Paula Uribe, Kontakt: [email protected]

Både jag och Hugo bryter mot regeln att inte blogga på helgen – den regeln uppkom vådligt tidigt för att få lite distans till det normala. Helgen handlar om att ta igen förlorad tid för på vardagarna ger inte samma tillfällen. Vår gyllene tid har alltid varit 16-19, då är det vi och barnen. Men när dom lägger sig fortsätter vår arbetsdag för att få det hela att funka. Något som fungerar bra för oss men båda två längtar efter varandra och helgen blir vår. Vår familjs, och vår tid. På helgerna vet jag inte vart min telefon är någonstans, jag svarar sällan på ens samtal för telefonen ligger i något hörn och dammar. Datorn är urladdad och vår ”irltid” tar vi vara på.

Idag var det fem år sen som vi träffades för första gången på Arlanda. Du har hört den här storyn förut men jag blir lika nostalgisk varenda gång jag tänker på den. Det är ändå fem år sen nu, men jag minns det som igår. Jag minns mina känslor. Mitt pirr för äventyret till Argentina där vi skulle spela in Wipe out. Min första tanke när jag skakade hand med Hugo var ”snygg”. Där och då var vi en massa nya människor, en grupp på 10 pers skulle resa tillsammans. Jag pratade med alla, bekantade mig och pratade om äventyret. Jag minns att när jag gick igenom säkerhetskontrollen så var Hugo framför mig. Han var mister snygg och han frågade mig om jag hade varit i Argentina förut. Jag skrattade och sa att jag aldrig har varit i Syd Amerika och att eftersom att jag var halv chilenare så var det nästan pinsamt att säga. ”Jag med” utbrast Hugo, han var alltså också halv chilenare. Sedan var vi igång igen att umgås i hela gruppen.

Det var först på flighten mellan Paris och Buenos Aires som det hela startade för mig och Hugo. Vi hamnade bredvid varandra, en flight på 13 timmar. På dom 13 timmarna gick han från att vara mister snygg till en person som det kändes som att jag hade känt i hela mitt liv. Det var snacket, det var ett enkelt surr. Det var skrattet, min och Hugos relation bygger mycket på att vi skrattar och skojar med varandra. Det var det gemensamma och det var attraktionen. Det var mycket som klaffade på dom 13 timmarna och sedan spenderade vi en vecka med varandra i Argentina. 24 timmar om dygnet i sju dygn. Det var en annorlunda första dejt men en dejt som jag aldrig kommer att glömma.

När jag idag har tänkt tillbaka på detta så pirrar det fortfarande till i magen. Precis som jag skrev i förra veckan så bör man ägna mer tid åt sina guldminnen. Våra minnen har smittat av sig på vår dag där vi idag har firat vår fem årsdag. Tänk att vi idag är halvvägs till 10 år, det är ganska coolt. Idag är vi rika i vår kärlek. Vi har två fantastiska barn och vi två har blivit fyra. Idag har vi inte firat vår kärleksdag med bravader utan har istället haft en väldigt intim dag. En dag där vi egentligen bara har legat på golvet och haft våra små över oss. Vi har lekt med julduken, svingat våra döttrar och busat. Vi har kramats, bakat pepparkakor, haft frågesport och lekt. Imorgon åker vi till Kenya så idag var det inga måsten. bara fokus på att umgås med barnen och varandra. En dag som blivit mycket bättre än många andra dagar tack vare nostalgin kring hur vi träffades. Vi skulle slänga en massa sopor imorse och då sa jag till Hugo när vi satt i bilen att jag skulle göra vad som helst för att få göra om det. Hugo höll inte med och sa att han istället var stolt över vart vi är idag, fem år senare. Imorgon åker vi som sagt och vi ser det lite som en äventyrsresa för att fira vår kärlek också, inbakat i arbetet.

Tack älskling för fem fina år, tack för din kärlek och värme. Det är du och jag, starka och kärleksfulla mot världen. Jag älskar dig och är enormt tacksam till livet för att våra vägar korsades där på Arlanda för fem år sen. Imorgon åker vi till Arlanda och tar en kaffe på platsen där vi för första gången skakade hand med varandra <3