Dagens fråga
Har du och Hugo samma syn på uppfostran av Molly?
Vi både delar åsikter kring uppfostran av Molly och tycker olika om saker och ting. Det är inte konstigt med tanke på att att min och Hugos uppfostran såg olika ut. Våra föräldrar la tyngd på olika saker. Sen kan det varit så att vi har blivit behandlade på olika sätt då vi lever i ett genusstyrt samhälle där flickor blir bemötta på ett sätt och pojkar på ett annat. Nu säger jag inte att alla gör så, men många. Hugo var en sportkille som i princip växte upp i en Hockeyhall. Jag däremot var ett ensambarn länge som älskade att leka och vara med kompisar.
Hugo har mycket bra värderingar. Han är en trygg fadersgestalt som alltid kommer att se sin dotter. Många unga tjejer lider av ett bekräftelsebehov som kan komma från att flickan känner sig osedd av sin far. Jag är säker på att Hugo kommer se till att undvika det hos Molly. Jag och andra sidan kommer kunna ge något helt annat till min dotter. Just nu är Molly mammig men det är för att hon fortfarande är liten och ser mig som tryggheten och maten. Trots att hon är liten är det så himla kul att se hennes reaktion när pappa kommer hem efter jobbet. Molly blir så glad och skrattar förtjust så fort Hugo börjar skoja med henne. Härom dagen sa Hugo något fint till mig. Han sa att han trodde att om vi får en son någongång så trodde han att jag och han skulle få ett speciellt band. Att pojkar generellt tyr sig till en varm person. ”Men Molly då, tror du inte att hon också kommer uppskatta mina egenskaper och mig som mamma?” var min första motfråga och Hugo bekräftade att han visst trodde att vår dotter också kommer få ett fint band till mig. Det är viktigt att få sånt bekräftat. Den finaste komplimangen som man kan ge mig idag är just att säga något fint om min föräldrarroll.
Tillbaka till uppfostran. Vi har inte kommit till en situation ännu där vi måste ta till med någon speciell teknik. Det går inte att ”säga ifrån” när Molly skriker utan den enda tekniken i någon form av uppfostran är tålamod. Och att ge kärlek. Visst gör jag och Hugo olika med Molly. Redan när hon var två månader så visade jag böcker för henne och det tyckte Hugo var helt onödigt. Vi leker på olika sätt och ger henne stimulans på våra egna sätt. Jag och Hugo har haft en liten dialog om framtiden och vad vi tycker är viktigt. En sak som jag vill höja är att man som föräldrar måste jobba i team. Det går inte att Hugo säger nej till en sak och att jag säger ja. Där måste man komma överens om vad det är som gäller tillsammans. Om det blir ett trotsigt beteende vid middagen där Molly vägrar att äta, då måste jag och Hugo vara hårda med att då blir det ingenting annat. Ingen glass eller flingor. Antingen så får Molly gå ifrån bordet och så sparar vi maten tills hon säger att hon blir hungrig. Ni måste förstå att jag aldrig har befunnit mig i en sån situation så det kanske blir helt annorlunda när det väl händer men det är iallafall min vision just nu.
Hur ser ni på uppfostran av era barn? Vad kommer ni att lägga tyngd på?
Jag är inne på ditt spår och även här gör vi helt olika med vårt barn men det är ju okej – det är bra för barnet och barnet vet att mamma och pappa är olika individer. Vi nattar olika, bär olika, leker olika och har olika toleransnivå för vissa saker. Det är inte skadligt för barn att se att samma sak går att göra på olika sätt. MEN så dök jag på en studie där barnpsykologer diskuterade just detta med att mamma sa ”ja” och pappa ”nej” (eller tvärtom). Enligt dem så varken försvårade eller förenklade detta uppfostran… Det är alltså okej att framför barnet ha olika åsikter, diskutera dessa och sedan komma fram till ett beslut istället för att i förväg ha bestämt att man ska göra på ett speciellt sätt! Får se själv den dagen vi står där hur vi gör men studien var jätteintressant. Minns dock inte vart jag hittade den så kan inte länka den just nu 🙂
Min tyngd:
– Föräldrarna kör med samma regler så barnet vet vad som gäller.
– De mindre konflikterna kan vara viktigare än dem stora, eftersom dem ligger som grunden till de större. (Såklart är dem stora också jätteviktigt).
– Att barnet får bekräftat att hon/han duger precis som hon/han är, viktigt för självkänslan. Då tror jag att bekräftelsebehoven blir mindre.
– Att ge mycket kärlek. =)
m.m.
Tack för en fin blogg! Molly ser så lycklig ut! 🙂
Kul att läsa dina åsikter! Vår unge förväntas ploppa ut om drygt sju veckor och jag och min sambo har pratat mycket om uppfostran och vi tycker och tänker rätt lika. Jag tycker att genusperspektivet är väldigt viktigt; att hen ges tillgång till alla ”roller”. Tycker att Lady Dahmer har många vettiga åsikter som jag ska försöka ha i bakhuvudet 🙂 Tack för en bra blogg! Kram
Har själv inga barn ännu så kan inte svara på frågan:) Brukar inte kommentera (läser din o Hugos blogg slaviskt!!) men måste bara säga att du verkar vara en toppen mamma (o Hugo en toppen pappa såklart)! Molly och hennes framtida syskon kommer få en underbar uppväxt och barndom!
Alla borde ha föräldrar som er!!
OCH vilken SÖT dotter ni har!!
Ha en underbar kväll! <3
Hej, jag tänkte höra om lilla Molly har fått nån allergi mot husdjur? för visst minns jag rätt om att du är djurallergiker?
ni har verkligen en himla söt dotter!
Hur skulle ni göra om milly när Jon är äldre börjar träffa någon som inte alls är bra för henne eller snäll mot henne ?
Ett jättebra ordspråk av Astrid Lindgren är:
”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek,
så kommer folkvetet av sig själv.”
Jag tycker att det är suuuuuper viktigt att lägga tyngd på bordsskick och att barnen ska kunna föra sig i sociala sammanhang. Det finns så många föräldrar som inte bryr sig om sådant och det är verkligen så tråkigt. Om inte annat så blir det ännu ett stressmoment för föräldrarna att behöva rätta sitt barn när den hör fel istället för att i lugn och ro kunna lite på att ens barn kan föra sig. Nu har jag inte barn själv men alla i min familj och jag själv har varit barn som man kan ta med sig överallt och kunnat sitta och äta tillsammans med vuxna utan problem.
Att smaska & inte kunna hålla bestick är viktigare än vad man tror och är något som följer en hela livet. Sedan självklara saker så som att vara tacksam och säga tack/tack för maten/ varsågod är A & O.
Det är i alla fall något jag kommer lägga stor vikt på när jag får barn.
Tack för en super bra blogg! Älskar att läsa dina texter om dina tankar om livet som mamma 🙂
Jag tror att det är väldigt viktigt att faktiskt komma hur det är att vara barn och kanske framförallt hur det är att vara ”tonåring”.
Är själv 17 år och hade inte mina föräldrar faktiskt varit så förstående som de faktiskt är så hade vi inte alls haft en lika bra relation som vi har. Det handlar inte om att de tycker att det är okej att jag dricker, att jag är ute hur länge som helst, skolkar, eller behandlar de som skit. För det gör de verkligen inte! (nu gör inte jag allt det där hela tiden heller!)
Men jag tror att det är väldigt viktigt att inte bli arg på sina barn om de kommer till sina föräldrar för att berätta saker. Hellre ett barn som gör lite dumma saker, men som är ärlig och berättar var hen faktiskt befinner sig den där fredagskvällen osv. Än ett barn som ljuger om vad hen gör och är i rädsla för att föräldrarna ska bli arga och inte låta hen gå ut.
Jag menar om Molly någon gång i framtiden kommer att gå på en fest och bli för full. Då skulle väll du heller vilja att hon berättar för dig att hon ska på fest och senare under kvällen när hon är så full att hon ligger i en buske och spyr, ja då ringer hon dig och ber henne hämta henne. Än att hon ljuger och säger att hon ska kolla på film hos en kompis och sen ligger hon där däckad i busken och kan inte ringa dig. Jag menar vad kan hända då?
Sen förstår jag också att man som förälder inte tycker att det är okej! Men då kanske man får ta det snacket dagen efter. Såklart kan man försöka förebygga att de händer. Men någon gång kommer hon ju faktiskt gå på en fest och bli för full. Högst troligt iallafall.
Sen har min mamma alltid sagt att sålänge jag sköter skolan då är det okej att busa på helgerna till en viss gräns. Såklart sa hon inte det till mig när jag började i fyran, men senare under högstadiet.
Oj nu blev det väldigt långt här så kanske måste avsluta. Men missförstå mig inte såklart måste man uppfostra sitt barn. Ställa krav på hur man uppförs sig osv. Men någonstans tycker jag att ärlighet från båda hållen varar längst!
Annars vill jag bara säga att du verkar som en toppen tjej och en fantastisk mamma! Puss och kram!
Hej! Jag har en dotter på 5 månader och vi har börjat med att tillexempel inte låta henne vara vaken längre än till 9, vi tar endast upp henne ifall hon bajsat eller är täppt osv.
Ifall hon råkar slå oss så säger vi att man inte får göra så, vi förstår självklart att hon inte vet vAd hon gör men grejen är att jag tror att eftersom man ofta skrattar eller skojar på när dom slår en så har jag märkt att det är många barn dom slåss för det är kul när dom sen är i 1-2 års ålder, det är iofs väldigt olika barn till barn. Alltså kanske det stämmer in kanske för 2 på 10 eller kanske fler, det vet man ju inte men jag känner att det är värt att testa fast att det kanske får motsatt ”effekt” eller vad man ska säga..
Sedan säga tack och varsågod är viktigt för min del.
Vi tänkte även köra på att hon ska lita på oss, kunna vara ärlig oavsett vad det gäller. Massa kärlek och att hon ska känna att det ska vara kul att vara med familjen också. Sen kommer hon säkert ha period när hon känner motsatsen till allt det. Men så är det helt enkelt.
Men det är det här jag iallafall strävar efter, den hur det ser ut o framtiden den ser vi då.
Våran son är 2,5 år. Vi har aldrig daltat med maten, men heller aldrig tvingat honom att äta (skulle aldrig göra…). Vill han inte ha så väntar vi en stund, tillslut brukar han komma smygandes för att han faktiskt är lite hungrig ändå men inte ville erkänna det. Vägrar han äta räcker det oftast med att säga ”ok, men då lägger vi undan maten” och så vips kommer han. Men det blir inget annat om han inte vill äta. Ibland kompromissar vi med ”hur många tuggor”.
Det som funkar asbra när barnen är små är att köra omvänd psykologi. Typ: ”NÄ du får INTE ÄTA maten hihihi”, då vill de gärna äta 😉 Det kör vi med jämt hemma. <3
Det där med maten tycker jag låter bra och kommer göra liknande när jag får barn i framtiden. Min mor tvingade mig att äta och jag kunde sitta i flera timmar innan jag lyckats få i mig all mat. Men det handlade inte om att jag inte ville ha något annat, för det ville jag inte. Jag blev antigen mätt eller ville helt enkelt inte äta mer, men blev ändå itvingad och det sitter fortfarande kvar och jag är nu 22 år. Det sitter alltid i mitt huvud att vara fixerad vid mat och jag äter nästan aldrig upp allt jag har på tallriken och har inte gjort det på flera år. Det är inget jag kommer göra alls med mina barn, men jag tänker inte ge dem något annat heller. Antingen får dom gå ifrån bordet som du sa och så sparar jag maten till senare.
Jag tycker du verkar ha sunda åsikter och funderingar 🙂
Hej Paula! Jag har funderat på en sak.. Du och Hugo är ju så noga med att behandla Molly rätt och ge henne en bra uppfostran osv. Ni ger intrycket av att värna om och skydda henne otroligt mycket. Men hur går era tankegångar till att ni väljer att veckla ut hennes utveckling och uppväxt på nätet, för att inte tala om alla bilder? Var det en självklarhet? Hade du själv tyckt det varit ”rätt” att dina föräldrar dagligen hade lagt upp bilder på dig i cyberrymden för tiotusentals människor? Har man rätten för att man är målsman?
När man tänker efter anspelar du ju på Molly i större delen av dina inlägg, redan i headern invigs hon som en av frontpersonerna och i det senaste inlägget är massa bilder på henne där du återger repliker av vad som kan tänkas försigå i Mollys huvud.
Kan du se att vissa ser att du ”utnyttjar” din ställning som målsman? Eftersom att Molly varken kan godkänna eller neka till detta, något hon säkerligen kommer göra ibland senare i livet. Jag förstår att du anser att du och Hugo är hennes beslutsfattare och talesmän tills hon är kapabel till att tala för sig själv. Och ni anser att ni gör det bästa för henne. Ni är inte den typen av människor som gör en big deal av att lägga upp en bild på ert söta barn. Ni vill visa upp det bästa ni har, dokumentera hennes uppväxt, och Molly kommer säkert tycka det är jättekul när hon blir äldre och med nöje spexa framför dina läsare.. Och det är 2013, hur farligt är det att lägga upp lite bilder på någon?
Å andra sidan är hon ju ingen docka som skrattar och gråter på kommando. Egentligen är hon ju ett liv lika stort som ditt, hon kommer utveckla kvinnlighet, integritet, seriositet. Hur ni väljer att dokumentera henne här finns alltid kvar. Ska hon inte vara fri att själv välja hur hon vill exponera sig själv, sitt liv, sin uppväxt, istället för att hennes föräldrar ska ge oss en uppfattning? Eftersom det är hennes liv ni exponerar, borde det ju också handla om hennes känslor.
(jag har absolut FÖR att lägga upp bilder/inlägg om sina barn i rätt mängd. Jag vill bara veta hur dina tankar går kring detta, och har därför delgjort en fråga från två olika perspektiv.
Kram!
Skulle vilja höra med dig.. Hur ser ni på detta med ”framåtvänt” åka de i vagn med en femmånaders bebis? Hoppas innerligt att goa goa bebben er får vänta med vrålåket några månader till? Hör med BVC så kan de förklara för er. Kram på er!
Vi har ganska mycket samma syn på uppfostran.
Vi vill att barnen uppför sig och tar hänsyn så till vida att man inte sparkar på andra människor och har ett hyfsat bordsskick.
Just nu har vår äldste börjat förskoleklass och då blir det lite högre ljudnivå (även om de är duktiga både i skolan och på fritids att hålla nere ljudnivån) och det kommer nya ord som vi inte är förtjusta i.
Det absolut viktigaste för mig är att lära mina barn att stå upp för sina åsikter och att lära sig att sätta gränser. Jag vill också lära dem att respektera andras gränser och vara lyhörda för när någon sätter gränser eftersom det inte alltid sker verbalt.
Jag vill helt enkelt att de ska bli trygga i sig själva.
Sen gör vi olika med olika saker för vi kommer från olika bakgrund.
Det jag har övertygat min man om (förmodligen i kombination med barnenens envishet) är att inte tvinga barnen att smaka eller äta någon mat. Jag tror att det mycket är nyckeln till att vi har så harmoniska matsituationer som vi har.
3-åringen är dock inne i en period där hen måste visa att hen kan bestämma själv, vilket innebär att hen kom lite efter alla andra till matbordet…
Vissa kallar det trots, men efter att ha läst Lars H Gustafssons bok Växa – inte lyda så har jag börjat kalla det utvecklingsperioder, för det är vad det är. Jag gillar inte att man kallar det trots när barnen blir lite större men upp till ett år heter det utvecklingsperioder. Det är samma sak och för mig har det gjort skillnad att kalla det utvecklingsperioder för jag får en annan inställning.
Jag och min sambo har inte barn än, men vi pratar mycket om barnuppfostran. Vi tror stenhårt på att man bäst lär sig att respektera andra genom att själv bli respekterad och att man bäst lär sig att lyssna på andra genom att själv bli lyssnad på. Därför tror vi på en ganska fri uppfostran där barnet får vara med och bestämma så mycket hen kan.
Vi skulle t ex. aldrig tvinga i barnet mat och veckans matsedel skulle vi bestämma tillsammans när barnet är tillräckligt gammalt. So what om det blir köttbullar och makaroner och pizza två dagar i veckan – det kan vi kompensera genom att välja nyttigare och mer intressant mat på våra dagar. Vi skulle låta barnet välja kläder själv. Det kanske kommer att se förfärligt ut, men vem skadar det? Att se barnet som en individ är viktigt och därför är det viktigt att jobba med genus och att inte förutsätta att barnet är heterosexuellt, intresserad av samma saker som oss föräldrar osv.
Att prata mycket och visa intresse för vad barnen har att säga är viktigt. Hen ska inte känna sig mindre viktig än vuxna. Vi kommer att säga att vuxna oftast har koll på vad som är rätt och fel eftersom de har levt längre, men att de också kan ha fel och att man alltid har rätt att ifrågasätta. Det kommer att finnas regler, men bara regler som kan motiveras. En kompis mamma hade regeln att när man är sjuk får man under inga omständigheter gå utanför dörren. Min kompis ville ligga på en solstol i trädgården för att få frisk luft och tillfriskna snabbare, men mamman sa nej, för regler är regler. Jag tyckte då och jag tycker nu att det var ett maktmissbruk av mamman. Regler ska baseras på vad som är bäst för barnet och inte bara finnas för att föräldrarna bestämmer.
Vi låter antagligen som blivande flumföräldrar, men vi har goda skäl att tro att det kommer att fungera. Jag och mina syskon blev nämligen uppfostrade på det här sättet och det fungerade bra. Jag kände aldrig att barndomen var ett fängelse eller att mina föräldrar var där för att bestämma allt. Jag kände mig fri och kände att mina föräldrar fanns där för att guida mig genom livet. Min sambos uppfostran var nästan motsatsen till min. Han har också blivit en lugn och kärleksfull människa, men han kommer ihåg att han under hela sin uppväxt längtade efter att bli vuxen så att han slapp att ständigt vara rädd för att göra föräldrarna missnöjda. Han vill att våra barn ska njuta av barndomen och att vi ska ha roligt tillsammans, vuxna som barn, så därför är han mer inne på mina föräldrars sätt.
En låt som alla föräldrar och blivande föräldrar borde lyssna på är Ikaros av Björn Afzelius. Den beskriver ett fint sätt att se på barn. Här är den: http://www.youtube.com/watch?v=gApV9slooPo
Jag tror och lever efter att man ska fundera på vad som är viktiga egenskaper och beteenden hos sina barn och sedan välja konflikter utefter det! Jag ser så många föräldrar som konflikter sig igenom hela dagarna från frukost till sängen och tänker att jag skulle aldrig orka!! Vem bryr sig om skorna sitter på fel fot om det känns obekvämt kommer hen förmodligen märka det och fixa det själv!
Saker som jag tycker är viktigt är tex. Att man inte gör sina vänner illa, att man delar med sig, att nej är ett nej och att alla får vara med osv osv. När det gäller detta så går jag gärna in i långa och krävande konflikter och orkar stå på mig hela vägen eftersom jag inte tar diskussioner om småtrams! 🙂 lady Dahmer skrev ett inlägg om det här för länge sen och jag kände verkligen att det var så rätt! För om mamma och pappa säger ”nej” ”ajaj” dagarna i ändå så förlorar dessa ord sin innebörd tror jag!
En sak till är att jag inte tror ett dugg på dessa sovmetoder hit och dit, vi är i från barnen hela dagarna kan dom inte få ligga nära när dom sover om dom så önskar? Varför skapa ångest kring en så viktig och central del av livet? 🙂
Kram!
jag vill inte låta sådär men det verkar som att du snabbt dömer exakt allt hugo säger/gör till något negativt? att hela tiden vara tjurig och grinig funkar inte:S man ska vara ärlig mot varandra men du tar det till en helt annan nivå..:/
Mitt största mål med att uppfostra mitt barn kommer vara att lära ut artighet och ett bra språkbruk. Det ska komma naturligt att mitt barn säger ”tack för maten” och ”tack för presenten” osv. Jag ska inte behöva stå bakom och fråga ”vad säger man?”, det låter bara illa. Att han ska ha ett stort ordförråd och kunna formulera sig tycker jag är superviktigt, både i vardagen, men även i framtiden när han ska söka jobb och i utbildningar. Min man kommer nog lära honom mer praktiska saker och sporter, för det är mina svagheter, hehe. 🙂
Asså fy vad bra av dig att skriva att du inte varit i en sådan situation och inte vet hur blir nær situationen sker men att det ær din VISION! Du ær så jordnæra på något vis! Gillar dig skarpt!
Äsh! Nu har jag sett din ”värsta” sida, och du var rätt go ändå! så om du är på din bättre sida kan de ändå inte bli värre 🙂 Verkligen, tänkte faktiskt hålla Novalie hemma från förskolan imorgon (1.5) år och ha med henne till ÖF! så kommer du dit, så ses vi.
Kramar!
Hej Paula 🙂
ville bara säga att jag har fastnat
för din blogg ,för trots din unga ålder så verkar du
vara mogen och anammat din mamma roll otroligt bra.
Jag är också 22 år men känner mig inte ens hälften så
balanserad och vuxen som du känns! Jag tror det var ditt
raka och ärliga sätt som fick mig att fastna för din mamma blogg
även fast jag inte har egna barn så tycker jag att det är trevlig läsning. Tror också det är för att man känner lite av din varmhet lysa igenom i bloggen! Som sagt du verkar va en bra, godhjärtad person , bra och stöttande flickvän och en fantastisk mamma till urgulliga Molly-Elise all lycka till er lilla familj! varma hälsningar från Blekinge!
Riktigt bra inlägg, du verkar ha så otroligt mycket smarta tankar! Hela din blogg är så jordnära och mysig, tack för en bra blogg! 😀