Paula Uribe, Kontakt: [email protected]

Det bästa vi har gjort är barnen. Det är viktigt det där med att man håller kvar vid andra roller än att bara vara förälder tror jag men just nu när jag är föräldrarledig med den lilla kommer de slående och stolta tankarna nästan jämnt. Det har inte funnits speciellt mycket tid för mig att umgås med andra utan mina barn, och jag är mer än gärna tillsammans med vänner/familj tillsammans med mina kids. För dom är en stor del av vem jag är idag. Det spelar ingen roll om vi har haft en mindre bra eftermiddag, för småbarnsår innebär också konflikter. Konflikter med sig själv, med barnen och med ens andra hälft. Där och då känner man kanske att man inte orkar, då kanske det bara behövs att man får sitta i bilen en liten stund och prata i telefon med en vän. Beklaga sig, låta ilskan/irritationen rinna av, prata med den man hade en konflikt med och gå vidare. När barnen är nattade vill jag nästan varenda gång bara väcka dom igen med pussar, gos och kramar. Sovande barn… finns det något vackrare? Samma sak när jag är borta från min familj, det är okej en liten stund men sen fattas dom.

Jag är otroligt stolt över min familj. Jag är tacksam att mitt liv har berikats med alla tre. Hugo, Molly och Leonore. Jag älskar dom så att det nästan värker i min benmärg. Det finns ingenting som jag inte skulle göra för dom, eller offra för dom. Och detta är känslor som jag tror att jag delar med många andra. Kanske till din egen familj eller andra nära anhöriga/vänner. En gång trodde jag att ensam är starkast, men för mig är det fel. Ensam är jag svagast. Med min familj bakom mig blir jag mitt allra bästa jag. Många har frågat mig vart jag hittar min starka vilja och motivation. Motorn bakom mitt psyke är familjen. Jag vill lyckas och jag vill uppnå mina drömmar för att vara lycklig och bidra med lycka till min familj.

Det är ett stort ansvar det där, att få ett fantastiskt barn som egentligen är en bok med oskrivna sidor. Det är vi som skriver boken, det är vi som bestämmer handlingen. Ibland slår det ansvaret mig och då kan jag stundvis känna mig rädd. Sen ruskar jag bara av mig dom känslorna och bestämmer mig för att bara lita på mig själv och att det kommer ordna sig automatiskt. Snart fyller vår förstfödda tre år. Snart blir vår minsta fyra månader. Det jag egentligen ville säga i detta inlägg är att jag är så tacksam för att jag har mina två döttrar. Och det grundade sig i en bild, från igårkväll när båda låg i lektältet och lekte. Molly läste böcker för sin syster och kittlade henne så att Leonore skrattade högt. Att höra det, när man står inne i köket är som melodi. Deras samspel, deras utvecklade relation ger mig så enormt mycket positiv energi. Jag suger upp den i sjukdomstider och i tider där jag inte ens minns sist jag kände mig pigg. Så tack befruktningsguden för att du gav mig och Hugo våra döttrar. Det fina med det hela är att det är barnen som väljer sina föräldrar, och inte tvärtom.

Bilden som fick mig att bli emotionell såhär på förmiddagskvisten: