Har du civilkurage? Att ha civilkurage är att man har mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk. Jag tror att när vi tänker på civilkurage tänker vi på situationer där det uppstår bråk och man vågar ”lägga sig i”. Eller kanske när ett barn verkar fara illa. Eller att stå upp för en kollega på jobbet kanske. Vad tänker du på med ordet? Och tror du att du skulle agera på ditt civilkurage?
Jag läste att Regina var med om ett slagsmål vid tåget mellan en man och en kvinna där kvinnan spottade på mannen och han reagerade med att slå ner henne och sparka på henne (!). Regina gick fram för att ingripa men gjorde det inte sen – hon frös. Det slutade med att en annan kvinna ingrep och drog ifrån dem från varandra och löste situationen. Regina skriver om att hon verkligen trodde att hon hade civilkurage och skulle ingripa i en sån här situation så hon blev fundersam efteråt. Jag började också tänka på det hela. Skulle jag ha lagt mig? Det är lätt att säga att ”ja självklart, jag skulle flyga på mannen och be honom fara och flyga och ropa in hjälp från andra”. Men jag tror det är omöjligt att veta om hur man skulle vara när det verkligen gäller.
Visst är det så att vi människor är gruppstyrda också? Att vi väntar in att någon annan ska ta initiativ och då är det enklare för oss att haka på. Man vill inte vara den som tar första steget och kanske gör bort sig, har missbedömt situationen eller inte får uppbackning. Något jag tycker är viktigt är att man som medmänska sluter upp och stöttar den som vågar ingripa. Det är lätt att titta bort och tänka ”ja men nu löser hen det där så bra då slipper jag” men där borde alla våga stanna upp, fråga om hen behöver uppbackning och stanna kvar på platsen. Vittnen kan behövas. Det kan behövas att någon ringer polisen och främst behöver den modiga få känna stöd!
Jag tror kanske det tar emot extra mycket att gripa in som ensam kvinna när det är en man som är aggressiv. För rent generellt har män övertag fysiskt. Skulle jag vågat gå emellan? Eller skulle jag tänka på Molly och Leonore och att dom ska få hem sin mamma? Jag vet faktiskt inte. Jag vill tro att jag skulle börja med att ringa polisen och sen närma mig paret för att få mannen att sluta. Kanske söka stöd i förbipasserande. Men det är ju hur jag tänker logiskt. Kanske är det som Regina skriver att kvinnan som ingrep sa att det är reptilhjärnan som regerar och avgör om man agerar eller inte. Det finns inte tid för eftertanke.
Jag tror dock att om det var ett barn inblandat skulle mamma-reptilhjärnan i mig vakna garanterat. Då är det kanske lättare att se förbi den egna rädslan.
Har du agerat med civilkurage i någon situation någon gång? Vad var det för situation och hur gick det sen – blev du skadad? Lyckades du avstyra faran? Slöt fler upp med dig? Berätta gärna!
Har du sett märket Hugo <3 tiki? Lite kul.
Lyssna på podcasten Slumpens hjältar ?
Har börjat tänka på ett annat sätt sen jag fick barn, skulle aldrig utsätta mig själv för fara… Hade dock inte gått förbi och låtsas som ingenting utan kanske påkallat hjälp så att vi är många som kan ingripa och ingen behöver skadas.. Skulle det vara ett barn som var i fara så skulle jag helt klart ingripa direkt! Utan att tveka.. För att jag själv skulle vilja att någon hjälpte mina barn om dom var i fara..
För några år sen var jag inne på coop på kvällen för att handla mjölk..Ställer mig i kön till kassan och precis när det är min tur att betala så går en man bakom kassan.Han slänger på sig råne luvan och hotar kassören med kviv runt hennes hals…Då kom mitt chilenska humör fram och jag fick tag i en sopkvast och började slå honom med den allt jag bara kunde.Sen så sprang jag och varnade alla i butiken och vi låste in oss i personal rummet utan att veta om han var kvar och om han hade gjort illa kassörskan.
Jag gör så gott hag kan, ex ur min vardag där jag ingripit: En findlands-svenskman kränker högt och rasistiskt en annan man på tunnelbanan. Jag såg bara svart och kunde inte hålla käften. Han skämdes ihjäl och klev av nästa station.
En kvinna ligger på marken utanför tunnelbane spärrarna vid en bänk. Alla bara går förbi för att hon luktar så mycket sprit. Men jag behövde ändå se att hon var okej. Hon grymtade bara att hon var vid liv och att hon var ok och bara behövde vila lite ? Känndes ändå skönt att veta sen att hon måde bra, hade säkert behövt tänka på det en massor efteråt…
Jag har civilkurage mot mig själv eller stark nog att stå för det jag tycker /vill och det är nämligen att som muslimsk kvinna ha på sig niqab ( ansiktsslöja) som muslim är jag väldigt hatad i samhället och utsatt och jag har utsättit mitt egna liv/hälsa flera ggr på grund av min niqab .. ingen har ens hjälpt till för jag är bara en muslim .. att jag attackerats flera ggr framför mina små barn eller varit höggravid eller bilar med mening försökt köra på oss trodde jag var tillräckligt för att bara ett människa med hjärta skulle hjälpa till men jag har lärt mig att idag får jag som muslimsk kvinna stå upp för mig själv och nej jag tar aldrig av min niqab för jag är så stark och övertygad men däremot har samhället rätt när de säger jag är förtryckt för det är jag men inte av min man eller pappa eller nån annan muslim utan av icke muslimer ute på gatan som tror de har rätt bestämma vad jag ska ha på mig , om jag får vara ute eller inte, var jag får gå . Om jag får vara i Sverige eller inte. Det där är förtryck . Av min muslimska man däremot blir jag behandlad som en prinsessa precis som det ska vara
Och vi svenskar upplever ofta att muslimska män trycker ner oss tjejer för att vi inte bär Niqab och dom ser oss som lättfotade.. dom anser sig ha rätt för att skrika saker efter oss tjejer och annat.. säger inte att alla är så men dom killar jag har stött på så har 75% varit så… har många muslimska tjej kompisar och dom är fantastiska! Det är oftast männen som har svårt för att acceptera att tjejerna här inte är som i deras hemland!
Chilla Therese med ditt statistik. 75 procent . Hur långa muslimska män har du träffat?
Nu pratar du om muslimer som följer kultur inte religionen . Lär dig skillnaden
Jag tror att det är lätt säga att man skulle ha civilkurage – det ÄR inte bara ingripa i en hotfull situation, både om man skulle vara själv som blev utsatt eller såg på när andra blir utsatta. Jag vet själv till exempel hur hjälplös jag blir när någon skadas tex, en kvinna ramlade ihop på boxningen pga av en stukning eller apropå det, träna boxning regelbundet men skulle en man vilja förgripa sig/våldför sig på mig UTE skulle jag inte våga använda det. Vill män skada oss kvinnor så gör dom det ändå. Och jag tror att få har civilkurage eftersom ”lägga” sig i kan slå tillbaka på en. Än en gång skulle någon vilja skada mig ute skulle jag inte ligga helt still, men inte använda så mycket våld så att det kan slå tillbaka på en, att mannen ljuger och påstår något annat, anmäla. Så lätt att döma andra människor för både vad dom gör eller inte gör
Ja, jag såg en kille som var påtänd börja bråka med en till honom främmande tjej, han puttade sedan henne över en hög trä mur som var där pga ombyggnad. Jag reagerade med att börja skrika är du en man eller och gick emot honom medans jag antagligen retade upp honom mer genom att säga kom då man mot man din h-unge. Slutade ju inte så jätte bra blev nockad och har fortfarande ett brosk ärr i hakan och fick hjärnskakning. Men han slutade gå på tjejen och hans vän drog bort honom ifrån platsen och jag kunde ringa polisen åt tjejen. Ångrar inte att jag ingrep men kanske bra att inte utmana ödet när det är en stor påtänd man vs lilla jag. Men jag hatar män som slår kvinnor så något vaknade inom mig vart jag ville visa att jag inte är rädd för honom, att han egentligen inte är en man.
jag har gripit in när ett tiotal personer slog och sparkade en kille som låg ner. Jag fick panik, det var flera människor runt om men ingen ingrep. Trodde att han skulle dö framför mig.
Jag har även ingripit när en person kränkte en brukare på ett vårdboende. Jag gjorde en anmälan som chefen mörkade. Fick sparken men de anställde mig i samma koncern på huvudkontoret i en annan.befattning.
Jag har aldrig agerat så mot fara någon gång men jag har gjort civilkurage på något annat sätt 🙂
Jag skulle ta ut pengar på stan och stod bakom en mamma och hennes tonåriga dotter, de satte in kortet och sådär men sen när de gick därifrån så glömde de sina pengar. Jag väntade och skulle se ifall de kom på det, men när de hade gått någon meter så ropade jag åt dem att de glömde sina pengar. Och de vände sig om, tittade i plånboken och fick springa tillbaka för att hinna ta ut dem innan de åkte in igen 🙂 jag vet inte hur mycket tack jag fick av dem. Och jag är glad att det var jag som såg det och ingen annan som istället hade tagit deras pengar.
En gång på en marknad där det är mycket folk så var det en barnfamilj med ett barn i barnvagn som hade en ballong i handen, på något sätt så tappade barnet ballongen och föräldrarna såg inte det. Men jag såg ballongen och sprang tillbaka med den till barnet, både föräldrarna och barnet blev så glada 🙂
Sen har man tagit ner varor till äldre som inte nått eller de som är kortare än mig, och jag är inte så lång själv (165 cm) men det som gladde mig mest i hjärtat var nog när jag handlade på Ica Maxi en gång och så var det en tant i permobil som kämpade med att ta fram en bullpåse i en kyl medan hon satt i den. Det var många som gick förbi, då blev jag ganska förbannad så jag gick fram och frågade om hon behövde hjälp. Den glädjen hon fick i sina ögon gjorde hela hennes dag säkert, så hon pekade på vilka hon ville ha och så lade jag dem i hennes tygpåse. Så mycket tack som jag fick av att hon fick sin bullpåse 🙂 fattar inte de människor som bara gick förbi istället för att ge en hjälpande hand.
Kan också tillägga att min kollega sa att pappan var ”full och aggressiv” när hon ringde. Var inställd på att något skulle kunna hända mig, men min enda tanke var att inte låta något hända med pojken/att de inte skulle sätta sig i bilen
Jag jobbar på skola och en gång ringde en kollega till vår telefon på avdelningen. Hon skrek helt hysteriskt ”skynda dig till parkeringen, en full pappa försöker köra iväg med sitt barn!” Jag hann knappt höra vem som ringde innan jag sprang ut och såg en pappa som vinglade omkring och höll sitt skrikande barn i armen. Min kollega satt kvar i bilen och vågade inte gå ut. Jag ställde mig mellan pojken och pappan vid bilen, helt skakig och försökte prata med barnet. Pappan var helt borta och gick knappt att få kontakt med. Tillslut kom fler vuxna dit och det visade sig att pappan hade diabetes och hade fått blodsockerfall. Han var alltså inte full. Då tog allt en vändning, jag har jobbat med diabetes förut så jag sprang in och hämtade saft som jag fick ”mata” honom med innan han svimmade/blev medvetslös. Var helt skakig lång tid efter hela den kaotiska händelsen, och då lärde jag mig också hur olika man kan reagera när något verkligen händer!
När vi var på semester i somras och var ute på promenad mötte vi upp ett par med med hund, de berättar att de just ringt polisen då det var ett rejält bråk i en av stugorna. Jag och sonens pappa ringde då till värdarna på campingen samt ställde oss för att öppna grinden när polisen skulle komma. Ingen av oss ingrep i själva bråket dock, det kändes som att man inte riktigt visste utgångsläget för sig själv. Det är ändå en risk att ingripa med. Jag skulle inte våga vid bråk. Däremot ingriper jag när någon ramlar eller upptäcker förvirrade människor och liknade.
Har gjort ett flertal ggr och kommer alltid att ingripa om jag ser att ngn behöver min hjälp.
Jag drog bort en påverkad man från kanten av en tågräls på tunnelbanan en kväll precis när ett tåg rullade in, såg ut dom han funderade på att hoppa då han gick närmre och stod precis vid kanten och vinglade (och så var jag rädd att han annars skulle ramla). Ett gäng som stått och iakttagit honom (precis som jag) en stund innan kom fram och berömde mig för att jag ingrep, önskar att jag då kunde sagt åt dem att det hade varit bra om de också kunnat ingripa (de var ju ett gäng och jag var själv). När jag berättade för en anhörig sa hen att det var dumt av mig för han hade ju lika gärna kunnat putta ner mig framför tåget istället.
Vart kommer ert ljusgröna påslakan ifrån?:) så grymt bra och inspirerande du är!
Håller med dig om att folk måste bli bättre på att våga backa upp den som vågat ingripa. Jag stod själv med en kille som blivit allvarligt misshandlad (han va så chockad och kunde inte ens förklara vad som hänt) så när jag var med honom och väntade på polisen så var jag jättenervös att den/de som gjort det skulle komma tillbaka. Jag var ung (20 år) och tjej så hade inte så mycket att komma med. Stannade en man i 40 årsåldern som kollade läget men när han fattade att polisen ändå vad på väg så drog han vidare och jag blev själv kvar med den misshandlade killen igen. Massor av människor som bara passerade trots att den här killen var helt blodig från topp till tå. Hade så önskat att någon mer hade funnits där.
Ja, jag såg en kille slå på sin tjejkompis en gång. De va uppenbart påverkade av alkohol kanske mer, de hade en annan tjej med sig som bara kollade på. Han knuffade om och om ner henne på marken så hon slog huvudet i asfalten. Skrek på de och undrade va de höll på med. Hotade med att ringa polisen och då går tjejen som bara tittat på mot mig och hotar mig. Var märkbart gravid och min svärmor fick säga till henne, då backade hon. Har gått mellan på krogen några gånger också. Alla kan göra något, det behöver inte alltid betyda fysisk kontakt, fattar inte hur folk kan ignorera våld el liknande och bara gå.
Jag har några gånger agerat med civilkurage på reflex. Senast för några månader sedan då en man var hotfull mot sin flickvän. Det hade kunnat sluta illa då mannen var drogpåverkad, men i den stunden var mitt mission att få honom att lämna henne ifred. Det funkade och jag är glad att jag handlade med civilkurage. Jag tycker att människor ofta är för flata i situationer på stan etc. Jag kan förstå att man kan vara rädd, men hur skulle du känna om den drabbade var din förälder, ditt syskon eller din partner? Ofta är sveket från omgivningen värre än själva kränkningen i sig.
Jag har inte behövt agera med civilkurage i vuxen ålder vad jag kan minnas faktiskt, men däremot när jag var 9 år.
Jag åkte pulka med en kompis i en jätte stor/lång backe som kallades för mördarbacken (just för att den var brant och sjukt lång), det var riiiktigt kämpigt att dra pulkan upp för backen efter varje åk, men värt det tyckte ju vi.
Det var även en pojke där som var kanske 4-5 år gammal med sin pappa, pojken åkte ner själv varje gång och fick sen dra upp pulkan själv också. Minns att pappan var riktigt otrevlig mot honom hela tiden och allmänt obrydd. Pojken var helt slut så jag erbjöd mig att dra upp hans pulka, började dra den och då kom hans pappa stormande och skrek på mig och sin son att han ska minsann dra sin egen pulka osv osv.
Jag blev rätt skärrad men rädslan och medlidandet för den yngre pojke. gjorde mig istället förbannad och jag skrek tillbaka på pappan, minns inte exakt vad jag sa men ”snorloppa till elak pappa är vad du är” minns jag hahaha.. Det var flera vuxna i backan men ingen ingrep. Minns det än idag 20 år senare, hoppas att pojken mår bra idag.
Jag tror som du, det är ”lättare” när det handlar om barn men jag har verkligen ingen aning om hur jag skulle reagera om jag bevittnade ett fysiskt slagsmål. Just nu är jag gravid och skulle nog hålla mig på avstånd pga det men absolut ringa polis och påkalla andras uppmärksamhet hoppas jag.
Otroligt bra ämne och frågeställningar Paula. Har klivit emellan ett par gånger men bara en gång då det faktiskt hade kunnat sluta illa. Var på en hemmafest för många år sen och ett par oinbjudna gäster klev in från gatan bara. Dom cirkulerade runt rummet som hajar och örfilade ett par gäster som ifrågasatte att dom var där. När flera utav oss gick ihop och tillslut fick dom att gå så såg jag från andra sidan rummet hur min kompis, som drog precis vid dörren, gav en utav dom mest aggressiva killarna (som helt klart var påtända) ”the stink eye” när han skulle passera henne. Och då saktade allt ner till slow motion när jag ser och hör hur han börjar tjafsa med henne och griper tag i hennes arm och höjer ena handen med sluten näve. Alla andra var upptagna med killens kompisar som Stog och bråkade i hallen och slog sönder saker. Minns hur adrenalinet bara slog på och jag flög tvärs över rummet och grep tag i killen och slängde honom mot väggen och så hör jag ett asdjupt vrål och nån dom skrek rör inte min kompis haha det var visst jag men jag fattade inte det då. Allt gick så snabbt och killen fick tillbaka fattningen ganska fort, trots att jag var hög på adrenalin och kände mig oövervinnerlig så blev jag så jäkla skraj för helt plötsligt insåg jag vad jag gjort. Tack och lov så grep ett par killar in och släpade ut dom honom och andra till polisen som stog och väntade på gatan.
Man vet aldrig hur man kommer reagera och jag är ganska säker på att jag var bra mkt modigare då jag var lite berusad men skulle vilja tro att jag ändå är så modig hela tiden haha
Detta är inte samma typ av situation som du beskriver, men vid två tillfällen har jag fått stanna bilen och hoppa ut för att rädda folk i fara. Första gången en berusad man som ramlade mitt i en stor trafikerad väg (körde hem honom efteråt) och andra gången en liten flicka ~2,5år som rymt hemifrån och sprungit ut mitt i vägen (mamman kom springande en kort stund senare och var oändligt tacksam). Båda gångerna har jag handlat innan jag ens hunnit tänka, bara lagt i parkeringsbromsen och flugit ur bilen och sprungit fram till dom med ett rejält adrenalinpåslag. Tror och hoppas att vem som helst hade gjort samma sak i dom situationerna. Jag är inte säker, men vill tro att jag skulle reagera liknande om jag mötte en situation som du beskriver ovan, men det går inte att säga förrän man är där… Som du säger känns det otäckt som kvinna att ställa sig mot en man, men att försöka dra med sig andra i omgivningen hade jag förhoppningsvis gjort! Fint och viktigt inlägg! <3