Jag kan ta ett missfall. Det är som att jag har stängt av känslorna. Jag grät i panik när det kom blod. Jag kunde knappt prata när jag ringde vårdguiden. När ja kom fram till gyn akuten tog en sköterska in mig i ett rum direkt för att jag var ledsen. Höga blodvärden, förmodligen för att det var tredje världskriget i mitt hjärta. Men efter sjukhuset kommer det inga fler tårar. Det blev ingen middag och jag gick och la mig kl 7. Sovit fram till kl 9 och vill inte gå upp.
Det jag inte gillar är att det jag har förlorat aldrig kommer att bli erkänt. ”Missfall är ju så vanligt”. Ja det är det men det är det första tecknet på liv. Och det är just livet som går förlorat. Tyvärr är jag en allt eller inget person. Trots att jag vet om att det är en risk fram till vecka 12 så trodde jag inte att den risken skulle nå mig. Jag ställer in mig eller rättare sagt drömmer mig bort. Börjar direkt måla upp bilder på att en bebis snart kommer att finnas i vårt liv och hur vi på bästa sätt skulle få det att funka. Ge det nya bästa möjliga start men aldrig glömma bort Molly.
Nu vart det bara sorg och pannkaka av det hela. Fast jag är inte rädd för att försöka igen. Min målbild är stark. Min målbild är förlossning och att allt ska gå bra. Jag vill gråta av lycka och förstå att det var meningen att just det barnet skulle komma till oss. Den bilden livnär jag mig på för att inte gräva ner mig. Nu måste jag göra en dag av idag. Jag har faktiskt lagt allt åt sidan och ska bara vara.
Du är så självklar, nu i efterhand är jag så jävla tacksam till livet som gav mig min dotter hel och frisk!
Hej Paula,
i onsdags kväll läste jag ditt inlägg och å vad jag kände med dig. Tänkte på de lilla livet som låg i min mage, i lördags skulle vi gå in i vecka 12 och dom mest osäkra veckorna skulle vara förbi, som vi hade längtat till den dagen! Tyvärr så hann vi adrig dit utan i fredags fick vi missfall. De var hemskt, de värsta jag varit med om. Att förlora de lilla liv som vi börjat planera för och de liv som vi såg framför oss till sommaren. Att inte kunna göra nåt, hjälplösheten!
Jag beundrara dig som orkar prata om de, de gör inte jag. Min sambo har varit fantastisk. Våra familjer vet och nån enstaka till men alla andra orkar jag inte med. Jag är inte stark nog att ta emot folks beklagan utan bryter ihop i tårar. Eller de kommentarerna att ”de var nog nåt fel på den”, ”de kommer fler tåg”. De gör mig bara arg, de vet vi oxå men de här lilla livet var vår efterlängtade bebis. Jag känner att vi måste få bearbeta de här själva först och längre fram kanske jag kan prata om de men nu är de för jobbigt.
Vården däremot är vi väldigt nöjda med, vi blev väldigt väl omhändertagna på gyn akuten av två lugna läkare. Stor eloge till dom.
Jag önskar dig och Hugo de bästa, er lilla bebis kommer att komma till er liksom vår till oss när tiden är inne!
Stor kram till dig!
Tusen kramar Paula. Blev så ledsen när jag läste om er förlust.
Efter regn kommer solen.
Kramar!
Nej vad tråkigt att läsa 🙁 <3
Förstår vad du går igenom, gick igenom ett missfall för snart en månad sen. Kände samma som dig, att inget ont skulle hända, målade upp bilder i huvudet på barnrum och hur det skulle vara att bli mamma. Var gravid i v.11 och hur lycklig som helst sen på bara en dag förvandlades det til tårar och smärta, våran lilla loppa hade slutat växa i v.6. Var som smäll i ansiktet och hela världen rasa just där och då. Blev skrapad för en vecka sen och nu börjar jag känna mig normal igen, men med en liten tomhet i bröstet.
Men man får försöka se det positiva och hoppas på bättre lycka nästa gång.
Man känner sig så väldigt ensam efter ett missfall, kändes bra att du vågade skriva om det och veta att man inte är ensam. Tack för det! <3
Beklagar verkligen! Minns första gången det hände mig, grät i flera dagar. Femte missfallet gick rätt omärkt förbi..men nu sitter jag här med goaste bebisen så behåll målbilden, den kommer ta dig dit du vill! Kram!
Styrkekramar till dig Paula!! Fick själv missfall i vecka 21 förra oktober, det var fruktansvärt! 🙁 Aldrig något jag kommer att glömma. Men nu sitter jag här med en bebis på 5veckor 🙂
Du har all rätt att vara ledsen nu, ta hand om dig! Kram!
Styrkekramar till dig och din familj! Jag beundrar dig så mycket som lyfter det här. Det är otroligt tråkigt att detta är vanligt förekommande men det är otroligt viktigt i den bemärkelsen att Hälso och-sjukvården bemöter varje individ med respekt och inser att upplevelsen av ett missafll kan te sig jobbigare för vissa än andra.
Jag hoppas att du finner styrka och så småningom får ni en liten syster eller bror till fina Molly! KRAM
Bra att du tar upp detta Paula! Starkt gjort utav dig.
Jag fick också ett missfall för några veckor sedan. Min första graviditet. Först visste jag inte om jag ville behålla fostret med tanke på att jag är så ung, men desto mer jag började känna hur det känns att vara gravid, desto mer ville jag behålla det lilla livet inom mig. Men jag tänker alltid att det finns någon mening med att det hände. Det känns på något sätt lättare då.
Nu längtar jag så sjukt mycket till jag är redo till 100% och jag och min pojkvän ska få våran lilla skatt, när tiden är inne och det är meningen att jag ska bli gravid 🙂
Tusen kramar till dig och din fina familj!
🙁 oavsett hur vanligt det är,så är det likväl en fruktansvärd tragedi ! Kram!!
Massa kramar till dig och din fina härliga familj!
Jag blir så trött på kommentarer som ”det är så vanligt”, ”var inte naiv-det är klart att ett missfall kan ske”. Klart som fan det kan det, det fattade jag också. Men för den sakens skull blir inte smärtan och sorgen mindre. Jag kommer aldrig glömma mitt missfall. Känslan i magen när jag vaknade mitt i natten och tänkte, ”vad konstigt det känns” och choken när jag sedan vaknade på morgonen och blodet rann längs mina ben. Det var mitt barn, ett foster visst. Men alla har vi en gång varit foster som sedan vuxit oss starka till ett liv utanför livmodern! Jag blev gravid månaden efter och det gick vägen-men skräcken fanns där. Sörg Paula! Gråt, skrik och skit i alla dumma kommentarer. Du har förlorat ett barn, ett barn som man älskar från stunden man får reda på att det existerar!
Du gör något viktigt som pratar om det här. Få bort all tabu och känslan av meningslöshet som omvärlden ger en när man går igenom en stor sorg. Stor kram till dig och krama fina Molly extra hårt idag!
Åh, blä!:(
Kramar!
Jag är otroligt ledsen för din skull Paula! Men jag tycker det är ett stort och viktigt ämne att ta upp, att det är vanligt med missfall och att det inte beror på något man själv gjort utan att barnet helt enkelt inte var normalt utvecklat eller något annat. Många berättar aldrig att de haft missfall vilket för att det kan verka som att det är ovanligt! Men så är det ju inte!!! Jättestarkt och fint av dig att våga dela ned dig och vara så öppen! Jag själv har precis blivit gravid efter min första ivf och är livrädd att något ska gå fel! Det är minsann inte så lätt att få barn och det är ingen rättighet! Men jag önskar er all lycka och att ni får behålla nästa lilla diamant!
fy stackare!!! den där känslan när allt tas ifrån en går inte att beskriva. jag var själv gravid i v12, trodde jag. skulle på kub-testet men visade sig där och då att INGET fanns i min mage. en ofostrig graviditer vilket betyder att embryot tillbakabildats eller dött väldigt tidigt men kroppen är fortfarande gravid. oavsett hur många test jag gjorde visade det positivt. allt fanns där förutom en bebis. känslan går ju inte att beskriva.. alla planer och lyckan! hur ska man våga vara glad nästa gång? nej fy! alla styrkekramar till dig och alla lyckoönskningar som finns till alla där ute som kämpar trots det de förlorat ❤️
Under mina två graviditeter var jag jätte orolig för missfall eftersom jag känner en som fick missfall i 7:de månaden & en annan som usch det är så hemskt! Barnet avled vid födseln. Jag är otroligt tacksam för mina underbara & friska barn & nästa gång går det säkert igenom för dig. Många styrkekramar från mig!
Mvh Anette Starby
Hej Paula jag läste och blev ledsen för din skull och hoppas att det går nästa gång hoppas på att ni lyckas verkligen jag är en arab tjej och så här får man höra tänkte ge dig några exempel bara du kanske vet dom hehe men försök att sluta träna ett tag de sägs att de tar på kroppen försök ligg på rygg mycket speciellt under dom första veckorna och flyg inte flygplan dom första veckorna bär inte tunga saker ha inte på dig tajta jeans som tar i din midja ja du förstår det är vad jag kan ge för exempel till dig för oftast säger folk speciellt om man lyssnar på araber dom äldre att om man tränar och att om man stressar flyger och bär tunga saker och så vidare då kan ett sånt hände men de kan hände i vilket fall som helst aså de kanske inte beror på det jag gav bara ett tips nu 🙂 hade så bra lycka til
Jag vet precis hur du känner och vad du går igenom just nu.
Jag har fått missfall tre gånger som jag vet om och trots att det inte varit planerat någon av gångerna har det slagit ner mig i backen, och det är en sån sjuk smärta psykiskt.
I augusti i år plussade vi och var helt vettskrämda till en början. Men efter ett tag så började vi planera inför framtiden, se fram emot det som skulle komma.
I oktober började jag blöda och jag och min pojkvän åkte in till akuten, fick göra ett vaginalt ultraljud och till vår stora lättnad såg vi en liten bebis med ett starkt hjärtslag, allt såg fint ut, förutom att efter att fostret mätts så blev vi tillbaka flyttade till v 8+1. Vi åkte hem och vi var så lyckliga!
En vecka efter, nästan exakt, började jag blöda igen, ganska kraftigt, och vi åkte till akuten igen. Det gjordes ett vul men denna gång fanns inget hjärtslag.
Det konstaterades att fostret dog i v 11, strax efter första vulet men det hade slutat växa i v 8.
Kroppen fattade inte att fostret dött så det vart ett konstaterat ma (missed abortion) och jag blev tvungen att ta tabletter för att sätta igång allt.
Detta har varit så jävla jobbigt och trots att det snart är en månad sen så är jag så ledsen och det går inte en dag utan att jag tänker på det.
Man känner sig så himla ensam, hur vanligt det än är och trots att man vet att det är kroppens sätt att sköta något som kanske inte hade blivit bra, så gör det så ont.
I samma ögonblick som jag fick veta att jag var gravid visste jag att jag hade en mening med mitt liv. Men på några sekunder togs det ifrån mig och jag hittar inte tillbaka till lyckan.
Det blir inte lättare av att alla ens vänner får barn eller att man ser gravida kvinnor vart man än går, man blir hela tiden påmind om vad man själv förlorat.
Men man måste få sörja. Vara ledsen och må dåligt. För det är ju faktiskt en enorm lycka som tas ifrån en.
Du fixar detta, låt det ta sin tid och tänk på att man får vara ledsen ♡
Kramar!
Jag beklagar er sorg.. Har inte varit i din situation, så kan inte tänka mig hur det känns. Men skickar massa positiva tankar och kramar till ert hem!
Starkt av dig som delar med dig av detta till så många. Ni klarar det här pch det är bara att fortsätta försöka igen! Jag och min kille har försökt få barn över ett år utan resultat.
Kämpa Paula! Kramar från Gävle ♡
Varm kram till dig & Hugo! Vilket tråkigt avslut på året 🙁
Skickar styrkekramar. Ni kommer få er andra diamant en vacker dag <3
Förstår precis hur du känner! Jag fick själv missfall i vecka 14 och trodde precis som du att ett missfall inte kan drabba mig men den gjorde det.. vi har ett barn sen tidigare vilket har gjort det lättare på sikt att acceptera hur det blev men däremot så slog det hårt på vårt förhållande så ett tips glöm inte bort varandra under tiden som ni sörjer och jag hoppas att ni snart blir gravida igen 🙂 vi har efter nästan ett års tid börjat försöka igen och hoppas att det blir snart :p styrkekramar!
Fick missfall för snart två år sen. Då hade vi försökt i över ett år att bli med barn. Det tog hårt på mig. Men ett halvår senare plussade jag igen och nu ligger världens finaste son vid min sida och han blir två månader den 25/11 🙂 snart har ni eran andra skatt. Och sörj, gråt och älta. Det hjälpte mig. Massa kramar
Av alla mina missfall så var det första värst. Berättat för alla, planerat, namn, vi ska bli tre, osv. Sen kom blodet och smärtan som den värsta käftsmällen. Skakade om mitt liv. Jag tänkte knappt missfall, jag har starka gener, sånt händer inte mig. Mina nästan 3 år som ofrivilligt barnlös är som ett töcken. Vill aldrig tillbaks till de känslorna igen. Vilken resa. Efter andra missfallet var det som värst, gick och pratade med terapeut, hjälpte lite faktiskt. Efter tredje missfallet trodde jag att jag nått botten men det blev en nystart istället (utredning). Det är inget fel på mig eller karln, utan vi har bara haft extrem otur. Nu har vi ju vår underbara dotter och jag tänker knappt på de nästan 3 åren, men känslorna kommer lätt tillbaka när jag läser/hör om andras missfall. När det är dags för oss att försöka igen, så är jag beredd på missfall men vi vet ju ändå att jag+karln fungerar. Sörj som fan och upp på sadeln igen Paula! Ha det bäst!
Gråter. Du är bäst<3 du klarar allt!
Jag förstår den sorg du känner. Men du verkar så naiv i allt? Du är inte ung längre för att tänka så som du gör? Du målar upp en bild av allt du ska göra och vad som ska hända. DU måste förstå att sånthär kan ske ? de är därför de kommer som en käftsmäll för dig när något hemskt händer. Va beredd, va inte naiv. Va stark och fortsätt kämpa vackra du!
Styrkekramar till er, du kommer igen, men låt det ta den tiden du behöver <3
Moa: på riktigt, håll bara käften. Orka vara en sån jävla besserwisser som dig, fyfan.
Ta hand om dig/er! <3 Kram
Skickar tusen styrkekramar till er! Ni ska se att snart kommer molly få världens finaste syskon och molly själv kommer bli världens bästa storasyster. <3 fina familjen!
Fast nu är det ju faktiskt så att bara för att man klarar sig till vecka 12 så betyder inte det att man slipper ett missfall. Risken minskar, men det är fortfarande inte säkert att man behåller graviditeten till BP. Sen att få ett missfall i v.5 räknas knappt som ett missfall då det lika gärna kan ha varit en kemisk graviditet som aldrig blivit något fysiskt, och inte skulle blivit det heller. Därför kan man få positivt graviditetstest och sen är man ändå inte gravid.
För vad det är värt – Jag erkänner livet ni hade!
Har man varit med om, eller sett någon väldigt närstående gå igenom ett missfall så kan man inte annat än förstå att det är ett liv det handlar om. Grundinställningen för mig är att det inte är ett barn i dess rätta bemärkelse vid v 5, jag vet att det är många som tänker annorlunda, men det är inte det som är grejen. Hur man än vrider och vänder på det så är det ju ett älskat, efterlängtat liv som inte kommer att bli. Det är jättesorgligt! Blir så ledsen när jag får läsa om hur många som i vården blivit bemötta med inställningen ”Det är inte så märkvärdigt, det händer sååå många”. Skulle vilja ge dom en rak höger allihop…
Kärlek och styrka till er ♡
Var inte ledsen. En dag kommer du att få träffa det barnet som aldrig kom till denna världen. Den väntar på dig i himlen, det är jag säker på! 🙂
Finaste Paula♡
Jag önskar att jag hade något att skriva som gör så att du kan glömma detta. Jag förstår din längtan, din ilska och tårar men även din glädje du haft från plusset.
Som du skrev själv i förra inlägget så vet ni nu att du kan bli gravid igen, du kommer få din efterlängtade diamant snart. Du har idag världens finaste dotter och om inte lång tid alls hoppas jag att du får ett friskt barn igen.
Många styrkekramar till dig o din lilla familj. Ska hålla tummarna för er♡
Vad tråkigt Paula! Jag har själv två döttrar och fick ett missfall mellan dem. Missfallet konstaterades först i v13 men då hade fostret varit dött i flera veckor. Fick tabletter för att driva ut fostret och mådde skit. Det var tungt både för mig och min man men samtidigt förde det oss ännu närmare varandra. Se till att ta hand om varandra och njut av er fina Molly. När du sedan kommit en bit in i nästa graviditet kommer du inte tänka så mycket på det här ska du se. Det blir bättre. Ni får ett barn till så småningom ska du se och då känns det inte längre så ledsamt och blir lättare att acceptera. Stor kram!
En stor kram <3
Styrkekramar till hela familjen!! <3
Tycker så synd om dig. Kramar i massor!!
Jag skulle nästan dö för att få ett missfall just nu. Låter kanske jättehemskt men jag och min sambo har försökt i snart ett år nu utan ett plus eller missfall i sikte. Så ett missfall för mig skulle få mig att inse att vi kan själva, även om det inte verkar så i vårat fall. Självklart vill jag inte ha missfall men du förstår nog vad jag menar. Och som sagt, ett missfall betyder ju att fostret inte var helt okej, så det är ju bra att våra kroppar fungerar som dom gör.
Det är snart er tur igen ska du se! 🙂
Så bra att du skriver om detta! Så otroligt många som får missfall men man pratar inte om det. Jag har fått två tidiga missfall men är nu gravid för tredje gången o går in i vecka 22 idag. Jag har försökt berätta för de jag vill ska veta att jag fått missfall. Tycker det är alldeles för få som berättar!!!!!!! Det hjälper inte alls att få höra att det är vanligt och att det säkert var kroppens sätt att göra sig av med något som inte var friskt. Jag håller tummarna för att det går bättre för er framöver, för det gör det ju såklart även om det inte känns så nu.
Massor med styrkekramar till dig!!
Hoppas det blir bättre. Det kommer bli bättre! <3
Åh Paula! Blir väldigt ledsen för din skull, livet är så grymt orättvist ibland :(! Jag har aldrig varit gravid, så det vore lögn att skriva att jag förstår vad du går igenom. Men jag vet hur det kan vara när livet vänder en ryggen, hur det är att sörja och hur en målbild kan bli den där livbojen som får en att ”överleva”. Förra året fick jag cancer (26 år gammal) och utöver risken att dö, så är läkarnas löfte om att jag kommer bli steril det värsta. MEN jag håller fast vid min dröm om att någon gång bli frisk och få hålla ett alldeles eget barn i min famn. Jag beklagar att du behöver gå igenom det här och hoppas av hela mitt hjärta att din målbild snart blir verklighet. Ta hand om dig kära du och kom ihåg att det går att både vara ledsen/arg och samtidigt kämpa för det där man drömmer om. Stor kram!
Man får sörja, man sörjer att det man trodde skulle bli inte blir. Veckoantal spelar mindre roll. Jag blir arg när det handlar om statistik inom vården. Varje person är en individ och har rätt att känna som den gör. Jag tänker på er.
Kram
Fina Paula, man har absolut rätt att sörja oavsett hur tidigt i graviditeten man varit. Som du skriver, det var början till ett liv och självklart sörjer man det. Hoppas du får bra stöd av Hugo och dina nära, tack för att du är så öppen mot oss och vågar berätta. Det finns tyvärr så mycket skam och tabu kring missfall, som du skriver så viftas det lätt bort med idiotiska kommentarer som att ”det säkert var något fel med barnet” och därmed ”lika bra” (?!?).
Ta din tid att nerarbeta det och ta hand om dig, hoppas verkligen att du är okej!
Kramar i mängder!
Min första graviditet slutade med missfall.. 🙁 var på kontroll hos barnmorskan i vecka 12 och tyckte att jag inte haft några symtom den senaste veckan, hon var förstående och bokade direkt en tid för ultraljud. När vi kom hem från barnmorskan kom den riktiga oron och en del tårar, när det var dags för ultraljud är kvinnan där ganska otrevlig och barsk.. Jo här kommer vi och är oroliga för den där minipersonen som vi tillsammans skapat och varit så glada över. När hon får upp på skärmen så säger hon lite irriterat att jag definitivt inte är i vecka 12. Jag säger att det vore konstigt med tanke på de flertalet test jag tagit.. vad hon kunde se var en fostersäck i vecka 6 men inget foster för det kunde vara förtidigt eftersom det bara var i vecka 6. Så hon skickar hem oss med orden -ja antingen så får du vänta ut en blödning eller så kanske du är gravid i vecka 6.
Några dagar senare kommer blödningen och det forsar blod ur mig. Svimfärdig och med fruktansvärda smärtor (som om smärtan över att förlora ett barn inte var nog) låg jag i två dagar, jag kräktes av smärtan och kunde inte äta något. Sen fick det bli en tur in till akuten och upp till gyn, där blev det ett vul för att se hur mycket som var kvar och sen blev jag inlagd och fick tabletter som skulle stöta ut resterna (vilket hemskt ord i detta sammanhanget).
Så graviditeten fungerade fram till vecka 6 sen har npgot gått fel, sen har jag gått ytterligare sex veckor och trott att jag var gravid fast fostret varit dött 🙁 man kommer nog aldrig över det helt.
men nu när jag sitter med en son i famnen och tänker på alla fantastiska människor jag träffat med barn lika gamla som min son tänker jag att allting sker av en anledning.
Åh, beklagar verkligen! Styrkekramar till er fina familj!!
Åh,. fina du! Kan inte säga att jag vet hur det känns.. MEN jag vet hur det är att alltid ställa in sig på saker, och ta ut lycka i förskott. Gör det jämt. Hoppas du aldrig tappar hoppet bara. KRAM!
Förstår helt och hållet. Jag fick 2 missfall (MA båda två i vecka 11 och 14) innan jag äntligen blev gravid igen med vår älskade tjej. Båda upptäcktes på UL. Så förstår din känsla. Det är jobbigt som satan. Men vet du vad? Det var värt allt, all sorg, all rädsla. Alla försök (svårt att bli gravid här). Det var värt för nu har vi vår tjej. Äntligen!!
”Att man kan älska någon så mycket som man inte ens har träffat än”
Det sa jag båda gångerna som jag blev gravid, jag var så oerhört glad och lycklig och som många av er skriver så målade jag och min sambo upp en bild av vår nya familjemedlem.
Men tyvärr så har vi fått missfall båda gångerna. Men nu på tredje försöket SKA vi klara det!
Man försöker ha en positiv tanke hela tiden, alla dagar i veckan. Men jag blir så ledsen när jag tänker på det vi skulle ha haft.
Så Paula, gråt, var arg och besviken. Jag tänker på er och förstår precis vad ni går igenom.
Massa styrkekramar till er
Fäller en tår när jag läser ditt inlägg. Vi fick missfall i v. 16, å det var kämpiga veckor som man fick gå igenom. Kommer jag bli gravid igen? Hur många fler missfall kan kommer det bli? Kommer vi någonsin få bli en familj? All sorg, oro och frågor bara vällde fram.
Jag tog det helt klart tuffats. Alla andra sa: det löser sej snart ska du se. Men jag vågade inte hoppas. Inte minst för att slippa bli så besviken igen.
Som tur var blev vi gravida ganska snart igen. 3 månader närmare bestämt. Och även om det var vansinnigt jobbigt fram tills dess så vände faktiskt allt ganska fort efter att vi fått positivt på stickan.
Allt gick fint och det blev precis så som du skriver. En alldeles perfekt lite flicka som vi inte hade haft om vi inte gått igenom allt det där tuffa. För just hon, vår lilla dotter är helt ljuvlig:)
Och nu 2,5 år senare är jag gravid igen och längtar sååå efter att få upp ett efterlängtat litet knyte på bröstet.
Stor kram till er. Och glöm inte att ni är långt ifrån ensamma. Det finns en mening med allt.
Styrkekramar till er<3
Styrkekramar till er. Tänker på dig och eran fina familj idag. <3 <3
Du är ”the dreamer” precis som jag. Fick ickså ett tidigt misfall förra månaden och det tog på jätte hårt! Sjukvårdsupplysningen sa ”hur vet du att det ens var nåt i magen”. Då blev jag förbannad! Man måste få bryta ihop och sen försöka igen. Nu hoppas jag på ett plus på lördag, men jag kommer att gå och vara orolig… Vet inte ens om jag vågar testa mig! Jag önskar er all lycka till!
Fy vad tråkigt, beklagar verkligen! Fick själv missfall i vecka 10 nu i våras så vet hur jobbigt och vilken enorm besvikelse det är!
Lycka till och en massa Styrkekramar!
Åh nej, jag beklagar 🙁 Sån otur! Hoppas att du läker fort, både fysiskt och psykisk. Snart är du på banan igen <3
Så glad jag är att du vågar öppna dig om det här! Det är så stort tabu kring, känslorna tas inte på allvar av sjukvården och det gör mig så arg å alla drabbades vägar!
Jag fick själv uppleva mitt första och enda missfall nu, ja, faktiskt i detta nu. Hann knappt mer få veta att jag var gravid innan jag började blöda i torsdags. Det var helt oplanerat, inte alls rätt i tiden för en trea och borde varit omöjligt, men ändå blir det ju en sorg.
Jag hoppas att jag tagit ett missfall nu så att någon annan som verkligen längtar och vill ska slippa, för det är inte roligt.
Jag önskar av hela mitt hjärta att ni ska få bli gravida fort igen och att det går vägen nästa gång!
<3
Tänker mycket på dig och Hugo, har inte själv några barn så kan bara föreställa mig hur hemskt och kämpigt det måste vara just nu! Usch, blir alldeles tårögd. Styrkekramar i massor! ❤
Jag gick precis igenom ett missfall jag med, och jag ville skriva här för att muntra upp dig med att det inte är ovanligt att man blir gravid ganska direkt igen eftersom kroppen redan är inställd på att vara gravid! Jag hann inte ens få tillbaka mensen innan jag blev gravid på nytt, och nu är jag i vecka tio och håller tummarna hårt! Önskar dig verkligen lycka till, ge inte upp!
Kära fina Paula! Jag vet att det du går igenom är så känslomässigt hemskt!
Jag fick också missfall under andra graviditeten, jag trodde jag va i v 11 men graviditeten hade upphört i v 4.. Min värld rasade samman. Vilken tur att jag redan hade en prinsessa hemma som förgyllade min värld! Hela missfalls processen var hemsk men jag blev gravid igen efter 3 månader! ( jag trodde heller aldrig att missfall skulle kunna hända oss)
I augusti 2012 blev jag gravid igen, en liten prins som heter Elias växte i min mage! Idag är han 1 år å 6 månader! När jag var gravid med honom så började Jag följa din blogg, vi var nästan lika långt gångna och det var en stor ära att få följa dig å din fina graviditet/ familj!
Efter regn kommer solsken, och snart blir ni 4!
Cuidese mucho!! In Abrazo gigante till er!
Jag förstår alla dina känslor helt perfekt. 🙁 Det berör mig massor. Vet du, innan vi fick Milo (som fyller 6 om två veckor) så fick jag TRE missfall. Det var mitt fjärde i livet. Sen har jag haft två utomkvedshavandeskap också. Det verkade som jag inte riktigt var gjord för det här med barn.
Varje gång blodet kom så dig någonting i mig. Den där morgonen dagen efter min bästa väns bröllop. När jag var nykter och alla trodde att jag drack vin fast det var alkoholfritt, höll det där talet helt nykter. Jag fick upp på toaletten….såg blodbadet och satte mig på golvet och bara grät. Den där eftermiddagen börja satte mig på toaletten och såg blodet i trosan för andra gången och de hemska minutrarna innan jag ska berätta det för min man. Han som inga barn hade, jag hade två….. Å så verkade inte vi funka ihop. Vad var fel? Vågar vi igen? Tredje gången gillt då? Vaknade på morgonen och kände mig konstig, kände igen känslan…. Blod i trosan på toaletten. Missfall för tredje gången.
Vi fick hjälp på en specialklinik. Inget värre än att vi blev kollade och att jag fick progesteron. Vågade inte tro, inte hoppas, ingenting. Ultraljudet gav mig lite hopp om att kanske skulle han få bli pappa i alla fall. Jag vågade inte tro att det skulle gå förrän han låg på min mage. 4:e december 2008 föddes han, då vågade jag tro på det.
Fjärde gången gillt blev det och vi gav aldrig upp! Det ska inte du heller göra. Det var inte meningen nu, något var fel. Du har stor gravid, tvivla aldrig på sånt, det var bara det att nåt var tokigt. Det är meningen att det ska vara någon annan. 4:e gången lyckades vi. Det var menat att det skulle vara en Milo som kom till oss. ❤️
Kärlek och styrka!
styrkekramar till hela familjen <3
Jättetråkigt att höra 🙁 Har aldrig själv gått igenom detta, men har många vänner som fått missfall. Beklagar verkligen. Kram till dig!
Jag vet precis hur du känner dig. Jag och min man har fått två missfall de senaste 5 månaderna. Båda i vecka 5.. Inga barn sedan tidigare. Tyvärr förstår inte folk som inte gått igenom samma sak. Vi har inte alltid fått stödet vi behövt utan har istället fått höra ”det kommer när det kommer.
Det enda jag kan säga till dig är att gråt om du behöver. Du har all rätt i världen att vara ledsen.
Jag beklagar Paula :(!
Beklagar Paula 🙁
Jag förstår dina känslor just nu.
I somras blev jag äntligen gravid och skulle få ett syskon till min son. Beräknad födsel blev 14 februari, det kunde inte bli bättre 🙂 perfekt månad, perfekt datum! En kväll tyckte jag att den där ”växtvärken” kändes lite väl mycket och på natten vaknade jag för att gå på toa. Då forsade det ut blod.. Satt där en stund och lät det rinna medans jag grät. Hade inte ens ork att väcka min sambo, jag förstod vad som hände. Det va ett tidigt missfall precis som du fått och även om det var tidigt så hade man hunnit tänka så mycket.
Men barnet var antagligen inte friskt och på något sätt va jag glad att det hände så tidigt istället för att hinna berätta för omvärlden.
Tog nya tag och hoppade upp i sadeln igen. En månad gick utan någon bebis. När ytterligare en månad gått tog jag ytterligare tester som denna gång va starka positiva (testen med förra bebisen va ganska svaga) känslan när jag tog testen va att denna gången går det vägen, denna bebis ska stanna.
Är nu i v 18 och bebis slår volter i magen dagligen. Missfallet glömde jag av samma stund jag plussade igen. Denna bebis är frisk och ska stanna hos oss.
Det känns inte så nu, men det blir bättre snart.
Snart kommer det där plusset igen som känns rätt, snart får du också se din mage växa. Snart så..
Kram
Klockrent skrivet, varenda ord.. ”Missfall är vanligt” skrev jag just till Hugo, men jag förstår att det är ett sånt jävla värdelöst försök till tröst. För man ser ju det där plusset på testet som sitt barn. Man bygger upp allting från första sekund, glädjen kommer direkt. Missfall är hemskt, finns ingen tröst till dom som just drabbats även om man vill kunna trösta. Massa kärlek!!!!!!!
Styrkekramar <3
Beklagar verkligen Paula. Du och din familj är så himla fina och jag livar att ni tar er igenom det här. Tycker det är väldigt modigt av dig att dela med dig av det ni går igen om just nu och jag hoppas av hela mitt hjärta att allt ordnar sig. Många styrkekramar!
♡
tycker det är så starkt av dig att ens skriva om det och dela med dig om det! blir så ledsen när jag läser dina inlägg om det då man märkt hur gärna ni vill ha en till liten.
Många kramar till både dig och Hugo!
<3
Stora styrke kramar till dig!
Jag är 17 år och har redan gått igenom 2 hemska missfall, det är det värsta jag någonsin har varit med om. Jag förstår precis hur du känner och jag är verkligen ledsen för eran skull. Men ge inte upp det kommer hända ett mirakel igen. Bara låt tiden läka såren så händer det fortare än vad du anar. Jag gav inte upp och har plussat igen rädslan i kroppen går inte att beskriva men det ända man får göra är att vänta och bara ta dagarna som dom kommer. Stora varma kramar till er! <3
Jag beklagar verkligen 🙁
styrkekramar till dig! du är min förebild och jag tänker på dig. kramar
Jag har inte fått missfall men vet vad du pratar om. Så fort man plussar på den där stickan så börjar man göra upp planer och tänka sig ett liv med den nya familjemedlemmen. Med min första graviditet fick jag första blödningen i vecka 13. Det kom så mycket blod så jag var tvungen att ta på binda. Jag hade en vecka tidigare ramlat och brutit armen. Jag var helt förstörd. Jag var helt säker på att det var ett missfall. Sen visade det sig att lilla bebisen mådde bra och att det troligtvis blödde från moderkakan. Nu väntar jag vårt andra barn och är i vecka 18. Tycker du är stark som pratar om det så öppet. Önskar er all lycka. Jag är säker på att ni snart har en bebis igen
Åh kära Paula! Styrkekramar till dig i massor! Du är en sån otroligt stark ung kvinna som förövrigt inspirerar mig dagligen. Mitt hjärta går ut till dig och Hugo idag och jag hoppas innerligt att ni ska kunna övervinna det här och komma upp på fötter snart igen. (Jag är övertygad om att ni fixar det.) Du är en förebild för så många unga mammor men även oss lite äldre. Du är en så himla klok tjej och din mamma måste spricka av stolthet. Våga tro på dig själv och lita på livet – hur konstigt det än må låta. Kura om dig och spendera tid med dina nära som jag hoppas ger dig massvis med kramar. //Ilma
jag blir ledsen bara jag läser ditt inlägg, vet inte hur det är att få missfall men jag vet många i min närhet som fått gå igenom det. ATt inte kunna kontrollera det är ju hemskt, att hoppas så mycket på ett liv som sen dör ut, är hemskt.
hoppas du fick bättre bemötande idag än i går.
Stor kram till dig och ge inte upp snälla, fortsätt med dina önskningar i livet och drömmar och mål.
Un abrazo bien grande linda!
Beklagar verkligen eran sorg Paula.. Det finns inget värre än att förlora någon man älskar. Alla mina tankar går till er och jag hoppas ni finner styrkan i denna jobbiga stund och fortsätter sprida lycka med eran fina dotter <3
Styrkekramar /Camilla
Väldigt modigt och beundransvärt att du vågar lyfta fram ett så pass känsligt ämne inför så många läsare som ändå tittar in här varje dag. Vi är många som ser upp till dig och håller tummarna för att det ska gå bra nästa gång!
Hej Paula!
Jag har följt dig sedan du började blogga, jag tycker du är underbar. Du är så klok och det är som om du är gjord för att vara mamma. När du väntade Molly så väntade jag också ett barn, jag tyckte det va så roligt att läsa om din graviditet samtidigt som jag också va gravid. V.14 fick jag missfall… Jag fick föda ut det lilla ”barnet”, det va fruktansvärt. Hela min värld rasade. Jag tänkte -jaha, vad gör jag nu. Jag hade ju hunnit måla upp hela min graviditet i mitt huvud, förlossningen, allt. Sen helt plötsligt fanns det inget barn. Jag mådde ganska dåligt ett tag, grät mycket.
Efter 7 månader blev jag gravid igen. Rädslan alltså, jag va så rädd att det skulle sluta med ett till missfall. Ångesten. Usch!
Nu är min lilla pojk snart 6 månader och han är underbar.
Kämpa på Paula, som du sa ”missfall är vanligt” , men det gör jävligt ont i hjärtat ändå när det händer en.
Jag är så glad att du valt att dela med dig av ditt liv och Molly, du inspirerar och du är så förbannat klok!
Kram
Så hemskt man blir så berörd ! Fick själv missfall för 1 månad sedan men gav inte upp i förrgår plussade jag & är nu är v 5 . Ge inte upp du är så stark! Styrke kramar
Du är så himla klok, stark och vacker. Ni kommer klara detta och ni kommer få ett underbart litet syskon till er Molly. Jag skrev för första gången på Hugos blogg igår. Kommenterar verkligen aldrig bloggar men att läsa om din förtvivlan gjorde mig så ledsen och vill verkligen bara säga att jag beundrar dig och din familj. Inte alla är lika starka som ni är och tillsammans kommer ni klara allting. Ni har världens finaste lilla dotter och allting kommer bli bra. Ta hand om varandra, tänker på er! Kramar