Paula Uribe, Kontakt: [email protected]

Här sitter vi, två dagar innan jul i vår egen tomteverkstad och paketerar in dom sista julklapparna. Sorterar i olika påsar, vilka som ska vart. Allt är på plats förutom ett paket. Hugos paket… Jag är faktiskt nervig och hoppas innerligt att jag får ett sms  imorgon om att jag ska komma och hämta det på postombudet. Vill inte ens tänka på hur lång den kön kommer att vara, dagen innan jul och det är säkert fler som väntar på den där sista klappen. Jag håller mina tummar och tår för att den hittar hem, jag vill så gärna ge hans present till honom och göra honom glad förhoppningsvis.

Imorgon är det fredag och vår första riktiga dag på jullovet. Vi ska baka peppisar på förmiddagen, köpa julblommor och i eftermiddag gå på från allra första musikal. Det är en musikal som handlar om Snövit och den berättelsen känner Molly väl så det kommer att bli roligt att få dela den upplevelsen med henne imorgon. fredag betyder som i vanlig ordning taco-fredag och på kvällen ska vi titta på ”Pelle Svanslös och skattjakten” på projektorn, som vi kallar för vår egna bio.

Tidigare idag var jag på gymmet och konstaterade att jag springer fortare än någonsin. Känner mig starkare än någonsin och Leonores graviditet är som ett annat liv. Det känns inte på kroppen att jag varit gravid för ett år sen. Jag kände mig inte alls lika ”färdig” när ett år hade gått efter Mollys graviditet. Eller så kanske man har mognat lite i huvudet också och att jag faktiskt accepterat att t.ex. höfterna kommer se annorlunda ut efter att jag fött två fantastiska barn. Mellan mina barn så vårdare jag min kropp på ett helt nytt sätt och investerade i kroppen både för det fysiska, och det psykiska. Träningen har blivit ett sätt för mig att komma bort, och bara få vara ensam med mig själv och mina tankar. Är det mycket hemma är gymmet min flykt. Att bara få komma iväg och anstränga sig fysiskt för att på ett sätt bara få stänga av hjärnan. Fokusera på ta mig igenom passet eller löpningen är faktiskt min fristad.

Att hitta en sådan pass helig fristad är ett privilegie. Det har tagit mig år att hitta just mitt tempo, just mitt flås, just min träning. Idag har jag verkligen hittat hem och det har tagit tid för mig att hitta genuin glädje i att träna. Sedan gör gemensakpen mycket, likaväl som jag tycker om att träna ensam så tränar jag också gärna med andra. Igår tränade jag med Niki, att träna med Pischa är fantastiskt, att träna med Hugo är underbart och det är så jäkla kul att träna med Michan. Det är ett sätt att umgås och ett riktigt roligt sätt faktiskt. Man kan puscha varandra och känslan av att känna att man faktiskt har utfört något fysiskt jobbigt är oslagbart.

Träna har blivit en naturlig del av mig. Något som bidrar till mitt välmående. Sen tycker jag att det är viktigt med balans och att man känner själv när man orkar eller inte orkar. Balanserad träning och ta hänsyn till ens liv, det är den bästa kombinationen. Det skulle vara najs att få en liten flykt till gymmet imorgon, vi får se om dagen och tiden tillåter det =)