Hugo har varit borta på svensexa hela helgen och jag har haft egentid med barna. Jag älskar när vi får tid bara vi men det är alltid skönt när Hugo kommer hem igen och vi är en hel familj och två vuxna som delar på ansvar, glädje och sorg över allt som händer i vardagen. Det är skönt att Hugo är hemma igen.
Vi åkte med Silja Line till Åbo och besökte Muminvärlden – där vi var hela familjen förra sommaren. Den här gången blev det bara jag och flickorna och så min älskade mormor. Vi anlände tidigt på morgonen och höll igång hela dagen och på kvällen kunde jag inte låta bli att känna mig som en supermamma som hållt igång själv hela dagen. Visst hade jag med min mormor som stöd men jag stod för allt springande och fick jaga och svettas och sköta roddandet. Om inte min mormor hade varit med vet jag inte alls om det hade gått. Två som vill olika, två med spring i bena och bus i sinnet och så bara en av mig. Jag tänkte för mig själv ”Hur gör alla ensamstående egentligen?”. Jag vet ju att det går men jag förstår inte hur. Eller ja – jag förstår ju att det bara måste gå, det finns liksom inget val. Men ändå, jag imponeras av dom som tar allt ansvar själva. Som inte har en partner som lastar av ibland, som kanske inte har ett kontaktnätverk som vi har utan står helt själva.
Jag tänkte mest på om man har fler barn och är ensam. Hur balanserar man som i mitt fall, två barn med olika viljor och behov? När två vill springa åt olika håll och man bara är en? När får man tid att sitta ner och pusta ut eller gå på toaletten eller bara samla sina tankar. Jag tänker att det kräver styrka och uthållighet och en ängels tålamod. Jag skickar en tanke till er alla som kämpar på med barn på egen hand. Som får dra hela lasset i ekonomi, VAB, sysslor som ska göras och hela livspusslet och samtidigt se barnen, trösta dom när dom är ledsna, plåstra om och krama när det gör ont, leka när orken finns och bara vara den där tryggheten i livet. Ni är fantastiska, glöm aldrig det <3
Åh fina Paula. Jag har alltid älskat din blogg o gör det fortfarande. Detta inlägg kom så jävla lägligt!
Jag är sen den 1 januari ensamstående med en som idag är 2 år o 4 månader, samt en bebis på 8 månader. Jag kämpar dagligen o oftast handlar de endast om o ta sig igenom dagarna. Jag är supernoga med rutiner o låter barnen styra allt. Min stora kille har en vilja av sten o är så jäkla envis. Svett på överläppen har blivit en del av vardagen o jag lovar att jag skymtar ett nytt gråglänsande hår varje morgon(om jag ens hinner kolla mig i spegeln).
Men de går! Trots att jag känner mig otillräcklig större delen av tiden så inser jag nånstans att jag ändå är mer än OK. Barnen är trygga, rena, mätta o glada o det räcker för mig. Sen att lägenheten inte glänser eller att ens eget hår får vänta med o tvättas känns acceptabelt. Man får lära sig o välja sina måsten o känna att man kan leva med att saker får vänta.
Du är bäst o jag beundrar dig lika mycket tillbaka ?
Syns min kommentar? För jag kan själv inte se den..
Jag är ensamstående med ensam vårdnad för min son på 3år. Är själv 26år och lever med 2 smärtsjukdommar ( Endometrios & fibromyalgi ) jag är sjukskriven 100% vilket gör att sonen och jag spenderar väldigt mycket tid tillsammans. Jag har varit ensam med sonen sedan han föddes så för mig finns inget annat att jämföra med. Jag kan snarare tycka de är jobbigt när det är mer än jag som ska hålla koll på sonen osv, summan av de hela är i allafall att man finner orken från det underbara/ roliga stunderna tillsammans med sitt barn. Jag funkar så iallafall.
Tycker du är en supermamma, det är ju trotts allt jobbigare att gå från att va 2 med barnen för att sen helt plötligt va ensam en hel helg! Du är grym!❤️ Har följt dig och Hugo ända sedan ni blev tillsammans! Ser så mycket positivitet och driv hos er som får mig att fortsätta kämpa och sträva efter mina framtida drömmar! Tack för det❤️❤️
Jag fick tvillingar för 11 månader sen, och två barn sen tidigare på 3 och 4 år! Samma pappa till alla 4 men blev lämnad i tvillinggraviditeten i vecka 17 då pappan träffade nytt.. Var alltså helt ensamstående med 4 barn varannan vecka och 2 bebisar på heltid. Det har varit tufft många gånger, men något jag lärt mig det är att alltid försöka behålla lugnet även under stormen ? Barnens pappa var inte med under förlossningen med tvillingarna eller de första 8 månaderna men nu är han engagerad och har de varannan helg. Hans flickvän gjorde slut med honom och det var efter det som engagemanget kom.
Wow.. blev väldigt berörd av din kommentar. Tycker att du verkar vara en super mamma ❤️ Massa cred till dig!!
Stor kram till dig, vad du fått stå ut med mycket! Vilken grym powermamma dina barn har! <3
Stor kram till dig, vad du fått stå ut med mycket! Vilken grym powermamma dina barn har! <3
Kan inte annat än hålla med. Min man är fotbollsspelare. Så blir mycket ensamtid med barnen när de är iväg på träningsläger och bortamatcher. Man undrar hur de ensamstående klarar av allt själva.
Jag läser ofta din blogg, men kommenterar i princip aldrig, jag ser liksom inte vitsen med det. Tills idag. Jag läste ditt inlägg om den personen som skrivit till dig, att hennes anorexi tilltagit för att du ”vikthetsar” i din blogg. Jag har också läst Hugos tankar om det. Och det är något som jag tänkt på i många dagar. Så pass mycket att jag känner att jag måste skriva några ord till dig. Jag tycker absolut inte att du skall bära det ansvaret på dina axlar. Det är helt orimligt att en enda person i ett helt samhälle, ska ha så mycket inverkan på en enda människa, att den personen får anorexi för att den läser din blogg. Om jag går tillbaka till hur jag själv var när jag var yngre, så kan jag inte komma ifrån att jag ofta skyllde ifrån mig på andra. När någon sa att jag gjort fel, så ville jag gärna svara ”jamen det var bara för att den gjorde si, eller så”. Jag tänker att en person som försöker lägga den skulden på dig, inte är beredd att ta ansvar för sina egna handlingar. Anorexi är förvisso en fruktansvärd sjukdom, och man kan inte hjälpa att man insjuknar i den. Men det är ingens fel. Inte den som bär den, men absolut inte någon utomstående. Man kan inte skylla sina brister/sjukdomar på någon annan. Det är lika befängt som att någon skulle skylla en cancerdiagnos på ”soldoktorn” på TV4, för att han alltid är brun.
Jag själv är det man kan kalla för ”tjockis” jag ser inte ordet tjock som ett skälsord, utan mer en beskrivning av en form. Min kropp är inte otroligt superöverviktig, men den är det man skulle kalla för tjock, eller mullig. Jag är inte så nöjd med min kropp, men saker som hänt i mitt liv, har gjort att det är den kroppen jag har just nu. Jag försöker inte skylla på någon annan än mig själv. För någonstans på vägen fick jag ett mat/sockerberoende som jag haft svårt att få bukt med. För mig är det inte ”bara att bestämma sig” och köra på. Det sitter i hjärnan. Jag typ hetsäter i smyg för mig själv, typ ”om jag äter dethär fort, när ingen ser..så har det inte hänt”. Den stilen har jag haft, i så många år. I dagens läge har jag lyckats gå ner 28 kg och ser ändå relativt ”normal” ut, till mina 186 cm. Men jag har ca 10-20 kg kvar, innan jag är vid min idealvikt, om vi nu ska räkna det så. Jag försöker att strunta i vågen, den är missvisande i hur man mår. Och någonstans på vägen har jag insett att det inte sitter i siffrorna på vågen och att jag inte blir lyckligare för att jag är det man anser vara ”smalt”. Det sitter i huvudet på mig. Och givetvis i kroppen.
Det jag egentligen vill komma till i min kommentar är att jag väljer inte att se att du vikthetsar, det skulle jag kunna göra, om jag var bitter och ville skylla ifrån mig. Jag väljer att inspireras utav dig. För du var som jag innan, vägrade träna och tyckte det var pisstråkigt. Jag vill ju vara som du, hoppa iväg till gymmet och känna glädje i det. Jag vill hitta en träningsform som passar mig, som jag tycker är rolig.
Jag är på god väg. Och jag kommer inte att ge upp. Aldrig någonsin. Jag har ju tagit mig så långt, med inspiration ifrån dig, Hugo och många andra influensers.
Det spelar ingen roll vad någon utan Er gör. Det finns alltid typiska PK människor, som letar fel, som skall tillrättalägga och som alltid alltid alltid kommer att skylla ifrån sig på alla andra. Låt inte det trycka ner dig, för du är en stark kvinna, med båda fötterna på jorden. Som klarar att rodda familj, barn, träning, aktiviteter, jobb och hela livstetriset på ett fantastiskt vis.
Kram
Jag läser ofta din blogg, men kommenterar i princip aldrig, jag ser liksom inte vitsen med det. Tills idag. Jag läste ditt inlägg om den personen som skrivit till dig, att hennes anorexi tilltagit för att du ”vikthetsar” i din blogg. Jag har också läst Hugos tankar om det. Och det är något som jag tänkt på i många dagar. Så pass mycket att jag känner att jag måste skriva några ord till dig. Jag tycker absolut inte att du skall bära det ansvaret på dina axlar. Det är helt orimligt att en enda person i ett helt samhälle, ska ha så mycket inverkan på en enda människa, att den personen får anorexi för att den läser din blogg. Om jag går tillbaka till hur jag själv var när jag var yngre, så kan jag inte komma ifrån att jag ofta skyllde ifrån mig på andra. När någon sa att jag gjort fel, så ville jag gärna svara ”jamen det var bara för att den gjorde si, eller så”. Jag tänker att en person som försöker lägga den skulden på dig, inte är beredd att ta ansvar för sina egna handlingar. Anorexi är förvisso en fruktansvärd sjukdom, och man kan inte hjälpa att man insjuknar i den. Men det är ingens fel. Inte den som bär den, men absolut inte någon utomstående. Man kan inte skylla sina brister/sjukdomar på någon annan. Det är lika befängt som att någon skulle skylla en cancerdiagnos på ”soldoktorn” på TV4, för att han alltid är brun.
Jag själv är det man kan kalla för ”tjockis” jag ser inte ordet tjock som ett skälsord, utan mer en beskrivning av en form. Min kropp är inte otroligt superöverviktig, men den är det man skulle kalla för tjock, eller mullig. Jag är inte så nöjd med min kropp, men saker som hänt i mitt liv, har gjort att det är den kroppen jag har just nu. Jag försöker inte skylla på någon annan än mig själv. För någonstans på vägen fick jag ett mat/sockerberoende som jag haft svårt att få bukt med. För mig är det inte ”bara att bestämma sig” och köra på. Det sitter i hjärnan. Jag typ hetsäter i smyg för mig själv, typ ”om jag äter dethär fort, när ingen ser..så har det inte hänt”. Den stilen har jag haft, i så många år. I dagens läge har jag lyckats gå ner 28 kg och ser ändå relativt ”normal” ut, till mina 186 cm. Men jag har ca 10-20 kg kvar, innan jag är vid min idealvikt, om vi nu ska räkna det så. Jag försöker att strunta i vågen, den är missvisande i hur man mår. Och någonstans på vägen har jag insett att det inte sitter i siffrorna på vågen och att jag inte blir lyckligare för att jag är det man anser vara ”smalt”. Det sitter i huvudet på mig. Och givetvis i kroppen.
Det jag egentligen vill komma till i min kommentar är att jag väljer inte att se att du vikthetsar, det skulle jag kunna göra, om jag var bitter och ville skylla ifrån mig. Jag väljer att inspireras utav dig. För du var som jag innan, vägrade träna och tyckte det var pisstråkigt. Jag vill ju vara som du, hoppa iväg till gymmet och känna glädje i det. Jag vill hitta en träningsform som passar mig, som jag tycker är rolig.
Jag är på god väg. Och jag kommer inte att ge upp. Aldrig någonsin. Jag har ju tagit mig så långt, med inspiration ifrån dig, Hugo och många andra influensers.
Det spelar ingen roll vad någon utav Er gör. Det finns alltid typiska PK människor, som letar fel, som skall tillrättalägga och som alltid alltid alltid kommer att skylla ifrån sig på alla andra. Låt inte det trycka ner dig, för du är en stark kvinna, med båda fötterna på jorden. Som klarar att rodda familj, barn, träning, aktiviteter, jobb och hela livs-tetriset på ett fantastiskt vis.
Kram
Va kul ni verkat haft ? Fint skrivet av dig! Jag är själv med ett barn o jag tycker de är knepigt ibland 😉 att vara mamma är en superkraft ?
Nu är jag bara ensamstående med ett barn. Men i mitt fall så vet jag inget bättre. Jag vet inte hur det är att vara två föräldrar och få den avlastning du beskriver eftersom min sons pappa dog när jag var gravid. Jag kan dock tänka mig att det är så för många andra ensamstående, antingen att de ”inte vet bättre” eller som du beskriver att man bara måste fixa det. När livet som ensamstående känns jobbigt brukar jag tänka att ”det löser sig på något vis”. Man får hitta sina egna lösningar. Följ brukar exempelvis fråga hur jag duschar när jag är ensam med en ettåring. Han får sitta i matstolen och äta majskrokar eller liknande medan jag duschar och när han var bebis fick han sitta i babysittern.
Sen vad jag förstått det som enligt mina vänner som är ensamstående så får man åtminstone lite avlastning/paus de veckor/dagar som den andra partnern tar barnen. Men sen är vi ju några som helt har ansvar för våra barn själva utan en annan förälder.
Tycker det var ett fint inlägg av dig att skriva det här och att du tänkte på oss som roddar allt själva ❤️ Både ensamstående mammor och pappor.
Jag är ensamstående till min son på 6.5 månader. Även fast jag och sonens pappa inte bor under samma tak, så ses vi ändå ett par gånger i veckan och sonen är hos honom en dag i veckan några timmar, för att deras relation ska bli god till varandra. Annars försöker jag rodda det mesta själv. Bor dock hemma hos mina föräldrar, så får mycket avlastning osv. Men vissa stunder är det otroligt tufft och då önskar man att man hade någon som man kunde gråta ut mot.
Som ensamstående så vet man inget annat 🙂 Byta varannan blöja, turas om med uppvaken på nätterna, få hjälp med att bära matkassarna – vilken LYX att få sådan hjälp i vardagen.
Är ensam med två barn som oftast vill olika. Man får helt enkelt säga ”Nu gör vi detta, sen efter så får vi göra det du vill..” väldigt ofta. Och barnen lär sig att mamma eller pappa faktiskt inte kan vara med hela tiden. Men ibland är det kaos och alla är sura och jag är ledsen men oftast går allt bra 🙂
Tack för omtanken ❤ har tre i åldrarna 6, 5 och 3 och är helt ensamstående!
Jag har inte ens barn men jag tyckte bara att detta var så fint skrivet av dig!
Jag håller med dig. Är väldigt imponerad av mammor/pappor som får allt att fungera på egen hand. Nu har vi en dotter (väntar en lillebror/lillasyster om 5 veckor) och vet knappt vart jag skulle ta vägen om vi inte var två föräldrar som delar på allting. Jag är uppvuxen med en supermamma som gjorde allt på egen hand, så jag vet ju att det går – har bara svårt att förstå det själv.