Jag la upp på min instastory tidigare idag ”livet som crossfit fru” ( följer du inte mig på insta så kan du gå in och göra det här – @paulas_me ) och att det innebär att jag är ensam med barnen på lördagar fram till eftermiddagen. Och för att ni ska få förståelse för hur har det just nu så har Hugo elitsatsat inom crossfit i…ja är det fyra år nu? Samma år som vi roddat småbarnsår. Något vi kommit fram till tillsammans och jag har full förståelse för vad det innebär, men samtidigt leker jag med tanken om det var jag som var den frånvarande i ett intresse som tar faktiskt tid för familjen. Kan inte ens föreställa mig vilken skit jag skulle få via sociala medier!
Lördag förmiddag betyder inte familje häng utan att Hugo tränar och jag aktiverar mig och barnen. Idag åkte vi till Skansen med barnens farmor Fia och sen väntade vi in Hugo hemma hos dem. Mysigt men ibland kan jag känna att helgen är helig och att crossfiten inkränktar på det. Oftast känns det okej och jag känner att jag samlar på mig egentid jag kan kassera in senare när jag hittat det jag brinner för på samma sätt som Hugo gör med träningen – då får han acceptera och vara den som får dra huvudlasset.
Hugo är – som jag skrev tidigare idag – den som springer fram som med Clean och då tycker jag det kan vara svårt av vara den som kommer in när allt redan börjat och bromsa ner. I alla fall när man inte är lika benägen att springa på samma sätt. Kanske är det därför hans behov ofta går före mina? Jag väljer att låta honom ta plats i sina intressen och acceptera hur vår vardag ser ut men det får mig ändå att tänka på jämställdheten. Jag tänker att det här kanske är typiskt i relationer – att vi kvinnor ofta tar ett steg bakåt och tänker att ”han kommer se allt jag gör, förstå hur jag känner & sen ge mig tillbaka det jag gjort” men sen blir vi besvikna för att dem inte ser det där självklara som vi ser? Nåt jag lärt mig är att man aldrig kan utgå från att andra tycker eller tänker på samma sätt som en själv när det gäller saker man själv ser som självklart.
Nu får Hugo faktiskt en del kritik ibland för att jag tar största lasset & det tror jag beror på att vi bloggar och visar upp våra liv så mycket. Om vi inte haft våra sociala medier hade nog ingen i vår närhet egentligen anmärkt på det för det ser ut såhär bland så många. Jag leker med tanken på hur det låtit om det var omvända roller. Om Hugo fick vara ensam med barnen delar av helgerna och hela tiden ha överseende med att jag måste få åka och träna flera timmar varje dag. Att jag skulle vara benhård med att jag måste få mina timmar varje dag och inte kan skippa träning ibland bara för att det uppstår något vardagsproblem eller att han inte skulle känna sig på topp. Om jag då fortfarande skulle se det som självklart att jag måste få göra mitt och att han och barnen får vänta. Om han dessutom skulle få tänka ut själv olika aktiviteter att göra på de där ensamma timmarna med barnen. Skulle han ha gjort utflykter eller bara åkt hem till sina föräldrar för avlastning och ta det lugnt? Skulle han umgås med min mamma och barnen ensam en hel dag? Jag bloggade tidigare om Jessica Almenäs och att är borta från sitt barn i en månad nu under OS. 4 veckor är en väldigt lång tid men jag undrar om hon hade fått den kritiken om hon varit en pappa istället för mamma. Varför tycker vi det är mer okej att pappor är frånvarande på olika sätt än mammor? Är inte båda föräldrar lika viktiga för barnen?
Vi har turen i att våra familjer är väldigt närvarande i våra liv och för mig känns det inte det minsta konstigt att umgås en dag med Hugos mamma utan Hugo – relationerna till våra nära och kära är något jag värderar högt. Men det slog mig ändå idag, det där med att vara crossfit-fru och att Hugo har en annan fru (boxen) han umgås lite mycket eller mer med. Hur hade det varit med ombytta roller?
Med dom tankarna är jag glad över att jag kan ge Hugo något som betyder för honom. Han identifierar sig så starkt som atlet men han är också ödmjukt inställd till att han ”owe me” i framtiden när jag behöver tid för att utvecklas. Om en vecka drar EM kvalet igång och håller på i fem veckor. Jag kommer givetvis vara på plats vid alla tillfällen och heja. Svettas för att kidsen säkerligen kommer dra åt olika håll men jag vill tro att Hugos relation till träning kommer inspirera barnen när dom blir äldre.
Hur ser det ut hemma hos er? Har ni lika mycket egentid eller blir du som mamma nedprioriterad i familjen i perioder likt min situation just nu?
jag tycker spontant att han verkar ganska egoistisk…varför är hans intressen viktigare än dina? Hoppas han skulle göra samma sak för dig…
Tycker samtidigt mest synd om barnen som missar massa tid med sin pappa, tid som aldrig kommer tillbaka. Klart man ska ha intresse även som småbarnsföräldrar men kanske på en lagom nivå…och på en rättvis nivå för båda parter…
Jag tycker du resonerar bra – men tänk på att även om ni är överens om vems intressen som ska prioriteras just denna period så kan saker förändras. Ingen vill tänka på om det skulle ta slut eller hur det skulle bli om något annat oförutsett dök upp – men det KAN ju vara så att er framtid av någon anledning inte möjliggör för att du ska kunna vara den som kommer först sen heller. Skjut inte dina egna intressen på framtiden, det är viktigt även under småbarnsår och crossfit-satsning att det DU vill förverkliga också prioriteras. Det är också lätt att skapa rutiner och vanor där ni fastnar i att Hugos intressen kommer först, då riskerar det fortsätta så och du står där med dina behov otillfredsställda. Jag tycker du är fantastisk och att ni har en medveten dialog om allt detta är ju jättebra, men skjut inte dig själv på framtiden. Du lever också nu, är också ung nu, har också drömmar nu. Ingen vet vad framtiden erbjuder – förhoppningsvis blir den fantastisk och till din fördel – men det är inget en någonsin kan veta eller garantera. Ta vara på tiden nu också. Stå på dig! Lycka till och massa kramar.
Håller såååå med dig Emilia! Jag är idag 25, gift och har barn. Gifte oss när vi var 23. Innan värdesatte vi min mans behov före mina, men vi har tänkt om. Mognat. Nu värdesätter vi bådas tid precis så jämntlikt det går, för TÄNK om vi i framtiden skiljer oss. Oavsett om det är om ett år, tio år eller fyrtio år så är detta en tid som inte kommer tillbaka. Våga leka med tanken ”Tänk om” för det finns inga garantier. Vi är superkära och jag kan bara se mig tillsammans med min man, men det är alltid värt att sätta mina drömmar i främre rum också. Ifall något händer…
Nä alltså vi har delat ansvar, så vi delar lika, ingen har mer eller mindre. Toppen! 🙂
Hemma hos oss är det jag (mamma) som är den ”frånvarande”. Jag jobbar heltid, hämtar bara en gång i veckan, hobbysportar på lördagar (ingen elitsatsning) och den med mest uppbokat. Vi är alla olika och här hemma är inte jag den som ligger på golvet och bygger lego. Det gör han. Det är inget som jag har dåligt samvete för alls.
Han är musiker och skulle han ”elitsatsa” så skulle jag ställa upp.
Så fantastiskt bra skrivet Paula, du är klok o har tänkt igenom ämnet. De helt rätt att reflektera över saker som tas för givet. Jag hoppas att ni kan finna en balans i detta som är bra för dig.
Frågan är om du någonsin kommer att få möjlighet kassera ut din sparade egentid särskilt nu när det pågått under så lång tid. Era barn hinner bli stors och självständig innan du kommer dit. . Jag kan tänka mig att det är en tröst för dig att tänka så men jag tror inte ens du själv tror på det. Fråga är om Hugo någonsin hade klarat att dra huvudlastet som du gjort under så lånng tid. Män tar för sig mer och värderar sig själva och sina intressen högre. Om du ska vänta på att hitta ett intresse som är viktigare än hans kommer du aldrig att lyckas. Det handlar om hur du värderar dig själv. Hugo kommer alltid ha ett försprång och vara snabbare på att komma på nya aktiviteter/affärsidéer och han kommer alltid att ta dem medan du kommer att känna efter vad som är bäst för familjen först.
Hej,
Tack för en underbar blogg och att du är så ärlig!! Jag inspirerar oroligt mycket av dig!!
Jag bytte jobb för några månader sedan, ett jobb jag drömt om i många år så jag är otroligt glad och älskar att vara på jobbet. Dessvärre innebär det kvällar och helger, vilket gör att min man som studerar drar det stora lasset, skjutsa/hämta, hemmet och egentid med barnen. Jag är tacksam över att jag får möjlighet till detta trots två små barn, 3,5 och 2. Småbarnsåren är underbara men också extremt krävande, och vi har tillsammans kommit fram till att det får vara såhär under några år för att det sedan ska bli enklare. Mycket annat får vänta, som middagar och dejter. Lyckas vi med det några gånger per år så är vi nöjda. Huvudsaken vi får livet att gå ihop och vi forsätter att se varandra 🙂
Tack för allt!!
Det är så roligt att du tar upp detta då jag har haft EXAKT samma funderingar och tankar kring det hela.
Det känns som att mammor överlag skuldbeläggs för det mesta när det kommer till önskan om egentid och barnen överhuvudtaget. Har barnen fel skor är det mamman man ska kritisera, har barnen ingen hjälm när de cyklar är det SÅKLART mammans fel, vill mamman jobba borta i veckor är hon egoistisk osv. Pappor behöver sällan försvara sig eller förklara sig inför andra för det är i stort sett alltid mamman som kritikerna vänder sig till.
Och går föräldrarna isär så är det mycket värre om mamman presenterar en ny partner än om pappan gör det? Så himla konstigt.
Intressant och högst aktuellt ämne speciellt när allas våra liv ändå är så pass öppna i och med sociala medier<3
Väldigt bra och tänkvärt inlägg. Jag känner lite samma trots att min sambo bara har helt vanliga intressen. Jag tänker också att han ”kommer att se allt jag gör och återbetala mig för det”, men det kan jag nog inte räkna med trots allt…som bäddat för besvikelser om man inte kommunicerar massor.
Hej,
Frågan har inte med inlägget att göra men jag skulle gärna vilja ha tips. Jag har en dotter som fyller 2 år i april. Jag vill väldigt gärna börja pottträna men vet inte riktigt hur jag ska börja och hur lång tid det kan ha. Har du möjligtvis några tips om hur ni gjorda med Molly?
Tacksam för svar.
/Lena
Jag upplever er relation väldigt jämställd. Du har en kille som elitsatsar inom idrotten och driver företag men han vabbar, tar ungarna till simhallen, umgås med er mycket, ger dig tid för träning, resor/tid med vänner, ni har barnflicka nu och en familj som ställer upp. Jag upplever inte alls den klyftan, det finns många som har män med ”vanliga” 9 till 17 jobb som inte är hälften så engagerade och aktiva i familjelivet som din är. Så tycker ni ska vara glada över att ni fått ihop det så bra. Tycker Hugo är ett bra typexempel på en engagerad familjepappa.
Beror ju verkligen helt och håller på vem du jämför med. Jämför du med en pappa som jobbar över 100% och kommer hem och slänger sig framför TVn och inte bryr sig om hur ungarnas eller hans partners dag har varit så ja då är Hugo en engagerad familjepappa. Men skulle du jämföra då med en pappa som jobbar 75% (som många kvinnor gör), är hemma en dag i veckan med ungarna och spenderar varje helg med sin familj samt vabbar 50% så nej då är inte Hugo ett bra exempel. Sluta prata jämställdhet när du inte har kunskapen om det. Jämställdhet är inte en tolkningsfråga det är ett faktum.
Detta eviga nack om jämställdhet..hade kvinnorna verkligen tyckt sååå illa om att vara hemma, inte ha tider att passa, fika, luncha, hänga med andra mammor och dra det ”lasset” så är väl ekvationen väldigt enkel: gör något åt det! Det är inte så att alla kvinnor inte har någon egen vilja eller kan påverka sin situation. Jag själv är ingen hemma-mamma-typ och känner otroligt många tjejer som går och gått hemma länge som gnäller men tycker egentligen det är hur skönt som helst fast de inte vågar erkänna det, det känns mer som tabu än det evigt uttjatade ”kvinnolass-snacket”. Att erkänna att det är skönt att lägga karriären åt sidan, inte fokusera på ekonomi/pengar och jobbstressa. Jag tycker definitivt att fler män borde njuta av föräldraledigheten och den dyrbara tiden med sina barn men att kalla det för ett lass är skitsnack det är en förmån. Det finns ingen karriär eller jobb i världen som kan jämföras med tiden med dem små. Jag upplever inte precis som om Paula offrar sig särskilt mycket, jag tycker hon har mycket eget på gång och Hugo är med tanke på sin situation väldigt närvarande och engagerad. Men det är min upplevelse, du har din. Jag har inte någon specialkunskap om jämställdhet och inget intresse av begreppet för den delen, tycker att det viktiga och väsentliga är att man är lycklig och har en fungerande relation med sin partner och tack och lov har jag fått ihop det i 13 år med småbarn utan att prata jämställdhet och istället ha fokus på kärlek och gemenskap i familjen. Love!
Jag upplever er relation väldigt jämställd. Du har en kille som elitsatsar inom idrotten och driver företag men han vabbar, tar ungarna till simhallen, umgås med er mycket, ger dig tid för träning, resor/tid med vänner, ni har barnflicka nu och en familj som ställer upp. Jag upplever inte alls den klyftan, det finns många som har män med ”vanliga” 9 till 17 jobb som inte är hälften så engagerade och aktiva i familjelivet som din är. Så tycker ni ska vara glada över att ni fått ihop det så bra.
Jag upplever er relation väldigt jämställd. Du har en kille som elitsatsar inom idrotten och driver företag men han vabbar, tar ungarna till simhallen, umgås med er mycket, ger dig tid för träning, resor/tid med vänner, ni har barnflicka nu och en familj som ställer upp. Jag upplever inte alls den klyftan, det finns många som har män med ”vanliga” 9 till 17 jobb som inte är hälften så engagerade och aktiva i familjelivet som din är. Så tycker ni ska vara glada över att ni fått ihop det så bra.
Jag upplever er relation väldigt jämställd. Du har en kille som elitsatsar inom idrotten och driver företag men han vabbar, tar ungarna till simhallen, umgås med er mycket, ger dig tid för träning, resor/tid med vänner, ni har barnflicka nu och en familj som ställer upp. Jag upplever inte alls den klyftan, det finns många som har män med ”vanliga” 9 till 17 jobb som inte är hälften så engagerade och aktiva i familjelivet som din är. Så tycker ni ska vara glada över att ni fått ihop det så bra.
Vi ger varandra mycket egentid, men vi har också familjetid. Ibland tror jag dock min sambo drar ett större lass med barnen, han hämtar/lämnar oftare än mig (jag börjar mkt tidigare än honom och jobbar även minst 2 kvällar i veckan) på tisdagar jobbar jag oftast till 16, och stannar och äter middag hos mina föräldrar samt tränar med min mamma. Dock är jag ledig 1-2 dagar mitt i veckan då jag jobbar varannan helg, och då är ju barnen alltid lediga med mig.
Kan ibland få lite dåligt samvete, men det ska jag inte ha. Barnen behöver sin pappa lika mkt. Mina lediga helger ser vi till att hitta på något hela familjen ❤️
Min man tränar alltid (6 dagar/veckan) tidiga mornar för att sedan vara tillbaka när vi vaknar vid 07.00. Helgerna är helig ”familje-tid” för oss och ska någon av oss iväg ensam med vänner planerar vi det i god tid.
Har ett jämställt förhållande till barnen, ibland med uppgifter som den ena gör ”mer”. Tex tar mannen mer blöjbyten och städning medan jag tar matlagning och tvätt oftare,
Sedan går vi ut på spontana middagar ihop när vi har barnvakt och hittar alltid på famile-aktiviteter på helger. Trivs väldigt bra med det och vi bråkar aldrig om vem som gör mest, egentid osv.
Jag tycker det är svårt när folk påpekar ”manligt och kvinnligt vad som är okej eller inte” då jag är uppväxt med att allt är okej så länge folk gör vad de är nöjda med. Min mamma har jobbat 75% och skött hemmet pappa har jobbat +100% egenföretagare och skött trädgården( detta är självvalt av dem och de är så de ville ha det och nu 25 år senare säger de att de skulle gjort samma). Dock är mamma sjuksköterska och jobbade helger och kvällar och var borta jular nyår mm. Pappa var ALLTID hemma och nattade oss VARJE DAG sen kunde han åka tillbaka till jobb om det behövdes men dealen var att han skulle natta sina barn varje kväll. Jag har aldrig själv reflekterat över vem som jobbade hur mycket/ gjorde vilka sysslor/ vara hemma eller borta mest för att MINA FÖRÄLDRAR VAR NÖJDA med upplägget. Då är det inga problem, enligt mig, om båda parter är nöjda. Hade de skiftat för att vara mer jämställa hade det garanterat bråkat och tjafsat en massa pga missnöje. Detta blev en sjukt lång kommentar men jag tycker det är viktigt att inte vända sig efter samhällets normer om man är NÖJD med situationen själv tex jag VILL vara hemma längre med vårat barn än min man då ska jag vara det trots att folk tänker man ska dela 50/50 för jag hade varit olycklig om vi gjort på annat sätt. Är man däremot missnöjd med ett normativt beteende ska detta absolut bemötas. Oj vad rörigt detta blev. Jag lägger ingen värdering i hur andra hör så länge alla är nöjda och inga barn far illa. Puss
Jag reagerar så starkt på att du skriver att du ”samlar in egentid” när du är med dina barn… det värker i hjärtat. Det är som att man som förälder ska försöka hitta varje lucka man kan för att få vara själv. Som att man som förälder hela tiden jämför med sin partner vem som får vara mest ledig ifrån familjen. Vi är verkligen en egoistisk generation som hela tiden tänker på våra kariärer, våra mål, våra drömmar och samtidigt lever stirrandes in i våra skärmar. Det är lite skrämmande tycker jag. Ni har ju valt att skaffa barn på heltid. Visst fasen är det ett helvete ibland men varför gör man så mycket för att hela tiden få vara själv? För att få komma iväg? Så fort man ska träna lämnar man iväg barnen. Så fort man fyller år lämnar man iväg barnen. Så fort man ska ”parresa” lämnar man iväg barnen. Så fort man är på restaurang så tar man upp skärmar/plattor/mobiler för att barn inte ska störa. Varför skaffar man en familj isåfall om man inte är villig att gå 100% all in och lägga sig själv åt sidan under barnens första år i livet innan dom börjat skolan. Det undrar jag. Det är inte en pik till dig eller till hugo personligen utan till alla föräldrar som jag verkligen inte förstår mig på. Om man har valt att skaffa barn, hur kan karriären och träningen vara viktigare att satsa på i första hand.
?Precis mina tankar?Vi har ”egentid”(hatar det ordet)!?när vi är på jobbet,och jag längtar hem till mina barn hela tiden.
Wow håller med till 150%!!!!!!!!!!
Så bara för att man skaffat barn så ska man vara med dem 100% av sin tid och när man inte är med dem så ska man längta ihjäl sig och aldrig få göra nåt annat utan barnen? Man har andra behov och kan göra andra saker även om man har familj. Och egentid är något alla behöver för att ladda om. Jag är så trött på folk som hela tiden ger pikar för att man ibland tänker på sig själv. Man slutar inte vara sin egen individ med egna behov bara för att man skaffar barn och det gör inte en egoistisk eller en mindre bra förälder.
Nej självklart inte 100% eftersom barnen befinner sig på förskola samt sover tidigt på kvällarna. Det är inte heller några pikar i texten det står klart och tydligt att jag bara aldrig kommer förstå mig på föräldrar som skaffar barn för att sedan prata om egentid hela tiden. Jag tycker personligen att barnen alltid ska komma i första hand och då kan det betyda att man behöver gå ner i tid eller kanske lägga helgträningen åt sidan. Alla väljer att göra på olika sätt men jag personligen kommer aldrig förstå mig på par som bråkar om vem som förtjänar egentid i från sin familj. Att få vara med sina barn är enligt mig det bästa som finns.
Om det hade varit omvänt hade folk garanterat blivit förvånade och ba ”Hur kan en mamma göra si och så”.. Då är det så skönt att veta att det finns så mycket PK människor som försöker leka så smarta och att det inte är nåt att bry sig helt enkelt. Lika lite som du ska bry dig nu. Du tar allt så bra tycker jag. I like it! Du e grym ?
Hos oss känns det som att vi ger varandra lika mycket. Jag spelar fotboll och tränar 3 dagar i veckan (tränade nog 6 dagar innan dottern kom) och jag äter middag med vänner när jag känner för det. Likaså min man, han åker och fiskar när han vill och umgås med vänner när han vill. Men vi ser även till att ha familjetid.
Jag tror vi kvinnor måste våga kräva mer tid än vad vi generellt gör. Jag har varit tydlig med min man att jag vill ha min tid men jag skulle aldrig neka hans egentid. Sen får det aldrig gå ut över vår dotter vilket det sällan gör gör han kommer och kollar när jag spelar med henne och vi besöker honom när han fiskar.
Jag ger min man mycket mer egentid än jag själv tar. Av olika anledningar, han har aktiviteter han inte kan ha med sig barnen på, sen så älskar jag verkligen att hänga med dom! Jag träffade inte min kärlek förrän jag var 30 och haft så mkt egentid fram tills dess, så jag är mer än gärna med mina barn. Sen nekar aldrig min man mig en tjejkväll när jag väl har lust med det. Vad jag menar med detta; alla gör vi det som passar våra liv bäst.
Jag känner verkligen igen mig i allt du skriver. Vi har det precis likadant. Ibland tycker jag att det känns bra och ibland blir jag less. Våra helger är så sällan bara familjen utan min man har sitt som han vill och ”måste” prioritera. Så många gånger jag och barnen fått roa oss själva eller att vänner vill ses och ”vi” inte kan. Jag tänker att det hade inte varit samma om det var ombytt. Vare sig från min man eller folk runtomkring, tyvärr. Jag är i grunden okej med vårt upplägg just nu, jag har inte hittat nått just nu att brinna så för, men jag undrar verkligen om jag skulle få chansen om det plötsligt dök upp något.
Jag har väldigt svårt att ta egentid, men min sambo är väldigt bra på att ta tid till sig själv. Han jobbar två jobb å spelar innebandy 2-3 dagar i veckan… å jag hinner inte gör nåt känns de som å då går ja hemma me barn, å så funderar jag på hur han hinner.. hmmm… Löftet till mig själv detta år är att bli bättre på att ge mig själv tid för att ladda mina egna batterier lite? för en vecka sen tog jag mig tiden att gå ut å äta en middag me en kompis å sen gå på bio! De va härligt ?
För mig är det det motsatta, det som du beskriver i dina funderingar. Jag är mamma till 3 och handbollstränare.. Vilket medför 3 kvällar i veckan borta på träning samt 2-3 matcher per helg. Min familj är mycket förstående, men knorrar såklart ibland. När jag är hemma är jag 100% mamma, det är jag noga med. Jag tror att mitt starka intresse och engagemang i andra barn och ungdomars utveckling, lärande och hälsa ger mina egna barn en viktig insikt i medmänsklighet och att man kan vara en stark kvinna med olika intressen i flera sammanhang. Att visa engagemang, solidaritet och att vara dedikerad kan aldrig vara fel. Det är viktigt att göra det som gör dig lycklig. Barn märker om du mår bra eller inte. Jag är glad, närvarande och engagerad, det duger fint för mig. Fortsätt göra sånt ni älskar och är bra på när ni får barn!
Om du vore sjuk och behövde hans hjälp skulle han då ge upp träningen för att hjälpa dig? Känner igen det där med att vissa saker får man ibland accentera för att det ska funka. Man kan också försöka fokusera på alla de sakerna som är bra med sin partner, det finns alltid nånting som kan förändras men tyvärr är ingen helt perfekt. Paula kan aldrig ändra hugo och vice versa vilket innebär att man får anpassa sig efter varandra för att det ska funka, det andra alternativet är ständiga konflikter vilket leder till att man inte står ut. Jag är inte ett dugg avundsjuk på många män.
Min man är elitidrottsman vilket innebär att han har över 200 resdagar per år. Vi har barn och det är jag som får dra största lastet hemma. På något vis gör vi denna resa tillsammans som jag ser det men jag kan ibland bli bitter på situationen då jag inte alls får någon tid över till mig själv. Men detta är något som jag vet betyder mycket för honom och jag stöttar det till 100% men jag ljuger om jag inte säger att jag ibland längtar tills vi lever det ”vanliga” svenssonlivet. Jag skulle aldrig sätta stopp för hans satsande men jag tror som du Paula att jag hade fått mycket mer skit om det vore tvärtom om det var jag som reste över 200 dagar per år och att det var han som var hemma med vårt barn. Han skulle vara en hjälte i andras ögon då skulle jag tro. Jag tycker det är en självklarhet att man låter varandra satsa på sina drömmar,
Det är ungefär som hos er. Tråkigt nog. Självklart är det ju kul att ens partner har ett intresse men tråkigt att jag själv inte hittat nått jag brinner för lika mycket och därmed alltid förväntas rodda hemmet.
Pappan i denna familj jobbar som kock och det betyder att han jobbar ganska mycket. Även kvällar och helger, så han är borta ganska mycket. MEN han tar sig tiden till att vara med mig och dottern på hans sätt. Om han är ledig mitt i veckan kan han och dottern vara hemma och hitta på något de två 🙂
Jobbar han kväll så har jag egen tid på morgonen istället och går och tränar, åker tidigare till jobbet och äter frukost i lugn och ro. Det är klart de är svårt med småbarn och om ena eller båda har intressen/jobb som gör att man inte har 8-17 och ledig varje helg. Men man får det att funka om man vill. Klart jag kan känna ibland att de skulle vara skönt att ha mer tid visa helger med min sambo men vi löser det alltid på ett eller annat sätt 🙂 <3
Patriarkatet. Det är så det ser ut. Även fast ni inte har ett jämställt förhållande så blir jag väldigt glad över att du har dessa tankar Paula och att du skriver om dem på din blogg. Framförallt då jag upplever att Hugo ibland har en del skrämmande tankar kring jämställdhet, men jag tror det endast grundas i hans okunskap. Håll hårt i dessa tankar och utveckla dem ännu mer, nöj dig aldrig.
Hos oss är det jag som har intressen. Just nu jobbar jag heltid som baskettränare, min man är pappaledig och jag tränar och spelar baslet 4-5ggr/vecka. Jag går en utbildning som innebär 4 helger på annan ort eller utomlands: Jag coachar region vilket är 3 hela helger från familjen. Vi har det så för att vårs intressen är så. Hade han velat göra mer hade vi ousslat för stt det ska lösa sig!
Herregud, varför ens skaffa barn från första början om du inte är villig att ta hand om barnet?? Skrämmande och helt egoistisk.
Jag tänker att du väljer väl att bli nedprioriterad? Utgår från att det är ett ömsesidigt beslut för att du vill ge Hugo den här möjligheten just nu?
Hoppas att han gör detsamma för dig när du önskar det! ?
Fråga är väl om han skulle orka med det som Paula gjort under tiden han varit och tränat. Tror att vi är konstruerade till att just fix it, i alla lägen. Män är inte det på samma sätt.
Fast jag håller inte med där, jag tror det har med att göra hur man vill ha det i sitt förhållande. Som Carro skriver verkar det vara ett beslut de tagit att Paula tar mer ansvar hemma så Hugo kan satsa på crossfiten.
Hos oss är det jag som har sport där jag är hemifrån mycket och min är en fixare. Jag tror män kan vara lika ansvarstagande som kvinnor, ett stort problem är väll att kvinnor i många fall sällan vill lämna över ansvaret till sina män i ett behov att ha kontroll?
Men snälla! Der handlar om deras barn – de får väl TA plats/ansvar osv? Snubbar har väl aldrig varit rädda för att ta plats. Dålig ursäkt från oengagerade pappor.
Jo. Men män som inte haft lika stort ansvar kommer den dagen det sker, inte orka. Som när Hugo får smått panik när Paula är på en liten resa med vännerna. Och jag tror att männen fixar det men det kommer inte vara på samma sätt som vi kvinnor kan hantera det.
Tack! Jag behövde läsa detta. Känner som du.