Igår vart jag ledsen. Riktigt ledsen. Min dag var fullspäckad och jag hann med allt och ingenting. Precis som dom senaste fem dagarna. Jag var småirriterad för att jag tagit det största ansvaret över hem och barn trots att jag också har mycket att göra. Jag drog till gymmet precis som jag alltid gör när jag vill vara ifred och efter passet när jag satte mig i bilen brast det. ”Jag oooooorkar inte”. Jag orkar inte vara ansvarsfull, jag orkar inte tänka på allt, jag orkar inte vara den som gör att vardagen går ihop, jag orkar inte tjata på Hugo att han ska komma ihåg viktiga saker. Jag vill vara den som bara är ibland. Igår var en sån dag som jag började gråta av frågan ”hur mår du”.
Gympasset fick liksom det sista av mig. I spegeln möttes jag bara av en tjej med tom blick. Hela kvällen igår kände jag mig blank. Som ett blankt papper. Jag vet faktiskt inte vad det var som hände, hur jag nästan kände mig sjuk när jag egentligen bara var utpumpad på energi. Är det så det känns att gå in i väggen tro? Mitt stora problem här i livet är att jag bara kör, tills det säger ifrån och det gör det inte ofta. Jag tycker det är positivt att ha höga ambitioner men ibland blir det som en ond cirkel. Att alltid göra sitt bästa på precis allt är energikrävande och just nu har jag inte den energin. Kombinationen trött, sliten, stressad, gravid, inte känna sig sedd, lite tagen för given samtidigt som man vill ge sitt bästa till sin familj och sitt arbete är ingen bra kombination. Helgen kunde inte komma lägligare när fokus på bloggen faller bort i ett par dagar. Först funderade jag på om jag skulle skita i Örebroresan och bara vila hemma hela helgen men en liten getaway med en vän är också prefekt i tiden. Nu är det bara åtta veckor kvar tills beräknad förlossning. Om åtta veckor kommer en ny tillvaro där jag kommer vara ännu tröttare och slitnare pga sömnlösa nätter med bebis så det var lite som att få en käftsmäll igår. Fortsätter jag i samma tempo så kommer jag bli ledsen så från och med nu ska jag säga nej till saker. Inte tacka ja till diverse saker utan bara fokusera på mig. Om två veckor ska min tenta in och när skrivningen är klar ska jag bara ägna dagarna i huset. Kolla serier, gå promenader mitt på dagen och bli mer harmonisk. Det är ett löfte jag ger mig själv idag. Vill du hjälpa mig att påminna mig om att ta det lugnt om du märker att jag drar upp tempot? =)
Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Finns en bra bok jag vill tipsa om som handlar om detta..
https://www.adlibris.com/se/bok/familjens-projektledare-sager-upp-sig-9789172321359
Haha Louri, Jessica skrev/svarade till E. Inte till paula.
Louri- kommentarerna om sexuellt utnyttjande riktar sig inte till Paula utan till kvinnan som kommenterade om att hennes man misshandlar henne. ”Till E” står det i kommentaren ovanför din. Det betyder att den inte riktar sig till Paula utan till personen som kommenterade under namnet ”E”. Läs mer noggrant innan du blir mörkrädd.
E- Din man misshandlar dig och det kommer inte bli bättre. Du behöver kontakta en kvinnojour och få hjälp med att lämna honom. Respektera dig själv och ta vara på ditt liv.
Herregud vissa kommentarer blir man mörkrädd utav. Jag ser inte att det framgår i texten att Hugo skulle utnyttja paula sexuellt?
Men han borde chilla lite med träningen. När ni sen får en till liten bebis så behöver han vara där och ta hand om molly när du tex ammar eller liknande. Lite svårt att springa efter en vilde med en bebis hängandes i tutten. Jag hoppas det löser sig för dig. Läst Hugos blogg sen han var ihop med paow och läst din från start och ni är stora förebilder!
Kram 🙂
Till E; ta ditt pick och pack och flytta nu direkt !!! Man bråkar i förhållande, det är normalt, men så lågt som din kille sänker sig till är inte ok, någonsin !!! Har han den taskiga attityden nu lär den inte bli bättre, snarare sämre :/
Låt inte han förstöra din syn på förhållanden !!!
Sex har man när båda vill, det är inget den ena partnern sätter villkor för.
Jag förstår att det är skitsvårt och att du antagligen älskar honom men ta ditt sunda förnuft till fånga och blunda för dina känslor.
Massa styrkekramar
Shiiiiiiiiiiiit vad långa inlägg som kommentarer.
Jag kör det kort och koncist:
När Du som brukar skriva så bra och göra styckesindelning skriver när du mår dåligt och inget stycke så långt ögat kan nå,
DÅ vet man at du inte mår bra.
PAUSA Paula!
PAUSA!
Du är gravid o på gång till utbränd ja.
Det är ingen bra kombo med en graviditet.
TA DET LUGNT NU.
SOFTA.
Skit i ALLA åtaganden säger jag.
DU måste komma i första rummet nu.
NU.
NU!
NUUU!!
Inte om en vecka, timme eller kvart.
UTAN:
NU!
PRONTO!
Okej?
Kram!
Om du styr allt hemma, så kommer Hugo bara att känna att han inte duger som han är. Backa och låt honom sköta saker och ting på hans sätt. Hur fel kan det bli :-)?
Jag tror det är ganska vanligt att ena parten i en relation tar på sig mer ansvar än den andra. Så himla synd att det ska vara så svårt att få till en balans.
Det är nog viktigt att med jämna mellanrum stanna upp och rannsaka vardagen och hur den sett ut den senaste tiden. Vem har gjort vad, vad har respektive part behov av avlastning med osv. Så lätt att fastna i samma hjulspår år efter år, man kör på av gammal vana.
Sen tror jag att (främst vi tjejer) är dåliga på att låta våra känslor hänga med i svängarna. Vi kör bara på och väntar inte in reaktionerna på det vi är med om. Vi har ex försökt bli gravida sen i mars, och varje mens så har jag liksom bara skjutit besvikelsen åt sidan och kört på, istället för att reagera på situationen och ledsamheten där och då, vilket nog byggt upp en sjuhelskes stress inombords, speciellt som vi inte pratar med nån om våra försök, så finns ingen att bolla med.
Det finns så många aspekter som kan bidra till utbrändhet ju, inte bara jobb/skola utan även emotionell stress kan verkligen bidra till att sätta en ur spel. Sorry för svamlig kommentar men ville verkligen skriva något då jag känner igen mig så väl i detta inlägg. Styrkekramar till dig & ha så kul i Öret 🙂
E: Du måste lämna honom! Han håller på att bryta ner dig totalt. Han utsätter dig för psykisk misshandel och utnyttjar dig sexuellt. Du har helt rätt när du säger att du måste gå. Kan du inte bara åka till dina föräldrar eller någon vän? Du kan alltid vända dig till Kvinnofridslinjen (mer info: http://www.kvinnofridslinjen.se/). Tyvärr kommer han aldrig att ändra på sig. Tufft att inse när man älskar någon, men du måste sätta dig själv först. Hoppas allt löser sig. Och vänta inte, åk redan imorgon. Kram
Idag kunde jag inte hålla mig längre.. Är en av läsarna som läser och aldrig kommenterar, men nu känner jag att jag måste få stötta, om det ens skulle hjälpa. Jag har läst igenom kommentarerna du fått i inlägget och du är ju som du ser inte ensam.
Jag skulle, sov någon/några andra gjorde, dra upp min historia och vardag. Jag tog studenten för två år sedan och började jobba direkt, två dagar efter studentdagen. Jag hade två deltidsjobb, där jag fick mer och mer timmar på båda jobben, vilket gjorde att jag jobbade mer än heltid. Jättebra, tänkte jag, då jag inte visste hur hösten skulle se ut? Om jag skulle bli arbetslös? Under tiden sökte jag en tjänst som förskollärare och fick den. Jag gick från de två deltidsjobben och direkt till förskolan. Där trivdes jag som fisken i vattnet, jag som älskar barn! Jag hade hittat mitt drömjobb! Efter två månader började det bli tufft på vår avdelning, så mina två kollegor och jag bad om en resurs. Vilket vi fick tillslut, några timmar i veckan. Samtidigt som jobbet blev tuffare tog jag på mig extra och jobbade på julbord, och även som skidlärare. Efter jul höll vi nästan inte längre, mina kollegor blev sjukskrivna på både hel- och deltid. Samtidigt som jag sa till min läkare att ”Nä, jag älskar det här! Jag ska inte vara hemma eller byta jobb!”.
Jag pressade mig själv i två månader till, där slog det till ordentligt. Jag var yr, kunde inte röra mig utan att jag höll på att svimma. Kunde ibland inte ens sitta på en stol av yrsel. Hjärtklappning, illamående. Då kom jag till läkaren igen, som sjukskrev mig. Hon sa även att det här såg hon skulle hända, och bad mig därför byta jobb när vi hade träffats två månader innan. Hon ville sjukskriva mig då, men jag vägrade. Där och då insåg jag hur dumt envis jag varit, och vad jag blundat för min egen hälsa. Visst, jag var aktiv och spelade fotboll, åt bra mat, men när det gått så långt som till sjukskrivningen funkade inget av det längre heller.
Med det skulle jag vilja säga att jag läst din blogg ganska länge nu, och förundras alltid över den energi du verkar ha. Den energi som syns på bloggen. Du är med överallt och ibland blir jag lite orolig, fast jag inte känner dig. Det är nog just för att jag vet vilket helvete det är när det går för långt, och önskar ingen det! Inte ens min värsta fiende om jag skulle ha en sådan! Det som jag tror är svårt är dock att säga till någon annan. Som det var för mig, läkaren som sa ”Det gick inte att påverka ditt beslut, du var helt enkelt inne i din bubbla och vi fick så lov att låta ditt tåg spåra ur för att du skulle inse det själv” . Vilket jag gjorde. Snälla Paula, ta nån helg där ni bara är. Ni behöver inte träffa vänner och familj varje helg. Det är inte på grund av tråkiga saker man blir ”utbränd”, det är det roliga som det blir allt för mycket av. 🙂 kram på dig!
Ta hand om dig ❤ vi ser dig❤
Men åååh, när ska Hugo förstå? Detta händer med jämna mellanrum (precis som i de flesta förhållanden) och någon gång borde ju poletten trilla ner!
Känner igen mig i så mycket av det du skriver. Jag är själv gravid med mitt första barn, är i just nu i v33, och jag har totalt haft 2 såna ”tillfällen” under min graviditet när jag bara inte orkat hålla inne alla känslor utan bara brutit ihop.
Min sambo och jag har precis som ni flyttat till hus och vi har haft mycket att stå i på hemmaplan. Dessvärre blev han sjukskriven pga skada min första dag på mammaledigheten vilket gjorde att jag tvingades dra det största lasset hemma, det fanns inga andra alternativ (även om han verkligen gjorde sitt bästa och är världens bästa pojkvän på alla sätt). Sen hjälper det inte när ens barnmorska plötsligt säger ”du äter väl inte godis och sötsaker?!” till en när man är på MVC-kontroll och ska kolla vikten. Där stod jag med mitt konstaterade låga järnvärde, trött och blek, och skämdes över att jag provat Pollys nya smak någon dag innan, fastän jag vet att det finns värre saker att stoppa i sig under en graviditet än lite godis på helgen. Man blir så känslig för sånt man i vanliga fall skulle slagit bort direkt. Nu när jag läste ditt inlägg så insåg jag att jag nog också borde ta ett steg tillbaka, luta mig tillbaka lite och säga ”jag ooorkar inte” och ändå tycka att det är okej. Min kropp håller på att göra ett barn, det är inte så konstigt om man inte orkar hålla samma tempo som innan, vara den som drar i alla trådar. Bara den mentala förberedelsen om vad som ska komma är nog så energikrävande.
Till sist, tusen tack för en mycket bra och inspirerande blogg!! Särskilt roligt är det att läsa då du är ungeför lika långt gången som jag och att ni dessutom är nyblivna husägare (=mycket inredning). Du är en väldigt bra förebild för många, glöm inte det!
Tror många tjejer känner igen sig i det här inlägget du skrev. Vill bara inflika och säga att det känns lite skönt att höra på något vis att det inte alltid är sådär perfekt som det lätt kan se ut som på bilder osv.
jag håller med mycket som har sagts här ovan. du är dessutom gravid så det vore inte mer än rätt om du fick dra ett mycket mindre lass än hugo just nu. om man följer båda era bloggar så är det ju inte så svårt att lista ut vem som gör mest av vardagsarbetet där hemma. hugo verkar ha väldigt mycket tid till träning t.ex. som är en sådan sak man gör för sitt eget välbefinnande. så det kanske är en kombination av att du borde ställa mindre krav på dig själv o mer krav på honom/andra? och det viktigaste av allt: ta hand om dig! på riktigt. att bränna ut sig är allvarliga saker och vill det riktigt illa kan det vara väldigt svårt att komma tillbaka ifrån. nu ska man ju inte förringa vad utbrändhet är o säga att krascha en kväll är att gå in i väggen, för det är ju två helt olika saker, men alla varningssignaler är nog bra att ta fasta på. kram till dig!
Jag vet inte hur jag ska göra. Det känns som att både du och dina läsare är väldigt kloka så jag vänder mig till er för råd.
Jag är 22 år, och jag flyttade för ett halvår sen till stockholm för att bo med min pojkvän. Jag älskar honom något så enormt mycket, och jag får panik av att tänka på att jag nog kommer behöva lämna honom…
Det är så att jag känner att jag aldrig duger. Eller jag vet att jag inte gör det. Han påpekar alltid allting och ställer superhöga krav på mig. Han kan stå i tre timmar och vråla på mig om hur dum i huvudet jag är och hur ful och fet jag är. Han säger dessutom efteråt att han säger dom sakerna för att såra mig. Han använder också källsord som jag aldrig ens skulle våga skriva ut. Jag käbner mig så hopplös för jag kan inte prata med honom om det utan att han blir arg. Han kan bli arg på minsta lilla jag gör fel och stå och skrika på mig.
Han vill dessutom att jag ska tillfredställa honom ex antal gånger per dag, fast när jag ber om det så säger han att han inte orkar.
Jag vet att det låter helt befängt att jag fortfarande är med honom. Jag når jättefåligt och gråter flera gånger per dag.
Hur ska jag lämna honom? Hur gör man? Han kommer bli så arg och jag känner mig så elak som gör detta mot honom.
Hag vet inte vad jag ska göra, är helt förtvivlad. Jag kan inte vara med honom längre och konmer flytta hem. Vet bara inte hur det ska gå till.
E
Ser att vissa tycker du får räkna med allt ansvar då du är mamma men kan man tänka sig; ni är ju två föräldrar! Det är _inte_ rimligt att du ska ta på dig ansvaret över hela hemmet. Tyvärr ser det ofta ut såhär. Samhället börjar ju säga åt flickor redan på dagis att ta ansvar i form av docklekar. Hugo kan inte hjälpa att han inte ansvarstränat sedan barnsben men det förändrar inte det faktum att han valt ett liv som förälder. Du är öppen med hur grovt detta ibland påverkar dig och vill han att du ska slippa det gäller det för honom att faktiskt sätta sin familj i första hand och inte sig själv.
Och nej, jag menar inte att jag är inte expert på er familj och ditt och Hugos förhållande men jag känner igen mig otroligt mycket och vet att om det ska hända något måste man sätta ner foten för denna stress förtjänar inte du Paula, _särskilt_ inte nu när du är gravid. Du är fantastisk och förtjänar bara det bästa. Stor kram <3
Känner igen mig! Har haft samma känsla många gånger. Kramis!
Känner igen det där så väl och passa dig säger jag bara. Känner du så där så sätt stopp innan det går åt helvete. Jag gjorde inte det och sitter nu sjukskriven sen början av juni och troligtvis hela året ut pga utmattning. Jag körde på och levde livet (trodde jag iaf) med flytt, resor, blev befordrad på jobbet med nya arbetsuppgifter och massor nya kollegor och vänner men allt detta blev för mycket. Jag körde på, lyssnade inte på kroppen och hängde med vänner istället för kroppen skrek ”lägg dig och slappna av!!”. Jag tänkte typ att ”nä va fan är ledig om en vecka. Då kan vi slappna av”. Hann inte börja min ledighet utan fick ett ordentligt psykbryt och satt i timmar och grät och det enda jag fick ur mig var ”jag orkar inte”. Från att vara ett kontrollfreak med 100 bollar i luften till att inte ens kunna handla två saker utan att glömma den ena eller kunna sitt personnummer var fruktansvärt. Självförtroendet har fått så otroligt mycket stryk och på några månader har hela mitt liv förändrats och jag önskar bara att jag fått en rejäl varning innan så jag kunde undvikt det här. Jag hoppas att du faktiskt läser alla kommentarer till det här inlägget och tar våra historier och lyssnar på din kropp. Känner du att du verkligen vill vara ensam nån dag så skicka iväg Hugo och Molly och var hemma själv, stäng av telefonen och ta vara på egen tid med gott samvete. Åk inte iväg på grejer utan stanna hemma. Weekend betyder ofta en liten flykt men ibland blir resultatet tvärtom och det blir mer ett stressmoment än något roligt. Så skicka iväg familjen, släng dig i soffan, sätt på nån film eller serie och bara möla I dig nått gött, peta näsan, pilla naveln eller helt enkelt gör precis vad du vill och bara var dig själv. Passa på innan bebis kommer. Skit i bloggen, visst vi älskar dina inlägg men va fan, vi kan vänta 🙂 lyssna på kroppen och låt känslorna komma ut, skäll på Hugo utav bara fan om det ger utlopp för din frustration. Lite skäll är bättre än en tickande atombomb. Då kanske det går in ordentligt i huvudet på honom att han måste hjälpa till lite extra utan att bli tillsagd. Funkade på min gubbe iaf. 😉
Hej Paula!
Dina tankar om att sätta dig själv mer i fokus i framtiden låter oerhört hälsosamt! Jag tänker dela med mig om mitt eget liv med omtanke som syfte. Jag har ingen pojkvän eller barn som du, men jag jobbar med barn, är förskollärare. Hur som, jag är en sjukt ambitiös person med ett högt driv, precis som du beskriver, och jag har också bara kört på som du. Det började iaf för några år sen och såsom du beskriver, jag fick små breakdowns ibland, tårarna bara kom och det kändes så skönt att gråta, jobbigt så klart, men skönt, avslappnande liksom. Jag har kört på i samma tempo i alla år. Det började med många uppvaknade om nätterna men de senaste två åren har det blivit mellan 2-5h sömn per natt. Jag märkte i ett av dina tidigare inlägg att du börjat vakna flera gånger under nätterna. Om det beror på graviditet? Stress? De vet bara du. Men utifrån detta inlägg låter din situation mer som stress tycker jag och det är verkligen inte bra.
Jag vill påminna, jag är ingen läkare eller psykolog, utan bara en läsare som vill visa omtanke och dela erfarenheter. Gällande mig själv har jag fått veta att min situation beror på stress. Att kroppen, och framförallt hjärnan får för lite återhämtning. Återhämtning? Va? Tänkte jag. Det får jag ju. Jag ligger ju ner i soffan och vilar om kvällarna, ja, samtidigt som jag kollar tv, eller surfar på dator eller mobil. Nu har jag fått höra att ja, kroppen får vila, men hjärnan går hela tiden på högvarv, den får aldrig vila. Hjärnan får alldeles för mycket intryck, information etc. Och jag har samtidigt fått höra att stress inte är farligt, utan det blir farligt när man inte får tillräckligt med återhämtning.
I vintras gick det inte riktigt gick som jag ville. Och det är det jag vill dela med mig av. Jag är sjukskriven pga stress. Är under utredning för diagnosen utmattningssyndrom. Även om vi lever helt olika liv du och jag, så tycker jag att låter det som att vi har liknande personligheter, vi är ambitiösa, vill alla väl, är omtänksamma, vill ha kontroll, är multitaskare till tusen etc. Du kanske är som jag (?) när du ex. står och lagar mat, du tänker inte på din matlagning och det du gör utan du tänker på vad du ska göra därefter? Kanske tvätta? Och när du tvättar tänker du på något annat, vad du ska göra därefter? Du vill vara effektiv?
Mina dagar går ut på powernaps, djupandning med magen, mindfulness (vara i nuet) och framförallt att säga nej till mig själv, vilket är det jobbigaste, att säga nej till saker som jag tycker är roligt. Jag önskar att någon hade sagt något till mig för flera år sedan, att ta det lugnare, men hur lätt är det för andra att se? För sånt här händer ju inte mig! Nej, det händer ju bara andra. De svaga, du vet. Men det gjorde det, det hände mig. Väggen kom smygandes och jag är där. Nu är det bara att acceptera situationen.
Så min omtanke till dig är: ja sätt mer fokus på dig själv och säg nej till saker, sålla ut och gör det som är viktigast för dig. Men framförallt var noga med din återhämtning. Tv-tittning, dator- och mobilsurfning är ingen återhämtning för hjärnan. (Nu låter det som att jag aldrig sitter vid en dator och dylikt, men det gör jag, exempelvis nu när jag skriver denna text. Men några ggr per dag stänger jag av tv, radio, mobil etc. och lägger mig i soffan och bara är. Det är svårt och rastlösheten kryper i en men när den försvinner är känslan underbar då jag hamnat i återhämtning. Tankarna går så saaakta.) En annat verktyg jag använder mig av är mindfulness. Det låter töntigt, jag vet, men det har hjälpt mig mycket, och det är skönt när hjärnan inte måste tänka på en massa måsten etc. hela tiden och gå på högvarv, utan får njuta av nuet. Nu är du absolut inte i samma stadie som mig men jag ser lite signaler. Vi är superwomen, jag vet! Vi klarar allt! Så klart! Men hur länge klarar kroppen och hjärnan det innan den säger ifrån på riktigt? Din kropp säger redan ifrån, ger dig små signaler. Breakdowns, tårar, sömnstörningar. Jag kan inte tvinga dig eller någon annan att ta till dig mina tips, erfarenheter och omtanke, utan jag kan bara berätta min historia, sen är det upp till var och en att ta tillvara på tipsen eller ej.
Jag ser vänner och kollegor som kör på såsom jag har gjort. Jag blir orolig men jag kan inte göra mer än att säga min historia, berätta om mina erfarenheter, sen är det upp till personen i fråga att agera själv. Men för att nämna några ojättevälkomna saker som ändrats i mitt liv är: jag är jättekänslig för ljud, lukter, ljus, jag kan inte gå i affärer utan att känna mig stressad och vill ut. Jag har sällan ork och är trött mer eller mindre hela tiden än fast jag sover hela nätter och under dagtid. Jag har ont i huvudet mer eller mindre hela tiden. Ångesten kommer som ett brev på posten helt från ingenstans hur mycket jag än inte vill. Jag tappar bort mig mitt i meningar och jag glömmer saker, och det är jobbigt för jag brukar vara googlekvinnan själv som vet och minns exakt allt. Jag har hemska humörsvängningar och det är inte så charmigt, speciellt inte nu när jag har börjat dejta en kille, men han är otroligt förstående för min situation samt utrustad med en ängels tålamod 🙂 Sen är det som han säger, han dejtar inte min sjukskrivning utan mig som person 🙂
Du är en fin person Paula. Stark och omtänksam! Jag hoppas bara att mina ord tas positivt och verkligen inte negativt, för de är menade i all väl mening. Ingen ska behöva komma till det stadie där jag är, det önskar jag inte ens min värsta fiende. Men skam den som ger sig va? Tids nog kommer jag tillbaka men inte just idag 🙂 Stayin’ positive! Försöker iallafall 🙂 Så nu är jag den här personen till dig, som jag önskar att jag hade haft för några år sen. Som berättar för mig att ta det lugnt 🙂
Jag länkar med några artiklar jag tycker är väldigt bra. Kram på dig och njuuut av helgen nu utan en massa måsten! Låt karln din stå för dom 🙂
http://www.op.se/jamtland/ostersund/det-handlar-om-verkliga-hjarnskador
http://www.va.se/nyheter/2015/04/20/somnprofessorn-hjarnan-ser-minsta-problem-som-omojligt-vid-for-lite-somn/
http://www.aftonbladet.se/debatt/article18571327.ab
Usch va tradigt att höra att vissas män är sådana. Ska det vara så svårt att hålla koll laga mat och ha de någorlunda städat
De är ju ändå viktiga prioriteringar. Vissa män har så svårt att växa upp verkar de som. Min är också ftf svår att lära så att säga de går inte alltid att bara ta en dag i taget utan man måste ju tänka och planera. Ska de vara så svårt? Känner med er kvinnor som drar de tunga lasset att vara mamma till fler än sina barn.
Vi är många som upplever samma kamp, att få ihop vardagspusslet. Men precis spm någon skrev är det inte min tanke att peka ut någon, vi har dessa problem för att vi besitter olika egenskaper som många gånger är perfekt match! Varför jag mådde mindre bra igår handlade inte enbart om just hemmasituationen utan att arbetar med något som gör att jag har ganska höga krav på mig dagligen, mitt och Hugos jobb tar inte slut kl 17 utan det finns hela, hela tiden i bakhuvudet. Och jag pluggar, och har familjen, och är gravid och en berg och dalbana till humöret just nu.
Det framgick inte så bra men det är absolut inte Hugo ensam som på något sätt gjort att jag blev ledsen, det kändes bara lite tuffare än vanligt igår och jag gick över gränsen med vad jag orkar och inte orkar just nu. Kram till alla, hoppas alla sovit gott och att denna dag ska kännas bättre, jag känner mig iaf starkare idag än igår =)
Som flera andra skriver så känner jag också igen mig!
Och också att det är okej att bara ibland släppa allt, även om man är van att ha kontrollen.
Jag brukar göra mycket av ”hemjobbet”, mest för att jag vill att det skall vara på ett speciellt sätt, men har märkt att det är okej att strunta i det ibland för det blir faktiskt gjort ändå.
Testa att någon gång bara strunta i handling, tvätt och städ och se vad som händer 🙂
Jag känner också igen mig. Vi har ganska nyligen flyttat ihop och jag är den som städar, diskar, handlar, lagar mat osv. Vi jobbar olika tider oftast. Under min lediga tid så tar jag hem om hemmet. Ser till att det finns mat för flera dagar, städar, diskar och tvättar.. Jag är alltid stressad när jag är ledig, just för att det finns så mycket som ”måste” göras. Jag vill att det ska vara fint och rent. Jag har superkoll på måltider och. Vad som finns och inte finns i kylen osv. Min pojkvän gör däremot helt andra saker när ha är ledig. Han tränar, åker iväg, är med kompisar osv. Sen frågar han varför jag stressar och har panik över att komma hem. Jag orkar snart inte tjata mer. Jag känner att han måste växa upp och se behoven hemma. Se vilka behov jag också har. Skulle jag göra något annat, så vet jag ju att sakerna behöver göras efteråt. Det blir en stress och ångest.
Även jag upplever det som att detta är ett mönster och något du skrivit om innan. Jag tror att många par har något problem eller något som inte stämmer till hundra och det här är nog ditt och Hugos. Och jag tycker inte man ska peka ut någon bov, för det är nog snarare kombinationen av er två och era egenheter som gör att det blir problem. Hugo behöver hitta ett sätt att komma förbi sina problem som adhdn ger. Att han glömmer osv är ju inget självvalt, men han behöver hitta sätt att komma kring det. Och du skulle behöva släppa på kontrollen och låta hugo försöka själv, även om han gör fel eller på ett sätt du inte skulle gjort, det är så man lär sig. Men jag vet hur svårt det kan vara, för jag är precis lika dan. Man vill inte tjata så man gör det själv. Men det är ju att stjälpa sig själv, för precis som du säger, så behöver man ju bara få vara ibland och koppla bort och kunna lita på att ens parter fixar det själv. Prata med varandra. Jag är helt säker på att ni kan hitta en bra lösning. Ni verkar så himla fina ihop i övrigt. Lägg inte sådant här på hög, det är lätt att de där högarna blir väldigt stora och svåra att få bort. Kram!
Detta verkar nästan vara ett mönster, har läst många gånger på bloggen att du har det störta lasset, inte blir det enklare med två barn 🙁 Prata ut!!
Fina Paula! Jag känner igen mig så bra i allt du skriver (förutom graviditeten). Jag tror att det farliga med att bara köra är att inte hinna tänka efter om man verkligen orkar/vill någonting. Jag tror kanske att man får tagga ned på vissa grejer. Förra terminen jobbade jag ca 50% samtidigt som jag pluggade 150%. Det fann inte mycket tid till något annat. Jag tentapluggande tom i lunchrummet på jobbet ibland. Under min semester i somras bestämde jag mig för att nu får det räcka! Så nu vågar jag säga nej när chefen frågar om jag spontant kan hoppa in och ta ett pass. Jag hinner träna och umgås med familj och vänner och samtidigt känna att skolan är rolig och att jag hinner plugga.
Något som har fungerat bra för mig och min fästman är att ha en gemensam kalender i mobilen. För mobilen har man alltid med sig. Där kan man skriva in aktiviteter o sånt som man behöver hålla koll på. Vilket ibland kan vara tidskrävande med ändå riktigt effektivt för sen har man koll och framförhållning!
Vila bara upp dig ordentligt i helgen så ska du se att det blir bra igen. Gör någonting som du tycker är roligt och glöm inte bort att ha lite egentid också. Du vet ju att Molly kommer ha det så bra hos sina nära och kära även om du inte alltid är där <3 kram
Är inte gravid men känner igen mig i det du skriver! min pojkvän är sjukskriven och mycket ansvar ligger på mig, man kör på och helt plötsligt är inget roligt längre så då gäller det att sakta ner och samla energi samt lägga över ansvaret lite. Berätta för honom hur viktigt det är för dig att han ex. passar tider eller berättar hur han planerat sin dag så att ni kan planera ihop. Kram!
Tack för att du vågar vara ärlig och visa att livet inte alltid är sådär rosaskimrande och härligt! Det gör att jag, som också känner för att bara lägga mig ner och gråta just nu, känner mig lite mer ”normal”, vad nu normal innebär. Vi får bryta ihop och komma igen!
KRAM!
Åh Paula, det låter inte kul. Som någon skrev här ovanför är det bra att gråta när det känns för jobbigt.
Jag har varken barn eller är gravid, men känslan av att bli tagen för givet känner jag mer än väl igen. Jag älskar min pojkvän mer än något annat i hela världen, men jag är ruskigt trött på att alltid hålla ordning på allt, städa och springa ärenden åt honom hela tiden. Precis som du, måste jag lära mig att sätta ner foten. Han är inget barn längre och är mer än kapabel till att ta hand om sig själv.
Jag önskar dig all lycka Paula, och jag hoppas att du känner dig gladare och piggare snart. Det förtjänar du!
Igår var jag ledsen faktuskt och det roliga är att jag satt och tänkte och tänkte på hur jag vill att mitt liv ska vara ( just nu är jag student, bor utomlands, inga stora inkomster, ingen familj) och så tänkte jag på dig och din blogg/ liv” Jag är så avundsjuk på henne och hennes trygga punkt med hus och snart två barn”. Ja så tydligen finns det alltid två sidor av ett mynt 🙂
Ta ett steg tillbaka och bara släpp ansvaret ibland. Låt Hugo fixa vardagen själv. Visst han kanske glömmer saker, han kanske inte gör saker så som du skulle gjort. Men låt det bli hans misstag och låt honom fixa det själv ändå. Han kommer klara det ansvaret om du bara släpper taget och låter honom försöka.
Han kommer säkert inte att göra allt så som du skulle gjort, han kommer säkert inte komma ihåg allt. Men låt honom göra det ändå. Det kommer gå bra ändå, trots hur det går till. Fram till målet kommer man alltid oavsett hur vägen dit sett ut.
Släpp taget lite och bara låt honom ta ansvaret trots att han är en virrpanna 😉
Ibland är det nyttigt att få gråta ut den dåliga energin. Jag brukar få sånna nervsammanbrott titt som tätt och efteråt när man vaknat dagen efter så känns det som att jag sovit bort de dåliga från igår. Ibland blir det som du säger lite för mycket av allt, men det kommer att bli bra det kan jag lova.
Låter inte alls bra, vad tråkigt att det gick så långt, men det kan också vara nyttigt att bara få bryta ihop ibland. Självklart har hormoner mycket med saken att göra men vad spelar det egentligen för roll? Det är ändå känslor du har och en press du känner. Jag förstår helt klart vad du menar, jag har det likadant här hemma. Mannen är jättebra p åatt göra saker men oftast är det så att jag måste påminna om det ena och det andra, det är jag som håller ihop familjen och vardagen, det är jag som gör att han gör nått. Det är ett enormt ansvar och mitt bästa tips är PRATA, PRATA och PRATA om det, jag vet att det är tjatigt men för att NI ska hålla ihop nu med två (vi har också två och tättinpå) så måste ni kunna prata mycket med varandra om vad ni känner och hur ni vill ha det. VIKTIGT. Stor kram och hoppas du mår bättre idag. Du är så fin och kämpar på så duktigt. Men ta det lugnt! Ta en dag då du bara är hemma och är. Man måste inte alltid träffa en massa människor, det är okej att strunta i allt sånt en dag. KRAM
Vill du ha min ärliga åsikt? Ja, ansvar är nått du måste ta då du har valt att bli mamma. Det är inte lätt att vara mamma men det är
Nått vi har valt själva. Att du går i skolan gör oxå sitt, samma som ifall du hade jobbat 8-17. Men allt du gör därefter måste du inte göra. Att ha så mkt aktiviteter var och varannan dag är nått du själv väljer och då blir det för mycket, spec nu när du är gravid. Du måste fokusera på dig själv, din familj och försöka dra ner på alla mässor, events, inbjudningar osv. Förstår att det är en del av din inkomst och så, men du måste tänka på dig själv
Mer.
Jag brukar inte kommentera men nu blev det på två inlägg i rad. Men jag hade ett liknande breakdown och jag tror hormonerna spelar in en del. Man blir väldigt känslig fick jag erfara.. Men självklart ska du börja dra ned på tempot och lyssna på vad du orkar! Fokusera på tentan den närmaste tiden och plugga lugnt! Sedan är det bara vara hemma och göra sånt du känner för 🙂
Hej fina människa!
Vill bara påminna dig om att det är okej att känna så som du känner, det är okej att vara riktigt jävla less på livet och alla måsten.
Nu kommer det bara bli bättre om du tillåter dig själv att bryta ihop när du behöver och tillåter dig själv att sakta ner.
Önskar dig all lycka!
<3
Det är okej att må dåligt ibland och ställa krav på sin man. Under mimandes graviditet gick jag in i väggen och kunde inte ansvara för allt. Då tog min man ansvar och det stod mat på bordet varje kväll, huset städades och dottern mådde bra!
Försök att bortse från att du inte kan hålla allt perfekt nu. Du kommer vara tillbaka efter graviditeten.
All kärlek och lycka till!
Du är så ärlig och öppen med dina känslor. Kan också komma i ett sånt breakdown emellanåt. Man gör en massa, men får ingenting tillbaka, och tillsist så tar det bara stopp. Det är så härligt när du skriver såna här inlägg, trots innehållet, för man känner en sammankoppling till andra som man inte ens känner egentligen. Att vi alla kan vara så olika, men endå så lika. Jag är ett år yngre än dig men avundas ditt liv och hela dig, du är snygg och verkar vara grym på vad du gör, kom ihåg det 🙂
Vilket otroligt ärligt och bra inlägg!! Din beskrivning av hur du känner får mig nästan att känna samma känslor själv. O du beskriver också något jag känner igen mig väldigt mycket i. Den där onda cirkeln…
Men jag vet att du är stark! Det går att säga nej till saker och tänka på sig själv, man måste bara påminna sig själv när man är påväg att göra det motsatta. O vi här på bloggen kanske kan vara en hjälpande hand. Ha en härlig helg nu! Styrkekram 🙂 <3