Paula Uribe, Kontakt: [email protected]

Min gosunge

Nu ser man att det är Molly på passet =)

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Malin

    Inte alla som speglar sin personlighet på en passbild inte. 🙂

    Vi vuxna tenderar ju att se döende ut när vi ska passfotograferas, 😛 stirrande blickar och stress och örat ska sticka fram. och svetten rinner och det är bråttom osv. om förstår hur jag menar…. 🙂

    På Mollys bild ser man verkligen den där busiga och nyfikna blicken.. 🙂

  2. Madde

    Vilken skillnad på första och andra passet, så himla fin liten Molly! Vad snabbt det gått, har följt dig sen du startade upp bloggen.
    Hos mig kan ni läsa om min lilla familj, en liten son på 10 månader som är allvarligt sjuk. Han överlevde ett livshotande ingrepp i tisdags. I februari är det ett nytt ingrepp och vi är livrädda. Detta är en lång, lång resa.. Men vi har en riktig kämpe till son!

  3. Vilma

    Hej Paula! Först vill jag bara tacka för att vi får läsa en sån otroligt inspirerande blogg om ditt urgulliga barn och din fina man!
    Nu kommer en lite längre bit. Jag skulle vilja tipsa dig om en sak till mollys tonår.
    Jag själv är 15 år och fick en lillebror för 8 år sedan (har även en storasyster)och det första året var jag överlycklig eftersom hallå vem blir inte stolt över sin lillebror? Men sedan efter något år så märkte jag att mina föräldrar började fokusera mer och mer på han och på jobbet och mindre på mig och min syster. Eftersom att jag var liten så förstog jag ju egentligen inte vad som hände, från att vara fyra i familjen och ha nästan all uppmärksamhet till att bli fem och inte ha någon uppmärksamhet. Jag var arg och ledsen nästan hela tiden och jag kände hur jag mer och mer gled ifrån min mamma, dethär har självklart fortsatt till idag och jag är jätteglad när jag är med mina kompisar men när jag kommer hem vill jag bara därifrån. Inte nog med dethär så kämpar jag även med min kropp. Jag klandrar mina föräldrar för dethär för det är dem som har gett mig vilken mat som helst och inte satt stopp. När jag var 13 fick jag nog och försökte gå ned i vikt. Jag började med lchf och träna nästan varje dag. Jag gick ner ganska mycket och jag mådde jättebra men sedan började jag proppa i mig massa saker igen och gick upp.
    Nu ser jag samma sak hända min lillebror och jag blir så frustrerad för jag kan inte hjälpa till, mina föräldrar kommer inte att lyssna på mig. Jag har blivit så stängd med mina känslor så att jag pratar oftast inte om dem, jag blir nervös om jag ska prata med mamma till och med. Förlåt för en så lång kommentar men jag ville bara säga att gör inte såhär mot molly för hon kommer ha dån ångest och bli stängd mot er, man ska ge alla barn lika mycket kärlek och uppmärksamhet och det kommer jag göra med mina! Tack igen för en jättefin blogg och hoppas du läser detta// vilma

stats