Camilla Läckberg skriver ett intressant inlägg om barnuppfostran. Ett mycket intressant sådant och skriver om sin filosofi- ett tankesätt som jag så väl känner igen. Inlägget kom i samband med ett besök hos Malou och det är skrämmande att se aggressiva attacker mot hennes privata val, t.ex. att hon inte ville amma sin yngsta dotter Polly.
Innan vi går vidare så läs Camillas inlägg här
Jag känner igen mig. Jag vart hårt präglad som tonåring. Det var mycket fokus på att sköta skola, uppföra sig, hålla sig inom reglerna t.ex. att komma hem i tid. Misskötte jag mig blev det konsekvenser. Ingen telefon, ingen data, inget träffa vänner efter skolan. Det kunde hålla sig över en helg, ibland längre tid. Samtidigt som jag blev belönad och fick fina ord över mig när jag gjorde bra ifrån mig. Jag behövde absolut inte få MVG på ett prov, ett g räckte för att ha gjort bra ifrån mig. Jag fick småsyskon i tonåren och hjälpte till mycket med dom. Hämtade, lämnade, passade, lekte med. Vår relation växte tack vare att familjen uppmuntrade mig och jag blev glad i hjärtat av att hjälpa mamma (inte alltid). Jag blev glad när jag lyckades natta mina bröder. Genom dom fick jag lära mig att ta ansvar. Vilket ledde till att jag självmant ville börja jobba för att tjäna mer pengar.
Belöning/bestraffning har fått mig att tidigt bli ordentlig av mig. Jag flyttade hemifrån precis innan jag blev 18 och har alltid klarat mig. Betalat mina egna räkningar, jag har aldrig behövt låna pengar av mina föräldrar. Jag säger ”kan jag be och få” och ”tusen tack”. För äldre hyser jag respekt och låter alltid äldre ta min plats på tunnelbanan. Jag är lyhörd i min omgivning och har civilkurage gentemot mina medmänniskor. Behövde du hjälp med kassen? Ta du den här hissen jag tar nästa osv. Jag anser mig själv vara väluppfostrad tack vare just min uppfostran. Jag fick inte komma hem när jag ville, jag fick inte sova borta om inte mamma hade rekat med föräldrar, jag fick inte pierca/tatuera mig innan jag fyllde 18. Jag fick inte resa utomlands med vänner. Jag fick i framförallt tonåren höra mycket nej. Och nej var nej, det rättade jag mig efter för jag kände min mammas oro. Hennes föräldraskap var hårt balanserat med mjukt. Jag har alltid känt mig älskad och kunde där i min ilska gentemot henne förstå. Hon visste bättre än att gå på min ilska och hon skrämdes inte av att vars oense med mig.
Parallellt gjorde vi mycket som en familj. Familjeaktiviteter, egentid, skratt, kärlek, familjefilm om helgerna, beröm och belöningar. En balans som gjorde att jag accepterade alla nej. I perioder försökte jag komma undan bestraffningar genom att smussla. Försökte säga att jag skulle någonstans men var någon annanstans. Jag drack alkohol första gången som 14 åring, klättrade upp på skoltak, vågade kanske inte vara 100 % ärlig hemma. Men när jag kände att jag inte hade kontroll så ringde jag hem. Jag vågade ringa hem trots att jag visste att jag gjort fel. Dagen efter väntade samtal kring detta och det minns jag som fruktansvärt. Det var värre att ha hjort familjen besvikna än arga.
Jag tror också på ett konsekvent föräldraskap. Ett engagerat föräldraskap där man har barnens bästa i fokus. Som vuxen vet man mer och jag kommer inte heller vara rädd för att vara oense med mina döttrar. Nu är dom små och vi har inte dom konflikterna eller situationerna än. Men nej är nej redan nu och det räcker med ett nej. Molly vet. Med pappa Hugo kan hon lirka mer men med mig vet hon. Jag kan vara stenhård samtidigt som kärleksfull. Jag tänker fortsätta utveckla mitt föräldraskap i den tonen, i en balans med många hörnstenar från olika håll och kanter. Men jag tror på ett medvetet föräldraskap.
Jag tycker inte alls att Camillas förhållningssätt låter tokigt. Men vi är alla olika föräldrar och gör på olika sätt. Och det måste respekteras och jag önskar att man i framför allt i sociala medier skulle kunna diskutera sådana här ämnen med en godare ton. Man vill inte bli påhoppad bara för att man tycker olika eller gör olika. Vad anser du om belöning/bestraffning i ett föräldraskap? Kommentera gärna i kommentarsfältet!=)
fint skrivet; jag håller med dej fullt ut. Tycker Camilla oxå fått oförtjänt mycket skit i media ang detta. – tänker ffa på den där krönikan i en kvällstidinig häromdagen där hon jämförs med Trump – att hon fostrar fram små tumps.
…så skrattretande!! Och vilket påhopp. räknas det som känknde förtal?
jag tror på sunt förnuft å de verkar ju både du och camilla ha. 🙂 Jag satter kärleksfulls gränser; mot barn – för gränser behövs och de behöver även förstå innebörden i ordet nej. Annsrs får dom de inte lätt genom livet; bara att klara lågstadiet om du är van att alltid få bestämma ’å alltid få göra som du vill när du vill – blir nog ganska jobbigt.
kram o godnatt
Jag håller inte med dig. Jag tror inte på bestraffningar och belöningar. Men jag tror och hoppas att man kan ha ett tydligt och gränssattande föräldraskap utan bestraffningar och belöningar ändå. Man får försöka att Nej är Nej, och välja sina strider. Vill barnet inte ha jacka trots minusgrader ute. Fine. Barnet kommer nog vilja ha jacka när vi kommer ut ändå, när det känner att det är kallt. Eller om tex tonåringen bryter en gräns så tror jag inte på bestraffning utan på att föra en dialog och prata om känslorna bakom beteendet/uppförandet. ”Tex, Hur kommer det sig att du kom hem så sent? När du inte kom hem på avtalad tid, så blev jag orolig för dig. Jag blev orolig för att något kanske hade hänt dig.” eller vad man nu känner.
Jag håller inte med dig. Jag tror inte på bestraffningar och belöningar. Men jag tror och hoppas att man kan ha ett tydligt och gränssattande föräldraskap utan bestraffningar och belöningar ändå. Man får försöka att Nej är Nej, och välja sina strider. Vill barnet inte ha jacka trots minusgrader ute. Fine. Barnet kommer nog vilja ha jacka när vi kommer ut ändå, när det känner att det är kallt. Eller om tex tonåringen bryter en gräns så tror jag inte på bestraffning utan på att föra en dialog. ”Tex, Hur kommer det sig att du kom hem så sent? När du inte kom hem på avtalad tid, så blev jag orolig för dig. Jag blev orolig för att något kanske hade hänt dig.” eller vad man nu känner.
Wow, känner igen mig så mycket där, för sån uppfostran hade jag också. Jag har några år kvar till föräldraskap, men hoppas kunna framhäva allt du skriver och hålla mig på banan. Värsta som finns är ouppfostrade snorungar. Heja dig. Världens största förebild!
Fast jag tycker inte att det r riktigt samma sak när barnen är bebisar så som Camillas dotter. Tycker som blivande barnmorska att Anna Wahlgrens sömnmetoder som hon förespråkar exempelvis känns väldigt ohumana och onaturliga att använda på små barn. Att man sedan har regler att förhålla sig till i tonåren är en annan femma..
Jag tycler att alla och då menar jag ALLA föräldrar borde få vägledande utbildningar i ICDP. Det borde vara obligatoriskt!
Åh, vilket härligt och öppet inlägg. Jag är precis som dig rätt så stålsatt när jag väl sagt nej, medan sambon kan ge med sig för att inte behöva höra gnäll eller se tårar. Det är väl den där härliga balansen alla snackar om 🙂
Tycker det är hemskt att Camilla fick så mycket kritik – hon är en fantastisk person och den sista som behöver det.
Kram till er alla <3
Det är svårare idag med uppfostra och barn och tonåringar blir allt värre . Många gånger är det inte föräldrarnas fel för de har gjort sitt bästa utan samhället ser inte ut som förut . Samhället är för slappt. Finns inga värderingar längre
Jag har två små flickor, pluggar pedagogik samtidigt som jag jobbar som lärare, och har flera nära vänner som nyligen fått barn. Läste och läste och läste och ville göra allt rätt, då mina barn är otroligt starka personligheter. Det slutade med att jag var helt förvirrad (all forskning och alla kompisar och tips säger ju olika) och försökte uppfostra mina barn ur lärarperspektiv. Gick sådär. Ungarna var osäkra (jag trodde jag inte på det själv och var dessutom inkonsekvent), sjövilda och bråkiga och jag var uppgiven, trött och överpedagogisk. Tillslut bröt jag ihop framför sambon, som sa ”skit i att läsa och gör vad som känns rätt”. Underbart råd! Ungarna är fortfarande.. starka personligheter, men vi vet i alla fall var vi har varandra, är mindre trötta, mycket gladare och på väg framåt med att hjälpa till och vara artig. Så gör det som känns bäst! Och läs inte på för mycket. Hahahaha
Helt sjukt egentligen att överallt i samhället finns det konsekvenser av ens handlingar men när det gäller föräldrar & barn ska man bara krama sig igenom hela deras uppfostran…Jag är på samma linje som du, jag var uppfostrad med konsekvenser av ens handlingar. Gör du si händer så. Precis som på skolan, arbetsplatsen, samhället i övrigt. Barn måste förstå att deras handlingar har konsekvenser och enligt forskning kan detta göras redan vid 2års ålder. Förstår verkligen inte rädslan för konsekvenser för barn. Är mer rädd på bristen av konsekvenser, barnen ska lknsom leva hejvilt utan att stå till svars för något. Det kanske är därför som skolan ser ut som den gör och resten av samhället är så hårt. Nej, mer konsekvenser för barnen ger mer medmänskliga och självständiga barn!
Jag tror att detta är väldigt personligt och att det inte finns rätt eller fel, eller att bara för att någon gör så eller har haft det så ”så borde alla göra lika”.. för barn är ju trots allt individer och något som fungerar bra på ett barn kommer inte funka på ett annat.. jag har inte barn själv så jag vågar inte säga något om att uppfostra barn, men jag har däremot varit barn 🙂 Jag skulle se på min uppfostran som ganska lös.. jag har inte haft tydliga regler, fått komma hem när jag vill, jag piercade mig när jag var 15 (fick lov) och mina föräldrar gav mig en tatuering i present när jag fyllde 18 (något som fått mycket kritik!). Jag har inte en dålig relation till mina föräldrar, tvärtom så är jag väldigt nära min mamma men jag upplever aldrig att jag fått bestraffningar eller dylikt.. Jag har däremot varit med om mycket och har väl stundvis varit ganska vild på grund utav att jag inte fått så mycket konsekvenser. Men tvärtom så upplever jag att få begå misstag själv har också lärt mig att inte begå såna misstag igen, om ni förstår. Eftersom jag har en sådan relation till min mamma att jag VET att hon aldrig skulle bestraffa mig, det gör att jag är väldigt öppen.. jag vågar berätta om jag gjort fel för att jag vet att det inte betyder att jag får utegångsförbud. Jag har många vänner som blåljuger för sina föräldrar och låtsas vara ”mycket duktigare” än vad de egentligen är.. just för att de vet om att det leder till straff och konflikt om de berättar. Jag tror att jag kommer uppfostra mina barn såsom jag själv blivit uppfostrad.. lite ”livets hårda skola”.. det är ju bättre att man själv gör något och får en verklig konsekvens än typ utegångsförbud.. svårt att förklara. Det jag menar är att jag har många vänner som haft en sträng uppfostran med många regler om när de ska komma hem etc som hamnat på fel spår idag och inte mår bra.. tror de blivit lite av rebeller. Mina föräldrar har dock varit noga med artighet och sånt.. mamma har dock inte skällt utan snarare förklarat när jag var mindre t.ex. om man säger att maten varit äcklig så kan en person bli ledsen m.m.. vilket jag sett att Paula också gör ibland 🙂 Det blev en väldigt lång kommentar, jag tycker detta är intressant för man tänker ju mycket på en dag om man blir mamma själv.. Men jag tror att man måste följa sitt eget hjärta i såna här frågor.. och att man inte ska känna sig som en dålig mamma för att man gör på ett sätt för som sagt – alla mammor och alla barn är olika 🙂
Men oj. Folk verkar sätta en egen tolkning på ordet ”bestraffning”? Psykisk misshandel? Man får sluta tolka så extremt. Det är som Camilla skriver: En konsekvens. Att man inte får sitta vid datorn som straff anser inte jag vara psykisk misshandel. Man SKALL lära sig att det blir konsekvenser av att göra vissa saker, för så fungerar livet. En konsekvens kan vara något väldigt litet, men ändå vara en stor grej för ett barn. Att inte leka en helg med kompisar pga att man gjort någonting barnet vet att hen inte fick, anser inte jag vara psykisk misshandel tex.
Jag håller med dig Paula. Jag är uppfostrad så, och fick tidigt lösa saker själv. Boka tider till diverse saker och allt. Det betyder dock inte att min mamma inte fanns där om jag behövde henne, utan mer att jag fick försöka själv. Det har jag haft mycket hjälp av i mitt vuxna liv. Barn skall ha gränser, och man kan sätta gränser men fortfarande ha glada, trygga barn och en kärleksfull familj som älskar varandra oändligt <3
Jag fattar att man kan behöva ta till belöning/bestraffning ibland men det är knappast det som har fått dig att tex visa omtänksamhet. Därför är det viktigt att man kombinerar med reflektion. Att inte bara lära barnet att nej är nej utan varför är det nej? Nej, jag vill inte att du drar mig i håret. Jag blir ledsen för det gör ont på mig. Det måste självklart också anpassas efter barnets ålder. Är barnet ett år så kan man ju inte förklara så mkt.
Första gången jag faktiskt håller med dig haha. Bra inlägg Paula!!
Jag håller med dig! Jag tycker man ska lära sig att ifall man gör vissa saker så får man saker för det, alltså belöning. Jag fick tidigt lära mig att sköta hemsysslor och hjälpa med mina småsyskon, som tack och uppskattning av mina föräldrar fick jag fina kläder, ensam tid med föräldrarna och massor av andra roliga saker. SJÄLVKLART måste man fostra med belöning!! I en familj ska man hjälpa till och där finns det inget annat val och små barn lär sig det genom att få bekräftelse på att de har gjort något bra! Straff tycker jag låter hemskt, men man ska få lära sig vad som är fel.. Om man inte hjälper till att städa så kanske vi inte hinner mysa tillsammans i soffan med gott fika tillexempel. Alla relationer handlar om att ge och ta! Tycker du gör helt rätt! Barn behöver kärlek och närhet och tydliga gränser!
Neeeej Paula!! Jag som alltid tycker att du tycker så bra och känner ofta igen mig och min sambos föräldrarroll i din och Hugos. Vi är också unga, engagerade föräldrar som alltid leker mest, hörs och syns mest på alla lekplatser. När vi har vänner över med barn har vi sångstunder och sagostunder och leken är en stor del av våra liv. Med i detta tycker vi helt olika.. 🙁 jag har följt dig sen du började blogga och det här är första gången jag kommenterar. Bestraffning och belöning är det värsta jag vet (näst efter skärmtid) . Forskning visar att belöning bara ger yttre motivation. Det funkar ju ofta otroligt bra och man får barnen att göra det man vill men det man lär barnen tidigt är manipulation och när den yttre motivationen tar över minskar den innre motivationen, det vill säga den inre viljan att göra saker. Och ju mer bestraffningar man ger, ju mer toleranta blir barnen. Barnens tanke blir, -vad behöver jag göra för att få något. Alltså att man bara gör det som krävs och inte mer till skillnad från om det kommer innefrån och är en inre motivation.
Skinner(behaviorismen) sa att han kunde forma vilket friskt barn som helst i världen genom belöning och bestraffning, något han delvis visade genom sin forskning. Är det man vill, att barnen fostras att bli de individer som man önskar eller ska barnen fostras och bli unika individer? –
Att vara artig och väluppfostrad tycker jag inte alls hör till detta, utan det är ju något som barnen lär sig av observation. Om man då belönar om barnet ”uppför” sig tycker jag ger helt fel signaler tillskillnad från om man gör likadant för man ser -vad glad den personen blev när pappa gjorde så, så vill jag också göra (modellinlärning)
Jag själv är uppväxt helt utan detta och är lika väluppfostrad som min sambo som har haft mycket belöning/bestraffning i sin uppväxt. Vi båda är anser att det är helt fel.
Hoppas att du läser detta och tar åt dig på rätt sätt, så svårt att formulera sig i text. Jag tycker du verkar som en så jävla vettig person så jag tycker du ska läsa på lite till och fundera. Sen kanske du ändå tycker likadant men iallafall. Jag har blivit väldigt inspirerad av att läsa på och blir mer och mer säker på min sak!
Kram
Håller med!
Johanna – du kanske kommer få en.riktigt viktig lärdom här nu; och den är – det finns massa jävligt vertiga människor på vår jord FASTÄN de inte delar din syn på uppfostran. Det är inte bara paula. och man måste inte försöka omvända dem….. just sayin
Det är helt enkelt så att man kan vara rikrigt bra vän med någon som tycker något helt opposite din ”viktiga” åsikt. (eller min för den delen )
Man ska inte säga som du gjorde ”Jag tycker du verkar som en så jävla vettig person så jag tycker du ska läsa på lite till:”
Indirekt betydelse; om du bara läste på lite eller var lite smartare skulle du tycka som mej. clear fail!
Personligen så håller jag bara med Camilla på en punkt, och det är det här med att om man har otacksamma barn som t.e.x säger ”nääe maten är äcklig, jag vill inte ha!” eller ”men nej, jag vill inte resa till Spanien, det är tråkigt!” det hade jag inte tagit. Fast istället för att tvinga med dom på resa eller att äta maten så hade jag sagt ”Nähä, men skit i att äta då, ingen som tvingar dig” och Nähä, då kan du stanna hemma istället”. Då jag har fått höra precis detta av mina föräldrar, och inte har blivit bortskämd, så tror jag stenhårt på detta när det kommer till att mina barn inte får bli bortskämda. I övrigt är jag faktiskt helt oense, men som sagt. Vi är alla olika 🙂
R man kan vägleda utan skräck. Bara för att man inte är auktoritär och maktutövande på sina barn betyder det inte man är rädd för dem eller att de alltid får som de vill.
Håller fullständigt med er. Jag har själv inga barn men när jag får barn ska jag uppfostra dem som jag har blivit uppfostrad. Och det är precis som du har blivit uppfostrad av din mamma. En förälder ska vägleda sina barn och inte vara rädda för dem.
Jag har blivit uppfostrad på ett nästan exakt likadant sätt som du vad det verkar som. Och jag är sjukt glad över det. Jag är så stolt över den mina föräldrar har gjort mig till och över att ha fått den enorma kärleken och bekräftelsen av båda två samtidigt som jag också ofta fick nej, ”straff”, regler osv. Utan det så tror jag att jag hade blivit annorlunda. Jag är väldigt rädd om mig själv och andra och är vaksam eftersom jag fick lära mig det på det sättet. Är så tacksam! Roligt att höra att fler har haft det likt en själv.
Barn kan även bli artiga, närvarande och i dina ögon ”lydiga” (hatar det ordet )fast man inte utövar sin makt och bestraffar sina barn. Klart dom rättar sig ?! Du är du deras mamma dom älskar dig, du är deras allt. Dom vågar inte förlora dig.
Men kan inte se det som rätt att man skall behöva skrämma sina barn till lydnad. Behöva vara rädd för att göra fel.
Psykisk misshandel i ett förhållande handlar ofta om att ena partnern inte vågar säga sin åsikt. Man kan bli bestraffad med ord om det är något i partnerns ögon som är fel… Man rättar sig,
Visst det funkar men till vilket pris ? Oftast sätter det sig på självkänslan. ( tänk själv kan d va därför du drack som 14 åring? Ätstörningar, bekräftelsebehov osv )
Man kan uppfostra barn att vara artiga, inte otåliga, inte stökiga utan att utöva makt och bestraffning ( vilket är en gammal metod för psykisk nedbrytning). Det finns andra vägar och istället får barnet leva i harmoni, öppet klimat, god självkänsla, tro på sig själv. Gå gärna med i gruppen nära föräldraskap på Facebook så kan du få lite tankar. Även boktips Jesper juul ditt kompetenta barn, finns som ljudbok också.
Vill även tillägga att jag drog exemplet till sin spets och menar på när det är extremt. Men även om det inte är extremt får det samma följder.
Nu är det nog inte psykisk misshandel Paula menar med bestraffning, snarare att man berättar vad som är okej och inte okej, sätter gränser. Att få utegångsförbud/ inte få ha sin mobil för att man gjort något fel är inte psykisk misshandel eller ett sätt att försöka skrämma sina barn.
Och vilka tonåringar har inte druckit alkohol fast man inte får för sina föräldrar, är väl snarare för att testa gränser och prova något ”vuxet” med sina kompisar än att söka bekräftelse av sina föräldrar.
Paulas mening är inte att barnen ska vara rädda för sina föräldrar. Hon skriver ju själv att hon alltid ringde hem om det var något även om hon visste att hon gjort något fel. Det gör man knappast som barn om man är rädd för sina föräldrar.
Hej Paula! Kul att höra hur du resonerar kring din egen uppväxt.
En sak som jag reagerade på, som jeg läste i Camillas inlägg, men som du lite smet undan, är:
Låt barnen ha tråkigt!
Du pratar mycket om bestraffning/belöning, och det gör Camilla också, men hon pratar även om hur barnen bestämmer för mycket i familjens liv och att barnen aldrig tillåts ha tråkigt.
Nu känner jag ju inte dig och din familj privat, men av det jag ser i bloggen så verkar dina barn aldrig ha det tråkigt.. Det är lekplats, lekland, lekdejter, semester, mini-sats osv osv. dagarna i ända! Får de någonsin sitta ner och bara lista ut själva vad de vill göra, medan du kanske tex pluggar hemifrån eller liknande? (Om du nu tar upp dina studier igen i framtiden tex). Forstår att det är klart det är svårt med små barn för de vill kanske ha uppmärksamhet hela tiden, men det kanske de vill för att de får t.ex 3-6 timmar på ett lekland eller i en simhall varje helg?
Menar inte att klaga på ert föräldraskap, det är bara en observation/fråga i förhållande till vad Camilla bl.a skrev om 🙂
Din uppväxt verkar vara otroligt lik min egen och det är så skönt att höra någon mer som faktiskt ser positivt på det! Även om man inte direkt är jättelycklig över ”nej,nej,nej” DÅ, så är det skönt att ha det skyddsnätet. Man tror inte att man behöver det, men det gör man alltid förr eller senare. Med den här sortens uppfostran tror jag att vi bygger starka barn! <3