Jag ska på återbesök idag. Jag ska alldeles strax ge mig av till sjukhuset. Förhoppningsvis går det snabbt så att dagen kan fortsätta. Det är ett litet stick i fingret som ska tas för att se att infektionsvärdet har gått ner. Det känns som att antibiotikan gör sitt jobb men man vet aldrig. Det är två dagar kvar till julafton och det ska städas lite, handlas julmat och de sista klapparna ska köpas.
Baby blues… Det var något som många i min omgivning pratade om när vi hade fått Molly. Jag berördes inte ryggen, jag var lycklig och kände mig inte alls nedstämd. Men nu efter Leonores förlossning. Under den tredje dagen bara grät jag och grät. Varför? Jag var orolig. Ängslig. Kluven. Analyserande. I det stora lyckoruset kom den dagen jag bara behövde få en extra kram, några värmande ord från nära och kära. Hugo tröstade och skrattade lite åt mig för vi hade ju precis fått vår lillasyster. Och vi anser att syskon är det finaste man kan ge till sina barn, att Molly och Leonore har fått en skatt i varandra. Samma kväll ringde jag min mamma och berättade att jag var ledsen. Älskade mamma, hon hade också varit lite ledsen den dagen. Hon hade tänkt på oss, tänkt hur Molly tar det hela, ledsen för att hon inte hunnit lära känna Leonore än, velat hjälpa mig med mat och avlastning. Hon hade helt enkelt baby blues light samma dag.
Morgonen efter var alla dessa känslor som bortblåsta. Jag skrattade åt mig själv och mitt vanliga tankesätt om att allting kommer att ordna sig kom tillbaka. Men det fick mig ändå att tänka till, de gav mig en tanke till den personen som har dessa känslor men att dom inte blåser bort. Att det finns kvar och att det stör anknytningen till bebisen. Att en eventuell depression kan utvecklas tror jag beror på att man i den nya perioden med en ny liten familjemedlem är intensiv och ger så otroligt många intryck på en och samma gång. Man ska få vandra genom livets skörhet, både till de mentala och fysiska. Sedan Molly kom till världen så har mitt hjärta flyttat ut. Det är en ständig kamp i hjärtat där det pendlar mellan kärlek, oro, stolthet och ens egna samvete. Man vill beskydda det lilla barnet och det blir nästan så att man den första tiden känner sig övermänsklig. Övermänsklig för att man inte tar hand om sig själv, ens egna behov utan tar den lillas först. Men vi alla får inte glömma bort att vi faktiskt bara är människor med ett enormt känsloliv. Vi ska känna och vi ska agera. Annars finns det ingen möjlighet att komma framåt. Med dom orden säger jag godmorgon. Ut och fånga dagen allesammans!
Tror så här i efterhand att jag åkte på en släng förlossningsdepression efter att jag fick min första dotter, jag var så otroligt ofta nedstämd, orolig och hade en klump i bröstet som en ständig följeslagare. Det höll i sig ett år ungefär innan det värsta började släppa, kan först nu i efterhand se att det inte var ”normala” känslor att ha i kroppen i över ett år. Varför inser man inte det när man är mitt i det och kan söka hjälp? En anledning tror jag är att det inte tas helt på allvar på BVC. Jag fick fylla i en blankett om hur jag mådde, men hallå hur lätt är det när man knappt känner människan man sitter mittemot och helt plötsligt förväntas öppna upp sig för via nåt sketans papper? Jag var inte helt ärlig iallafall när jag fyllde i svaren, skämdes och kände mig otacksam när jag inte kände mig lycklig efter att ha fått mitt första barn, och tänkte att det inte var så allvarligt. Sen frågades det aldrig mer om hur JAG som mamma mådde, och då är det ju inte det lättaste att bara börja berätta själv. Nä, tycker inte att det fångas upp på rätt sätt, tror att det är många tappra mammor som kämpar på med tunga känslor i det tysta helt i onödan.
Just det där med nedstämdhet tredje dagen har jag fått förklarat är ganska vanligt då mjölken ofta rinner till då och det är mycket hormoner i omlopp. Kommer ihåg att jag storgrät typ hela dagen den tredje dan 🙂
Puss på dig Paula, du och din familj är fina!
Jag fick en förlossningsdepression med min dotter.
Varje dag var en kamp! Hon började jollra och sökte kontakt, jag undvek henne så mycket det gick. Gav ingen respons förutom blöjbyte och mat. Hon tystnade och började sova fler och fler timmar per dygn, hon började helt enkelt nedreglera sig själv.
Varje kväll när hon skulle sova så var tanken ”yes, jag klarade ännu en dag” hon sov nätterna igenom och morgonen därpå var första tanken ”fan, inte en dag till med den där”. Samtidigt som jag var så jävla rädd att hon skulle försvinna.
När hon var åtta månader kunde jag äntligen titta på henne utan att känna en grav ångest som slet i bröstkorgen.
Jag fick baby blues också men det har aldrig riktigt gått över. Min bebis är idag 7 veckor. Min mamma fick depression när hon fick mig och kunde aldrig ta mig till sig. Jag fick aldrig kramar eller pussar och nu som vuxen är det naturligt för mig att inte krama henne, jag blir obekväm när hon försöker.
Jag hade det tufft som tonåring med mycket funderingar på varför hon inte älskade mig.
Därför gör jag allting för mitt barn, jag har stenhårda rutiner med mat, mys, kramar, pussar och promenader. Jag ägnar varje sekund till att älska henne och gråter när hon sover.
<3
De där känslorna är så starka. Själv kom jag inte ur det, utan allt vart svart. Jag grät av ångest vid varenda matning, jag vägrade att släppa amningen helt. Varje matstund började med amning, sedan med flaska och därefter försökte jag pumpa brösten, allt för att få igång mjölkproduktionen. Jag grät av ångest när vi skulle gå och lägga oss i sovrummet, för jag visste att jag inte skulle få sova och smärtan som kom av att ens röra sig från stygnen efter klipp/bristningar.
På allt detta kom alla skuldkänslor, de var helt övermäktiga! Tex tog det två månader innan lillgubben fick åka på en tur i vagnen ute. Visst hade vi varit ute på affären och så en snabbis, men då låg han i babyskyddet. Jag förbjöd även min sambo att berätta för någon, så utåt var allt superbra.
Det tog några månader innan jag bröt ihop på BVC och fick då en remiss till barn- och föräldrapsykolgenheten.
Ditt inlägg gjorde mig verkligen känslosam, men det är så fruktansvärt att må sådär när man har världens finaste barn i sin famn.
Ni är en sån fin familj och hoppas att ni får en supermysig jul 🙂
FINASTE INLÄGGEN HAR DU!!!!
Jag fick så den 3.e dagen. Allt var bara så mycket. Men dagen efter var det borta igen… Men jag minns känslan, inte kul!
Åh så fint skrivet började gråta lite av igenkänning – alla dessa starka överväldigande känslor…
Vilken underbar och härlig bild på er två! 🙂
Åh nu föll några tårar…jag fick förlossningsdepression, jag insåg det inte förrän dottern var runt 9 månader. Eller kanske inte erkände för mig själv hur jag egentligen mådde. Nu går jag hos en psykolog i alla fall och ska träffa en barnmorska för att prata om mina förlossningsskador jag fick. Önskar ingen borde få må dåligt när man precis fått barn.
Fina Paula! Vad skönt att det försvann för dig! Jag hamnade själv i samma situation med min tredje flicka och hade samma känslor, som också försvann. Just de dagarna var hopplösa. Tack för att du delar med dig av det, jag tror du hjälper otroligt många kvinnor! Med just den tanken av att det kan försvinna. Och vilken undrbar mamma du har! Hoppas du blir bättre av antibiotikan så ni får må bra över jul och nu i framtiden! Det är jobbigt att bli sjuka under just en sån här tid med en ny familjemedlem, och speciellt när man redan har en skatt som får ett nytt syskon. Ni är en fin familj med fina värderingar. Tack för att du bloggar! Du är en stor insperation!
Sådär pendlar också tankarna när man har Baby Blues. Jag led av det mycket med första barnet. Man kände sig nedstämd för att sedan känna sig lycklig o.s.v.