Dagens fråga
Jag läste Odds blogginlägg om barn och uppoffringar och började fundera på vilka uppoffringar jag har gjort. Perspektivet är ur en ung tjejs synvinkel. Vad gör 22 åringar generellt? Man umgås med vänner, ägnar sig åt fritidsintressen, dejtar, tränar, jobbar, pluggar eller kanske reser. Vad gör jag som en ung mamma? Jag gör faktiskt allt det jag rabblade upp. Det jag har uppoffrat är väl nattsömnen men den vet jag kommer tillbaka med tiden. Allt handlar om att uppskatta det lilla i livet. Som när Molly sover 6 timmar i sträck. Den känslan är som att ha vunnit på triss för mig.
Nu råkar jag vara en ganska spontan tjej och älskar när det händer saker. Varenda dag försöker jag göra till den bästa för både mig och Molly. Få in träningen till en del av min vardag. Inte tänka att det är jobbigt utan bara ta tag i det dagligen. Under mina nio månader som mammaledig har jag gjort otroligt mycket. Lärt känna många nya människor som man kan känna sig likasinnade med.
Jag och Stephanie pratade om att hennes syster bokat en jorden runt resa. Herreguuuuud vad sotis jag blir på sånna äventyr. Det är mycket mer i världen som jag vill se och det kan jag faktiskt sakna. Att bara kunna dra iväg utan att ta hänsyn till någon. Den hänsynen kommer först när man träffat en partner. Men det finns inget som stoppar mig från att resa med barn eller längre fram i livet. Det spelar ingen roll hur gammal jag är, ut och se vida världen är ett av mina mål. Så resandet, speciellt långresor är väl också en del av min uppoffring trots att jag vet att jag kan resa med Molly. Jag längtar faktiskt tills när hon lär sig att gå. Promenera på stranden med Molly och se hur hon leker med vågorna eller bygger sandslott. Den delen av att ha barn ser jag fram emot.
En annan uppoffring jag har gjort är att skjuta fram plugget. Det jag ville göra innan man skaffade barn var att ha en utbildning. Nu gör jag det baklänges och njuter fullt ut av mammaledigheten för att jag vet att inom en snar framtid är det plugg som kommer att prioriteras. Barnmorska eller journalist. Det är dom yrkena som jag funderar på.
Det var det jag kunde komma på. Jag tycker att jag lever ett fritt liv trots barn och man. Det är liksom inte jobbigt. Jag hade föreställt mig på att livet tog slut med att ha barn för några år sedan. Tjii fick jag! Vad har ni uppoffrat för era små kottar? =)
Jag har fått känna på den enorma rädslan och oron av att kanske inte kunna få barn. 1 år lite drygt kämpade vi utan resultat innan vi fick hjälp som lyckligvis funkade och resulterade i vår underbara unge.
Jag och en annan vän som också tagit sig igenom ofrivillig barnlöshet och sedan äntligen fått sitt barn ser verkligen på det här med barn och uppoffringar helt annorlunda jämfört med vänner och andra som lätt som en plätt blivit gravida. Vi är så tacksamma och fokuserar typ bara på det som är positivt och väljer att inte se saker och ting med barn som jobbigt exempelvis. Klart det kan vara tufft ibland men jag är så lycklig över att få uppleva det för ett tag trodde jag att jag aldrig skulle få göra det.
Jag menar inte att inte de andra är tacksamma och lyckliga över sina fina ungarn men dom tar ibland familjelivet lite väl mycket för givet och glömmer bort att uppskatta all tiden med sina barn. Jag ser det mer som att all tid är underbar, mer eller mindre men jag njuter verkligen.
Så jag har inte gjort några uppoffringar. Inte som är av minsta betydelse. Min examen som studie och yrkesvägledare blev uppskjuten ett år då jag varit hemma med min dotter, men det ser jag inte som en uppoffring. Snart har jag examen i min hand :). Jag har fått betydligt mindre egentid, men ser inte heller det som en uppoffring. Stunderna på kvällen när hon somnat räcker gott och väl och de stunder jag får när jag tränar då hon är hemma med sin pappa.
Kram ❤
Jag känner samma som dig att livet är helt underbart just nu! Visst kan jag bli lite avundsjuk på de som tar examen nu, de personer som jag började plugga med. Men tänker då att jag har världens finaste son istället och att plugga 1 år är ingenting, är bara 23 och har hela livet på mig! 🙂
Mammaledigheten hade jag föreställt mig som ensamt, tvärtom så umgås jag mer med folk nu än vad jag gjorde innan! 🙂
Bästa beslutet i mitt liv!:)
Tror det beror mycket på vad man gör det till. Du ville inte uppoffra ditt tidigare liv och då har du sett till så att det inte sker. Du har dessutom flera vänner med barn. Om man skulle bli ung mamma så är det ju som i ditt fall man vill att det ska bli. Att man fortsätter vara sig själv och göra sådant man tidigare gjort, men också att man har folk i sin närhet som förstår hela situationen med barn. För en del som får barn tror jag tyvärr det blir väldigt ensamt eftersom deras vänner kanske inte har barn eller ens är intresserad av att ta del av den världen. Det är väl lite det man skulle vara rädd för om man fick barn tidigt. Men du har ju träffat många nya vänner i och med Molly också, så är man bara öppen för det så ska det väl gå. Men jo, tror en del känner sig ensamma i föräldraskapet som unga föräldrar.
Annars tror jag inte man behöver uppoffra så mycket för barn. Tror att allt blir vad man gör det till och vill man leva sitt liv som tidigare så får man försöka hitta vägar.
Tänkte på en sak… Har du funderat något på läraryrket? För grundskolan menar jag främst, typ lågstadiet? Du skulle nog passa utmärkt som lärare!
Jag har väl inte direkt uppoffrat något, men jag lever inte som innan vi fick barn, men det är inget jag sörjer.
Vi går inte ut och äter på restaurang på tu man hand längre som innan, vi KAN ju göra det och ha barnvakt, men det känns inte så viktigt. Livet har liksom fått nya prioriteringar. En drömdag är inte längre sovmorgon, fika och shopping, bio och restaurang med min käresta, nu är det för mig/oss snarare en hel natts sömn, familjemys i sängen, frukost där man får beskåda hur duktig vår lillkille blivit på att äta själv, leka och busa på lekland och se honom stråla av lycka, lite gos framför babblarna, god middag där sonen kan äta själv så man slipper mata och sedan få lite egentid när han sover framför ett serieavsnitt eller så.
Man får nya perspektiv, nya prioriteringar, i alla fall jag, och jag ser det inte som bättre eller sämre, bara annorlunda. Det finns helt enkelt annat som gör mig lyckligare nu och de sakerna innefattar typ alltid vårt barn 🙂
Åh bli barnmorska så kan jag kanske få din hjälp när det blir dags för mig att få en liten knodd 😀 Om det är någon som jag skulle ha fullt förtroende för när det kommer till barn, förlossning och graviditet så är det du! <3
Jag läser till sjuksköterska just nu, vilket du också skulle behöva göra till en början för att bli barnmorska, det är så fruktansvärt roligt och bland det roligaste yrkena som finns! Rekommenderar det starkt, och även min skola Karoliska Institutet.
Lycka till, kram! 🙂
en tanke bara som du kanske inte tänkt på eller vet om , innan man läser till barnmorska så är det 3 år studier till sjuksköterska och efter det så ska man ha jobbat 1 år som det innan man kan läsa till barnmorska , så ganska lång tid innan man blir barnmorska . hade själv planerna på det ett tag men hoppas nu istället få komma in på en speciallist undersköterskor utbildning som inriktar sig på barn , är undersköterska i botten!
Ha en underbar helg Paula :))
Jag har inte uppoffrat något!! 19år var jag när jag blev gravid med första barnet. Jag tycker inte jag har uppoffrat något alls. Nätterna innan sov jag nästan inte ändå för man var ändå ute och festa/hängde med vänner osv.
Jag anser mer att det var när jag fick barn livet började.. vad gjorde man egentligen innan?!
Jag skulle rekommendera dig att INTE (!) plugga till journalist, för det är nästan ingen som får jobb inom det! Det är många som blir sparkade och det blir svårare att få jobb inom det pga att alla väljer att läsa nyheter ur datorn istället för att köpa nyheter ute i stan te x. Sen varierar lönen VÄLDIGT mycket beroende månad, och hur bra man säljer.
Och barnmorska kan vara roligt och se reaktionen på en mamma som precis fått barn men det är inte bra betalt alls. Sjuksjöterskor i överlag är väldigt underbetalda.
Du pratade förutom om att bli psykolog eller polis – nu DET är yrken jag verkligen tror skulle passa dig, för du verkar vara en sån person.
SJÄLVKLART får du göra som du vill, det här var bara lite tips. Ha det gott.
Heej! Jag håller med dig i det du skriver, jag har själv en dotter på 9.5 månad (inte planerad) och innan vi fick henne så tänkte jag ofta ”måste hinna gära dittan och dattan innan jag får barn”, många (inklusive jag själv) hade en bild om att livet skulle ta slut bara för att man får barn. När min dotter föddes insåg jag att det var ju precis tvärtom, det är ju NU livet börjar. Vi lever på i stort sätt som innan vi fick barn bara att det kräver lite mer planering som du skriver. Mycket handlar helt enkelt om inställning tror jag. Såhär i efterhand ser jag bara positiva saker med att vara en ung mamma (jag är iofs 26:) Ha en trevlig helg 🙂
Håller med! Allt blir ju lite vad man gör det till. Jag får hela tiden höra hur extremt jobbigt och krävande det är att ha barn, men jag tycker att varje sekund är underbar! Det enda jag känner att jag ”offrat” är väl bio med min man. 😉 Och det går ju att leva med… Vi gör fortfarande allt annat som vi gjorde innan. Tycker bara att det är härligt att ha en knodd med sig!
Jag känner inte att jag uppoffrat något. Gjorde allt i så PK ordning så det nästan är pinsamt. Träffade vad som skulle komma att bli min man. Vi var ihop några år, köpte hus och välsignades med 2 barn… Sen gifte vi oss.
Det jag kan ångra sedan barnen kom var att jag inte njöt mer av småbarnstiden. Bara vara och hänga lite… nä allt skulle ske och gärna igår. Det ångrar jag idag, att jag inte stannade upp och bara njöt av mina små. Nu är de stora,,,, iaf för stora för att vilja vara nära hela tiden. Nu är kompisar och träning roligare. Men det är väl så det är. Vi ska hjälpa dessa barn att bli bra vuxna? Så bra de kan bli efter sina förutsättningar. Jag jobbar på det varje dag. Och när de somnat smyger jag in och luktar på nytvättat hår och njuter en liten stund.
Jag vet inte heller om det är några uppoffringar man måste göra när man får barn. Det är ju den egna inställningen som avgör! Jag ser inte vår lilla flicka som ett hinder. Jag har jobbat 3-skifts jobb i flera år, och med vänner som också gör det brukar det vara svårt att hitta tid att umgås, nu när jag är mammaledig träffar jag mina vänner mycket oftare än förut! Ibland känner jag att vi har för mycket program, så någon tråkig hemmamamma är jag nog inte! Det ända som jag märkt (och var ju nog medveten om) är att alla extempore grejer har uteblivit, det är inte sådär bara att fara iväg alltid. Fast det är lätt att göra saker med en baby.
I Finland kan man studera direkt till barnmorska på 4,5år på yrkeshögskola 😉
Brukar inte kommentera speciellt ofta men nu måste jag. Lyssna INTE när folk säger att journalister inte har någon framtid. Det kommer alltid att finnas jobb, men istället för att skriva för en tidning kanske du skriver/filmar/pratar för webben istället. Är så jäkla trött på alla dessa domedagsprofeter, suck! Visst, det kan bli svårt men är man duktig och driven så går det galant, precis som i vilket yrke som helst.
Alltså: plugga till det du vill, oavsett om det är journalist, barnmorska eller sadelmakare! 😉
funderar också på barnmorska! 🙂 men hur tänkte ni då göra med bebbe nr 2? blir det plugg efter det då eller? kram
Jag ser det inte som att jag gör några uppoffringar utan har olika prioriteringar i olika perioder. Nu börjar mina barn bli så stora att jag kan ändra mina prioriteringar lite.
Vi har bla tagit upp golfen som har legat på is i ungefär 6 år (jag hade inte spelat alls på drygt 4 år när jag började spela igen i somras) och det är lättare att ta med barnen på restaurant eller gå på bio med dem (visserligen barnfilmer, men det är också roligt).
Vi har inte så lätt att få barnvakt, men det blir i alla fall middag på tu man hand några gånger per år och vi försöker få ett par dagar för oss själva på sommaren då barnen är hos mor- eller farföräldrar.
Sen har vi också lyxen att barnen sover hyfsat tidigt så att vi rå 2-3 timmar av vuxentid på kvällarna. Även om det är mycket plock och annat som ska göras så är det ändå skönt med den tiden när det bara är vi vuxna som är uppe.
Så himla trött på människor som säger till en att inte plugga till vissa saker för att det är underbetalt, jag trodde att man valde yrke utifrån det man finner intressant och inte utifrån pengar. Allt verkar handla om pengar nu för tiden.. Om ingen skulle utbilda sig till dessa underbetalda yrken så undrar jag hur det hade sett ut i Sverige. Hade folk velat att en ”sjuksköterska/barnmorska” utan utbildning tog hand om en, tror knappast det.
Himla tur att vi alla är olika och inte låter pengar styra hela ens liv.
Vi sjuksköterskor/barnmorskor/vårdpersonal må vara underbetalda (men det är under förändring) MEN vi kommer aldrig någonsin riskera att stå arbetslösa…. För mig var det, och det faktum att det är ett sjukt givande och för alltid utvecklande yrke, en stor dealbreaker! Att enbart plugga för att stå där med en fet lön sen gör knappast livet lättare, ffa om du då inte får nåt jobb 😉
Vården SKRIKER efter personal… Vi kan skrika efter högre lön därför. 😉
Jag var 21 år när jag fick barn och det som man fått offra är just det du säger, nattsömnen. Hus och utbildning har jag skaffat nu i efterhand. Idag är mina barn 5 och 8 år och vi har rest en del och jag tycker att det är härligare att resa med barn.
En annan sak som ”offrades” var många vänner. Inte från min sida, jag fösökte och kämpade för vår vänskap, men många tyckte att det var för tidigt att skaffa barn (jag var den första i bekantskapskretsen) och de försvann den första tiden. Vissa kom tillbaka, men försvann lika snabbt igen när jag blev med barn andra gången. Jättetrist, men de jag umgås med idag vet jag är sanna vänner, som inte låter vänskapen dö pga en graviditet 🙂
Jag tycker att jag har offrat rätt så mycket. Det är lite tidigt att uttala sig när man har ETT litet barn. Man är fortfarande i en lyckobubbla och det är rätt lätt med ett litet barn. Min bägare rann nog över när min äldsta var 6 och min yngsta 4,5. Jag har inga barnvakter (och min man jobbade butikstider vid den tiden) och efter 6 år av att inte kunnat göra NÅGONTING ensam så gick jag nog lite in i väggen. Visst, det är klart att det är värt det, man älskar ju sina barn! Men man glömmer bort sig själv. Jag har verkligen försökt att vara spontan och packa in barnen i bilen och åkt till släktingarna långt bort och div. utflykter så det har ju gått rätt bra. Nu när båda barnen går på lågstadiet har den möjligheten också försvunnit eftersom de har skolplikt. Spontanitet är plötsligt mycket svårare.
Jag är så glad för mina barn men jag kan inte låta bli att bli lite stött av både odd och blondinbellas inlägg ändå, vad vet de liksom? EN unge på typ 2 månader, massa pengar, barnvakter, städhjälp… Klart att de inte har fått känna på hur verkligheten ser ut för andra. Det är ALLTID värt det men man ska nog vänta lite med att uttala sig när man har små barn, de hänger liksom bara med…
Jag var 14 år när jag blev gravid. 5 dagar efter min 15 års dag födde jag en dotter. Världens finaste flicka!
Nu är jag snart 22 år, och min dotter fyller strax 7.
Livet är helt underbart, verkligen. Jag älskar livet som mamma! Och ångrar inte min dotter överhuvudtaget.
Men jag skulle ljuga och säga om jag inte har ”offrat” något. Att bli mamma som 15 åring är allt annat än lätt. Har förlorat de flesta vännerna, förlorade hela min ungdom. Ja, jag förlorade den faktiskt. Kan se tillbaka nu och undra vad sjutton jag gjort om jag inte blivit mamma? Jag vet inte. Det är tufft att vara mamma i alla åldrar, men att vara mamma och 15 år. Det gör att man offrar en hel del!
Älskar din blogg förövrigt – du känns så naturlig.
Jag höll med dig till en början i inlägget men efter att ha läst kommentarerna tycker jag inte heller att du ska gå runt och se de som ”de här fick jag offra för Molly” tänk istället att du VALDE Molly för det var det du gjorde, man ska inte gå runt och tänka på vad man kunde gjort istället utan tänka att de där du beskrev om ”drömlivet” är ditt drömliv och inget annat lixom, har ingen som helst betydelse. Ni verkar ha det riktigt bra och det ska du vara riktigt glad över men du verkar lätt ha ett bortskämt tanke sätt ibland. Kram
Jag har ju inte barn, och jag tror att när man väl skaffar barn känner man heller inte att man offrar något eftersom man har ett nytt liv med nya möjligheter och intressen.
Men jag kan ju säga hur jag tänker iallafall eftersom jag inte har barn så skulle jag känna att om jag skaffade det nu så skulle jag offra extremt mycket, förutom en god natts sömn varje dag så skulle mina studier behöva läggas på is och jag skulle gå miste om år av erfarenhet/studie år, att spontanträffa mina kompisar när dem messar mig halv 10 en lördagskväll och frågar om jag vill hänga med ut går ju inte, åka på semester med mina tjejkompisar en vecka sista minuten går inte, jag tror jag skulle tappa kontakten med många kompisar, och inte för att dem inte är mina kompisar, utan för att man glider ifrån varandra tillslut när man inte delar samma intressen längre. Fika och shopping på stan, även om mammor också kan göra det såklart ligger det inte samma typ av frihet bakom det. Andra saker jag kan tänka mig offras är sex med sin parter, självförtroendet, självkänslan, många ytliga saker som jag gärna vill ha kvar ett tag till som välformade bröst, tjockt hår, kunna äta och dricka exakt som jag vill utan att behöva tänka på ett barn i magen eller att jag ammar, inte behöva ha amningsbh och mjölkstockning i tankarna utan kan tänka på vart jag ska ut och äta eller vilken bio jag ska gå på i helgen istället. Måste även tillägga att jag näst intill aldrig varit en fest-tjej utan går ut kanske Max 5-6 gånger om året. Jag måste offra min frihet på det sätter att jag alltid måste finnas där för någon annan i resten av mitt liv och jag tycker det är viktigt att få uppleva friheten av att bara vara ungdom innan man bestämmer sig för att bli mamma och ta på sig ansvaret med en mammaroll. Och vi alla behöver kanske inte uppleva det lika länge, när jag har skaffat mig en bra karriär, flyttat runt och rest runt i 10 år till kanske jag känner mig redo för ett barn.