Paula Uribe, Kontakt: [email protected]

Jag har träffat Johanna ett flertal gånger. Johanna är mamma till en pojke som går på samma avdelning som Molly går på. Vi har träffats i hallen på förskolan, i närområdet där vi bor. 

-Hur är det möjligt att psykologen med stor kunskap om psykisk ohälsa inte ser signalerna hos sig själv när väggen närmar sig? 

Johanna är uppvuxen i en finsk familj, en familj vars familjekultur präglats av ett klimat där man inte skulle prata om känslor eller klaga över småsaker. En familj där en högarbetsmoral var det viktigaste man kunde ha, det man kallar finsk sisu. Den auktoritära miljön innebar att man inte sa emot och gjorde det man blev tillsagd. För Johanna ledde detta till att hennes självkänsla byggdes upp på prestation vilket gjorde att hon aldrig lärde känna sig själv och veta var hennes egna gränser gick. Hon blev en expert på att agera som en kameleont.

”Som barn utvecklade jag enorma känselspröt, jag kunde känna direkt hur stämningen var hemma, jag visste inte vad den känslan var då, men nu vet jag att det var ångest jag ofta kände” säger Johanna.

 ”Stress är vår tids folksjukdom och våra barn kommer få ta konsekvenserna av det, men jag tror att en förändring kommer, barnen kommer vilja göra en förändring. De yngre vågar protestera”

Båda hennes föräldrar hade växt upp i fattiga familjer som präglats hårt av deras föräldrars krigsupplevelser vilket resulterade i hårda sätt att uppfostra barn där inte värme och kärlek generellt var en del i uppfostringsmetoden trots att värme och kärlek fanns under ytan. Att inte prata om ångesten eller andra känslor gjorde att ångesten sipprade ut till Johanna via ton, mimik och kroppsspråk. Ångesten spred sig.

I gymnasiet var Johanna trött och deppig. Det fanns inget som riktigt tilltalade henne, förrän hon kom i kontakt med psykologin. Under hela hennes liv hade hon aldrig fått prata om känslor, aldrig fått prata om ångesten hon bar på sina späda axlar. Under psykologilektionerna öppnades Johannas ögon upp för saker som hon undrat över hela sitt liv och läraren gav henne högsta betyg i ämnet. Han sa till henne att psykologin är ett ämne som hon inte får släppa, att det var hennes grej.

-Vad var det du fastade för i psykologin? Min första tanke var att jag genom kunskap ville hjälpa min pappa, långt senare i mina psykologistudier lärde jag mig att jag inte kommer kunna det, han behöver vilja det själv….

”Det är när jag har låtsats vara stark som det har skitit sig, när jag varit den där duktiga flickan”

 Tre gånger har Johanna varit utmattad. Idag ser hon en styrka i denna sårbarhet och hennes egna erfarenheter har gjort henne till en bättre psykolog. Hon utbildade sig till psykolog i England och Finland och insjuknade en sommar under studierna när hon arbetade som mentalskötare i Stockholm. ”Mitt jobb var att vårda människor som mentalt befann sig mellan liv och död,, jag lyssnade på ALLA, ville hjälpa ALLA och struntade i mig själv, jag var gränslös i min empati”.

Kroppen försökte ge Johanna signaler men hon lyssnade inte och en dag svimmade hon i korridoren på jobbet. Hon kräktes och skakade och chefen sa att hon måste sjukskriva sig. Först då förstod Johanna att hon mådde psykiskt dåligt och var i behov av vård. Rådet hon fick av den svenska läkaren var: ”Du behöver ta det lugnt ett tag, jag råder dig att gå ut i skogen och ta de lugnt”.

 ”Det jag har lärt mig är att jag ALLTID måste sätta syrgasmasken på mig själv först innan jag kan hjälpa andra”

 Johanna vidareutbildade sig i Åbo till legitimerad psykolog. I Åbo träffar hon sin man som också studerar till psykolog. Ångesten fortsatte att växa inom henne men i Finland blev hon tagen på allvar när hon sökte vård och fick antidepressiv medicinering utskrivet och började i terapi. 2012 flyttade Johanna och hennes man tillbaka till Sverige men inte som två, utan i magen gömde det sig ett knyte som senare skulle visa sig vara deras son.

”Alla andra orkade ju. Det är normalt tänkte jag. Jag tänkte hela tiden att det var jag som var vek och därför fortsatte jag att spela teater och låtsades orka mer än jag gjorde. Kraven som psykolog inom psykiatrin var enorma och jag ville ju hjälpa alla och ge god vård.  Desto mer utmattad jag kände mig desto större växel kopplade jag i, jag ska bara, jag ska bara. Ungefär så lät jag”.

2013 föds sonen och Johanna beskriver mammaledigheten som svår. Hon drabbades av en existentiell kris och rädslor dök upp. ”Jag var oerhört rädd att jag skulle bli en känslokall mamma som inte skulle kunna visa kärlek till mitt barn”. Barndomens ångest hade åter fått kraft och slagit rot i den nya familjen.

När sonen är sex månader gammal börjar han sova dåligt och Johanna vakar på nätterna utan att uttrycka sitt behov av egen sömn. Barnet vaknar var 45e minut dygnet runt och vakandet och återgången i stressiga arbetet blir början på Johannas andra ”break down”.

”Ingen sa: Om du inte sover snart kommer det att gå åt helvete”.

 Med dåliga sov rutiner är Johanna tillbaka på jobbet där hon kör gasen i botten tills en dag då hon under ett samtal med en patient märker att hon inte kan uppfatta det patienten säger, att hjärnan har svårt att ta in informationen. Hon säger till sin chef att hon behöver gå hem och vila några dagar, hon kom dock aldrig mer tillbaka till den arbetsplatsen.

”Jag kände en ”dubbelskam” för hur jag mådde, för min ångest och stress, jag tänkte att psykologer själva inte kan bli sjuka, vi får inte helt enkelt, vi kan ju det här, tänk om nån får reda på att psykologen själv lider av psykiska ohälsa? Jag var den personen som BORDE ha sett varningssignalerna men jag levde i en lika stor förnekelse som de flesta andra som går in i väggen”.

Hemma blev läget mer och mer akut, Johanna sov inte alls och vankande runt i huset dygnet runt med skyhög ångest och tilltagande självmordstankar. Maken blir orolig och de bestämmer sig för att åka in till psykakuten.

Läkaren: Har du självmordstankar?

Johanna: Ja.

”Jag ville bort. Bort från familj och vänner. Jag tyckte att jag var en börda för alla i min omgivning och att det hade varit lättare för andra om jag försvann, min son förtjänade en mamma som kunde visa honom kärlek”

 Johanna blev inskriven på en akut psykiatrisk vårdenhet specialiserad för vårdpersonal. De hade verktyg att hantera den dubbla skammen som vårdpersonal ofta upplever när de själva blir psykiskt sjuka.

 Läkaren: Jag kommer behöva lägga in dig på en akut psykiatrisk vårdenhet.

Johanna: Det går inte, jag är ju psykolog, jag jobbar ju med sånt här!

Läkaren: Det spelar ingen roll vad du arbetar med, du är allvarligt sjuk och behöver vård.

”När mentalskötaren och läkaren kom för att hämta upp mig till avdelningen, tänkte jag att nu är rollerna ombytta, och insåg att nu är det JAG som är patienten som kämpar för sitt liv”.

 Johanna minns en specifik dag då hon hade mycket hög ångest hur det kändes som om hon föll genom golvet, som om hon tappade medvetandet. En sjuksköterska höll om henne och sa ”Det är ok att falla, jag finns här”.

Psykologen hade nått botten.  Den mörka ångest hon burit på genom livet tog ut sin rätt, hon kunde inte längre fly, nu var det dags att börja bygga upp ett nytt liv med hälsosamma gränser och självaktning. Genom rollspel i terapi lärde hos sig att ångesten hon burit på aldrig hade varit hennes, det var dags att ta avstånd från den. Hon lyckades skapa en distans till sin ångest. ”Det sista man vill höra är en klämcheck kommentar om att allt kommer bli bra, när man befinner sig på botten. Det finaste man kan ge är sin fulla närvaro, att bara lyssna och finnas där, krama och hålla om, visa att man orkar bära det den andre berättar” säger Johanna.

Det första Johanna gjorde när hon fick gå på permission från avledningen var att uppsöka en yogastudio. Hon uppgav kort för läraren att hon inte tänkte delta på samma sätt som tidigare utan bara närvara.  ”Jag visste att jag behövde starta om från början, utan prestation, utan att fly från ångesten, jag visste att det var dags att möta mig själv” Hon fortsatte gå på yogaklasser och började sakta och lugnt bygga upp en mental styrka och ny självkänsla som inte var baserat på prestation.  I yogan hittade hon den samhörigheten hon inte känt tidigare. ”Här duger jag som jag är utan att behöva prestera”. En yogalärares ord etsade sig fast i henne: ”What if everything in your life is exactly as it should be in this very moment” Då insåg Johanna att hon var där hon behövde vara och att lidandet och ångesten hade en mening.

2016 kom den tredje kraschen. Konsekvenserna av den tredje utmattningen lever familjen med än idag i och med att Försäkringskassan inte godkände hennes sjukskrivning utan bedömde hennes arbetsförmåga att vara 100% trots läkarens motsatta bedömning. Nu stod hon med sin psykiska ohälsa även utan pengar. I fem månader levde familjen endast på makens inkomst och funderade om de behövde sälja huset, bilen, eller om de skulle ha mat på bordet? Johanna hade tur som hade en man som försörjde familjen, tog hand om barnet och såg till att livet gick runt. Tack vare maken kunde hon till slut blir frisk och återgå i arbete. I hennes arbete möter hon dagligen människor som får avslag av försäkringskassan vilket i vissa fall leder till att människor överväger att ta sina liv om det ekonomiska skyddsnätet dras undan fötterna.

”Idag kan jag sätta hälsosamma gränser på min arbetsplats. Jag är empatisk närvarande men med tydliga gränser mot andra och mig själv. Min erfarenhet har gett mig styrka i mina möten med patienterna. Tidigare var jag empatisk men gränslös och gjorde mig själv illa och på sikt även andra”.

 -”Man kan inte rädda andra förrän man har räddat sig själv”. Lider du av psykisk ohälsa är följande Johannas främsta tips:

1. Öppna upp och prata. Det händer någonting i en när man börjar berätta och ge andra en chans att finnas där för en.
2. Lyssna på kroppens signaler. Kroppen berättar alltid om man inte mår bra (tex. oroskänsla i magen, hjärtklappning, hyperventilering, sömnsvårigheter, stresskänslor, se upp för tankar som ”jag ska bara”.)
3. Kroppen meddelar i tid och är smartare än hjärnan. Om man lyssnar på kroppen kan man stoppa utmattningen i tid. Om hjärnan vägrar lyssna så stänger kroppen tills slut av.
4. Tveka inte att söka hjälp. Ring din vårdcentral eller annan mottagning som arbetar med psykisk ohälsa.
5. Om du behöver hjälp men inte får, kräv utredning och behandling, t.ex. att bli remitterad till en stressmottagning.
6. Psykologisk (och medicinsk) behandling har stor effekt på psykisk ohälsa och stress.
7. Har du självmordstankar och/eller mår akut psykiskt dåligt ta kontakt med akut psykiatrisk vård, i Stockholms län är det Psykakuten på St: Görans sjukhus. Tel. 08-587 010 00. Det går bra även att åka in utan att ringa först.

Kanske hade hennes lidande en mening trots allt för när jag frågade henne vad hon drömmer om så svarar hon:  Att starta en yoga/terapi studio tillsammans med min man där jag som psykolog och genom mina erfarenheter kan hjälpa andra ur utmattningssyndrom. 

Jag ser på Johanna som jag har sett så många gånger tidigare. I hallen på föris, i närområdet där vi bor. Men det är skillnad den här gången, jag ser på henne med andra ögon. Framför mig sitter en riktig fighter och jag beundrar hennes mod. Att som psykolog våga berätta om sin egna psykiska ohälsa kräver mod, och modet behövs för att flera ska våga prata om ämnet.

-Johanna känner idag mycket mindre skam för sin psykiska ohälsa än hon gjorde tidigare och startade i samband med rehabiliteringen ett Instagram-konto (@yogalogen) för att dela sina erfarenheter med andra i hopp om att nå ut med sin historia för att motverka stigmatisering av psykiska ohälsa i samhället.