Paula Uribe, Kontakt: [email protected]

Igår gjorde en ung kille min dag. Där på plats sa jag givetvis tack men det var när jag satt i bilen påväg hem som det slog mig hur fin detta var. Detta hände:

Jag hade båda barnen med mig till träningen. Det var ett tufft pass och jag hade bara hunnit få i mig en proteinshake. Jag känner en enorm pondus när jag fixar mina två barn i alla dessa situationer som jag sätter mig i på egen hand. Jag vägrar att inte ”fixa” att träna, storhandla, leka, göra saker på tu man hand med båda två. Det är liksom bara viktigt för mig själv, just för att jag innan Leonore kom var så rädd att jag inte skulle klara det. Så jag bara gör likadant som jag alltid har gjort och hoppas varje gång att även denna gång ska gå bra. Det är tungt och svettigt att ut barn i bilen, klä av/på, in, hålla koll på båda, amma, hjälpa till att gå på toaletten med den stora, se till att alla får i sig mellis osv, osv, osv. Ja, alla med barn känner säkert igen sig i detta.

Igår var det tungt att få med mig båda till garaget där jag hade parkerat efter träningen. För att du ska få en bild av hur mycket jag bar på så gör jag en lista för att förenkla bilden:

• Ett babyskydd med en sovandes bebis i
  * En skötväska
  * En ryggsäck med Mollys leksaker
  * En babysitter ( Leonore sitter i denna medans jag tränar med mammagruppen)
  * Molly

Det är inte en speciell lång bit från Nordic där jag tränar, till garaget där jag stod parkerad med bilen men jag var slut. Trött efter träning, trött efter en heldag med kids, trött efter en natt med lite sömn. Jag konkar på allt och håller Molly hårt i handen för att hon inte ska kunna springa iväg. När jag kommer fram till min bil står denna unga kille där. Han har precis lappat min bil för att jag är fem minuter sen än det jag har betalat för.

Jag ursäktar mig och frågar om det finns möjlighet att betala för den tiden jag bommade på parkeringsautomaten. Han är rätt stöddig och säger att detta skulle jag tänkt på innan, då tittar han inte ens upp på mig. Jag svarar bara okej och vänder mig om för att få in allt i bilen. Det var som det sista som jag orkade med för stunden och jag biter mig hårt, hårt i läppen för att inte börja gråta. ”Vaaaa faaaan, åh snälla gråt inte” säger killen. Jag börjar skratta och säger att det inte är han jag är ledsen på utan att det bara är lite mycket just nu och att jag är trött.

Han säger att han hatar sitt jobb just nu, han undrar om jag behöver hjälp att få in allt i bilen, han berömmer mina barn. Det hela slutar med att jag fortfarande skrattgråter och att han tar min parkeringsbot och river den i bitar. Detta gör han, denna fantastiskt snälla kille för att han såg mig. Han såg att jag var trött, att det var mycket jag kom bärandes med och han struntade i att jag missade min parkeringstid med fem minuter. Och detta tycker jag är otroligt snällt, trots att felet låg hos mig själv.

När jag satt i bilen påväg hem så log jag för mig själv. Han gjorde mig glad och det kändes befriande att få vara påväg hem med två små prinsessor som snarkade ikapp i baksätet. Med mat i magen kom energin tillbaka och hans gest och hans uppriktiga sätt att vilja hjälpa mig där nere i garaget gjorde min dag. Tack snälla du, tack för att du gjorde min dag. Och inte genom att riva min parkeringsbot, utan för att du visade mig förståelse när det brast för mig.