Tycker du att det är jobbigt att folk i din närhet blir gravida när du har fått två missfall?
Första gången jag blev gravid så var Stephanie redan gravid och jag var så glad för hennes skull. Vi har båda pratat om att kanske börja försöka få fler barn och vi stöttade varandra. Steph fick reda på sin graviditet två veckor innan jag fick reda på att jag var gravid. Vilken lycka! Vi skulle få barn under samma månad, två drömmar skulle bli verklighet. Vi skulle kunna ge vänner till våra knoddar i magen. Tyvärr avslutades min dröm som ni vet.
Andra gången jag vart gravid så berättade Jessica veckan innan att hon precis hade plussat. En till fin vän skulle börja en graviditet och snart få en till pärla i sitt liv. Lika glad blev jag då som jag blev för Stephanie. Efter mitt andra missfall messade en vän mig och sa ”****** är gravid!!!!”. Då vart mitt svar ”Jag orkar inte höra det just nu”. Efter andra missfallet vart jag ledsen enda in i själen. Det var inte kul längre och under några veckor tappade jag konsten av att glädjas för andra. Något som jag ALLTID har varit tydlig med att visa, man ska alltid glädjas åt andra oavsett sin egna situation och den förmågan tappade jag bort för en stund. Då handlade det om ”nya” som blev gravida, inte dom som redan var det sedan innan. Jag tyckte att det var tufft att se gravida kvinnor och slutade klicka in mig på bloggar med fina gravidmagar.
Det gäller att bara bestämma sig för att må bra och det gjorde jag till sist. Det fick vara nog med deppat för det finns mycket annat att glädjas över. Och så fort jag bestämde mig så skärpte jag mig, tog förnuftet tillfånga och slutade tänka med känslorna. Vara objektiv och glädjas genom andras glädje. Det fick mig att må bra, att se glädjen hos andra och genom det få ett hopp om att det kommer att komma till oss när det kommer. Sen mitt i allt kaos kom jag in på skolan som höjde mig till skyarna. En ny mening och en ny vardag. Där ligger mitt fokus nu och jag är glad och lycklig.
För att knyta ihop det hela med dagens fråga, det var tufft i slutet av december. Jag blev mörk inombords och lät mina egna känslor ta över mitt tankesätt. Jag ville inte höra om andras lycka men tog snabbt ur mig själv ur det egoistiska tankesättet. Idag kan jag klappa på magar och skratta utan att tänka på min egna situation.
Du som har fått missfall, kände du någon gång att det blev jobbigt att andra i din omgivning blev gravida?
jag har gått igenom 4 st missfall och 3 st misslyckade ivf försök… Jag sa t.o.m upp kontakten med en vän pga. att hon blev gravid.. jag orkade helt enkelt inte! mar mår så otroligt dåligt, när man ser andra som blir gravida….
Men nu sitter jag här i v 24! i maj kommer våran knodd! Mirakel sker!! Ge aldrig, aldrig, aldrig upp!! <3
Jag var med om ett missfall i somras som var så långdraget att det inte var klokt. jag gick och blödde i sex ( !!!!! ) månader, och mådde jättedåligt över detta. Tillslut fick jag en skrapning.
har tidigare för några år sen gjort en abort också, lite mot min vilja, för att min dåvarande pucko till pojkvän dumpade mig och jag inte hade de förutsättningarna att ta hand om ett barn själv.
Sen aborten har jag alltid haft jättesvårt att glädjas med andra. Och nu efter mitt missfall så tycker jag att alla går ut med att dom ska ha barn. och jag har verkligen jättesvårt med att visa glädje för dom. Blir snarare arg och ledsen och avundssjuk.
Jag har gått igenom ett missfall å ett utomkveds och i båda fallen har de medfört en stor sorg inom mig. Folk runtomkring mig tycks bli gravida hur lätt som helst både planerat som oplanerat och de kan kännas oerhört orättvist. Men jag gläds åt dom såklart, men de finns ju en röst som säger varför inte jag.
Nu är jag snart 30 och tänker knappt på något annat än hur gärna jag vill ha barn. Och något jag kan bli frustrerad över är när mina vänner går och ojar sig över hur JOBBIGT de är att ha barn, kolik, skrik, dålig sömn, hys och bus, stoj och stim. HUR ska vi stimulera dom, GUUU va de längtar efter egen tid osv. Jag har full respekt för detta, men jag hade bytt ut alla dar i veckan åt varenda jäkla bajsblöja, skrikig natt, sömnlös timme för att få älska en liten krabat jag själv fått fött ut. De är verkligen en välsignelse och inte någon självklarhet för alla.
Jag förlorade min son i v22 för 1,5 år sedan och än idag har jag svårt att glädjas när vänner och familj blir gravida. Man känner sig så otroligt egoistisk men det är verkligen svårt att hantera. Känns skönt att man inte är den enda som känner så och att det faktiskt är normalt. Alla styrke kramar till dig så hoppas jag att både du och jag får känna glädjen snart!
Kanske låter jättehemskt, men när ja fick missfall sist så orkade jag inte ens sörja de (va iuf ett tidigt, V4). För ett år sedan så förlorade jag min dotter. Ja kunde glädjas åt andra som fick söner efter de. Men har haft jättesvårt att glädjas åt dom som fått döttrar efter mig :/
Vet inte varför de blivit så. Kanske för att jag har en frisk pojke på 3år. Men de är fortfarande väldigt tufft när någon får en dotter nu. För jag fick begrava min.
Innan sonen fick jag missfall i v.15, de va tufft! Och ja vart mest förbannad bara när jag såg någon vara gravid.
Vi kämpar nu med en tredje bebis. Och ja känner inget jobbigt när någon säger att dom är gravida. Utan kan glädjas åt de. Kändes mycket tuffare innan man själv fick barn.
Jag önskar och tror att jag snart kommer kunna glädjas helhjärtat åt alla graviditeter och bebisar igen. Jag vill inte vara en bitter människa 🙁 ❤️
Hej!
Du är så stark! En dag kommer du att få fler barn om inte finns det andra lösningar. Livet har en mening. Oftast är missfall ett tecken på att barnet inte är friskt något som kroppen inte klarar av att ha kvar.
Kämpa på med familjen och studierna 🙂
Beklagar verkligen till er alla som haft missfall , Jag är en av er också.. (missed abortion som upptäcktes v 13 men som ”dött” vecka 7).. Alla och då menar jag verkligen alla i min nära vänskapskrets blev gravida med några månaders mellanrum och det var samtliga första gången för alla. Jag och sambo hade försökt i ett år innan de andra började tala om det. Vi blev gravida ungefär samtidigt allihop (alla vänner på ”första försöket”) men jag var den enda som fick missfall och en lång utdragen sådan. Jag var såklart glad för alla men någonstans kändes det orättvist.. Jag hade ju försökt längst. Varför just jag liksom?! Man får ju ändå bita ihop och inte låta ens egna privata gå ut över dem. Det är ju inte deras fel. Man är ju någonstans glad att kroppen tar hand om sådant som inte är bra.
Tiden börjar ju snart rinna ut. Är 38 år gammal..
Your greatest test is when you are able to bless someone else while you are going through your own storm. Något jag tycker är värt att tänka på. Du är stark 🙂
Jag har aldrig fått missfall. Men det tog över 1 och ett halvt år för mig och min sambo att plussa. Vi trodde inte att vi kunde få barn. Sökte gör att få hjälp med en utredning om vad som var fel. Samma vecka som vi fick brevet om utredning så plussade vi 🙂
Men det jag ville komma till var att efter några månaders försök och inget pluss så berättade en nära att dem var gravida. Jag kunde inte alls glädjas med dem i början . Jag grät för jag tyckte det var så orättvist. Och dem hade redan en dotter.
Men efter ett tag så släpptr jag på tanken om att bli gravid och då kunde jag vara glad för andras skull .
avundsjuka är en så skamlig känsla, vill bara sudda bort den!!! åh va roligt är du gravid, åh va kul att det går så bra för er, att förlossningen gick då bra osv osv. suck! har en underbar dotter men pga infektion låg jag inlagd en månad och förlorade till slut min livmoder. därav inga fler barn, inte det minsta chans till fler. en stor sorg men försöker se detta som ngt med en större mening. jag har utvecklats detta år som aldrig förr och en del av det mörka börjar släppa sitt grepp.
Hur ska ni göra nu med era planer på ett syskon till molly?:) ska ni lägga de på is tills skolan är klar eller kommer ni fortsätta att försöka? Lycka till med studierna 🙂 började precis att läsa till ssk jag också 🙂
Stor kram / Josefine
Det är starkt att kunna glädjas av andras lycka men viktigt att kanske gå igenom den där sorgen som du kände i dec också för att kunna komma dit du är idag <3 jag har en nära vän som aldrig kommer få egna barn och måste göra äggdonation el adoption…följer hennes tankar mkt å jag känner själv att det ör jobbigt när det kommer gravida magar å nyfödda bebisar när vi är ute å fika eller går på stan tex….
Annasvarld.vimedbarn.se
Aldrig haft missfall. Men försökt få barn i två år. Står äntligen i kö till IVF. Och med livets ironi arbetar jag på ett utredningshem för föräldrar och nyfödda. Livet är fan inte rättvist!
Jag har haft tva missfall och tva lyckade graviditeter. Mitt senaste missfall hande den har veckan, det var ett sa kallat ’missat missfall’. Jag skulle ha varit 12 veckor men bebisen dog i vecka 5.
Det var det varsta, att ga omkring och kanna sig sa illamaende och trott och gravid enda tills de sa att den inte levde 🙁
Efter det tog det tva veckor sen fick jag de varsta sammandragningarna jag haft, blodde ut 1.5 liter blod pa badrumsgolvet och skrek av smarta.
Ne, sa jag har noll lust att lyssna pa folks historier om graviditet eller nyfodda barn.
Jag har också haft två missfall, ett i september och ett nu i januari. När vi blev gravida i augusti blev vi överlyckliga, och extra kul kändes det då sambons ena bror och hans tjej också hade plussat precis. Tyckte det skulle bli så kul att kusinerna skulle födas samma månad, få växa upp tillsammans etc. Varje gång jag träffar dem påminns jag om vilken vecka jag skulle varit i om det inte blivit missfall, och blir lika ledsen, arg och nere varje gång, men inget jag visar utåt. När vi plussade andra gången blev vi glada men vi kunde inte ta ut glädjen helt, var oroliga att det skulle hända igen. Jag kände dock att det bör vara väldigt liten chans att det händer igen, men så hände det såklart. Jag tycker att det är jättejobbigt att prata om bebisar och även om jag såklart är glad för andras skull så försöker jag alltid byta samtalsämne. Jag och sambon har varit tillsammans i 5 år och är i den åldern då alla frågar om vi ska ha barn snart, vilket inte gör saken lättare… Efter första missfallet mådde jag mycket bättre när vi började försöka igen, hoppas på att jag känner samma nu när vi ska försöka igen. Även om jag är livrädd att få ännu ett missfall så är längtan efter barn större, vi har inga barn sedan innan.
Det pratas för lite om missfall och för min del har du, genom att skriva om dina missfall, hjälpt mig jättemycket! Du får mig att känna mig mindre ensam och du ger mig energi och hopp om att jag kommer få en bebis tids nog. Jag vet inte varför men du får mig att känna mig mindre orolig helt enkelt, och det är jag så tacksam för!
Oja! I september 2013 plussade vi första gången – lycka! Samtidigt även våra dåvarande grannar som mest bråkade, var otrogna och inte hade det superbra (dom separerade några veckor efter deras barns födsel). Ändå jättekul då vi skulle ha barn samtidigt och dom skulle växa upp tillsammans! I december fick vi avbryta vår grav då vårt barn var så pass sjukt (fick föda fram det).. Hatade exakt ALLT och ALLA som var gravida. Min dröm blev mardröm istället.. Blev gravid igen och var överlycklig. På vårt bf från första graviditeten fick vi bekräftat missfall i v 11. Allt krashade igen. Det har varit det jobbigaste året/tiden någonsin och verklugen testat mig / oss som personer och vårt förhållande. Nu kan jag stolt säga att jag klarade att promenera genom vårt helvete för är nu gravid i v 26 med en liten flicka. Det är otroligt hur mycket man klarar av!
Såg att du inte ville ha svar på dina åsikter Isabel, dock kan man inte friskriva sig från mothugg när man levererar ogrundade och otrevliga anklagelser. Jag vill bara säga (som själv liksom min pojkvän blir färdig sjuksköterska i juni och har en syster just nu är AT-läkare) att det inte finns någon inom vården som har åsikten att man bör sätta yrket framför familjen i alla lägen och låta bli att skaffa fler barn bara för att ställa upp för den svenska sjukvården. Uppenbarligen är det en brist på personal inom vården, men det ansvaret ligger inte på den enskilda människan och framförallt inte på en sjuksköterskestudent i termin 1. Är det något vi inte behöver inom vården är det oempatisk personal med dålig attityd, däremot tar vi glatt emot positiva och varma personer som Paula – oavsett om hon vill ha fler barn under utbildning eller under kommande yrkeskarriär. Trevlig helg!
Och till Paula – tack för en mysig blogg, har följt denna sen början av min sjuksköterskeutbildning. Känns häftigt att du valt detta yrke nu också, och precis som jag har drömmar om barnmorsketitel i framtiden!
Jag vill inte trampa någon på tårna när jag nu skriver att jag själv har gjort en abort (har aldrig fått missfall). Jag gjorde det i v.7-0 och 2 veckor senare fick jag reda på att min svägerska väntar barn, hon hade alltså inte upptäckt något förens lite senare. DÅ ångrade jag mig… På nåt konstigt sätt kände jag hat eller ilska mot henne att ”hon tog mitt barn”, dessutom när hon även fick en flicka som jag alltid har fantiserat över. Barnet ser nu ut som en kopia av min pojkvän, alltså min svägerskas bror hur konstigt det nu än låter (Ni vet när det finns likheter mellan morbror/fastrar och barnet)
Jag var ju tvungen att följa hennes graviditet eftersom det ändå är min svägerska och jag får se barnet (”mitt barn”) och följa hennes steg i livet framåt. Mycket blandade känslor i början då jag först sörjde att jag faktiskt gjorde en abort mest pga min pojkvän men sedan svalnade dom känslorna och jag kan nu lägga kärlek i den här lilla flickan och förhoppningsvis ge henne en kusin framöver. Men det har varit tufft och nu när man inte går på preventivmedel så vill man helst bli gravid igår, 6 månader utan och inget plus :/
Jag har inte fått något missfall, men har försökt bli gravid under flera år utan att lyckas. Är i den åldern då alla blir gravida och får bebisar runt om mig. Kan inte låta bli att bli ledsen, nästan sårad, varje gång någon annan blir gravid.. Jag avundas att det är så lätt för andra. Folk blir gravida helt utan planering och vet knappt om de vill behålla barnet eller ej. Jag kan inte låta bli att bli missunnsam över det 🙁 Men jag skulle aldrig visa det utåt! Fake it til you make it..
Skojar du? Jag blev tokbitter och fick gå i terapi för att komma på andra tankar. Usch vilken hemsk period det var…
Jag och min man ”förlorade” vår son i vecka 24, år 2010. Jag hade en mycket komplicerad graviditet och var nära på att dö själv. Jag har aldrig sett så mycket blod forsa fram som det gjorde då. Vi bodde dessutom utomlands, i ett land där jag inte kunde tala språket och där allt var byggt av korruption, sjukvården också. Förutom min man så hade jag inga nära och kära i min omgivning. Jag kände mig så j*kla ensam. Missfallet tog så himla hårt på oss (men mig som hårdast), och den ”sociala” ensamheten jag kände och längtan till min familj i Sverige, gjorde det hela till en otroligt jobbig situation för oss. Jag blev liksom en helt annan person. Full av ilska, kan man nästan säga.
Vi valde i alla fall att flytta hem till Sverige, främst för min skull, och jag har sedan dess sakta men säkert återfunnit mig själv igen. De två första åren efter missfallet kunde jag inte ens SE på en gravid kvinna utan att känna smärta men också ilska, jag kopplade ju allt till min egna graviditet.
Jag är nu 26 år gammal, har varit med min man i 10 år och känner mig redo för att prova igen. Detta ska min man få veta idag. Han kommer att bli överlycklig, som han väntat, min underbara, lojala kärlek.
Har ju en mycket stor erfarenhet i bagaget, och är inte längre rädd. Jag har de jag älskar nära mig, och jag hoppas innerligt att en ny graviditet kommer bringa mig mer lycka. Önska mig lycka till! Jag önskar dig det Paula!
Jag har varit bitter. Så in åt helskotta bitter. Vi hade liksom en plan om ett helt fotbollslag med pojkar och flickor. Massa barn som tjoar i trädgården. Vi har fått missfall på missfall och förlorat en dotter i plötslig spädbarnsdöd. Drömmen om ett fotbollslag är borta. Åren har runnit iväg. Jag är nu 30 år, har en son på 6 år och en dotter på 5 månader i livet, en dotter i himmelen. Ja, jag har varit så bitter, nu är jag det ibland. Mest inte. Men ibland så blir jag så frustrerad när jag ser familjer och deras alla ungar, det skulle varit jag.
Men, jag försöker att inte låta det dra ner mig i mörkret, jag vill inte vara bitter. Försöker vara glad för deras skull och jag är otroligt tacksam för de barn jag faktiskt har.
Kram
Ursäkta stavfelen men de är min mobil som ändrar ord!
Helena: Klart man kan? Inte så att jag inte vet de. Men mina egna erfarenheter som utbildad på 5 så är de ingen bra ide, om man satsar mer på familj än karriär. Och inom vården som är kass som den är behöver vi inte fler som ”tar upp platserna” för att skaffa barn. Hon gör som hon vill, ingen diskution. Hoppad bara hon satsar på sin utbildning nu. Många har svårt att komma in på sjuksköterska linjen, många av dem satsar hårt, som inte har i åtanke att skagfa barn efter barn, då kan nån annan ta hennes plats och göra sjukvården bättre! Tänk egentligen om alla på våran läkarlinje (som finns 200 för få av i sverige tar Mamma/pappa ledigt, hur skulle de se ut? Du hade ej varit nöjd på akuten kan jag säga i ett exempel. JAG tycket att antingen satsar man 100% på sin utbildning ända tiden ut eller skaffar barn med inkomst! Puss min åsikt, behöver inga svar direkt till mig. Tack!
Snart har Molly en liten bror eller en liten syster. När tiden är inne 🙂 Du och Hugo kommer klara er galant som tvåbarnsföräldrar. Ungen kan skatta sig lycklig som får Molly som storasyster 😀
Isabel: Man gör ett studieuppehåll såklart och sen börjar man där man slutade innan föräldraledigheten. Man hamnar en klass under. Det är vanligt och inget konstigt med det?
Fått 2 missfall jag med så förstår hur du känner dig.
Sedan försökte vi nästan 1 år innan de tog sig (ska ha om 1 månad
) men varje gång mensen kom sjönk jag ett snäpp i livet så under den tiden fick vi reda på att ett kompispar skulle ha barn.. Kunde inte ens säga att jag var glad för deras skull.. Hemskt nog, men som blev gravida bara sådär utan att ha försökt, så sitter man där själv & försökt länge utan resultat, avundsjuka, ledsamhet var allt jag kände då.. Valde sedan att vara öppen med att vi försökte få barn & sedan tillslut tog de sig & Gud så lycklig man var, äntligen vår tur! Hoppas ni får en till liten loppa snart❤️
Fick missfall i april förra året, var i vecka 8, då hade vi försökt bli gravida i ett halvår ungefär. Vart helt knäckt då vi så gärna vill ha barn. Vi har försökt bli gravida igen sen dess men det har inte lyckats. Många i min omgivning är gravida/har barn, klart man är glad för deras skull, men samtidigt ledsen och frustrerad… Det känns ju inte bättre av att många frågar om det inte är dags för bebis snart, hatar den frågan!
Jag har en son född 2008, och vi har försökt att ge honom syskon sens 2009. 2011 Ett sen utomkvedes i V 11+4 där man fick operera bort äggledare. Samt 1års utredning men eftersom vi har barn så får man ingen mera hjälp av landstinget utan sen har vi gått vidare via privat klinik. Gått 1 år och 3 månader på olika kollar/utredning samt hormoner i 1 års tid. Kämpar med cellförändringar och hormonpolyp i hypofysen. Och som vi längtar efter ett pluss! Men inget kommer… 1 på 6 år och det slutade i katastrof, blåljus med ambulans, operation och massa blodproppar! Kompisar blir med barn av misstag och gör abort DÅ känner jag avundsjuka.. Annars tänker ja JA en bebis jag kan få snosa på! Ibland kan jag missunna en del, men mest av avundsjuka. Att jag vill vara dem inte att de inte förtjänar att bli mamma eller pappa. Kram på Er och hoppas att plusset kommer när Ni känner Er redo igen!
Jag tror de handlar mycket om din identitet. Molly verkar vara din identitet. Och då ser du andra så. Att någon kommer bli ”mer” än dig, alltså större i identiten. Nog bra att du börjar plugga så du ser att de finns annat än barn och graviditeter. En annan fråga är hur du tänkt att göra när du blir gravid under din pluggtid? Eftersom du till 70% kommer bli de under 3år+, tror inte du kmr göra abort som förklaring till min fråga
Jag vet inte hur de är att få missfall, jag vet bara hur de är att mista ett barn i v 20+3 för de va precis de jag gjorde. Jag kände ett slags hat till alla som går igenom en frivillig abort. När jag själv va tvungen att göra en abort för att då ut mitt döda barn….. Att de inte döper de till något annat är sjukt. För jag gjorde de inte frivilligt. Därför känns detta som ett missfall.
Jag glädjer mig åt alla som blir gravida men vill samtidigt att de ska förstå att de är en välsignelse! Inte att man tar de för givet. Jag vet att när folk i min närhet får barn runt den tiden kommer jag bli ledsen igen. Men de va för jag har känt sparkar gått halva tiden sen vid rul får man reda på att barnet är så dåligt att de inte kan leva utanför mig! Så visst har psyket tagit stryk. Tack o lov är jag glad för mina nära o kära men inte så glad som jag en gång va när folk sa att de väntar barn. Man måste få bearbeta de i sin takt.
Lycka till med dina kommande försök. Allt har en mening <3 även om de är svårt.
Absolut! Efter mitt första mf kändes det inte lika tufft men efter det andra mf:et så var det väldigt tungt att höra om folk runtomkring som plussade. Försökte till slut tänka att jag faktiskt inte visste vad de andra paren hade gått igenom, kanske hade de försökt länge eller haft mf eller andra motgångar. Kram till er och kämpa på, ert plus kommer!
Vi förlorade vår dotter i v.24 o samma dag hon var beräknad lade en ut på fb att dom väntade barn, nästa dag en annan o till slut var det ett gäng -alla vart blockade. Jag klarade inte av o följa deras graviditeter o vart bara djupt ledsen. Nu är jag gravid igen, men har samma skit denna gång som drog igång förlossningen sist. Vi lever på hoppet, medans andra kollar på barnvagnar o köper bebiskläder redan i v.20 är allt vi undrar om vi denna gång får ta med oss ett barn hem eller inte. Jag önskar jag kunde skjuta bort alla egoistiska tankar som du gör, men just nu bara går det inte! Psyket är helt förstört o det får ta sin tid att byggas upp igen..
jag kände en otrolig ilska och sorgsenhet och avundsjuka första två-tre månaderna efter när jag fick reda på att en gammal vän väntade barn samtidigt, och tyckte att jag förtjänade det mer än henne (hemsk tanke jag vet!) men jag tror det är något som får vara okej att man känner så länge man kan släppa det tillslut 🙂
Hur ska du göra med dina studier om du skulle bli gravid?
Fick missfall i november och då tyckte jag att det var rätt jobbigt att höra om nya graviditeter. Jag hade (har) vänner som hade gått långt i sin graviditet och skulle få barn nu i januari/februari och det gick mycket lättare, för dem var jag jätteglad. Men nya graviditeter som var ungefär ”där jag skulle vara” var svåra att handskas med. Men det gick över efter några veckor när jag själv började må bättre.
Just nu är jag gravid igen men efter ett tidigt ultraljud för två veckor sedan så vet jag inte hur det kommer gå. Antingen är jag kortare gången än jag trott eller så har embryot slutat växa för några veckor sedan. Ska tillbaka på måndag och se hur det är. Jag har nog redan förstått att det kommer vara dåliga besked, för det är mest troligt med faktan, men vi får väl se. Jag försöker att tänka att jag ändå inte kunnat göra något annorlunda och att vi får försöka igen. En dag i taget.
Kram
Jag har fått 5 missfall och kände precis som dej att jag orkade inte med alla som blev gravid, kände mig så hemsk att jag inte kunde glädjas åt vänner och familjemedlemmar som blev gravida, grävd ner huvudet i kudden och bara tjöt, tappade hela mitt liv och orkade inte med nått och så jobbar jag på en förskola i köket och har barn omkring mig så det var tufft bara det, så många gånger jag bet i läppen och gick in på toan tjöt floder sen gick ut och jobbade. Men nu har jag fått en stackars 15 årig flicka hemma som mår dåligt som vi tar hand om och ska få att må bra, då började jag känna att jag inte kan må såhär längre och måste ta tag i mitt liv, så nu mår jag bra och kan inget annat en att bara le att se flickan så glad så jag mår väldigt bra utav det och hon har fått mig att se andras gravideteter på ett annat sätt. och det är jag tacksam för. Men vet att jag kommer bli mamma så är det bara och det finns inget annat val bara ! haha^^ det är en fin känsla att ha bara det med. <3
Åh jag håller verkligen tummar och tår på att det ska bli er tur igen och att det denna gång kommer gå hela vägen!
Håller ni fortfarande på att försöka skaffa barn eller har ni tagit ett uppehåll nu då du har börjat studera? Jag önskar er all lycka!
Jag och min sambo har försökt i snart ett år att få barn. Vi har inga sen innan. I augusti fick vi äntligen de efterlängtad plusset, tyvär varade lyckan inte länge utan vi fick missfall. Då vi har varit tillsammans i sex år så frågar ALLA om vi inte ska få barn snart. Jag har inte berättat för någon (utom närmaste vännerna) att vi försöker och även missfallet. Jag tycker det är JÄTTE jobbigt när folk i min omgivning blir gravida. Det är så hemskt att säga, men eftersom någon gav frågan till dig antar jag att jag inte är den enda som tänker så. Kan knappt känna glädje för andra som blir gravida.
Hoppas att eran tur snart vänder ❤️ Kram