Ibland blir det en konflikt mellan barn. Barn är väldigt ”mitt” och ”ditt”. Molly kan redan bli fly förbannad om jag tar ifrån henne någonting. Samtidigt så tar jag undan Molly om hon ger sig på ett barn med en leksak. Om jag märker att barnet blir sur så säger jag till Molly att hon får leka med något annat. Just för att lära henne från en tidig ålder att man inte rycker ifrån sig leksaker från andra.
Om det är tvärtom. Att ett barn är intresserad av Mollys leksak så försöker jag bjuda in intresset. Sitta med och visa leksaken för båda. Också för att lära Molly att man delar med sig. Tack och varsågod är ord vi övar på. Bara Molly får en majskrok så är det ett ”tacktack” innan hon får det. För mig känns det viktigt. Jag vill inte att Molly ska sitta hemma hos en kompis familj på middag och inte tackar för sig eller säger ”kan jag be att få”.
Däremot blir jag chockad över hur vissa föräldrar släpper uppmärksamheten kring sina barn. Om Molly ”gör fel” så finns jag där för att dra undan henne. Molly förstår sig inte på finkänslighet och tycker det är superkul att dra i håret. Nu ser jag på hennes ögon när hon är påväg att göra det på ett barn och det är då jag stoppar henne. Det som känns svårt är när det är Mollys hår som blir draget. Om jag ser en sån situation så går jag självklart i mellan men känner mig ändå obekväm. Hur ska jag röra det andra barnet utan att föräldern tar illa upp? Ännu värre är det när stora barn är bland mindre barn och ingen förälder finns i närheten. Jag blir orolig att det stora barnet ska köra över Molly som sitter och leker. Hur gör man där? ”Ursäkta, du måste nog ha koll över ditt barn”. Om någon hade sagt så till mig så hade jag nog känt mig förolämpad.
Vilka är reglerna? Vad får man säga och inte? Hur agerar man när ens barn har en konflikt? Hur pass mycket får man säga till andras barn? Det jag har sett bland lite äldre barn är att föräldrar inte tror att ens egna barn kan tjivas. När min dotter blir äldre kommer jag såklart värna för hennes bästa men ändå se när hon gör fel. Inte skylla ifrån henne på andra. Jag minns hur det var när jag själv var liten. Man kunde vara dum men spelade snäll och ovetande när föräldrarna var omkring.
Känner verkligen igen mig av det du säger. Så är det alltid på öppnaförskolan där vi går. Jag går efter min dotter så att jag har koll på vad hon gör, och gör mot andra. Hon är en jätte snäll flicka som ger saker till andra barn men kan också ta ifrån dom leksakerna. Hon brukar också vilja vara med och leka men då blir de arga på henne och även föräldrarna som inte ser att hon bara vill leka med dom..
Förra gången så var de lite äldre syskon med på öppnaförskolan och de sprang runt och jagade varandra. Våra 1,5åringar var ju också där inne och vi hade lite panik ifall det skulle hända något.. Så klart så sprang den ena ungen ner min dotter så att hon slog i ansiktet i marken. Han skämdes gick därifrån och sa inte förlåt. Vet inte vem mamman var men jag var rasande och ville skrika. Men jag sa till honom att nu får ni faktiskt ta det lugnt det finns små barn här inne.
Det var ingen annan som sa till honom heller, eller frågade hur det gick med min dotter. Är glad att jag slipper ö-förskolan då hon börjar på förskolan ist. Där säger de i alla fall till barnen på skarpen när de gör fel utan att päronen ser det!
Juste det var en unge vars mamma gav honom banan och efter en stund blev det lek. Min dotter biter på en leksak och ger mig den. Det luktar jätte mkt spya och hon är 1,5år och spyr inte längre. Jag går runt i lekhavet och tittar efter en spya. Då får jag syn på den och ser att det är mosadbanan…. Jämte mamman och barnet låg den också. Jag frågar ifall det är hennes unge som har spytt. Hon säger eeeeh näää… Jag vet att det var hennes och det är inte det att jag blev arg över sotarn utan blev arg för att hon förnekade att det var hennes pojk som hade gjort något! Om min dotter hade spytt så hade jag oj herregud, eller något!
Jag var ju rädd att han hade magsjuka (för det gick mkt magsjuka då i vår stad). Blev så sur på situationen att jg gick hem!
Världens längsta kommentar men skönt att få de ur sig! Kram på dig tjejen och ha det bra!
Vilken bra inställning du verkar ha! Jag är förskollärare och reder ofta ut konflikter mellan barn, när man sedan berättar om vad som hänt för föräldrarna så är det förvånansvärt ofta som man bemöts av ”Mitt barn säger att han/hon inte gjorde något, menar du att mitt barn ljuger?!”. Då är det bara att försöka förklara för föräldern i fråga att alla barn gör ”fel” ibland och att det inte gör dem till dåliga föräldrar eller barnet till en elak unge. Det är heller inte så att alla barn alltid talar sanning, men det är liksom ingen big deal, utan bara en del av utvecklingen.
Kommer också lägga stor vikt vid vissa saker när det gäller uppfostran. Framförallt sådant som hör till vett och ettikett vilket mycket av det du skriver gör. Tycker nästan synd om barn som bara rusar rätt fram och inte kan föra sig ordentligt, det är ju inte deras fel utan föräldrarna som skitit i att lära dem rätt och fel!
Har faktiskt ett minne av det som barn själv. Mitt allra första faktiskt, tror jag var runt 4, eller 3.
Det var en äldre tjej som var typ 6 år (antar jag) som sa att jag skulle lägga mig under en madrass… Tyckte hon var stor som ett hus och jätteläskig! Så jag kröp under den tjocka madrassen. Då hoppade hon på den! Massvis med blod kom. Jag fick ett jack i mina ”riktiga” framtänder (hade ju mjölktänder då som sköts inåt enligt tandläkaren). När jag blev äldre och de andra tänderna växte ut fick jag fylla i jacken, såg jättekonstigt ut.
Mamman till flickan såg vad som hände (hon drog ut mig från madrassen) men sa ingenting till varken mig eller sitt barn. Och jag fick inte fram vad som hänt till min mamma.
Härligt första minne va!? 😀 Haha.
Både mamma och hennes mamma hade dålig uppsyn och jag tycker det var riktigt dåligt att hennes mamma inte sa något. De hade blivit ganska bra vänner också, hon och mamma.
Flickan hette Molly av alla namn. När jag blev bjuden på hennes kalas ett-två år senare förklarade jag för henne SJÄLV att man inte får hoppa på folk, för det gör faktiskt ont.
Om ett barn skulle dra min dotter i håret eller liknande och föräldern inte säger till så säger jag bara ” Oj då! Inte dra, man får klappa fint!” och ler och ser glad ut så att barnet förstår att det är välment.
Kommer ett större barn och knör undan min dotter så säger jag kanske istället ”Oj, nu sitter/står/är Meja här. Du kanske kan leka där borta istället?”
Skulle aldrig bara låta en unge göra som dom vill bara för att föräldern inte är uppmärksam. Säger alltid till, även om det inte ens gäller min dotter. Men på ett trevligt sätt så att ingen ska ta illa upp. Är jätteviktigt att alltid visa att man är där och ser och visar vad man får och inte får göra. Oavsett om man är förälder eller inte.
Tycker att det är nyttigt för barnet också att någon annan ibland säger till med. Och självklart blir jag inte arg om någon säger till min dotter om hon gör fel, bara dom gör det på ett bra sätt och förklarar vad hon gjort för fel.
Tyvärr är ju problemet i Sverige att man ska vara så finkänslig. Man får inte säga till och inte förolämpa någon men har man lite vett så vet man ju att vissa saker inte är okej. Om jag missar att mitt barn beter sig illa så får gärna någon säga till. Det som är problemet i skolan också att man inte får säga eller göra ngt. Lärare får gärna skälla ut mitt barn efter noter om de beter sig illa. Annars blir det som de tär nu , ingen har respekt, inte för föräldrarna eller någon annan heller. Näe, vi måste våga mer! Vi har alla ett ansvar!
Jag tycker HELT klart att man ska säga till andra barn om dom gör fel! Man behöver inte skälla, men med en bestämd röst säga att det barnet gör gör ont och det andra barnet blir ledsen. Säga till barnet vad det istället kan göra, typ klappa fint eller ta en annan leksak som är ledig. Eller beroende på vad det handlar om
Klart som fan jag inte skulle uppmuntra mitt barn att gå runt och slå andra barn. Men barn kan va riktigt elaka. Många föräldrar tror att deras lilla ängel aldrig skulle kunna mobba eller skada någon men ändå så mobbas det och slåss varje dag i skolan. Man måste tuffa till sitt barn lite, att kunna försvara sig själv i alla situationer. Det är så man bygger starka vuxna som inte senare i livet behöver ge halva sin lön på terapi. Nu överdrev jag det sista lite men ni fattar poängen. Här i Sverige daltas det så jävla mycket med barn så det e helt sjukt. Har vänner och bekanta där deras treåringar i princip tar alla beslut, vad dom ska ha på sig, vad dom ska göra på helgerna, vad dom ska äta osv. Fan det e du som fött ditt barn inte tvärtom.
Du är en UNDERBAR MAMMA. Vill få det sagt!
Det är viktigt att man säger till andra barn när de gör illa ens barn dller rycker leksaker från ens barn. Säg det med super vänlig ton som t.ex. (Ludde rycker en boll från Molly) -Tycker du bollen är fin Ludde? Vet du vad du kan gärna få den efter Molly har lekt färdigt hjärtat. Så tar du tillbaka bollen från ”Ludde” och ger till Molly och sen kan du räcka Ludde någon annan leksak och säga här den här kan du leka med nu.
Det är OERHÖRT VIKTIGT att vi också visar våra egna barn att rättvisa gäller även dem. Så att de lär sig att stå upp för sig själva och att de växer upp med vetskapen och känslan i kroppen att mamma och pappa finns där för mig. När de blir lite större ocv kan prata mer så lär man ju de att kunna försvara sig själva eller säga till andra barn själva när andra barn felar. Men deg måste börja med atg vi säger ifrån när de inte kan det själva. Vi är deras absolut största trygghet och det vet jag att du veg och värdesätter.
Samma sak gäller när något annat barn slår eller frar henne i håret. Gör samma sak där. T.ex. Vill du leka med Molly.. Kom och sätt dig istället så bygger vi tillsammans. Eller åh vännen det där gör nog ont på Molly och då blir hon ledsen. Ska vi klappa fint istället. Så klappar du fint på Mollys huvud som exemplar för det andra barnet och sen klappar du på det andra barnet.
Men kom ihåg underbara Paula. Det är viktigt att sätta gränser för andra barn framför våra barn.
Att det är obekvämt blir en bra träning för dug att hantera situationer som känns milt obehagliga. Det är då du växer som person och blir stärkt. Ha mjuk mjuk ton bara så ska du se att att andra föräldrar tar det jätte bra.
Stor kram på dig amore
/Sarah M
Sarah: Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt det du skrivit. Min första tanke: är hon på riktigt? Min andra tanke: stackars hennes barn. Hur kan man uppmuntra sina barn att slå någon, så länge de är jämnåriga? Du bör nog ändra tilvägagångsätt så länge du inte vill få hem en misshandlad 15 åring eller bli kallad till polisen för att din 15 åring misshandlat någon. Då kan du ångra att du bankat in i honom/henne att han/hon ska slå tillbaka…
Ja, så lär Molly redan nu att hon ska slå eller dra jämnåriga i håret om dom gör det på henne.
Asså, va? Sarah du skojar väl?
Nu snackar jag inte en 4 åring ska slå en liten bebis som kanske drar i håret utan jämnåriga. man ska inte dalta för mycket med barn.
Jag fick som liten lära mig att aldrig någonsin slå först men om någon slår mig så ska jag slå tillbaka och det lär jag mitt barn också.
Till Aa – kan inte du skaffa en blogg? Du skriver alltid så klokt och bra!!! 🙂
Klart man kan säga till.
Men man får ju tänka lite på hur gammalt ett barn är.
En tex sjumånaders fattar ju inte att det är fel att ta en leksak.
Om man säger nej hela tiden blir det inte så kul heller.
Jag hade fått säga nej och aja hela dagarna då med min 11 månaders.
🙂
Men om hon drar nån i håret så tar jag bort henne och distrahera med annat,
Jag skulle tipsa dig att läsa om vad som händer mellan tankar och känslor. Detta pga mycket som liten kan upplevas som ett trauma när det handlar om en liten sak för oss, men för dom kan det påverkas längre fram i livet som en osäkerhet. Om du är intresserad av psykologi så läs om det =)
För lite inspiration till hälsa och framgång!
Kika in!
Kram T, http://theresesundstrom.blogg.se
Säg ifrån/till! Till barnet pedagogiskt och som du gjort till Molly. Men också till föräldern på ett trevligt sett, finns såå mycket oengagerade och ouppmärksamma lata föräldrar idag! Tyvärr
Tänker precis som dig, jag värderar tack o kan jag få det, tack. När min dotter var runt nio månader sa hon tacktack när hon fick tex majskrok. Idag är hon 2,5 år. Väldigt snäll o förstående.. Blir ibland irriterad på andra föräldrar som ”inte ser” när sina barn gör ”fel” .. Då blur man att också ska strunta i när hon gör likadant tillbaka.. Men de gör man inte.. Men tänker jaja min dotter kommer ju ändå alltid vara väluppfostrad.. O det vinner man på i längden !
Jag tycker det är ett ansvar som vi vuxna har att visa vad som är okej och inte. Precis som Aa skriver behöver man inte gripa in om barnen inte signalerar att det behövs. Men om jag ser att ett barn gör något som kan skada sig själv, ett annat barn eller annans egendom säger jag absolut ifrån. Mitt barn behöver inte ens vara inblandat. Finns förälder där avvaktar jag självklart för att se hur denne hanterar situationen. Men det är vi vuxna som formar morgondagens medmänniskor så då måste vi väll se till att de behandlar varandra med respekt?!?!
Jag håller med Mamma Sara, jag brukar säga ”nej klappa fint” och sedan visar hur man gör. På så sätt lär man båda barnen 🙂
Jag tycker man ska rycka in, det spelar ingen roll tycker jag om föräldern sitter alldeles brevid eller inte. Rättar de inte sina egna barn så måste någon annan göra det.
Jag har både skällt och sagt till andra barn med föräldrar invid sig och deras reaktion är mer att de skäms över att de inte sagt till barnet själv. Hade själv inte tagit mig illa vid om någon skällt på mitt barn om han gjort något fel om jag inte upptäckt det.
hej !
Jag förstår känslan av att inte vilja behöva säga till andras barn när man förväntar sig att föräldern gör det , på samma sätt som man själv säger till eller visar för sitt barn hur det ska vara. Vad gäller dra i hår , knuffas och bitas tycker jag definitivt att man griper in trots att den andra föräldern inte gör det. Jag brukar då lite smidigt säga ” nej klappa fint ,såhär titta ” medan jag smeker mitt barn på håret . Jag tycker inte att man kan sitta titta på bara för att inte göra det obekvämt för en vuxen förälder. Man ska nog vara ganska fräck i den frågan, tyvärr! vissa vuxna får man spunk på och då får de faktiskt ta och förstå att inte alla föräldrar tycker att det är okej att deras barn drar i andras barn hår! lycka till!
Jag lägger mig överhuvudtaget inte i så länge varken mitt barn eller det andra barnet meddelar att det behövs en vuxen i ”konflikten”. Ibland blir min son av med leksaker och stör det honom inte så stör det inte mig. Ibland tar han leksaker och stör det inte barnet han tar av så stör det inte heller mig. Jag tror att barn ska få lösa sina egna ”konflikter” i den mån dem kan. Finns inget bra med att hela tiden som vuxen lägga sig i. Det hör till i deras ålder att känna på det andra känner på, blir ingen arg/ledsen finns ingen anledning att lära dem ”mitt” och ”ditt” – för det är det vi som vuxna gör när vi tar tillbaka åt dem och håller på. Finns inget mer irriterande än ungar som skriker ”miiiiiiiiiiin” om saker som dom faktiskt inte alls äger utan bara råkar ha en sekund på förskolan… Jag blir mer stött när någon kliver fram och ska berätta för min son att det är ”hans” leksak när ett annat barn tar av honom än att barnet bara tar. Min son bryr sig, än så länge, inte alls i vad som tas ur händerna på honom. Jag är snarare snabbt där och ger honom en annan leksak isf än att lära honom att han har rätt att ”ta tillbaka” och kalla saken ”sin”. Usch.
Klart som korvspad att man ska gripa in och tillrättavisa om inte barnets anhöriga gör det.
Häromveckan så träffade jag en vänninas vännina som hade sitt barnbarn med sig.Pojken som var ca 3år tar upp ett smalt järnrör o börjar slå omkring med det.Jag avvaktar men ser vad som kan hända,Plötsligt ger han sig på hennes bil med röret,Direkt är jag där o tillrättavisar honom o säger :ajajaj,bilen går sönder om du gör så där.Sedan plockar jag resolut av honom röret medans han piper lite förvånat.Hans mormor har knappt fattat vad som hänt eftersom hon är i fullfärd med att prata i sin mobil…Jag är förskollärare och har det i ryggmärgen att ingripa snabbt om det behövs,spelar ingen somhelst roll att det är någon annans barn.Barnen blir ganska snopna o föräldrarna med ibland.Men det är ju det som är grejen att våga vara vuxen o sätta gränser.
Åh vad bra att du tagit upp detta! Ska bli intressant att läsa vad andra tycker då jag hamnade i en sådan situation idag med min son på 9,5 månad.
Jag kommer in på öppna förskolan där det är blandad grupp med barn 0-6 år, ganska många och många barn som ”rör sig snabbt runt”.
Jag utan vetskap blir påkörd hårt bakifrån av en pojk på ca 4 år av en gåvagn i modell större. Varpå jag nästan faller med min pojk som jag då bär på höften plus att jag bär vår skötväska också. Som tur är(!) så ”faller” jag på sidan mot en lång bänk så min son hamnar på den och jag liksom sittandes på golvet bredvid. Jag blev mkt chockad och rädd! Så jag ställer mig upp tittar bakåt och säger chockat till pojken att ”så får man inte köra” inget argt ell så utan mest darrig på rösten.
Det so. Är så hemskt och nästan kränkande är att mamman (som suttit i ett annat hörn längre bort i rummet med lillebror) bara går förbi mig och frågar sin son om han ramlade, slog han sig osv. Usch alltså!
Jag tog iallafall mod till mig att gå fram och säga lite lätt att ”ja det gick ju bra men kanske man inte ska köra så fort bla bla..” Men hon tittade knappt på mig och MIN son 🙁
Inget dom ”vilken tur att ni inte föll rakt ner på golvet eller gick det bra, hur gammal är din son, vilken tur du föll mot bänken med honom” osv….
Alltså är jag knäpp som känner att hon helt tydligt gjorde klart för mig att om vi hade skadats så hade hon inte brytt sig ett dugg! Aldrig att jag skulle låta min son få göra ngt sånt och sen komma undan med det. Nu menar jag inte att man ska skälla eller bli hysterisk på sitt barn men man kan väl vänligt men bestämt säga att ”så får man inte göra!” Och sen fråga hur gick det?
Nää detta kommer ta ett tag och smälta….
Väldigt knivig sits som är praktexempel på öppna förskolan till exempel. När någon gör fel mot vår son så har jag poängterat det för honom, att det andra barnet gjorde fel och att han har rätt att bli ledsen. Jag har inte sagt till det andra barnet utan oftast har föräldern sagt till sitt barn, men när de inte gjort det så har jag ändå inte velat inkräkta, jag vet ju inte om barnet har någon problematik eller vad som även om jag inte tycker att det är fel att säga till och tycker att man kanske borde våga göra det lite mer.
Samtidigt hoppas jag att vår son med tiden kommer lära sig att det ÄR en orättvis värld vi lever i, men att man sällan kommer någonvart på att vara elak, det är ju det andra barnets föräldrar som gör denne en björntjänst och det är ju fullt möjligt att barnet inte kommer att ha några vänner i framtiden när denne inte fått lära sig sociala regler.
Vetskapen om att vår son förhoppningsvis kommer lära sig vad som är okej och inte att göra mot andra så vill jag också bekräfta och uppmuntra honom till att i framtiden säga ifrån själv när han känner sig illa behandlad och kan nu lägga grund för hans känsla för när det är förståeligt att bli ledsen eller arg på någon annan.
Jag vill ju att han ska kunna stå på sig själv, inte att jag ska bana väg för honom för det kommer jag ju inte alltid kunna göra.