till alla andra djuren i riket. Hon gör mig till en ännu stoltare individ, hon har definitivt gjort mig mer sårbar men framförallt lycklig. För varje dag som går så landar vi i det nya. Först kändes det som att man varken visste ut eller in. Hur ska vi nu göra, hur ska vi leva, hur är man förälder till två samtidigt? De två första veckorna är som provveckor och att vi hela tiden möter den riktiga vardagen. Vi har stött på flera situationer som längre fram kommer att bli vardagsmat. Men det finns ett men med stort M i hela den här upplevelsen med att komma hem med ett nytt barn. Med Molly kändes det mer kaotiskt. Visst är det en omställning denna gång också men vi har ett lugn som inte fanns då. Vi har lite mer erfarenhet och lite mer tro på oss själva och det känner nog Leonore av för hon har hittills varit otroligt lugn. Nöjd med tillvaron och vi har hunnit lära känna varandra. Jag och Hugo är favoriterna. Hamnar hon i någon annans famn kan hon bli orolig. De största ögonen kan Molly framkalla. När Molly ligger nära och pratar med Leonore fastnar hon med blicken och stannar där. Det är himla härligt att se Leonores och Mollys nyfikenhet på varandra. Varje gång Molly kommer hem frågar hon direkt ”Vart e bejbisen” eller ”Vart e Neonor”.

Det finns inget tvivel på att hjärtat har rum för att älska en till. Då pratar jag om den där enorma kärleken som man känner för just sitt barn. För mig är den kärleken en växande kärlek. Under mina förlossningar har jag varit så överrumplad när bebisen väl har lagts på mitt bröst och jag minns att jag var besviken på att jag inte kände den där kärleken på en gång. Jag ville gärna gråta av lycka men jag har inte gråtit på varken Mollys eller Leonores förlossning. Istället har det varit Hugo som har stått och snyftat under det första mötet med våra döttrar. Jag har behövt landa. Behövt få vara lite ifred med varje barn för att låta hjärtat få känna. Nu vet jag. Vår lillasyster har tagit mig med storm och jag njuter av denna tid. Leonore, Molly och Hugo är det absolut viktigaste i mitt liv. Två av dom är redan etablerade i familjen och nu är det den lillas tur. Nu ska vi göra en människa av henne också och vi börjar med att skapa en trygg anknytning till oss andra tre som är hennes kärnfamilj.