Det har hänt något med Molly. Så fort hon ser mig så blir hon gnällig, släpper det hon håller på med och springer mot mig för att hon vill komma upp i famnen. Det är jättemärkligt för att hon är hur glad som helst när hon bara är med Hugo men så fort jag kommer så blir det en sur min. Vad beror det på? Vad är detta för fas? Hur länge kommer den att hålla på? Hur kan jag bemöta mer än att ta upp henne när det är det hon vill?
Det är tufft att hålla tålamodet vid liv. Det är svårt att göra Molly nöjd när hon blivit tyngre, när mjölksyran kommer smygandes i armarna och ryggen värker så godkänner hon inte att man släpper ner henne. ”Nänä, häng med på höften då medans jag städar”. När hon inte ens låter Hugo ta henne så tappar jag tillslut tålamodet och släpper ner henne iallafall. Då kommer tårarna och skriket. Jag försöker vända mig om för att fortsätta med det jag håller på med men hon springer gråtandes efter. Då kommer det dåliga samvetet. När jag känner mig som världens sämsta mamma och det slutar med att vi börjar om med att hon får vara i famnen. Jag får ingenting gjort men det är bara att gilla läget I guess.
Jag tycker att det känns viktigt att säga hejdå. Hejdå när man ska gå. Sedan Molly var liten så har jag pussat henne hejdå när jag ska någonstans. Nu har det hänt några gånger att jag smugit ut när jag ska till kontoret eller till träningen just för att jag inte orkar dra igång ett dramatiskt hejdå från Mollys sida. Jag vill inte störa henne när hon har ro genom att hon ser att jag går. Men ändå så minns jag den hjärtekrossande känslan som jag kände när det var min mamma som skulle gå till jobbet och sa hejdå när jag var liten. Det var som att någon slet ut mitt hjärta och körde över det med ett tåg. Så vad är bäst, vara ärlig och säga hejdå eller smyga ut? Mitt samvete säger att jag i den här lite jobbiga fasen ändå ska hålla mig vid min ståndpunkt genom att säga hejdå när jag går. Nästa vecka är jag mammaledig igen. Det är kanske det Molly behöver. Lugn och ro och att jag stannar med henne hela dagarna. Visar att jag ej försvinner och att hon kan lita på mig.
Usch vad jobbigt det känns när jag inte vet vad det är som händer i Molly. En dag i taget Paula, det blir bättre och det är tusen gånger värre för Molly än vad det är för dig. I eftermiddag ska vi hem till farmor och farfar, då ska jag pussa på henne lite extra för den jobbiga morgonen vi hade idag.
Lillan diggade till musikerna i Egypten
Säg alltid hejdå när du går. Det skapar otrygghet hos Molly om du helt plötsligt är borta. Det kan bidra till att hon visar otrygghet/missnöjdhet i ditt sällskap, hon letar efter ett sätt att agera för att få dig att stanna kvar. Eller ett sätt att få ut det hon behöver innan du försvinner från henne igen. Barn har inte utvecklat sitt tidsperspektiv i den åldern och att vara borta en timme kan kännas som en evighet för dem. Säg ”hejdå, vi ses snart”, ge en puss och gå bara. Var tydlig med att du ska gå, men också tydlig med att du kommer tillbaka.
En ergonomisk bärsele gör susen för barn som behöver tanka närhet och trygghet. Manduca eller Ergobaby är två suveräna. Jag brukar ha min son på ryggen, så kan jag fixa med annat samtidigt.
Bekräfta hennes behov 10000 ggr om! Det går över.. Kärlek kan ett barn Aldrig få för mycket av!! O sen säg alltid allltid hejdå. Ett snabbt och enkelt ..
På förskola är det oftast samma sak. Barnen kan ha faser ibland, varför har jag ingen bra förklaring på. Men när föräldrarna kommer för att hämta blir det inte det här glada, utan mer gnälligt och ledsamt. Svårt att förstå varför men dem kan ha en jobbig period där saknaden av mamma och pappa är lite mer jobbig än annars.
Vi bär väldigt sällan på förskolan, omöjligt med alla barn och ryggarna, men ett tips är att sitta med dem på marken istället och trösta. Då blir hon inte lika beroende av att vara just uppe i famnen. Sen tror jag bara det är en period som kommer gå över, just nu behöver hon sin mamma mer än innan.
Bemöt i alla fall henne alltid med glädje. Barn känner av vuxnas energi i rösten så om du liksom pratar med tröstande röst kan hon känna sig ännu mer ledsen. Visa att det är okej att man hälsar och säger hejdå, men sen är det lika kul att vara hos pappa igen.
Har precis läst en kurs i psykologi, och att barnet blir ledset när en förälder lämnar/kommer tillbaks är bara ett tecken på att det känner sig tryggt med vårdaren. Det har liksom varit med om något hemskt när den trygga platsen inte fanns där, och vill berätta för vårdaren (dig nu då) att det var hemskt utan den personen. Så egentligen betyder det att Molly känner att du är hennes trygghet, mer än Hugo. Men det är ju bara enligt en psykolgisk teori, jag har själv inte barn och vet ingenting mer! Googla ”trygg anknytning” så kanske det kommer upp mer.
Lycka till, kram!
Hej! Läser din blogg och följer din resa med sin söta dotter. Jättekul!
Är utbildad lärare och har tidigare jobbat med yngre barn. Den fasen Molly går igenom är på grund av separation från din sida med tanke på att du börjat jobba. Det du ska göra är att ge henne den uppmärksamhet hon vill ha, det är din trygghet och närhet hon behöver just nu. Detta kommer gå över! Det här med om du ska säga hejdå eller inte, det MÅSTE du göra, det är jätteviktigt att göra det. Gör det kort och berätta att du kommer tillbaka, hon förstår det.
Sofie
paula! du kan lugnt ta upp molly varenda gång hon skriker, hon kommer INTE att ’bli bortskämd och vilja det jämt sen’. mina stora barn (23 och 16 år) vill aldrig bli burna numera! en ettåring har helt klart andra behov än en tvååring, en tioåring osv.
Blir lite illa berörd av kommentarerna om att inte ”uppmuntra hennes beteende.” Molly är en bebis, det hade varit en annan sak om man pratade om en femåring, men bebisars skrik är deras sätt att kommunicera. Jag tror att det viktigaste för små varn är att ha trygghet, och att då börja ”bestraffa” barnet för att det skriker och försöker förmedla någonting till oss föräldrar. Känns fel fel fel. Nej jag tycker att du ska fortsätta krama och trösta Paula, din lilla tjej är inte ens ett år gammal. Lycka till fina du!
Första gången jag kommenterar på
En blogg överhuvudtaget, men känner att jag måste skriva några rader.
Förlåt men alltså vad är det för råd du får? Din dotter är inte ens 1 år gammal och är inne i en period i livet när hon behöver sin mamma.
Ni har precis kommit hem från en resa och har gjort en förändring och för tillfället är hon mammig.helt normalt. Molly verkar annars en sån kavat liten tjej så att ni skulle skämma bort henne är bara skitsnack.
Ta upp henne varje gång, bekräfta henne,säg ALLTID hejdå ordentlig, kort men konkret.
Det du gör när du hela tiden bekräftar hennes känslor är att skapa en trygg liten tjej.
Du är en sån bra mamma och jag är övertygad om att det här bara är en period.
Min dotter är något äldre och har haft sånna här perioder till och från och hon är utan tvekan den tryggaste lilla tjejen jag träffat.
Så fortsätt som du gör….bekräfta,bekräfta och bekräfta lite till. Det är bara en period. Kram
Köp en bok om olika faser i utvecklingen. Eller du kan väl fråga din mamma
Jag känner igen mig så himla väl i det du skriver. Min son var 1,3 när jag började jobba igen. Han hade det hur bra som helst hemma med sin pappa på dagarna men sekunden jag satte min fot innanför dörren så rasade allt. Gnällig, missnöjd och för att inte tala om tjurig. Pappa dög inte längre till något och panik om jag så bara råkade lämna rummet!!! Kan det vara så att vi blivit lite tagna för givet? Mamma har ju ändå funnits där till 110% i deras liv också helt plötsligt är vi inte där. Vilket kanske går uppför dom när man kommer hem igen?! Jag vet inte, men behöver dom mamma behöver dom mamma. Jag tror man måste göra det som känns bäst i hjärtat så blir det nog rätt. Och hoppas precis som du det är någon fas som passerar 🙂 all lycka!
Jobbar själv som förskollärare och vill bara säga hur viktigt det är med kroppspråk när man lämnar barn tex, till förskola. Har några gånger efter flertal ”en kram till” fått bokstavligt talat riva barnet ur föräldrarnas ben utan att de själv gör någonting. Kan säga att det känns hemskt för alla och vad visar det för barnet då? Mycket lättare om man är glad, säger hejdå och sen går på en gång, då visar man barnet att det är ok, mamma/pappa litar på den som barnet får stanna med:) Sen tipsar jag dig undvika ordet ”snart” om det inte är så att du verkligen kommer tillbaka om 5 minuter. Själv brukar jag säga (till större barn så klart) att ”mamma kommer efter mellis” osv. för det är lättare för barnet att uppfatta. Kanske inte aktuellt just nu då Molly är så liten men bra att komma ihåg när hon växer:)
Skaffa ett bärdon 🙂 eller BB’s one kan du väl ha på ryggen? Då kan man städa ändå 🙂
Smyg inte ut, det kan vara då att hon är rädd attdu bara ska försvinna. Så därför är det bäst att vara vid mammas höft så mamma inte bara försvinner.. Jag smög ut åt min dotter ett tag..blir bara värre då barnet inte känner att hon kan känna sig trygg o slippa vata orolig över att mamma ba ska försvinna ..sedan jag börjat säga hejdå är det mkt bättre..
Hej! Detta är ytterligare ett steg i utvecklingsfasen. Separationsfasen gör sig påmind vid 7-10 mån ålder, men runt året kommer en sväng till.
Det kommer att gå över. Barnet lär sig vid den här tiden att hon inte sitter fast med mamma/pappa utan hon är en egen individ. Vilket är jätte skrämmande. Försvinner mamma/pappa ur sikte så kan barnet tro att dom plötsligt är helt borta.
Du gör helt rätt, ta upp henne när hon är ledsen och tala om att mamma ska ingenstans och sedan kanske avled med något hon tycker om. Det blir mycket bärande & kånkande, men rätt var det är så är det över.
Det hör till att känna sig otillräckligt och det smått konstanta dåliga samvete man har som förälder blir värre i sånna här faser.
Ni finns där för Molly hela tiden och ger henne kärlek och det är det viktigaste 🙂
Känner så igen mig i det du beskriver. Min dotter är 2 veckor yngre än Molly och hon är precis likadan. Vill bli buren hela tiden och när jag inte orkar bära henne längre håller hon fast sig i mitt ben.
En grej som funkat bra för oss är att ha henne i en sjal på ryggen. Hon väger 9kg, men jag känner knappt av tyngden då jag har henne på ryggen. Dessutom får man händerna fria, hon får den närhet hon vill ha och kan samtidigt vara med och se vad som händer.
Det är alltid viktigt att säga hejdå när man går för tillitens skull.
Lek tittut och kurragömmalekar med kära gossedjur och med er själv även att Molly blir gömd tillsammans med någon. Hon tränar då att ”tryggheten” försvinner och kommer tillbaka 🙂
Du ska absolut ta upp henne varenda gång… Är så märkliga råd du får om att inte ”uppmuntra” henne. Hon skriker ju för att det är det enda sättet hon kan kommunicera på. Sedan förstår jag att du inte kan bära jämt, ibland måste man få ha armarna fria.
Nej. Ta upp henne och bär bär bär. Då ser Molly att mamma lyssnar, mamma hör och mamma svarar mig. Då går det över snabbast för då vet hon att hon kan lita på dig. Det är en fas i anknytningen och det är fullkomligt normalt. Det är inget som helst fel på er relation snarare tvärtom!! Skaffa en sele kanske? Ergo baby är asbra, den kan man bära på höft och rygg med också. Jag bär ettåringen i den när han har sina sådana perioder. Separationsfas och anknytning. Läs på om det så blir det lättare att förstå sin lilla (och man ger inte råd som ”låt henne skrika” eller ”uppmuntra henne inte” då) Du känner ju vad som är rätt!! 🙂 Du får ju dåligt samvete, det brukar vara fel väg att gå då av egen erfarenhet 🙂
Säg hejdå. Smyg inte. Du hade velat få ett hejdå. Byt plats med Molly i tanken. Du hade velat få svar när du pratade och du hade velat få ett hejdå.
Hej!
Det där hände mig, min mamma och min dotter när vi var i Spanien.
Då skulle hon bara vara med mormor, jag fick inte ens ta på henne skorna utan att hon blev sur och skreeek mormooooor.. När vi kom hem och vi återgått till det normala i vardagen, så blev hon som vanligt. 🙂
Hej!
Är barnsjuksköterska, och har mycket erfarenhet och kunskap gällande det du beskriver. Har tittat igenom de råd de andra givit dig, och förstår att det kan vara svårt för dig att veta vad du skall ta till dig och vad du skall ignorera gällande råden. Det jag kan rekommendera dig är att kontakta din BVC-sköterska och ta upp det här med henne, så slipper du att bli orolig av alla kommentarer. Det Molly uppvisar är helt normalt, och inget du skall ”träna” bort. Det blir för långt svar om jag skall beskriva hennes utveckling här, så kontakta BVC så kan de lugna dig och vägleda dig i rätt riktning.
Lycka till!
//Barnsjuksköterskan
Jätte bra att du säger hej då! Läser till förskollärare och har även en egen dotter har lärt mig att det är viktigt för barnet att föräldern säger hej då annars kan barnet känna sig sviken och övergiven när den upptäcker att mamma eller pappa bara gått! Tänk själv om Hugo bara gick utan att säga hej då du plötsligt inser att han försvunnit:p då fortsätt säga hej då:)
Kan tillägga min tidigare kommentar att det alltid varit viktigt hos oss att vi säger hejdå. Jag har alltid sagt ”hejdå, syns sen” & fått ett ”byebye” eller ”hejhej” tillbaka :). Enda undantaget för oss har varit om hon sover. Men annars har det varit viktigt att vi säger hejdå så att hon vet att att vi är borta ett tag så att hon inte sen letar efter just den föräldern.
Vår dotter va så extremt mammig fram tills hon började ta flaska. Annars var det bröstet & vanlig mat. Detta var vid 9 månaders ålder. Hon var med mig överallt. Jag fick bära henne väldigt mycket! De sa på bvc att vissa blir värre under olika perioder (separationsfas) & att de då känner en trygghet att de kan öppna upp sig & visa alla känslor osv. Inte så roligt, men det gick över! Sen har hon självklart haft vissa perioder då det fortfarande bara är jag som duger & pappan inte ens fått ta i mig utan att hon skäller på honom :). Men som sagt, det har gått över & inte hållit på så länge. Men fortfarande kan hon vara med gnällig & visar mer känslor när hon är med bara mig, än när hon är ensam med sin pappa eller tex. farmor/mormor. Då är hon mest glad hela tiden. Sen när jag kommer så springer hon & ska sitta i knät & bara mysa. Sen är det ut på äventyr igen.
Hej paula! Ja förstår att det är frustrerande för er. Jag tror att Molly vill ha din uppmärksamhet för att testa vart du står, hon börjar nu släppa taget mer och mer och i med att hon börjat gå så upptäcker hon att det går att springa ifrån dig, vilket också är skrämmande såklart. Barn lever i en hiearki där mamman för det mesta står högst upp. Det jag skulle göra är att bära upp henne när hon vill eller testa och sätt dig ner på golvet när hon vill upp till dig. Lek med henne som att hon aldrig gnällt och velat komma upp. Jag tror på att bemöta hennes beteende på ett positivt sätt, för jag tror inte att ett barn kan vänja sig vid för mycket närhet och trygghet när den ber om det. Snarare tvärtom, ja tror man ska bemöta det och avleda genom att kanske sätta dig ner på golvet och leka med henne. Att ignorera tror jag inte ett skit på! förmodligen gör det ont i dig när hon blir ledsen när du släpper ner henne, det tyder bara på att din instinkt säger till, dem gör sitt jobb så att säga. släpp alla måsten ett tag framöver, det kommer gå över snart! Kram och lycka till
Ouff Paula tar inte upp henne varenda gång hon skriker och gråtar. Det säger jag med erfarenhet för då VET hon att varje gpng hon skriker, får hon igenom sin vilja.
Åh herregud, lyssna inte på T.H bara! Barn är som oss, små människor med skillnaden att vi vuxna ofta trycker undan våra känslor och har socialiseras in i när man får och inte får visa dom. Tänk efter vad hon kan tänkas känna och vad motsatsen skulle vara och tänk dig in i en liknande situation.
Molly blir ledsen när du säger hejdå och går din väg, motsatsen skulle ju vara att hon inte bryr sig.
Tänk dig in i att Hugo behöver åka iväg på ett jobb, han behöver sova borta och vet inte hur lång tid det kommer ta, en dag eller en vecka, du lever alltså i ovisshet. Hur känner du då? Ledsamhet för att du kommer sakna honom (=sunt i kärleksrelation) eller bryr du dig inte nämnvärt (=har det lika bra utan honom).
Molly är för liten för att ha ett utvecklat tidsperspektiv. Hon förstår inte vad ”sen”, ”snart” eller ”om några timmar” är för något och hon har inte lärt sig att stänga ute sina känslouttryck TACK OCH LOV. Detta är alltså BRA! Hon älskar dig och vet om att hon kommer sakna dig när du inte är med henne och visar det. Det säger egentligen bara att du varit en så bra mamma så att hon inte vill vara utan dig och att ni lärt henne våga visa sina känslor och låter henne ha rätt till dom och hon vet att ni finns där ändå. Hon är trygg med andra ord och kommer inte få men av att du är borta en dag (en långweekend är väl däremot inte att rekommendera i nuläget) så fortsätt säga hejdå och att du kommer sen och med tiden kommer hon kunna hantera det lättare och kommer vänja sig vid att vara ifrån dig.
Min mamma har alltid haft väldigt dålig rygg och kunde aldrig bära mig när jag var liten (bara ha mig i knäet), och jag har inte tagit någon skada av det 😉 tror på det någon sa här uppe, att böja sig ner och krama om och prata lite. Sen tror jag inte heller att det är 1000 gånger värre för molly än för dig. Tror snarare att det är tvärtom! Hon verkar ha ett liv med mycket kärlek och lek.
Att ett barn på knappt ett år skulle bli bortskämt av att få sina behov tillfredsställda, finner jag som en oerhört obehaglig inställning. Barn i den åldern är inte uträknande i en relation, på det sätt som en vuxen (eller ett äldre barn) kan vara. Än så länge så lär sig Molly hur hennes känslor och behov bemöts, i första hand. Hon ger uttryck för ett behov av närhet. Om man som förälder ignorerar lär sig barnet att detta är ett behov som skall tryckas undan. Hon visar att hon blir ledsen och är i behov av dig. Hon behöver få sina känslor bekräftade: ”Jag ser att du är ledsen, och det får du vara”.
Hur vill du att Molly skall hantera sina känslor, och vad skall hon lära sig om dem? Får man vara ledsen? Får man vara arg? Får man säga ifrån? Får man söka trygghet när behovet uppstår? För MIG, i MITT föräldraskap, är svaren självklara. Ja! Ja! JA! Det är inte fult, fel, eller hemskt. Det är känslor. Om orken tryter: försök att hitta sätt som tillfredsställer både dig och Molly. Sätt dig ner och ha henne i famnen (dammsugaren kommer inte att rymma, tyvärr(?)). När hon har lugnat sig och visar intresse för omvärlden igen så ta in den tillsammans. Plocka upp den där leksaken och vissa intresse för den du med. Eller är kanske dammsugaren rolig när man startar den igen om man gör det tillsammans? Vissa dagar kommer det inte att fungera att få någonting gjort om man inte kan göra det med barnet i famnen. Men då får man göra en avvägning: kan jag ha barnet i sele/sjal om jag inte orkar bära, eller kan min partner göra färdigt. Många kan nog ifrågasätta att man inte drar sitt strå till stacken då, men så fort man ser att det är en uppgift att möta barnets behov, liksom det är att sköta hushållssysslorna, så kan man nog komma förbi den spärren. Det handlar inte om att man är lat osv, det handlar om att lägga tid på ”måsten” som att städa, tvätta, trösta barn, diska, byta blöjor. Är båda beredda att se det, och diskutera saken så bör det där reda ut sig. Det kommer dyka upp perioder då fördelningen blir raka motsatsen. Ni kanske inte gör lika mycket den här veckan, eller månaden, men om ni för en dialog och är medvetna om situationen så kommer det fixa sig i längden.
Och du, Paula. Det är en period. Och det kommer finnas dagar då du inte orkar ställa upp på klängigheten. Och det är OKEJ! Molly kommer inte att ta permanent skada av de gånger då det sker. Men fundera på vilka signaler som du vill ge henne, och följ de instinkter så långt du orkar. Mollys mamma är Mollys bästa mamma. Kom ihåg det!
Oj. Jag blir rädd av vissa av kommentarerna ovan.
Jag är själv socionom, och ung mamma till en dotter som är i ungefär samma ålder som Molly.
Att ett barn på knappt ett år skulle bli bortskämt av att få sina behov tillfredsställda, finner jag som en oerhört obehaglig inställning. Barn i den åldern är inte uträknande i en relation, på det sätt som en vuxen (eller ett äldre barn) kan vara. Än så länge så lär sig Molly hur hennes känslor och behov bemöts, i första hand. Hon ger uttryck för ett behov av närhet. Om man som förälder ignorerar lär sig barnet att detta är ett behov som skall tryckas undan. Hon visar att hon blir ledsen och är i behov av dig. Hon behöver få sina känslor bekräftade: ”Jag ser att du är ledsen, och det får du vara”. På samma sätt som när man är arg, eller rädd. ”Jag ser, och det är okej. Dina känslor är viktiga för mig”
Hur vill du att Molly skall hantera sina känslor, och vad skall hon lära sig om dem? Får man vara ledsen? Får man vara arg? Får man säga ifrån? Får man söka trygghet när behovet uppstår? För MIG, i MITT föräldraskap, är svaren självklara. Ja! Ja! JA! Det är inte fult, fel, eller hemskt. Det är känslor. Det är inte självklart att bästa lösningen för er är att du bär henne på armen, försök att hitta sätt som tillfredsställer både dig och Molly. Sätt dig ner och ha henne i famnen (dammsugaren kommer inte att rymma, tyvärr(?)). När hon har lugnat sig och visar intresse för omvärlden igen så ta in den tillsammans. Plocka upp den där leksaken och vissa intresse för den du med. Eller är kanske dammsugaren rolig när man startar den igen om man gör det tillsammans? Vissa dagar kommer det inte att fungera att få någonting gjort om man inte kan göra det med barnet i famnen. Men då får man göra en avvägning: kan jag ha barnet i sele/sjal om jag inte orkar bära på armen, eller kan min partner göra färdigt, eller kan dammet få ligga i hörnen, om Molly behöver närheten just nu? Många kan nog ifrågasätta att man inte drar sitt strå till stacken då, men så fort man ser att det är en uppgift att möta barnets behov, liksom det är att sköta hushållssysslorna, så kan man nog komma förbi den spärren. Det handlar inte om att man är lat osv, det handlar om att lägga tid på ”måsten” som att städa, tvätta, trösta barn, diska, byta blöjor. Är båda beredda att se det, och diskutera saken så bör det där reda ut sig. Det kommer dyka upp perioder då fördelningen blir raka motsatsen. Ni kanske inte gör lika mycket hushållssysslor den här veckan, eller månaden, men om ni för en dialog och är medvetna om situationen så kommer det fixa sig i längden.
Och du, Paula. Det är en period. Och det kommer finnas dagar då du inte orkar ställa upp på klängigheten. Och det är OKEJ! Molly kommer inte att ta permanent skada av de gånger då det sker. Men fundera på vilka signaler som du vill ge henne, och följ de instinkter så långt du orkar. Mollys mamma är Mollys bästa mamma. Kom ihåg det!
Förstår att det är jobbigt, men tror att du vet nog bäst vad som är bäst för ditt barn. Jag skulle säga hejdå om jag går.
Har en lika gammal son som dig som just gått igenom samma fas, separationsfas, i samband med att han också lärde sig gå. Så skönt nu när den gick över, en helt annan kille, blev så tärande när han hängde, klängde på mig hela dagarna till slut men nu är det som han förstår att jag finns även om han inte ser mig o därför kan vara hos andra, hänga med sin pappa osv. Helt naturligt, tipsar om BVC appen där det står så bra om alla faser/månader osv! O det kommer gå öveeeeeer
Tror absolut inte Molly har en ambivalent anknytning så du borde inte ta åt dig av vad ”nina” sa. Men, som många andra sagt, så borde du inte uppmuntra hennes beteende genom att ta upp henne varje gång, det blir senare ett inlärt.beteende då hon vet vad det kommer leda till. Det är vanligt för barn i den åldern att inse att symbiosen mellan barnet och mamman inte är en symbios. Det viktiga är att ha en hållande miljö, vilket det verkar som ni har och att ni är barnets trygga bas, båda två, vilket ni också verkar vara, så tror inte ni behöver oroa er! Det är jobbigt nu men det går över.
vad jag har lärt mig utav andra så finns det nog ingen som sagt att dom inte har haft det så som molly är nu. barnen kommer in i en sådan fas och kommer vara mammig utav sig. ibland håller den fasen i länge och ibland inte alls så länge. det är bara att gå igenom den och försöka få henne på andra tankar om det går när det väl händer. kanske hugo kan säga kom molly så leker vi med hästen eller liknande, nått som får henne att fokusera på annat.
Hej! Har en dotter på snart 3 år och hon har nästan alltid varit mammig :). Det är säkert lite olika från barn till barn men dom flesta har nog en ”mamma period”. Jag bara väntar på att ”pappa perioden” ska komma :). Tror ändå det är viktigt att säga hej då till henne. Jag säger alltid Hej då till min dotter även om hon blir ledsen så tror jag iallafall det är bättre. Jag brukar säga nått i stil med: Hej då mamma kommer sen. Jag brukar även rings min sambo och kolla om hon tystnat och hon tystnar jämt efter en liten stund :). Min dotter är likadan när både jag o min sambo är hemma. Är nästan bara jag som gäller här hemma. Men vi försöker att ignorera om hon bara gnäller för gnällande skull. Och är det så att hon är ledsen över nått annat så brukar min sambo få ta det. Även om hon gråter och vill till mig så märker hon att det är pappas tur. Så även om det tar 5, 50 eller 500 gånger så tror jag det är viktigt att man verkligen står på sig hur jobbigt det än är. För då lär dom sig till Slut :). Hoppas det var ett någorlunda bra svar:). Måste även säga att ni har en helt underbar söt liten tjej 🙂 kram
Hej jag går i trean på gymnasiet och jag har för mig att vi talade om något sånt betende på våran psykologi. Något med att barnet förstår att mamman och den själv är två olika individer när den tidigare trott att man är samma. Barnet förstår därför att mamman kan försvinna och vill därför hålla hårt och klänga i henne så stt hon inte går ifrån. Det blir som en skräckupplevelse för barnet när mamman försvinner från än. Våran psykolgilärare sa då att man som förälder i denna fas ska låta barnet klänga så kommer de gå över av sig självt. 🙂
Jag skulle dock verkligen inte tro att Molly har en ambivalent anknytning. Det finns många faktorer som pekar på att Molly har en trygg anknytning trots att hon är ”mammig”. Jag gissar att ”mammigheten” i denna ålder är rätt vanöig. Oroa dig inte Paula, håll bara i och fortsätt precis som du gör, du gör din mammaroll bäst själv!
Arbetar med små barn. Livsviktigt att säga hej då! Den desperationen ett barn känner när någon bara försvinner för att en förälder ärligt talat tycker att de är lättare just då blir otroligt jobbigt i längden. Håll ut! De molly går igenom är så normalt som de bara kan vara, de går över men visa att du går alltid, oavsett respons så hon lär sig att när du säger att du kommer tillbaka så gör du de, smyger du så blir barnet förvirrad, rädd och desperat.
Super bra mamma är du så du gör inget fel!
Nina, det du skriver om anknytningsteorin enligt Freuds lära är helt fel. Jag är utbildad inom den teorin och barnet blir INTE ambivalent av att separeras från sina föräldrar så Paula du kan vara lugn. Det handlar om HUR barnet blir separerat från sina föräldrar och hur barnet blir bemöt av sina föräldrar. Det krävs att föräldrarna gör drastiska förändringar mitt i sitt beteende för att barnet skall gå mot ett ambivalent beteende.
Mitt råd är att utge en trygghet för Molly men samtidigt visa disciplin, en lugn men bestämd metod hur jobbigt det än kommer kännas för dig Paula. Samarbeta med Hugo och kom fram till lösningar. Som T.H skrev så uppmuntrar och belönar man det negativa beteendet om man lyfter upp barnet varje gång det skriker.
Hejsan Paula!
Lite tips från mig med en son på 15 månader:
säg alltid hejdå. det har jag lärt mig med, även om det känns tråkigt att kanske ”störa” när barnet har kul och leker så är det bra att visa att mamma går med kommer tillbaka!
sen det där med att hon vill upp till dig. du kommer bli galen av ryggont om du bär på henne så försök att inte ta upp henne. jag gör så att när min son sträcker sig för att han vill komma upp så sätter jag mig ner på huk, håller om han och pratar med han. visar mig på hans nivå så att säga! i början var det jättejobbigt men nu känns det som att han börjar fatta. kanske är det lite närhet barnet vill ha? ibland försöker jag avleda genom att busa eller plocka fram leksaker så han kommer på andra tankar. men ibland får han acceptera att jag inte kan plocka upp honom och då blir han arg. men samtidigt är det bra att han förstår att mamma inte kan alltid. barn är barn och dom lär sig 😀 man får slå undan sina känslor ibland tyvärr.
Men paula, du är en otroligt duktig och kärleksfull mamma, så i slutändan så måste du följa ditt hjärta även om alla kommer med bra råd. lycka till! kram
Jag gissar att Molly just nu är i en sådan das, men det kommer nog gå över snart. De flesta barn hamnar i den fas som har fått en komplex uppväxt. Hon har fäst sig så hårt vid dig, vilket jag tycker är rätt. Visst är det tråkigt att Hugo inte kan hjälpa till men det brukar vara så. Läs om John Bowlbys anknytningsteori så får du en närmare uppfattning av vad Molly kan gå igenom 🙂
Maxemilian hade med en sådan fas, han kunde vara helt underbar hos mormor och morfar men så fort jag kom blev han gnällig och klängig. Det gick nog över efter någon månad, men han kan fortfarande vara lite extra gnällig när mamma och pappa är med. Men det är ju för att han kör ju med oss.
Hoppas att det blir bättre snart, helt underbara bilder från Egypten! ♡
Massa kramar ♡
Om du lyfter upp ditt barn vartenda gång det gråter och skriker så uppmuntrar du hennes beteende. De lär sig snabbt och hon kommer lära sig att gråt och skrik gör att mamma lyfter upp mig direkt. Det blir i slutändan ett bortskämt barn som skriker tills det får som det vill. Ett barn ska acceptera att vi är vuxna och har andra saker att göra. De ska självklart tröstas och känna trygghet, men när det handlar om att få uppmärksamhet och bli upplyfta bara för att, så ska barnet lära sig att det inte alltid är på dens villkor. Det är viktigt att lära barnet detta tidigt, annars kommer du ha ett barn som ständigt skriker med uppsträckta armar och du har ont precis överallt och ångrar att du inte var mer bestämd. Ett barn mår bättre av regler och att du är bestämd än att du ger med dig hela tiden för att du får dåligt samvete. Det kommer hon att utnyttja. Hoppas att ni hittar ett sätt som passar er, men tänk på att uppmuntran till skrik & gråt i slutändan inte är något positivt även fast det är jobbigt att stå emot till en början!
Vad jag lärde mig när jag fick min son var att det var väldigt viktigt att säga ”hejdå, mamma kommer och hämtar dig snart/sen” beroende på vad det var man skulle göra.
🙂
Det kommer gå över!!!!
Du kan nog lära mycket genom att läsa om anknytningsteorin (psykologi). Googla det, man lär sig massor om sitt barn, om sig själv som förälder och relationen emellan.. Har Molly kanske varit utan dig i flera dagar någon gång? För mycket separation från barnet kan bilda en ambivalent anknytning och barnet blir klängigt.
”När barnet når åldern (1-3år) har det redan format objektrelationer och anknytningar, som blivit en del av deras identitet och jaguppfattning, men som ännu inte blivit tillräckligt säkra, stabila och integrerade för att tåla separationer. Barnet är i denna ålder fortfarande beroende av närvaron av den förälder eller person som varit barnets huvudsakliga vårdare under den första tiden.”
Du gör ett sånt fantastisk bra jobb som mamma Paula. Så mycket kärlek och omtänksamhet du visar och ger till Molly så är det inte konstigt att hon tycker det ibland blir jobbigt när du lämnar henne för ett tag.
Men så länge du fortsätter ge henne uppmärksamhet och pussar när du väl är med henne så lovar jag att hon tids nog kommer förstå att när du åker iväg så kommer du alltid tillbaka. 🙂
Stor kram!!
Jag menar att det är väldigt viktigt att hela tiden vara ärlig och vara tydlig när du går, ett tydligt och kort hejdå. ”Hejdå Molly, mamma kommer snart”. Molly kommer att lära sig att du kommer tillbaka och då kommer denna fasen att försvinna. Om du smyger iväg skapar det istället en förvirring hos henne vilket gör att denna fasen kommer att hålla på en längre tid! Jag pluggar till förskollärare så jag hoppas att jag har lite koll iallfall 🙂