Paula Uribe, Kontakt: [email protected]

Jag har fått en inbjudan att vara med på en workshop i början av det nya året där vi under en dag kommer vara ett gäng tjejer som övar på olika lyft och övningar, lunchar och har föreläsning/diskussion. Min roll i det hela skulle vara att gäst föreläsa på tema bodyshaming.

Snart har hela 2018 gått och det året har nog varit det år det lagts mest fokus någonsin på min kropp. Och då inte från mig själv utan från andra. Jag har haft en problematisk bild av min kropp tidigare och krigat mot spegelbilden men har i flera år varit bekväm i min kropp oavsett form och vikt. Mina graviditeter var självklart omtumlande på ett sätt men jag omfamnade ändå förändringen i min kropp i det vad den gav mig – mina barn. Men det här året har gått från noll till hundra på något sätt – eller kanske att en cirkel har slutits?

Vi började året i Maldiverna på en drömmig strand och en fantastisk semester. Något som dock kom med väldig fart var kommentarer om min kropp. Jag fick höra att jag hade en mammig kropp, hängiga bröst, gropiga lår, att jag ”gick mot normen” med att visa min kropp och att jag valde helt fel badkläder för ”min typ” av kropp, att jag försökte dölja min sladdriga mage med en unge eller klädesplagg… Kommentarer jag aldrig bett om. Och min kropp har inte heller varit normbrytande. Även om jag byggt upp mycket av en skyddsbarriär i mig mot kommentarer på nätet kan jag inte påstå att jag skakar av mig allt. Klart det tar ibland. Även på hemmaplan fortsatte kommentarerna och något jag ofta fått höra är att Hugo kommer hitta någon annan med snyggare kropp än mig, att eftersom han själv är träningsintresserad och vältränad vill han inte ha min mammiga kropp.

I år började också min träningsresa på riktigt. Jag satsade helhjärtat på att komma med i Gladiatorerna och det väckte min tävlingshjärna. Under våren och sommaren avancerade jag i min träning med hjälp av PT och strikt kost och jag fann glädje i att se kroppens framsteg och känna mig starkare och starkare. Det har blivit till en livsstil och som jag känner idag skulle jag aldrig kunna gå tillbaka till att inte träna. Med träningen och kosten har min kropp ändrats, jag har mer muskler och mindre fett och det syns överallt (även på mina tuttar som vi pratat om så mycket senaste tiden). Och nu kom det inte längre kommentar om min mammiga, hängiga kropp utan istället om att jag såg sjuk ut, hade fått anorexi, hade fått ortorexi, att jag svälte mig, att jag såg äckligt smal ut, att mitt ansikte såg för stort ut när jag blivit smal, att jag såg manlig ut med muskler osv. osv. Nu skulle Hugo istället lämna mig för att jag var för okvinnlig i min kropp.

På ett år har min kropp gått från fatshaming (fast jag inte var överviktig eller faktiskt hade en normbrytande kropp) till thinshaming om att jag uppmuntrade till ätstörningar. Under hela tiden har min kropp fått i sig bra mat och varit aktiv och jag har fina värden och känner mig friskare och starkare än någonsin. Om jag kan inspirera någon till rörelseglädje eller att våga ta sig ur sin comfort zon känner jag YES men mitt syfte har aldrig varit att hetsa till något. Under 2018 har min kropp fått mer fokus än när jag väntat och fött barn och DÄR kan vi snacka häftig kroppsförändring.

Min träningsresa har verkligen blivit en krasch in i hur kroppar bedöms, betygssätts och faktiskt blir påhoppade. Jag kan inte sätta mig in i hur det är att vara väldigt överviktig och få hat för det men jag kan tänka mig hur jobbigt det måste vara. Jag har fått tjockis-kommentarer utan att vara tjock så mitt hjärta värker för dem som fatshameas dagligen. Jag säger inte att det är värre eller lika illa att bli ”thinshaemad” men jag menar på att vi måste sluta skuldbelägga och anmärka på andras kroppar. Vi alla gör så gott vi kan utifrån dom verktyg vi har och alla kroppar är lika mycket värda. Under min gästföreläsning vill jag fokusera på träning för glädje, styrka och ork och inte för utseende och att vi ska sluta bodyshamea både oss själva och andra.

Be your favorite kind of you <3