Med ett missfall i bagaget är jag rikare på erfarenhet. Denna gång har vården sugit. Är det inte lite konstigt att jag inte blivit informerad av ren fakta? Eller blivit erbjuden stöd om det skulle ha behövts? Jag har själv läst på, tagit reda på att ett HCG blodprov är högt relevant. Utomhavandeskap har ingen nämnt för mig.
Symtom efter ett missfall saknade jag info om också. Jag tycker att det är bedrövligt att vården inte har hjälpt mig med något förutom att det konstaterats att jag eventuellt haft ett missfall. Enligt läkaren var jag som sagt kanske aldrig gravid ens. Om du i framtiden kommer att gå igenom ett missfall så är mitt främsta råd att du ska stå på dig. Begära info om vad som händer efter. Jag blöder fort, plussar på stickor och är trött. Tänk om jag bara hade låtit gå, inte läst på och sedan om några veckor svimmat för att det kanske fastnat något i min mage. Det är orättvist att man lämnas åt sitt eget öde utan någon vägledning.
Denna fredagsmorgon började med ett besök hos vårdcentralen för att begära ett blodprov. Det är HCG jag vill att dom ska mäta. Hormoner som är höga vid en graviditet. Jag vill försäkra mig om att dom är påväg ner så att jag inom någon vecka slutar plussa och inte går miste om när ett riktigt plus visar sig igen.
För 10 år sedan var jag 23år, väntade mitt första barn och fick blödningar. Fick komma till min mvc-mottagning eftersom jag ändå skulle till läkaren den dagen. Han säger kallt till mig att jag troligtvis fått ett missfall och att det var väl lika bra, barnet var ju inte planerat som han läst i min journal. Vi blir hänvisade till gyn på ett ultraljud. Jag gråter hysteriskt hela vägen in, 3h väntan i ett väntrum med blandade patienter, vissa tydligt gravida. Sen får vi komma in. Men på skärmen är det ett foster, som rör på sig, ett litet litet hjärta slår. I dag är hon strax över 9, har två egna hästar och två småsyskon hon älskar högt. Hon är världens finaste ängel och jag är så glad att läkaren med den värsta attityden hade så fel! Och trots att hon var en överraskning så lever jag och hennes pappa ihop, lyckliga, starka och väldigt glada. Jag önskar dig lycka till Paula. Jag önskar vården vore bättre, att det vore lika självklart att behandla alla med respekt överallt, oavsett varför man söker vård. <3
Vården är kass. Det vet jag eftersom jag jobbar som sjuksköterska. Den tragiska förklaringen är att det inte hinns med. Information, stöd och uppföljning blir åsidosatta eftersom personal ofta måste prioritera det mest akuta och det som inte kan förbises.
När jag läste till sköterska drömde jag om att få hjälpa människor, och när jag känner att jag kan göra det så älskar jag mitt jobb. Allt för ofta går jag istället hem med dåligt samvete och en ilska över att jag inte hinner, att jag var tvungen att prioritera bort.
Sök ett annat jobb då, tänker ni. Jajemän, det är helt klart ditåt det bär. För mig och för många andra sköterskor/specialistsköterskor. Kvar blir en ännu sämre vård tills ”någon” tar tag och förbättrar den.
Blir så jävla ledsen när jag läser dina inlägg om missfallet. I juni chockades jag med ett missfall som jag trodde från början va en vanlig menstruation. Två dagar in i mensen blödde jag ut en stor klump. Fick panik och bara torkade bort den och försökte låtsas som ingenting. 10 min senare slog det mig att de måste fan ha varit ett foster för sådär ser verkligen inte koagulerat blod ut. Och rätt hade jag efter hjälp av Google och ett graviditetstest.
Ringde vårdguiden och min vårdcentral, och blev behandlad precis som du beskriver det. Som en i statistiken. Utan feber och grov smärta ville ingen ta emot mig eller prata med mig. Ingen information om någonting fick jag, bara ”det kanske inte ens är ett missfall, men om du nu var gravid så är det sånt som kan hända och ingen vet varför”. Jaha, men det positiva testet då? Och vad fan gör jag nu?!
Det kändes som att jag va en av 1000000 personer som ringer varje dag och bara tror dom har fått missfall. Iskallt. Jag önskar jag stog på mig bättre. Att jag krävde undersökning, att få bättre råd och att få prata med någon om det här. Och hur vet dom att jag möjligen inte var gravid med tvillingar och det kanske bara var ena fostret som inte klarade sig? Det har hänt min mamma. Två gånger dessutom. Men nej, ingen information. Jag fick googla till mig att jag inte ska använda tampong osv, för det berättade inte vården. Jag fick googla till mig biverkningar av missfall.
har aldrig någonsin känt mig så liten, så jag hoppas av hela mitt hjärta att alla som kommer gå igenom en sån här sak, att dom stå på sig och kräver information och råd. Och hjälp om dom känner att dom behöver det. En graviditet var inget jag väntade mig eller hade hoppats på, barn vill jag inte ha just nu. Men så dåligt jag jag ALDRIG mått, och vården gjorde ingenting bättre – tvätt om. Så snälla ni, stå på er! Ett missfall kan aldrig vara lätt oavsett väntad graviditet
Hej Paula, först vill jag säga vilken otrolig mamma du är, nu ”känner” jag dig bara genom din blogg, började läsa den för ca 2 månader sedan! Eran dotter är så fin och utstrålar verkligen, hon är definitionen av liv (som alla bebisar/barn är)
Själv har jag en liten son på 11 månader och tiden bara rusar förbi, till saken.
Jag var med om ett utomkvedshavandeskap, även kallat X i läkarens mun.
Vart så nonchalerad av läkarna på Gävle sjukhus, dom sa rent ut att åk hem och ta en Ipren, du har mensvärk, mitt grav test visade negativt, så jag trodde dom! Fast jag hade alla symtom för en grundlig undersökning..
Åkte hem och föll sedan ihop på golvet inne på toan, min syster ringde ambulans och jag åkte in igen, samma läkare mötte upp mig, denna gång gjordes en gravtest via blodet, som visade positivt och jag hamnade på gyn. Där gjordes ultraljud, fick inte veta så mycket mera mer än att jag åkte fort ner på operation, med 1.3 liter blod i buken, sprucken äggledare och förgiftning i buken, nära och dö! Dom tog bort allt på vänster sida och fick skrapa på höger, min chans att bli gravid vart 30%…..vart inte erbjuden samtal med kurator och ingen ursäkt ifrån vården som fel behandlat mig 🙁
Men efter att kämpat i 4 år utan resultat så gav jag och min man upp! Jag skulle få leva barnlös, MEN en dag så fick jag den där konstiga/härliga känslan i kroppen, gjorde grav test och jag var positiv!! Oh herregud! Nu började min resa och resultatet, min fina söta underbara Adrian.
Så med detta vill jag säga att även om man behöver stöta på motgångar så tänker man bara att allt ont för något gott med sig så brukar det ordna sig, om man slappnar av och fokuserar mindre så man inte stressar upp sig så löser sig nog allt 🙂 men det är min teori, jag håller tummar och tår att du snart blir mamma till barn nr 2 och du kommer lyckas lika bra med hon/han som du gjort med molly!
Kram på dej från okända mej 🙂
Mvh Madeleine
I måndags blev jag akut opererad för utomkvedshavandeskap. Jag var i v 5+3. Jag kände att något var fel då jag blödde lite. Gjorde 2 st ul men läkarna sa att de inte såg någon graviditet men att det kunde vara för tidigt att se. De sa att det är normalt att blöda lite i tidig graviditet. I måndags fick jag dock ont och åkte i till KS och då gjorde de en ordentlig undersökning och såg att fostret satt fast i äggledaren. De opererade bort fostret och min äggledare. Läkaren sa att det kunde gått riktigt illa om de väntade med operationen för blod hade runnit ut i min buk. Så nu är jag rädd som fan att det ska hända igen samt rädd som fan att inte kunna bli gravid.
Jag vet vad du går igenom och hoppas att det känns bättre snart 🙂
Vården i Sverige är inte bra alltid, men jag förstår också att dom inte lägger ner allt för mycket på just missfall då det är så otroligt vanligt. Många får missfall så tidigt att dom inte ens vet om det. För dig är ju detta ”hela världen” men för vården är du bara en i mängden, tyvärr. Jag har själv gått igenom detta, i vecka 7-8 av graviditeten. Jag blödde i mer än 2 månader…. Fy sjutton säger jag bara 🙁 Jag hoppas iallafall att dom informerat dig om att du inte får använda tampong nu när du blöder! Hoppas att du å din familj snart mår bättre och kom ihåg att nästan alla kvinnor varit med om ett missfall/abort, så du är inte ensam fina paula!
Vad jobbigt! Min vän Pernilla Hjort har skrivit en jättebra bok om missfall där du kan läsa mer om det och känna dig mindre ensam i detta. Kramar Karina
https://www.vulkanmedia.se/butik/bocker/psykologi/missfall-med-ratt-att-sorja-av-pernilla-hjort/
Det är bedrövligt att inte få information, tips om stöd och mer hjälp av vården. Även om nu missfall är så himla vanligt så är det inte vanligt i den mammans liv som förlorade barnet. Det är ju en jättestor sak och inget att vifta undan iom statistiken om hur vanligt det är osv. Alla behöver information, hjälp och stöd eller iaf möjlighet till att få detta om de vill – utan att själva leka detektiver och kräva. Det är bra att du vågar kräva. Tyvärr känns det som att det är så mycket av vården ser ut idag. Att man måste kräva, stå på sig, vara stark, bli arg och hålla på – och detta i en situation när man på något vis är mer eller mindre sjuk och försvagad. Usch… Kram på dig Paula och hoppas du blir väl bemött på vårdcentralen.
Jag tycker du gör rätt i att begära mer av vården. Jag tror mycket handlar om till vilken VC och läkare man kommer. Du har hälsosamma tankar kring allt det tråkiga som har hänt. Men kanske skulle du behöva en samtalskontakt för att hjälpa dig att komma över den här händelsen? Hoppas att du fortsätter vara den positiva och inspirerande person som du är! Stor kram <3
Jag har haft hormonspiral sen min dotter föddes för ca 10 månader sedan,denna flyttade lite på sig och jag blev gravid!Visste inte detta men när det jag trodde va mensen hade hållt på i 2 veckor gjorde jag ett graviditetstest och plussade.Dagen efter ringde jag kk och fick tid,plussade även där,spiralen togs ut,UL gjordes och inget syntes.De frågade inte hur jag mådde alls..trots att jag inte vetat att jag var gravid blev jag såklart ledsen.Det kändes konstigt i bröstet,en sorgsenhet och en ilska,ilska för jag satt inte en spiral med hög tillförlitlighet men ändå blev man gravid.Fick göra blodprov 2ggr efter för att se så hormonerna minskade,blödde i 6veckor och hade ett hemskt humör!Har haft svårt att prata om detta för det känns som ett tidigt missfall bryr sig ingen om ändå men skönt att läsa din text och andra kommentarer som visar att det jag kände va fullt normalt.Lycka till när du plussar nästa gång 🙂 kram
Jag var gravid med min första bebis för 6 år sedan. Tidigt i graviditeten började jag blöda. Inga kramper eller smärta. Åkte in till sjukhuset där det gjordes en undersökning och ett HCG test på en gång. Dem sa till mig att, ingen smärta eller kramper, inget missfall. Testet visa att hormoner fanns och att nu kan vi bara vänta. Tiden gick, det var en bebis men jag blödde då och då under hela graviditeten och fick därför en högriskgraviditet och fick stanna i sängen mycket och gick på flera ultraljud än ”vanliga” graviditeter.
Jag fick reda på att jag var gravid i onsdags (19 november), gjorde två test och båda visade +.. Har sedan 4 vecko kännt av otroligt många ”symptom”, trötthet, illamående, och sprungit och spytt, brösten blev enorma. Ja du vet allt. Tankarna snurrade och lyckan var enorm, ringde min fästman och sa -”grattis pappa”. Ja som du förstår lyckan var enorm. Speciellt för att jag har PCO, och fick veta i augusti att jag kanske aldrig kan bli gravid. Vid 14.30 fick jag en blödning och åkte rakt in till akuten, där dom upptäcker att jag var gravid i v.9-10 men att jag har fått ett missfall. Jag hade förlorat vårat barn. Såhär sitter jag, gråter dag och natt och man tänker och tänker. Tyvärr så tänker man för mycket, man anklagar sig själv så otroligt mycket.
Så jag förstår precis vad du går igenom, för jag går igen precis samma sak. Det är tungt och jobbigt.
Kram på dig Paula!
Jag var på sös ochblev överlag bra bemött, bra doktorer och sjuksköterskor (dock stressade). Visst är mer info önskvärt, men jag har läst på själv och kan typ allt om missfall och graviditet. Jag rekommenderar INTE familjeliv.se för där är det alltid nån somberättar om sin skräckupplevelse och man blir bara ledsen och deprimerad…
Mina symtom var i stort sett som vanliga graviditetssymtom, olika dock vid varje graviditet, men vid min lyckade graviditet kändes allt annorlunda (hadeinget att jämföra med tidigare iofs).
Jag och min man var också överlyckliga fram till vecka 7 då blödningarna kom och vi förstod att det var ett missfall (för det liknade inte alls mens och jag trodde jag skulle förblöda, fick springa på toa varje timme för att byta). Dessutom så såg man på det som kom ut att det tydligt var ett missfall… Och två veckor tidigare hade vi tagit flera graviditetstest som alla visade positivt.
När jag ringer barnmorskan så säger hon att det nog är ett missfall och ber hon mig komma in om tre veckor för undersökning, för att kolla så att värdena gått ned och att missfallet fullbordats. Tyvärr fanns det bara tid hos en annan barnmorska vilket jag ångrar att jag accepterade. När jag kom dit och förklarade för den andre hela situationen så sa hon ”Ah, men ibland kan man tro att man är gravid fast man egentligen inte är det”. Alltså ursäkta?!! Det är knappast något jävla påhitt detta, tänkte jag bara. Sen verkade hon sjukt motvillig att alls kolla, utan hon bad mig bara kissa på en vanliga graviditetssticka – som givetvis inte visade något plus längre – och så sa hon återigen ”ja som sagt, man kan ju inbilla sig att man är gravid”. Jag ville bara skrika på henne att hon var dum i huvudet, men jag bet ihop och gick därifrån. Förstår din ilska! Jag ångrar att jag inte stod på mig själv mer! Inte nog med att man förlorat lyckan över att få ett barn – nä då ska man bli nedtryckt och dumförklarad också
Hej.
Beklagar att du/ni behöver gå igenom ett missfall.
Känner igen känslorna du har angående vården. För 8 år sedan fick jag missfall ( vad jag trodde). Det visade sig att det inte var missfall utan något som heter Druvbörd ( invasiv mola), en tumörsjukdom i livmodern. Mina hcg värden låg på 175000 eller ännu mer om jag minns rätt ( en icke gravid kvinna har mellan 0-5 i hcg, har jag för mig). Det kom som en chock som 23 år och få beskedet att du är inte gravid och du måste börja med cellgiftsbehandling för att sänka hcg:et annars kan du dö. Cellgifterna light fungerade inte tillräckligt fort så efter 2 månader så fick jag byta till starka cellgifter som jag tappade håret av. Dem hjälpte och sedan fick vi vänta ett helt år innan vi fick försöka bli gravida igen ( om jag nu skulle kunna bli gravid, vilket ingen kunde lova.)
Nu 8 år senare har vi 2 underbara pojkar på 5,5 och 2,5 år.
Det är bra att du står på dig och att du ser till att läkaren tar dig på allvar. Varför ska man inte få komma och få bli uppkollad när man fått missfall. I mitt fall tyckte barnmorskan inte jag behövde komma och bli checkad efter missfallet, hade jag fått det så hade dem upptäckt druvbörden tidigare ( var i 5:e veckan men kroppen uppfattade det som i 6 månaden, såg så ut på magen med).
Lycka till med framtida försök.
Uppföljningen o efterkontrollen bestod för mig i att jag en månad efter missfallet, eller om det var mer, skulle besöka sjukhuset för att lämna ett vanligt graviditetstest. Så det kan visa positivt rätt många veckor efter själva missfallet. Jag skulle råda er att vänta minst en månad innan ni försöker igen. Jag råkade bli gravid snabbt o min menscykel var inte helt i sin ordning efter missfallet vilket gjorde att jag fick ett till missfall pga att slemhinnan inte hade byggts upp ordentligt gissningsvis, fanns inget att fästa i. Mitt råd är att vänta tills din cykel fått några månader på sig att återhämta sig helt. Lycka till 🙂
Synd att du fått så dålig info. Jag var på Karolinska när jag fått mitt missfall, eller uteblivet missfall egentligen. Där fick jag en broschyr med mig hem att läsa i lugn o ro och både jag o min sambo fick erbjudande om att prata med kurator. Det som dock var obehagligt för mig var att jag fick åka hem med cytotex o ta det hemma. Aldrig haft sån smärta i hela mitt liv o det var obehagligt att gå igenom utan nån vårdpersonal att rådfråga kring vad so är normalt. Fick alldeles för låg smärtstillande dos också. Synd att vården har sina luckor ibland….
Jag fick ganska mycket information vid mitt missfall/ma, det gjordes ett ultraljud som visade att det inte fanns någon hjärtaktivitet. Jag skickades hem i hopp om att kroppen skulle stöta ut fostret själv, vilket den gjorde, så skulle jag komma tillbaka efter en vecka för ett nytt ultraljud för att vara säker på att allt var borta. Jag var i v 9 så det kanske var därför. De kanske har andra rutiner vid missfall i v 5 då ett ultraljud inte visar något oftast då det är så tidigt. Jag fick ett jätte bra häfte med information, de borde ju åtminstone ha gett dig en sådan.
När jag hade mitt MA så fick jag inte så mycket information kanske, men jag fick ändå ett ultraljud en vecka senare för att se att allt var bra och att det inte fanns några rester kvar i livmodern och även ett återbesök på gynakuten där de kollad HCG.
Då berättade läkaren att ett graviditetstest kan visa plus upp till tre veckor efter missfallet i mitt fall då jag hade kommit såpass långt i graviditeten så det vore bra att undvika att försöka bli gravid första månaden efter missfallet utan vänta in en mens innan vi försöker igen för att veta att kroppen är tillbaka på banan.
Jag förstår att de inte kan lägga så mkt tid och pengar på missfall, men information ska man ha! Varför inte ha en ”folder” med info att kunna ge ut då det är så pass vanligt där info om missfall och kontaktuppgifter till samtalsstöd finns med.
Annars förstår jag att man inte kan utreda varje missfall som sker innan det blivit ev komplikationer, det skulle bli otroliga summor pengar.
Jag var med om ett utomkveds. Jag fick blodblandade flytningar, tog ett test som plusade. Åkte akut in. Fick träffa världens sämsta läkare. Han undersökte mig knappt och sa att de troligen är missfall. Sedan lämnade han mig där med massa frågetecken..
Några dagar senare. Fick jag den värsta smärtan jag någonsin varit med om. Åker in akut. Visade sig min äggledare hade spruckit och jag hade blod i hela buken. Akut in till operation och sedan månader av prover, inlagd, en dos av cellgiftbehandling. Detta hade den första läkaren förhindrat om han hade varit uppmärksam på synptomen. Detta tog många månader att komma över. Aldrig känt mig så övergiven av sjukvården 🙁
Till Josephine.
Du kan ju inte ha många hjärnceller på plats du inte. Ett missfall är sjukt jobbigt, sen spelar det absolut ingen roll om man inte ens vill ha barn och ändå tänkte göra abort, ett missfall tar på psyket, så enkelt är det bara. Vissa kommer över det snabbare och för andra gnager det, precis som med andra psykiskt påfrestande stunder.
Klipp dig och skaffa dig en trevligare attityd. Du vinner ingenting på att sitta här och vara elak mot Paula som uppenbarligen tycker detta är jobbigt eftersom dom önskade sig en bebbe till. Usch, fy, skam på dig!
Till sign Josephine
Hur kan man vara så känslokall att man kallar en kvinna för ”din dumma fan” som nyss har gått igenom ett missfall.Precis som man inte skulle känt detsamma om man studerat eller haft ett vanligt jobb.
Självklart är det vanligt med tidiga missfall och precis lika vanligt är det att mormor/farmor går bort tidigare an oss själva,vilket inte gör sorgen mindre.
Hoppas du Josephine har ett jobb i en källare med att sortera papper och inte konfronteras med människor som går igenom livskriser då du verkar vara i avsaknad av empati.
Förstår att du är ledsen, har haft tre missfall. De har varit i tidigt skede just som ditt, det längsta 9 veckor. Men grejen är den att när den att när det är ett så tidigt missfall så kunde det lika gärna varit en sen menstruation(om man inte är så tidig att kissa på sticka) Och det har inte hunnit bli något foster. Om sjukvården skulle ta hand om alla med så tidiga missfall så skulle de gå under för det är sååå vanligt. Bara bita ihop å se framåt och vara glad åt att kroppen har klarat det själv:-) Vårs kroppar klarar mer än vi tror, låt det gå en mens och sen är det bara försöka igen. Det är ett lotteri! Lycka till! Kramar
Så vacker du är! Stor kram till dig!!
Jag hoppas att ni som har blivit dåligt bemötta nämner det för patientnämden! Det är så oerhört viktigt att de får reda på saker och ting när det går snett. Tyvärr funkar det ju så att om vi inte själva anmäler/säger till att vi är missnöjda med vården så händer det inte så mycket.
I mitt landsting kan jag göra anmälan till patientnämden via mina vårdkontakter på nätet! Superenkelt!
Lycka till alla ni som fått MF och kämpar!
Hcg-nivåerna går inte ned så snabbt din dumma fan…
Alltså, skämtar du? Vet du hur vanligt det är med missfall de första veckorna i graviditeten? Kroppen tar själv hand om det ifall det är något fel på det. Om du skaffar dig ett jobb eller börjar plugga kanske du har något att sätta fokus på än att göra det här till hela ditt liv.
Hej,
När jag blev gravid med min son fick jag en riktigt kraftig blödning i V 5-6 som var precis som vid ett missfall då jag tidigare tyvärr erfarat detta.
Dock hade jag redan bokat in för ett tidigt ultraljud pga mina tidiare erfarenheter. Då visade det sig att jag fortfarande var gravid och att de jag trodde var ett missfall kan ha berott på att jag varit gravid med fler än ett embryo.
Mitt råd till dig är att boka in för ett tidigt ultraljud då du skulle varit i v 8 för att säkertställa att du inte är gravid.
Krya på dig och det är helt OK att vara ledsen över ett missfall. Det är enda sättet att bearbeta det.
Kram
Ja, ibland så är sjukvården allt att klaga på!! Bra att du står på dig och tog ett blodprov, det är ju så sjukt viktigt. Trots att utomkvedshavandeskap sällan händer så händer det ju någon..
Aa men svensk sjukvård suger ibland 🙁 det är typ standard att få kriga för sin rätt till vård, SPECIELLT inom psykiatrin.
Jag har erfarenhet av sjukvården när det gäller abort,missfall och smärta i samband med graviditet.Jag tycker inte man får tillräckligt med information i något av fallen och bemötande skulle kunna vara så mycket bättre.Jag va med om ett missfall i v 6 för ca 6 år sedan när min äldsta va ca 10 månader.Det va hemskt att sitta där själv på gynakuten blödandes väntades på hjälp.Minns bara att de gjorde ett vul och konstaterade att det inte fanns något i livmodern.Usch.
Hemskt att du inte fått det stödet som behövs…
Efter ett tidigt missfall tas endast hcg i urin efter några veckor. Om man där emot inte är säker på att det var ett missfall eller tex utomkvedshavandeskap följs hcg i blod för att vara säker på att graviditeten är borta. Dvs hcg sjunker. Efter ett missfall kan man blöda i veckor och symtom på om graviditeten sitter i äggledaren är rikliga blödningar och svår smärta. Så länge du inte har dessa symtom behöver du inte oroa dig. Samtalsstöd finns självklart men erbjuds inte systematiskt till alla tidiga missfall. Lycka till och kram!
Mvh Josefina. Ssk.
Bra skrivet fina, du har väldigt rätt i det du skriver, otroligt hemskt att det ska behöva gå till så! Hoppas alla värden blir bra och stämmer som det ska. Ät mycket järn om du blött så mycket.
Lycka till med allt fining.
Jag blir så glad att du talar om detta… Jag själv håller på att plugga till sjuksköterska just nu. Att läsa detta får mig att bli så peppad och taggad på att man i framtiden verkligen ska se hela patienten och ge patienten den tiden som krävs för att ge all info som för mig är super viktig att man ger! Ingenting är viltigare än att ge den vårdslökande en trygghet i sin situation!!
Jag fick missfall för cirka 2 år sedan och de viftade mer eller mindre bort det.
Första dagen jag började blöda så ringde jag till sjukvården och berättade att jag börjat blöda och att jag var gravid i vecka 11. Men deras svar till mig var ” det är nog ett missfall på gång och då finns det inte nått vi kan göra” men efter mycket tjat ifrån min sida så fick jag komma in och bli undersökt och de berättade att jag fått ett missfall. Mer än så sa de inte. Dock bad jag om att de skulle skrapa så att jag blev av med alla ” rester” men fick till svar att kroppen sköter de bäst. Och jag kunde blöd lite i någon vecka.
Jag mådde väldigt dåligt över missfallet då vi så gärna ville ha barn men fick försöka att gå vidare.
Jag blödde rätt mycket de första dagarna och ringde upp igen och berättade att jag blödde rätt mycket och var orolig. Fick till svar att det var normalt. Kroppen hjälper till och stöta bort alla resterna. De var rätt otrevliga emot mig och jag var frustrerad och ledsen.
När det gått 3 veckor efter mitt MF så blödde jag fortfarande mycket till och med så att en dag så såg jag hur det bara rann ner blod längst mina ben när jag var ute en dag. Var en riktigt läskigt att se. Ringde upp igen och berättade att det rann blod längst mina ben och mina hela byxor var helt röda! Men de sa bara att man kan blöda lite och allt var normalt! NORMALT?!?! Jag blev förbannad och krävde en kontroll nu. Fick till slut en tid samma dag och fick samma bemötande där uppe. Hade fortfarande massa rester kvar och fick ingen skrapning trots att jag grät och berättade hur mycket jag blödde. Fick dock en tablett som skulle stöta ut det sista. Tog tabletten. Hjälpte inte. Blödde i cirka 3 månader och fick ingen hjälp alls. Mådde extremt dåligt över hur allt gått till. Som tur var så blev jag gravid efter ett par månader och har nu världens finaste flicka som är det bästa som hänt oss. Är nu gravid igen i vecka 19 och längtar som attan efter detta barn 🙂
Säger som dig.. Man måste verkligen stå på sig. Men tyvärr så betyder ett missfall ingenting för vården idag. De viftar bara bort det och man får inge stöd eller hjälp!
Hoppas att du snabbt kommer på benen igen efter ditt MF. När du minst anar det då är du gravid igen. Kram
Jag fick ett MA (missed abortion/fördröjt missfall) i början av augusti. Plussade en vecka innan midsommarafton, i slutet av juni började jag blöda litegrann till och från. Vi var in flera gånger på akuten och efter kontroller på Kvinnokliniken sa dom att det inte var några konstigheter, det kunde vara så. I slutet av juli fick jag nog och åkte in igen. Då såg vi när vi gjorde ett VUL att fostret dött (v 12). När detta VUL gjordes, så var vi vägg i vägg med förlossningen, så samtidigt som vi fick vårt besked, hörde vi att det föddes flera bebisar.
Vi fick ingen information om hur det skulle gå till nu, utan vi fick åka hem och vänta på att pyret skulle komma ut av sig självt, kroppen fick 5 dagar på sig, sen skulle jag få hjälp.
Efter 5 dagar hade ingenting hänt (mer än att jag blödde lite), så fick åka in och hämta tabletter (som startar igång). Ingen information då heller om hur det skulle gå till, bara att jag skulle få en mensvärk, inget mer. Sen skulle allt komma ut i toaletten, så det skulle ”bara” vara att spola ner det.
(När man får dessa tabletter så ska man få alternativet att stanna på sjukhuset, eller åka hem. Jag fick aldrig något sådant erbjudande, utan de tvingade hem mig.)
3 timmar efter att jag satt in första tabletterna så trodde jag BOKSTAVLIGEN att jag skulle dö. Endel genomgår samma smärtor som vid en förlossning (vilket jag aldrig blivit informerad om). Sammandragningarna/värkarna kom med 10 sekunders mellanrum. EN TIMME klarade jag mig hemma, sen åkte vi akut in till kvinnokliniken och väl där trodde dom att fostret fastnat påväg ut. Men det hade det inte. En HÖG dos morfin fick jag rätt in i benet och sen svävade jag på moln, bokstavligen. Drygt en timme senare knäppte det till och vattnet gick, sen kom allt ut.
Men jag fick inte någon som helst information om något. Bara en i statistiken. Hon som skrev ut tabletterna åt mig (som skulle starta igång allt), hon flinade åt mig som att ”det var ju inte planerat ändå”.
Ca en vecka senare fick jag komma in akut igen, då visade det sig att några slemhinnor inte hade lossnat än, dessa var påväg ut, men de satt fortfarande fast i livmodern. Så de SLET ut dessa, utan bedövning. Sen hade det även runnit ut blod bakvägen genom äggledarna, så jag hade massor med blod på utsidan av livmodern vilket orsakade en enorm smärta.
Har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv. Har aldrig känt mig så utsatt. Hela livet rasade samman.
Nu i efterhand har jag sörjt klart själva missfallet. Men behandlingen jag fick och bemötandet, det skrämmer mig så fruktansvärt.
Hej! Beklagar verkligen vad ni går igenom och att du mår dåligt. Vill bara inflika, att såtillvida läkaren inte var elak/nonchalant så har hen inte begått något rutinmässigt fel. Det krävs ingen vidare utredning av ett tidigt missfall och hcg tas inte som rutin,eftersom det inte tillför något för handläggningen. Förstår inte heller varför läkaren skulle informera dig om utomhavandskap när du inte hade symptom som tydde på det. Vården utreder inte om indikation saknas,helt enkelt för att det kostar pengar som i sin tur kan användas för att bota sjuka patienter..Sedan kan jag tycka att läkaren borde ha informerat dig om att vända dig till kurator/psykolog för att bearbeta dina känslor. Jag hoppas ni mår bättre snart, ni är en fantastiskt fin familj och jag önskar er allt gott! ❤️
Tror det är jättevanligt att sjukvården viftar bort tidiga missfall och inte alls bryr sig om att informera…
Själv fick jag faktiskt riktigt bra bemötande då jag fick MA för lite mer än två år sedan. Upptäcktes på ett vul, så de kunde ju inte neka att jag varit gravid då de såg fostret. Fick mediciner att hjälpa kroppen stöta ut och fick själv välja om jag ville göra det hemma eller på sjukhuset(valde hemma, har otroligt obehag för sjukhus), blev sjukskriven, fick värkmedicin och telefonnummer till olika enheter (skulle ta pillren en söndag och då var inte min gyn öppen) och slutligen en tid att komma tillbaka och kolla att allting var ok några veckor senare. Kändes som om de tog väl hand om mig. Däremot har jag nog förstått att alla inte får lika bra vård som jag fick, beror helt på läkaren…
Bra att du står på dig! Mentaliteten inom vården kring sånt här är så otroligt.. Stenålder! Jag stör mig verkligen på att mentaliteten inom vården är typ ”det är ingen sjukdom” och ”kvinnor har klarat det i alla tider”.. Jag har känt precis samma sak när jag själv haft kontakt med vården kring graviditet och missfall.. Man får i princip höra ”sluta ring, det där får du lösa själv”.. Man blir så arg! Så se till att stå på dig nu och få svar på allt, så du slipper gå och grubbla..
Så obehagligt 🙁 kram till dig!
Been there 🙁 Jag hade missed abortion för några år sedan och fick inte heller tillräckligt med info om det. Dum som jag var lämnade jag sjukhuset med alla frågetecken.
Skickar en stor kram till dig och hoppas på ett nytt + för er snart!
Kram/Satu
http://www.mybabydolls.se
Förstår inte varför jag blir förvånad. Vården i Sverige…