Jag fick sådana flashbacks igår när jag gick längst Vinterviken. När jag och Hugo träffades så bodde han i Örnsberg. Vi strosade runt kring Vinterviken och gick många powerwalks där. När jag var yngre så badade alltid jag och kompisar vid klipporna, vid bryggorna. Det var många minnen och det känns som att dom tiderna ligger så långt borta. Man blir så inbiten i hur ens liv ser ut idag och reflekterar mest över framtiden. Men inte speciellt mycket över det förflutna.
Jag skulle göra vad som helst för att gå tillbaka till den där spännande tiden när allt är nytt i ett dejtande. Jag skulle göra vad som helst för att ha en kväll i Hugos lilla etta som han bodde i då. Jag skulle göra vad som helst för att få lära känna honom på nytt, för allra första gången. Pirret, glädjen över att få ett sms från den man är kär i, bekräftelsen, nyförälskelsen, stadiet där man inte har skapat några vanor än. Det är helt fantastiskt att vara nykär och det är faktiskt lite sorg att jag förhoppningsvis inte ska få uppleva det igen. Misstolka mig inte nu, jag älskar Hugo över hela mitt hjärta och jag är kär i honom men idag är vi etablerade och delar en djupare förälskelse till varandra. Ruset kommer men är ändå något som man tillsammans får arbeta med för att upprätthålla.
Under Leonores första tid i livet kände jag mig nyförälskad sist. Då kom magpirret och tjusningen tillbaka. Förälskelsen i ens nya barn smittade av sig på Hugo och jag kunde inte förstå varför jag helt plötligt kände mig nyförälskad igen. Med Molly var det inte riktigt likadant, då krockade våra känslor till varandra istället. Vi var mer frustrerade över omställningen till att vi blivit en familj på tre istället för ett par på två.
Nyförälskelse är ett av många ting som jag skulle vilja uppleva igen. Jag skulle vilja för en dag bli 15 igen och gå på gymnasiet. Få vara ett barn och leka med mitt enorma Barbiehus som jag hade. Få leka med mina bröder när dom bara var två, tre år. Göra om studenten, resorna, förlossningarna av mina döttrar, Hugos frieri, framgångarna i mitt jobb, första natten i huset. Det är många minnen. Mycket som finns inom mig för resten av mitt liv. Guldstunder/guldagar som lever med mig men som jag sällan tänker på. Ta en stund och reflektera kring allt det goda du har varit med om. Uppskatta livet och se tillbaka på allt med just sin speciella charm.
När jag gick där längst Vinterviken och tänkte tillbaka på min och Hugos första tid som dejtande kände jag mig stolt. Stolt över hur långt vi har kommit på fem år. Nu på söndag är det den 27e november. Den 27e november 2011 träffades vi för första gången på Arlanda. Inte anade jag vid vårt handslag att detta var mannen som jag skulle komma att spendera mina kommande år tillsammans med. Att han skulle bli min livspartner och mannen som fick mig att inse att jag från och med ganska kort inpå inte kan tänka mig ett liv utan honom. Min bästa vän, min källa till lycka, kärlek och glädje, mitt stöd och min suporter, mitt skratt, min nummer ett till att se världen tillsammans med, min familj och pappa till mina barn. Tack för att slumpen gjorde så att jag hade en plåtning just vid Vinterviken så att jag fick den där stunden av reflektion. Tack för omtanken och tack för alla fina minnen. Ni, mina minnen finns inom mig och jag lovar att tänka på er oftare. Att stanna upp och ägna tankarna lika mycket bakåt som framåt.
Hög igenkänningsfaktor!
Känner så igen mig i det du skriver om att få barn nr 1 och 2. Precis så var det för oss också!!
Även om jag och min pojkvän har varit tillsammans I 5 år och ja, då och då saknar det där nya kärleken… men jag är så lycklig att jag (förhoppningsvis) har förlovning och bröllop, graviditeter och förlossningar framför mig…och med detta en massa ”kär på nytt” 🙂 <3
Fina tankar, roligt att läsa!
Åh så fint du skriver! ❤️
Jag och min man har 8 år tillsammans och visst får man ”jobba” med att ha ett fungerande kärleksfullt förhållande!. Allt går ju upp och ner och man måste hjälpas åt för att hålla gnistan vid liv, det gäller att fortsätta SE varandra och vara villig att jobba för att få förhållandet att hela tiden växa nu när man, som du skriver, är etablerade.
Visst vore det häftigt att få backa bandet och uppleva den där första tiden tillsammans en gång till 🙂
Jag kan också sakna den första tiden när man var så där riktigt nyförälskad. Nu har jag och min man varit tillsammans i 10,5 år. Vi träffades när jag gick i ettan på gymnasiet. Inte skulle jag ana att han var den som jag skulle förlova mig med, flytta ihop med, att han skulle komma att bli pappa till mina barn, att han skulle bli den som jag skulle gifta mig med. Jag skulle också vilja gå tillbaka och få uppleva det igen. Och även bebistiden med mina 2 äldsta då dem plötsligt blev så stora när mini föddes för 7 månader sedan. Men jag är glad för att minnena finns. Dem ligger mig varmt om hjärtat.
Så fint du skriver. Du prickar rätt in i mina tankar, exakt så där tänker jag också om nyförälskelse. Jag och min sambo har varit tillsammans i 6,5 år och skulle inte byta bort honom för allt i världen. Men det är verkligen något speciellt med nyförälskelse. Men då är jag också väldigt nostalgisk av mig.
Håller verkligen med dig! Man saknar dendär första tiden ibland, när allt var nytt och spännande och man inte anade vad som väntade. Väldigt fint inlägg!
Och här är jag, fortfarande väntandes på min första förälskelse. Glad att jag har något så magiskt framför mig!
Vilket fint inlägg <3
Jag saknar också den där nykär-känslan. Smsen man väntade på. Pirret när man skulle ses. Passionen. Efter 10 år så finns mycket kvar men när nykära berättar om sin nya kärlek förstår jag dem.
Fint skrivet, jag brukar fundera kring det där med förälskelse som så många saknar. Jag har aldrig gillat den där första tiden med någon ny, föredragit det med när tiden gått så man slipper gå runt med fjärilar i magen. Men är inget av en romantiker heller så kan ju vara det som är problemet kanske 🙂
Vackert skrivit! Känner igen mig så mycket i de hela med att vilja ha tillbaka de till början såkallat. Fin läsning!