”Ska vi sträva efter andra länders metoder och sätta ettåringar och även yngre barn på dagis 8-10 timmar om dagen? Låter de sunt för något barn? Alla gör så gott de man kan men kom inte här och säg att små barn inte tar skada av att vara på föris 8-10 timmar om dagen”.
Kan vi inte enas om att säkert alla föräldrar gör sitt bästa för sina barn? De flesta vill nog genuint vara tillsammans med sina barn. Jag har full respekt för föräldrar som är hemma på heltid med kids fram tills att skolan börjar men det skulle aldrig gå för mig. Och vise versa. Vi har våra förutsättningar, våra arbeten, våra relationer. En ensamstående förälder bär hela ansvaret, och vill säkert kunna arbeta mindre. Men hur ska då barnen få mat?
Våra kids började på föris när dom var 1 år och fyra månader. Båda två. Första halvåret gick dom 9-15 och var hemma på fredagar. Idag pendlar tiden mellan 08-16 och fredagarna likaså. I takt med deras utveckling har vi anpassat tiderna. Förskolan vi går på är en trygg plats där barnen trivs. Där barngrupperna är tighta och där pedagogerna är fantastiska. Det är viktigt att man känner sig trygg på sin förskola. Skulle vi inte ha gjort det skulle vi nog ha fortsatt att leta.
Tycker man att saker och ting inte fungerar kan man alltid engagera sig mer. Vara med i råden, ta kommando och föra talan till förskolechefen. Det är högst individuellt hur man gör med sina barn i småbarnsåldern. Förskola, dagmamma eller hemma på heltid. Heltidsmamman får istället höra att det är synd att hennes barn inte får kompisar, barnen hos dagmamman blir inte tillräckligt förberedda på skolan i och med ovanan att vara i en stor barngrupp och förskolebarnen är det synd om för att dom måste vara hemifrån 8-10 timmar om dagen.
Kan vi inte enas om att de flesta säkert gör sitt bästa? Upp med en hand om du hade velat klona dig själv vissa dagar!
-Vad tänker du om det här? När började era kids på föris? Har vi någon heltidsförälder som läser detta? Hur funkar det att vara hemma med barn på heltid?
Lite TB bilder från föräldraledigheten med Tiki <3
Jag har själv inte barn men min bror har. Han och mamman är skilda så de har sonen varannan vecka. Min bror arbetar inom snickar branschen och det händer att han ibland i flera månader har jobb i en annan stad, därav kan det vissa veckor vara så att hans son får vara på dagis från 06:30-16:30, såhär har det varit sen han fyllde 2 år. Jag har sett på min bror att han många gånger tycker synd och nästan vill slita av sitt eget hår för att han tycker att det är jobbigt då han gärna vill spendera mer tid med sin son om dagarna. Men vad ska man göra? För en person som arbetar med ett helt vanligt arbete och dessutom är ensam förälder varannan vecka är det ganska svårt. Vi som familj försöker ju självklart hämta sonen på dagis tidigare de dagar vi kan! Dock har han aldrig betett sig annorlunda för den tid han behöver spendera på dagis och oftast har han minst 2 kompisar som också stannar kvar lika länge!
Vad är föris? Du verkar ju veta att det inte heter dagis, då tänker man att du skulle använda det rätta namnet som är förskola…men icke.
Jag jobbar heltid, men eftersom jag har oregelbundna arbetstider då jag jobbar i vården så är han max på dagis fyra dagar i veckan oftast bara tre dagar trotts att jag jobbar heltid. Jag har alltid en kväll per vecka då får han en kortare dag eller så lämnar jag till mormor/farmor istället. Det har funkat superbra hela tiden att han går vissa dagar 6:30-16 & vissa dagar är det kortare dagar. Han trivs så bra på dagis så vi har aldrig det som ett problem. Ex denna vecka kommer han bara vara på dagis två heldagar & en halvdag & har vart ledig nästan en vecka också. Det är absolut inga fel på att en förälder jobbar heltid & har barn heltid på dagis, inte synd om barnen & dom klarar sig fin fint!
Jag bor i Frankrike, här börjar många barn på dagis när de är tre månader gamla, eller dagmamma först och sen dagis när de är kanske åtta månader. Jag skulle inte göra det själv, jag stannar med min dotter tills hon är ett År och sen dagmamma , men det jag vill säga är att barnen här inte verkar extremt olyckliga ändå. Dessutom går de allra flesta från åtta till halv sex för det är så man jobbar och det går det med. Så jag tror inte vi behöver oroa oss så mycket i Sverige …
Har två barn hemma, en flicka på snart 3 år och en pojke på snart 1 år. Vissa dagar kan det vara tufft men jag har verkligen älskat att kunna spendera så mycket tid med mina barn. Dottern börjar på förskola när hon är lite över 3. Hade gärna haft henne hemma längre men vi känner inte många barnfamiljer och dem vi känner har barnen på förskola. Och nu börjar vi märka att det finns ett behov av att umgås med andra barn. Vi går ofta på öppna förskolan men känns inte riktigt som att det räcker. Kommer ha lillebror hemma lika länge är tanken och storasyster får gå 15 h/vecka och leka med kompisar. Jag har själv jobbat på förskola och det var många av barnen som älskade att gå dit men att lämna små 1åringar som är i stort behov av att vara nära sin/sina anknytningspersoner känns inte bra. Vet såklart också att vissa inte har något val men vi valde att ha barnen hemma över att få bättre ekonomi några år och det kommer vi aldrig ångra!
Varför säger du alltid kids/kidsen? Är det för att det låter coolare än att säga ”våra barn” och mer avslappnat på något sätt? Jag vet att det är en sjukt larvig grej att störa sig på men det har verkligen stört mig ett tag hahaha I KNOW…
Hej! Jag har mina barn på förskolan på heltid. Vi har dem på heltid för vi måste sköta våra jobb också. Det är så tragiskt hur människor kan ens yttra sig om sådana saker. Jag och min man gör allt för våra barn, men vi måste samtidigt få det att gå runt. Betala räkningar, köpa saker till barnen, spara mm, vi alla gör olika men jag tycker att det är socialt för dem på förskolan. Mina barn skolades in när de var 1 år prick. Tycker du har en fantastisk blogg Paula. Kram
Jag jobbar i en barngrupp med barn födda 2016. Jag håller med om att alla familjer ska få göra det som passar dem utan att andra ska döma. Sedan måste jag bara protestera mot att någon här kommenterade att barnen inte får någon tröst när de slagit sig mm och inget kan vara mer fel.! Det är klart att vi tröstar när barnet av någon anledning är ledset med närhet och kramar ( om barnet vill ha det). Det gäller att läsa av varje individuellt barn.
Självklart finns det många ”fall” där ekonomin inte går ihop om man inte börjar jobba, och därmed behöver placera ett litet barn på dagis. Men i Sverige så är det faktiskt så att man hellre väljer att sätta in små b e b i s a r på dagis hellre än att skära ner på utgifterna och kunna vara hemma längre. Det ÄR inte bättre för små ett åringar eller två åringar att gå på dagis. Barn under tre år behöver enbart två anknytningspunkter. Exempelvis mamman och pappan. Och de anknytningspunkterna har de ett oerhört behov av. Även om man kan ”tvinga” barn till att inte vara ledsna mer när man lämnar dem (för att de efter en veckas inskolning har märkt att det hjälper inte om de i panik gråter och ropar på föräldern, för de lämnas ensamma ändå.) så betyder inte det att det är det bästa för barnet.
Det är intressant att i princip ALLA kommentarer som handlar om att en ettåring mår bra av dagis kommer från mammor och pappor som själva valt att sätta barnet i dagis. Medans kommentarer från förskolelärare och pedagoger oftast säger en helt annan sida. Det säger en hel del.
Om Man vill veta hur exempelvis arbetsplatsen är på en butik så frågar man ju inte kunderna primärt. Utan man väljer väl givetvis att fråga en anställd i butiken. För de har en bättre insikt och kan ge ett ärligare svar.
Det gäller inom denna frågan också.
Bra skrivet Miranda!
Jobbar som barnskötare och även fast vi gör allt i vår makt för att barnen ska vara trygga, tillgodose deras behov och främja deras utveckling samt samspel mellan andra barn och individer så kommer hemmet alltid vara det viktigaste och bästa för barnet.
Att ha en ettåring tillsammans med 14 andra ettåringar är inte bra för barnet, det är alltid fullt liv och ibland hinner man inte med som pedagog fastän man gärna vill. Vi vill också klona oss för vi vill vara lika tillgängliga och uppmärksamma varje barn men tänk själva hur de ska gå till med 3-4 pedagoger fördelat på 4 ettåringar/pedagog. Det går inte alltid ihop.
Barnen har det tryggast av att vara med sina föräldrar, förskolan är absolut ingen hemsk traumatiserade plats men det kommer aldrig slå hemmet. Jag tycker det är hemskt när barnet lämnas mellan 8-10 timmar, man vet själv hur slut man är efter en dag på jobbet och detta är barnen med om mer än en själv.
Sen förstår jag att man måste jobba. Förskolan är en bra lösning för det, ha inte dåligt samvete men tycker absolut ni ska ha tankarna på att allt fokus hamnar inte på ert barn. Det är fördelat på 14 andra som behöver synas, höras och känna närhet.
Miranda håller med dig
Hade 3.barn under 4 år och jag var hemma med alla 3 faktiskt.. man ”måste ” inte lämna väldigt små barn på dagis när man är gift . Det är en annan sak som ensamstående . Då har man inte alltid ett val . Jag tycker annars det är helsjukt lägga ett eller två.åringar heltid på dagis. En nära vän till mig börja jobba heltid när sonen var 10 månader . När han var 1 år gick han ca 11 timmar om dagen på dagis 5 dagar i veckan . Der är helsjukt. Folk lägger alltså hellre sina små barn långa timmar på dagis än drar ner på utgifter . Så.håller inte med Paula att allla gör det bäst för sina barn . Många prioriterar pengar före barnen för de är viktigare slösa mycket än vara mer med barnen . Värme uppskattar mer kvalitets tid med mamma än att få materiella saker . Sånt minns man mer
Jag förstår precis vad du menar och jag tror också att föräldrar gör sitt allra bästa för sina barn, däremot så tycker jag att det blir fel när man inte kan prata om vad som är bäst för barnet utan att direkt blanda in föräldrarna och de istället blir en debatt om att skuldbelägga föräldern osv. Fokuset försvinner ju ifrån barnet då, för även om en föräldrer gör de bästa den kan och inte har förutsättningarna till att vara hemma med sin ettåring så betyder inte de att de fortfarande inte påverkar barnet på förskolan. Jag säger inte att alla ettåringar eller andra barn påverkas dåligt, jag säger bara att en del av dom kanske visst gör det och de måste man faktiskt ta in, även om man inte vill skuldbelägga nån hårt arbetande förälder. Barnets behov ska väl ändå komma först?
Jag förstår precis vad du menar och jag tror också att föräldrar gör sitt allra bästa för sina barn, däremot så tycker jag att det blir fel när man inte kan prata om vad som är bäst för barnet utan att direkt blanda in föräldrarna och de istället blir en debatt om att skuldbelägga föräldern osv. Fokuset försvinner ju ifrån barnet då, för även om en föräldrer gör de bästa den kan och inte har förutsättningarna till att vara hemma med sin ettåring så betyder inte de att de fortfarande inte påverkar barnet på förskolan. Jag säger inte att alla ettåringar eller andra barn påverkas dåligt, jag säger bara att en del av dom kanske visst gör det och de måste man faktiskt ta in, även om man inte vill skuldbelägga nån hårt arbetande förälder. Barnets behov ska väl ändå komma först?
Jag har precis blivit helt ensamstående med min son på ett år och väntar även en lillasyster. Jag kommer ha båda hemma tills lillasyster blir ca ett och ett halvt. Jag löser det så och har löst tidigare att jag inte plockar ut fullt med föräldraledigt eftersom jag har möjlighet att jobba en del hemifrån, så jag jobbar när barnet sover eller har gått och lagt sig på kvällen. Det är kämpigt stundtals eftersom jag aldrig har någon ”fri” tid för mig själv men för mig är det värt det. Jag kommer framöver anlita min yngre syster för att vara barnvakt några timmar i veckan så jag kan jobba då eftersom jag behöver utöka arbetstiden lite. Jag vet ju inte ännu hur det här kommer fungera med två barn men hoppas på det bästa =)
Hej,
Min son går just nu under inskolning. Han är 1 år och 3 månader. Klart det känns i mammahjärtat när han gråter vid separation. Men när jag går hem, så är det mer eller mindre lugnt igen. Jag tog en månads semester då man inte kan förutse hur det ska gå. Men han har superbra pedagoger, de skickar uppdateringar kring hur dagarna går via mms.
Hade jag fått välja hade jag varit hemma jämt, men detta behövdes. Inte för min del, utan för min sons. Han har så roligt på förskolan, leker, stimuleras och utvecklas. Får vänja sig vid andra barn och lär sig under tidens gång att respektera andra människor vuxna som barn.
Min syster bor i Spanien och där lämnar de barnen när de är små bebisar. Jag tycker man ska omfamna vårt fina system. Vi har tur.
Jag jobbar natt och min sambo mån-fre så vi har turen att min son inte behöver gå fulla dagar i framtiden. Men man ska inte döma, för förmdoligen gör alla allt de kan för att skapa en bra vardag för sina barn, för att de ska få gå mätta och varma.
Önskar att alla kunde tänka en extra gång och vara ödmjuka.
Word!
Så himla viktigt att göra det som passar den egna familjen och inte vara hård mot andra som gjort annorlunda. Man vet ju inget om andras situation, möjligheter, känslor och kamper.
Min dotter är bara tre månader och vi planerar att låta henne börja på förskola när hon är 20 månader eftersom det infaller i augusti nästa år och vi har hört att det är lättast att få plats inför höstterminen. Vi hade kunnat låta henne börja i januari istället (när vårterminen börjar), när hon är 12 månader, men väljer att vänta eftersom vi har lust och möjlighet att vara hemma ett halvår till med henne.
Min dotter skolades in när hon var 2 år och 2 månader. Då var hon där ca 15 timmar / vecka. Idag är hon 4 år och är där mellan 25-30 timmar/vecka. Försöker ta vara på tiden så mycket det går nu när hon fortfarande är ganska liten. JAG hade inte mått bra av att hon skulle ha långa dagar 5 dagar i veckan. Inte hon heller för den delen. Stora barngrupper och få pedagoger.
Jag är fortfarande hemma med min tvååring och får fortfarande skit för det. Alltid är det något, spelar ingen roll hur man gör. Speciellt om man avviker från det normala som jag gör.
Jag är hemma med min 4 åring och 1 åring. Min 6 åring började förskoleklassen i höstas men har även han varit hemma fram tills dess och det har gått jättebra! Men jag håller med dig! Man får mycket skit när man avviker från det normala! Däremot är jag väldigt glad över att vi har stått på oss och gjort det som känns rätt för oss! Så stå på dig och gör det som känns bäst för dig!
Hej, vi gjorde såhär.
Vi skolade in vid 19 månader. Då var lillebror – månad.
Hade inte en tanke på skuldkänslor med tanke på att hon var där 9-15 4dagar. Man såg hur exalterad hon var att få komma dit och leka med dom andra barnen. Där fick hon möjligheten att vara aktiv istället för att sitta hemma med mamma som försökte lära känna nytillskottet och kämpandet med sovstunder och amning. Det var guld för oss båda!
Som sagt alla får göra på sitt vis och man ska fasen inte skämmas för hur man gör. Det finns så mycket åsikter att jag blir galen 😉
Jag är förskollärare och jag har en tjej som blir två år i augusti. Då kommer hon börja förskolan max tre dagar i veckan. Både jag & min man ska vara hemma en dag i veckan. Hade jag haft råd hade hon varit hemma längre, men nu blir det lite lagomt 🙂 (Jag började arbeta nu i januari 60% så jag & gubben delar på veckan nu så hon kan vara hemma till augusti.)
Sen håller jag med att ett-åringar kanske är för små för förskolan. Klart det funkar! Men är inte mamma/pappa bättre oftast?? & nej det finns föräldrar som inte tänker på barnens bästa. Alltför många tyvärr. Som sätter barnen på heltid för att de vill, inte för att de egentligen måste. & det stora problemet är att det är för stora barngruppen där barnen går för långa dagar, de blir aldrig ett mindre tryck på heeeeela dagen. Då är det svårt att hinna med de små som kräver mer omsorg. I min grupp på 18 barn, varav 10 är under 2 år, har ett 7-8 månader gått till att trösta ledsna barn som ibland inte orkar med verksamheten osvos .. (Små barn som behöver sova på förmiddagen, så en personal måste gå ifrån gruppen osvosv) Den pedagogiska verksamheten har fått vänta tills nu på våren, då vi inte hunnit med. Så det är inte bara bara 🙂 men nu börjar det ordna upp sej ?
Min dotter började på förskolan när hon vad 1 år och 2 månader.
Jag jobbar hemifrån på halvtid och är mammaledig på halvtid så hon går på förskolan 9-14. Längre får hon inte gå.
Min dotter är extremt social och har väldigt mycket energi, hon behöver gå på förskolan och jag är väldigt glad att hon började tidigt.
Nu när jag är gravid med vårt andra barn och mår skit med noll energi så önskar jag att hon fick gå lite längre, jag vet att hon har det roligare och bättre där istället för att vara hemma med trötta mig.
Hon trivs där och har gjort det från dag 1.
Hon är dock väldigt trygg av sig och jag har aldrig haft problem när jag lämnat av henne.
När nya bebis kommer får hon gå 30 timmar i veckan dvs en timma mer än hon gör nu och det kommer jag låta henne göra. ( då är hon 1 år och 11 mån)
Hon kommer ha bra mycket roligare där med fin personal som kan möta hennes energi!
Jag arbetar själv l förskolan och anser Inte att det största problemet är barnens vistelsetider, utan problemet är de stora barngrupperna! På så sätt är det synd om barnen då de får tävla om uppmärksamhet av en vuxen under större delar av dagen. Som pedagog har man ständigt dåligt samvete över att man inte hinner se alla barn. På min förskola har vi 22 barn och är tre pedagoger vilket gör det omöjligt för en pedagog att verkligen ta sig tid med varje barn, man får vara glad om man hunnit prata lite med varje barn någon gång under veckan.
Kolla gärna in förskoleupproret på Facebook och #pressatläge för att ta del av den verklighet som råder på Sveriges förskolor. Vi är många förskollärare, barnskötare och vårdnadshavare som kämpar för bättre villkor i förskolan.
Pedagoger kämpar och ger allt av sig själva för att få barn och vårdnadshavare trygga. vi ger så mycket av oss själva under dåliga förhållanden, vilket gör att många går in i väggen på grund av att man vill så mycket!
Tror säkerligen pedagogerna på din förskola skulle uppskatta ert deltagande i förskoleupproret!
Ursäkta mig..men ni skyltar konstant med att sååå bra att ni inte har en 8-16 jobb,
Men stoppar ungarna i förskolan 8-16 ändå??
Får inte era barn ta del av förmånen av en flexibelt jobb? Bara taskigt tycker jag
Jag är hemma med två barn, 4 & 2,5 år. Ingen går på fsk. Har testat med den äldsta. Han trivdes inte så bra.. Vi hittar på så mycket roligt på dagarna. Utmanade & spännande. Vi träffar andra barn nästan varje dag. Men ja, jag får höra ibland att det kanske inte är rätta vägen. Att de inte vänjer sig i tid inför skolan.. Klart jag också börjar fundera då. Gör jag rätt? Men innerst inne tror jag ändå att jag räcker till. Jag kommer inte ångra att jag umgåtts för mycket med barnen.. utan titta tillbaka på denna mysiga tid med mycket kärlek. Ja och såklart mycket slit. Det är ju inte direkt ett lyxliv att gå hemma.. förutom att vi har lyxen att ha massa dyrbar tid tillsammans. Det har inget pris.
Jag har förståelse för att vi alla är olika. Med olika behov och förutsättningar. Men detta passar oss.
Jag är hemma med två barn, 4 & 2,5 år.
Jag är ensamstående (ensam och pappa finns inte) till en 3.5 åring. Hon började på fsk fem dagar efter att hon fyllde. Då hade jag börjat plugga 1 månad före det så mormor var den som var hemma under den månaden. Hon gick 9–16 från det att hon började tills för några veckor sedan då jag började jobba på heltid. Nu går hon 7:20-17 alla dagar utom fredag då jag kommer 16:30. Mormor och morfar hämtar/lämnar en dag i veckan och då ser det annorlunda ut. För oss fungerar det hur bra som helst. Hon älskar att vara på fsk och jag är otroligt trygg med att ha henne där. Hon är ledig alla smesterperioder på sommaren och även alla ”specialdagar” då fsk håller öppet. Tycker det är ett jävla påhitt att tro att barn skulle fara illa av att vara på fsk eller utan sina föräldrar några timmar. Att stanna hemma på heltid skulle jag inte ens göra om jag fick betalt för det, man måste väll ha egna drömmar om vad man vill bli och uppfylla? Sluta lägg så mycket tid i att döma andra innan ni tagit en ordentlig, gärna objektiv granskning av er själva ??
Word!
Asså herregud vad viktigt o BRA att du tar upp det här. Jag säger som du, jag har FULL respekt för vad varje familj väljer själva och tror alla gör sitt bästa. Jag är 25 år från Stockholm och har ett barn på 3 år och är en ”hemma mamma”. Jag kan inte nog förklara hur MYCKET kommentarer o åsikter jag får slängt åt mitt håll! Alltså från min egen familj till och med. Jag verkligen ÄLSKAR att va med mitt barn och jag är medveten om att barnet behöver utvecklas o ha möjlighet att testa på saker så liksom vi har pysselskåp o räknar o övar former o språk osv. Är ute i park/skog/stan o gör utflykter osv. ÄNDÅ får man höra att mitt barn kommer ha det SÅ svårt att ja måste sätta det på dagis osv. Jag har egentligen fått höra ”när ska hen börja dagis?” Sen mitt barn var lite efter ett år. Jag har tänkt att mitt barn ska få gå ett år på dagis innan skolan så att hen kommer in i det här med barngrupper o lyssna o finna trygghet hos personaler osv. Det händer SÅ ofta att ja får ha verkliga diskussioner med folk om varför jag valt detta sätt… Jag har ett riktigt lyckligt tryggt härligt barn som när jag kollar ”kriterierna” (trots att man inte ska jämföra men tänker ändå vad förskolan går efter) vad ett barn ska kunna så hänger mitt barn lätt med! Folk tycker så mycket om andras uppfostran och det märkligaste är att de tycker sig ha rätt att säga vad dom tycker o tänker också. Enligt min erfarenhet är det magiskt att vara en hemma mamma och jag är så tacksam att jag o min man kunnat ha möjlighet till att uppfostra vårt barn såhär. Att jag fått den här tiden kommer jag vara glad för resten av livet. Jag kommer ha mitt barn hela livet men hen kommer större delen vara vuxen o växa ifrån sina föräldrar och den här tiden är så DYRBAR och jag har verkligen bestämt mig för att jag ska fånga nuet o inte tänka sen att jag önskar att jag hade haft mer tid eller gjort si eller så. Det är så JAG resonerar o känner att det passar för OSS. samtidigt har jag FULL förståelse för att vissa vill men inte kan, o vissa absolut inte alls skulle vilja det o känner att något annat passar dom! Jag tror alla barn mår bra ändå så långe det är friska fungerande vuxna runt om. Jag önskar alla kunde titta mer inom sig själva, och när man tittar runt om, kunna göra det med öppnare ögon. Nyfikenhet är alltid välkommet men att döma är gammalt, dammigt och motsträvande!
Asså herregud vad viktigt o BRA att du tar upp det här. Jag säger som du, jag har FULL respekt för vad varje familj väljer själva och tror alla gör sitt bästa. Jag är 25 år från Stockholm och har ett barn på 3 år och är en ”hemma mamma”. Jag kan inte nog förklara hur MYCKET kommentarer o åsikter jag får slängt åt mitt håll! Alltså från min egen familj till och med. Jag verkligen ÄLSKAR att va med mitt barn och jag är medveten om att barnet behöver utvecklas o ha möjlighet att testa på saker så liksom vi har pysselskåp o räknar o övar former o språk osv. Är ute i park/skog/stan o gör utflykter osv. ÄNDÅ får man höra att mitt barn kommer ha det SÅ svårt att ja måste sätta det på dagis osv. Jag har egentligen fått höra ”när ska hen börja dagis?” Sen mitt barn var lite efter ett år. Jag har tänkt att mitt barn ska få gå ett år på dagis innan skolan så att hen kommer in i det här med barngrupper o lyssna o finna trygghet hos personaler osv. Det händer SÅ ofta att ja får ha verkliga diskussioner med folk om varför jag valt detta sätt… Jag har ett riktigt lyckligt tryggt härligt barn som när jag kollar ”kriterierna” (trots att man inte ska jämföra men tänker ändå vad förskolan går efter) vad ett barn ska kunna så hänger mitt barn lätt med! Folk tycker så mycket om andras uppfostran och det märkligaste är att de tycker sig ha rätt att säga vad dom tycker o tänker också. Enligt min erfarenhet är det magiskt att vara en hemma mamma och jag är så tacksam att jag o min man kunnat ha möjlighet till att uppfostra vårt barn såhär. Att jag fått den här tiden kommer jag vara glad för resten av livet. Jag kommer ha mitt barn hela livet men hen kommer större delen vara vuxen o växa ifrån sina föräldrar och den här tiden är så DYRBAR och jag har verkligen bestämt mig för att jag ska fånga nuet o inte tänka sen att jag önskar att jag hade haft mer tid eller gjort si eller så. Det är så JAG resonerar o känner att det passar för OSS. samtidigt har jag FULL förståelse för att vissa vill men inte kan, o vissa absolut inte alls skulle vilja det o känner att något annat passar dom! Jag tror alla barn mår bra ändå så långe det är friska fungerande vuxna runt om. Jag önskar alla kunde titta mer inom sig själva, och när man tittar runt om, kunna göra det med öppnare ögon. Nyfikenhet är alltid välkommet men att döma är gammalt, dammigt och motsträvande!
Tycker det är något man självklart ska fundera över innan man skaffar barn. Tycker jag att det är snällt mot mitt barn att skola in runt året och låta det vara där i 8-10h om dagen? Troligtvis inte. För vilken förälder kan NÅGONSIN tro att det skulle vara bra för ett barn. Man skaffar väl inte barn för att skicka iväg dom till fsk fortast möjligt. Har man chansen att kunna vara hemma mer med barnen tycker jag att man är EXTREMT EGOISTISK OCH KORKAD om man inte är det. Pengar kan man alltid tjäna senare! I Sverige har dom allra flesta råd att gå ner och jobba mindre timmar. Njut av när barnen är små. Skapa starka band till varandra och överös dem med kärlek. Att ens egna barn ska få träffa fsk personalen mer är sina egna föräldrar är bara sjukt. Jag blir upprörd och ledsen när jag tänker på små barn som har det så. Det är absolut inget dom skulle välja, om dom själva fick bestämma. Har själv jobbat på fsk och som fritidspedagog. Och man ser så tydligt på barnen som har extremt långa dagar att dom lider av det.
+1
Bra skrivet! Håller helt med dig.
Min son är snart 2 och går på förskolan mellan 7-16 3 dagar i veckan, 1 dag hämtar storasyster vid 15. Ledig fredagar. Funkar bra för oss.
Så trött på hur många ifrågasättande mammor det finns som ska tycka till så mkt hela tiden hur andra väljer att göra. Blir bara matt på sådana människor. Sköt ert eget och låt alla andra göra som de själva vill och tycker är bäst. *GÄSP*
Mina pojkar var också ca 1 år och 4 månader! Funkat hur bra som helst!!
Jag är hemma med barn på heltid, tills de börjar skolan och har varit de senaste 8 åren. Jag älskar det och trivs bra med vår fria vardag (ja inte så fri längre pga skola för äldsta barnet). Vi hittar på grejer hela dagarna, leker med kompisar och lär oss om allt möjligt. Det krävs helt klart en hel del av mig som förälder för att få det att fungera, planera träffar och att öht orka med att alltid vara påhittig och aktiv, Nu är jag van men det var jobbigt i början innan man fann sina egna rutiner och vad som fungerade för oss.
Jag brukar likt förskoleföräldrar (antar jag) möta en hel del kommentarer om hur vårt val är fel, hur jag gör mina barn en björntjänst, förvägrar de social kontakt och chans till att lära sig saker. Men i själva verket är det så långt ifrån sanningen man kan komma.
Jag tänker att man får vara ödmjuk inför varandras val. Jag varken dömmer eller ens bryr mig om hur andra gör och vill bli behandlad lika, även om det sällan sker eftersom att det är ett så infekterat ämne för de flesta.
Vi bor i Frankrike var dagvårdssystemet är lite annorlunda.
Min första son började dagis vid 9 månader för då var jag heltids studerande. Han gick ungefär 20h i veckan fördelat på 3 dagar, måndag och fredag var han alltid hemma med mig.
Vår dotter föddes när han var 1 år 8 månader och hon hängde med mig under kurserna vid mån om möjlighet. Vid 7 månader hade hon en barnflicka i 6 veckors tid för att jag skulle få klart min master examen. Vid ett år började hon dagis en dag i veckan och vår son den franska ”förskolan”. Jag valde att bara ha honom 3h varje morgon så även de andra året och nu gör jag lika med vår dotter sedan förra september.
Då har jag tid att pyssla om vår 11 månaders bebis alla mornar och jag tycker vi mår bra av detta allihopa. Min man som har ett krävande jobb och reser mycket har fått mig redan för länge sedan att skaka av mig det dåliga samvetet. Jag utnyttjar inte barndagvården utan skall istället vara tacksam över att vi har möjlighet till den och se allt det positiva vår barn får av att gå där.
Till hösten ska jag väl börja jobba är det tänkt, då är vår yngsta 1 år 4 månader och om vi får en plats är det tänkt att han då skall börja dagis ! Det blir en ny vardag för oss alla…
När jag var med min 5 åring på förskolan o såg 1 åringar tyckte jag synd om dem. De var så små, sköra, snoriga, ledsna. Ush
Vår son ska inskolas i augusti och fyller två i oktober. Jag tycker det är ganska lagom för HONOM. Han börjar bli redo. Vi kommer jobba 100% båda två för vi hoppas på fler barn i framtiden och behöver jobba för att spara ihop till att kunna vara hemma lika länge med nästa barn. Vi lever inte exklusivt eller roar oss för det har vi inte råd med så blir arg när jag ser folk som har försommar om hur andra gör. De flesta föräldrar för vad de tror är bäst för sina barn och vi tycker olika. Tycker vi ska sluta dömma varandra det är bara onödigt.
Vill bara lägga till att det finns en problematik i det här. Vi i förskolan ska helst inte lyfta problemen med förskolan, att barn blir stressade i stora barngrupper och så. För då skambelägger vi föräldrar. Och vi säger helst inget, för vi vill inte oroa. Men vi i förskola är precis som sjukvården, polisen och annan välfärd, vi är underbemmanade, slutkörda och behöver bättre förutsättningar. Har du faktiskt pratat med din personal om förskoleupproret, om barngrupp storlek osv? Gör det gärna. Du kommer säkert blir förvånad över att allt inte är som det ser ut när du hämtar och lämnar.
Jag kan bara säga såhär. Hade du jobbat på förskola så hade du förstått vad vissa menar.
Jag är hemma på heltid med min 15 månaders och pluggar samtidigt heltid på distans vilket jag gör för att kunna vara hemma med henne till hon är ca 3. Såklart det är stressigt stundtals men det positiva med att ha möjlighet att vara hemma och vara den som bidrar till hennes utveckling känner jag ändå väger upp alla kvällar man får offra för plugg 🙂
Jag skolade in min dotter när hon var 1.5 år. Då gick det bara inte mer ekonomiskt. Jag hade varit student innan så vi fick leva på min sambos inkomst.
Idag är jag färdig förskollärare och har jobbat som det i snart 3 år. På en småbarns avdelning. Och jag kan säga såhär, är du ensamstående och måste ha barnen 10 timmar om dagen så har du min fulla respekt och förståelse. Men jag håller med hen som skrivit kommentaren ovan att det är inget att sträva efter! I min småbarns grupp har vi 18 barn mellan 1-2 år. Vi är tre personal. Efter kl. 13 är vi två. Precis som på många andra ställen och flera andra förskolor- vi räcker inte till! Jag känner iallafall att jag, med mitt egna barn, vill ha henne hemma så länge som möjligt och är så tacksam över att hon bara går 25 timmar i veckan och har gjort sen hon började vid 1.5 år. Att vi har möjlighet till det är jag SÅ tacksam för! Även om det innebär att jag är ”ensamstående” på helger och kvällar när min sambo istället arbetar.
Jag vet att föräldrar blir stötta av att det lyfts upp att förskolan tyvärr inte alltid har förutsättningar för att vara en bra plats för barnen. Jag vet att det inte där roligt att höra. Man vill ju bara kunna lämna med gott samvete. Men så ser inte förskolan ut idag och så är det. Kan alla förskollärare och barnskötare jag känner skriva under på. Kolla in förskoleupproret på Facebook. Jag hoppas på förändring! Så jag får möjlighet att göra mitt jobb och komma hem och känna att jag hunnit sätt alla barn i min barngrupp.
Mina kids går på en liten förskola och dom skolades in när dom var ett. Har aldrig varit några problem och båda barnen tjatar om att gå till föris varje dag, även på helgerna. Jag jobbar dock 75 så har en ledig dag med dom i veckan. Lämnar sju och hämtar två de dagar de går. Tror man får se till varje barn och familj vad som fungerar. Som du säger, hade jag varit ensamstående hade jag varit tvungen att jobba 100. När jag var hemma med lillebror var dottern tre pch vi började med 15 timmar men dottern saknade sina kompisar och ville inte vara hemma med oss tråkisar. Så ändrade till 30. Kändes skumt med som sagt gör man det bästa för sina barn och det är inget straff att vara på förskolan.
Hej Paula. Min son började förskola 1 år och tre månader . Han har gått 15h/veckan fram tills denna vecka (han är nu 2 år och 3 månader).
Till något helt annat. De senaste 6 månaderna har jag jobbat heltid mån-fredag 7-17. Min man har varit hemma o lämnat 15 timmar/vecka. Nu har min man börjat jobba så vår son är där mån-fredag 7-17-15 en vecka och mån-onsdag 7-17 en vecka osv osv.
Jag har lämnat hela veckan, då gråter min son för han vill inte dit men blir lugn direkt 5 min efter. Dom två gånger jag har hämtat så har han ignorerat mig, fortsatt leka o fått utbrott börjat gråta för att han inte vill följa med hem. När min man har hämtat så har han (vad min man berättat) slutat leka o skrattandes sprungit till honom.
Detta tär på mig. Jag är glad att han trivs o allt men mitt självförtroende som mamma tar stryk dessutom tycker ja det är pinsamt och undrar vad pedagogerna tänker :(.
Idag sa jag till min man att jag provar hämta en gång till nästa vecka men fortsätter detta så kommer jag inte hämta mer tkr det är för jobbigt.
Vill tillägga att när ja gått till den andra avdelningen för att hämta hans kläder så har han börjat gråta efter mig men jag vet inte varför han inte blir glad av att se mig?
När han gick 15 timmar så sprang han så han nästan snubblade varje gång han såg mig men på senare tid mindre o nu inte alls.
En pedagog sa en gång ”han blir gladare när pappa hämtar” är såklart glad för det men usch jag känner mig sjukt utanför…
Hjälp mig? Har någon samma erfarenhet? Borde jag vara orolig?
Våra barn har börjat mellan 2-3 år,då har dom gått på allmän förskola endast.
Jag hade kunnat ha dom hemma men det fanns varken någon kyrkis ,öppnaförskola eller något här som man kunde gå med barnen,inte ens en lekpark.
Jag kände ingen här,enda sättet att barnen skulle träffa andra barn var just på dagis/förskolan.?
Jag har jobbat på förskola i många år och är snart färdigutbildad förskollärare. Min erfarenhet säger att så små barn har inget på en förskola att göra. De har överhuvudtaget inget utbyte av varken kompisar, utbildade pedagoger eller läroplaner. De behöver trygghet, kärlek och omsorg av människor de känner sig trygga med. En ettåring som en dag helt plötsligt blir lämnad på en plats där man får slåss om uppmärksamhet med 15 andra barn. Lämnad av den person som man litat på och älskat allra mest. Det är för mig hjärtskärande. På förskolan är det ingen som tröstar när man gjort sig illa, ingen håller om en när man är ledsen, ingen tar upp en om man ramlat. Finns ingen tid till sånt.
Jag ska hålla min dotter hemma så länge det bara går!
Va? Jag pluggar också till förskollärare, har också jobbat ett tag på förskola innan. Vadå finns ingen tid till att trösta?? Man tar sig tid! Prio ett ska alltid vara att barnen mår bra. Vet inte vad du fått lära dig men omsorg och lärande ska gå hand i hand, självklart tröstar man barn som är ledsna eller gjort illa sig!
Men du måste förstå att många inte har ett val! Och som alltid är det kvinnan som får skuld och skam. Det finns fler ensamstående mammor än pappor och vad gör man om man inte har råd att vara hemma mer än 1 år? Man kanske vrider och vänder på varje krona för att få ekonomin att gå ihop! Jag hoppas verkligen att pedagogerna på mitt barns förskola sen har lite mer empati och förståelse än vad du har.
Sånna här kommentarer gör mig SKITARG!
För att ibland kan man inte välja!
Min stora son börja på fsk när han var 1 och 3 mån, Gått varje dag i 4 år mellan 6/7-16/17 mån-fre.
Nu går han 20h/v då jag är mammaledig och i höst börjar han skolan.
Jag lovar han mår jätte bra o älskar sin fsk.
Min lilla fyller 1 i Juli och ska börja fsk i aug. Jag har en garantiplats på min utbildning o jag måste tillbaka annars förlorar jag den.
Min man jobbar och har inte råd att vara pappaledig. Vi har inte råd att vara hemma. Pojken måste på fsk.
Jag är ensamstående eller så kallad boendeförälder. Jag hade velat vara hemma med min son till augusti och skola in honom då på förskolan när han är 18 månader. Men istället har jag fått göra det nu när han är 13/14 månader, vilket jag tycker är för tidigt. Pedagogerna tror ju att alla barnen är i samma ålder, när dem inte är det. Men nu är det så att han måste gå på förskola då föräldradagarna är slut och hans pappa inte vill nyttja sina dagar och vara med sonen eller ge mig dagar så att jag kunde varit hemma längre.
Med min son började vi precis inskolningen. Han har precis fyllt ett. Jag hade mer än gärna varit hemma längre med honom men då jag pluggar och måste ha praktik innan jag tar examen i juni och pappan till sonen inte har möjlighet att vara hemma(han har precis bytt jobb och dessutom måste han ju säga till 2 månader innan och då hade han inte börjat på sitt nya jobb ännu). Det kommer dock inte bli långa dagar på föris för honom, han kommer börja 10 och bli hämtad 15:30. Han älskar sina förskollärare, han har vart där i en vecka och han springer in och kramar deras ben, han leker med andra barn och han är trygg. Det är ett litet dagis med ca 10-15 barn på 3 personer, vi har själva fått en bra relation till förskollärarna och det känns tryggt för oss.
Hade han tvärvägrat när vi kommit till dagis hade jag aldrig tvingat honom att gå heller, jag vill mitt barns bästa och jag ser själv hur gott det gör honom att få leka med andra barn.
Men jag tycker precis som du att det är upp till var och en att göra vad man själv tycker är bäst för sitt barn. Man får göra vad man själv behöver utifrån sina förutsättningar!
alla vi föräldrar som går runt med dåligt samvete. Klart man alltid vill kunna spendera mer tid med sitt barn, men håller med dig Paula, jag tror alla gör så gott dom kan! Jag har haft turen med en kille som älskar föris, han springer dit på morgonen och man får vara snabb om man ska hinna få en hejdå kram. Ändå har jag det där dåliga samvetet för att man är en ”dålig” förälder som har sitt barn på förskolan på heltid.
Jag pluggar till förskollärare och vi har fått ta del av studier som gjorts som visar på att barn som går i förskolan får högre utbildning och därav även bättre jobb när de blir äldre. Så det finns absolut ingen negativt i att vara på förskola mycket! Och alla föräldrar gör väl sitt bästa för sina barn (får man hoppas).
Jag är hemma med min 2-åriga dotter. Hon har inte gått på förskola hittills. Nu är jag gravid i 7e månaden med lillasyster och kommer ju då vara hemma minst ett år till men troligtvis längre. Får se när det blir förskoledags för vår äldsta. Antingen gör vi som vi gör nu tills skolplikten eller så börjar hon vid 3-års ålder ungefär. Min man är även pappaledig måndagar och fredagar så vi får 4 dagar ”helg” tillsammans varje vecka, vilket är underbart.
Jag och min man har som tur är de ekonomiska förutsättningarna att vi kan leva som vi gör och det är jag oerhört tacksam för. Vi försöker med så mycket aktiviteter som det går, varierar mellan lek med andra barn, många konstnärliga aktiviteter så som måla, pyssla osv då min dotter är väldigt konstnärligt lagd och gärna sitter och fokuserar på sådant. Blir mycket dans. Vistas mycket ute.
Jag håller med om att alla föräldrar agerar utifrån de kort man fått och försöker göra så gott det går beroende på ens tillvaro. Tycker att det klankas ned på mammor för mycket överlag, istället för att stötta varandra.
Hur tänker ni kring förskoleupproret som pågår just nu under hashtaggen #pressatläge ?
Finns två grupper på Facebook, en ”förskoleupproret-information” och en som heter ”föräldraupproret”, kolla in dem och säg gärna din åsikt om detta. Dessa grupper är för att stötta pedagogernas extremt utsatta läge just ju med stora barngrupper och inte tillräcklig personaltäthet.
Min dotter skolades in vid 1 års ålder och har alltid älskat att vara på fsk de är ju så underbart att känna att hon har de så bra 🙂 Jag är ensamstående på heltid o de blir långa dagar, men då hon trivs så bra känner man sig oerhört trygg o lugn i att hon är där så mycket! 🙂 Dock tror jag att folk tyvärr har både dåliga egenskaper samt en syn på att de är fel att ha sina barn långa dagar på förskola. Tack Paula för en fin blogg 🙂
Alla gör sitt bästa och det dom passar deras familj bra.
Båda mina barn började fsk vid 18 månader. Hade storebror på 15h/veckan under mammaledigt med lillebror. Funka alldeles utmärkt. Kände att jag ville ge lillebror samma ensamma tid så gott det gick.. nu jobbar jag och deras pappa heltid. Jag jobbar några helger i månaden också. Barnen är lediga en dag i veckan. Annars 7-15.30 på föris.
Hej, här kommer min syn på detta:
Jag jobbar själv på fsk och gjort sen 10 år tillbaka. För lite mer än 3 år sedan blev jag äntligen själv en förälder till min förstfödde, 18 månader senare blev han storebror till min yngsta son. Och han skulle ju börja fsk när han var 18 månader… skulle jag ha honom där fast jag gick hemma? Men på nått sätt ville jag ändå att han skulle ”skolas in” då han är en vädligt försiktig kille. Så vi skolade in honom när han var 18 månader å jag gick hemma med lillebror men efter inskolningen var helt klar (sååå skönt att kunna ha korta dagar, springa dit vid lunch när han fick hemlängtan) så gick han ca 12 Tim i veckan då han gick tis-tors 9:30-13:30…
Jag hade stundtals dåligt samvete för att jag satt hemma med en bebis å han var på fsk en stund. Men så fick det bli å det blev hur bra som helst. Sen hade han ju 1 mån ledighet vid jul å på sommarn 10 veckor tillsammans med oss, alla lov å sen när det gick magsjukor å annat otrevligt så höll jag honom hemma…
Det jag blev så förvånad över var att folk reagerade på ”varför har du han bara på halvtid? Men har ju rätt till 30/Tim veckan”.
Ja men såhär ligger det till för min/vår del: jag vet att de allra flesta pedagoger är väldigt bra å genuint intresserade av barnen på fsk MEN det går inte å jämföra att vara på fsk med 15 andra kompisar å försöka få uppmärksamhet av om man har tur tre pedagoger.
Då är det ju sååå mycket bättre, tryggare för ditt barn å vara hemma med sin mamma/pappa å syskon. Alla dagar i veckan!
Så om ni har lyckan å kallas förälder ta vara på den tid du får med ditt/dina barn, åren går så otroligt fort å snart så är det kompisar/intressen som gäller för hela slanten å vi mammor å pappor är bara pinsamma å ivägen! !
Det är när barn är små man bygger upp hela deras liv, gällande trygghet, tillit, förtroende m.m. Och jag vill verkligen få mina barn trygga å känna sig älskade.
Så idag jobbar jag 80% (sen tar det 15 min att gå fr mitt jobb till deras fsk) så barnen går ca 6 Tim om dagen, det passar oss bra!
Tänker lite såhär, tro på er själva och tro att du är det absolut bästa för ditt/dina barn!
Håller med dig helt. Barnen leker bredvid varandra inte med varandra under 3-4 års ålder i förskolan.
Mycket bra skrivet!!
Så fint skrivet! Håller med om allt! Är också förskollärare och mamma till två. Stor kram till dig och Paula, kloka kvinnor
+1
Det som inte är bra idag är att det blivit för stora barngrupper. Har mina barnbarn på en mycket bra förskola med fantastiska pedagoger. De säger själva att de inte hinner med som de ska o det förstår jag!
Min dotter var hemma 1år 4mån. Det gick bra MEN i efterhand önskar jag att hon fått vara hemma kanske fyra månader till. Så små barn är… små.
Men ÄLSKAR vår förskola som dottern började på efter en månad på en annan förskola. Fantastisk plats!!
Och jag har jättemycket fördomar gentemot föräldrar som väljer att jobba heltid och har långa dagar för småbarn på föris fem dagar i veckan. De flesta i sverige behöver inte jobba heltid, inte ensamstående heller. Man kan ändra livsstil. Barnen behöver sina föräldrar.
Håller med dig helt! Saknar förståelse för att man väljer att göra så. Om man såklart inte är illa tvungen! Men så är ju inte fallet för de flesta.
Att påstå att en ensamstående inte behöver jobba heltid.Hur tycker du att man med en deltidsinkomst ska få livet att gå ihop?
Precis! Jag väntar barn på egen hand i augusti, kommer typ få leva på ca 7000kr/mån samt att jag vill såklart ha föräldradagar kvar under kommande år. Har inget annat val än att sätta barnet på förskola när hen är typ 1 år. Alla par som säger att de inte har råd om mannen är hemma vill man typ ge en käftsmäll! Men det läser man inget om i den här tråden, att mannen är hemma för att barnet ska börja förskola senare. Detta jäkla skuldbeläggande på oss kvinnor-kan det aldrig ta slut!!
Varför fördomar? Alla KAN inte. Man kanske behöver pengarna för att gå runt? Vad är viktigast? 10 färre timmar på förskolan eller mat på bordet hemma?
Herregud.
Fast hur menar du med att en ensamstående inte behöver jobba heltid? Jag är själv med min son och han kommer behöva börja på fsk när han är 1 år eftersom dagarna tar slut och pengarna inte räcker till, de är självklart lättare när man är två och kan dela ansvaret men som ensam är de näst intill omöjligt och få ihop de utan att jobba hel tid. Skulle jag få välja hade han fått vara hemma tills han var 1,5 iaf. Jag hade iaf tänkt att han skulle gå 9-15 och jag tycker de ska bli lite skönt att han får träffa andra barn och lära sig. Sen tycker jag också man ska vara försiktig när man skriver lite hårt som jag tycker du gör att de faktiskt sårar lite, för alla har inte lyxen och välja när barnen ska börja på fsk. Alla älskar vi våra barn men förutsättningar är olika för alla.
Vad har du mer för fördomar gentemot ”såna föräldrar” undrar jag?
Både jag och min sambo kommer jobba 100% när sonen börjar förskolan (då är han ett år).
Tycker du vi är sämre föräldrar för att han kommer få gå heltid på förskolan?
Hur menar du med att de flesta i Sverige inte behöver jobba heltid? Å framförallt så är väl de flesta ensamstående i behov av en heltidsinkomst?
Ursäkta mig men va menar du med att ensamstående inte behöver jobba heltid ? Hur ska man annars ha råd med kläder mat , hyra osv . Jag är själv ensamstående med 2 barn. Mina barn går inte långa dagar på förskola då jag får hjälp av min mamma men alla har inte den möjligheten . Den dagen du själv är ensamstående den dagen kan du uttala dig . Du har ingen aning om hur det är så knip igen istället blir så irreterad på sånna som dig där du skriver att du har mycket fördommar